SCIENCE FICTION. Det blir visuell storduksfest när Denis Villeneuve bjuder in till en estetiskt spännande tolkning av Frank Herberts science fiction-klassiker. Men det filmiskt maffiga borde ha stöttats av en starkare story.

“Drömmar är meddelanden från djupet”, inleder Denis Villeneuve sin filmatisering av Frank Herberts smått kultförklarade berättelse om ökenplaneten Arrakis.

Och just den där känslan man kan få när man precis har vaknat ur en dröm, och lite desperat vill hålla den kvar, präglar den här filmen på ett härligt sätt. Exakt vad meddelandet från djupet är förblir dock oklart.

Handlingen utspelas i en avlägsen framtid då människor bor på olika planeter och verkar fortsätta som vanligt med kolonisation och destruktiv utsugning av naturtillgångar. I centrum står den unge Paul Atreides, son till hertigen av huset Atreides (Oscar Isaac) och den mystiska Lady Jessica (Rebecca Ferguson), som tränar Paul i något slags svartkonst.

Huset Atreides blir ålagda av Kejsaren över Imperiet att ta över den lukrativa utvinningen av naturtillgången “kryddan” som finns i sanddynerna på Arrakis. De installerar sig sedan den onde Harkonnen (Stellan Skarsgård iförd en spektakulär fettkostym) avvecklat sig därifrån men det som först verkar vara en fördelaktig deal är av allt att döma en fälla.

Science fiction-berättelser av det här slaget finns det numera gott om, inte minst George Lucas har ju slagit mynt av onda imperier, kejsare, ökenplaneter och ansträngda familjeband – och Oscar Isaac som pilot.

Varför vill man göra den här berättelsen 2021? Tja, är man en så konstnärligt stark filmskapare som Denis Villeneuve så räcker det kanske med att säga “för att jag kände för det” – och som han känner för det!

“Dune” är ett filmiskt allkonstverk av det mest storslagna slag. Foto, musik, scenografi, skådespeleri, specialeffekter – alltihop är ett resultat av en filmskapare med en tydlig idé, stor budget och ett enormt team av uppenbart skickliga yrkesmänniskor.

Efter det nerviga ökendramat “Sicario”, den mästerliga alienskildringen “Arrival” och den hallucinatoriskt vackra “Blade runner 2049” känns “Dune” som en best of-Villeneuve, full av inre och yttre ödslighet skildrat på det mest poetiska vis.

Den här gången har dock kungen av melankoli glömt bort det viktigaste av allt: att inte tråka ut sin publik. När man är så humorbefriad som Villeneuve måste man hålla spänningen i hårdare band än vad han gör i “Dune”.

Även om det är njutbart att befinna sig i detta sandiga universum lider “Dune” av sin speltid på strax över två och en halv timme. Det är för långt för det som faktiskt berättas. Men kanske också för kort? När Zendaya i rollen som ursprungsbefolkningsrebell precis före eftertexterna vänder sig om och meddelar att “det här är bara början” känns det både kittlande och provocerande.

Miranda Sigander/TT

The post Filmrecension: Storslagen “Star wars” för vuxna first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Skräckserien “American horror stories” jobbar hårt för att vara cool och modern, men den är inte finurlig nog för att skrämmas.

“American horror stories” är en spinoff till långköraren “American horror story” i form av en antologi med fristående avsnitt. Handlingen hämtar stoff från både skräckgenren i stort och händelser i originalserien.

Inledningen är ett dubbelavsnitt som utspelas i det läbbiga mordhuset i Los Angeles som huserade originalseriens första säsong. Makarna Michael och Troy har köpt kåken, väl medvetna om dess blodiga historia, och nu planerar de att renovera om det till ett bed-and-breakfast för mordturister. Men både hus och äktenskap knakar i fogarna, och när deras truliga tonårsdotter hittar en kvarglömd BDSM-dräkt i en garderob går det åt helvete på riktigt.

I nästa historia råkar ett gäng kåta tonåringar illa ut när en gammal kultskräckfilm framkallar mordraseri hos publiken. Mer än så har inte funnits tillgängligt för recensenter. Det är möjligt att serien tar sig i de följande avsnitten, men de tre första är inte särskilt spännande.

“American horror story” har tio år på nacken nu och Ryan Murphy och Brad Falchuks succégrepp att blanda blodsprutande skräck med humor och erotik känns inte riktigt lika nytt och fräckt längre. Den här sortens självmedvetna metarysare är också ganska sliten. Visst är det kul med nostalgi, nördiga referenser och kärleksförklaringar till genren – men ironi är samtidigt ett dåligt substitut för en spännande handling. Korta tv-noveller måste vara finurligare än så här för att gripa tag.

Serien jobbar också väldigt hårt för att vara modern och relevant. Handlingen är späckad med samtidsmarkörer. Men allt det där känns mest som garnityr över ett gäng gamla standardnummer. Ta bort influerare, ASMR, 4chan, liveströmning och sexpositivism och du har några hyfsade avsnitt av “Tales from the crypt” fast i lyxig 4k-upplösning.

Inget fel med det egentligen, men det behövs mer än så för att kittla.

Björn Berglund/TT

The post Tv-recension: Standardskräck i moderna kläder first appeared on Opulens.

KULT. Det nordirländska kultbandet The Undertones gör sin första Sverigeturné på 40 år. I maj 2022 kommer bandet till Skandinavien för fem spelningar, varav tre i Sverige.

The Undertones bildades redan 1976 i Derry i Nordirland och släppte första singeln “Teenage kicks” två år senare. Bland bandets andra hitlåtar märks “Jimmy Jimmy” och “Here comes the summer”. När sångaren Feargal Sharkey lämnade bandet 1983 för en solokarriär lades The Undertones på is.

1999 återförenades gruppen igen, dock utan Sharkey, och har sedan dess regelbundet släppt nytt material. Spelningarna i Sverige sker 17/5 på Plan B i Malmö, 20/5 på Pustervik i Göteborg och 21/5 på Slaktkyrkan i Stockholm.

TT Nyhetsbyrån

The post Kultband till Sverige 2022 first appeared on Opulens.

TRE BÖCKER. Mary McCarthy, Agneta Pleijel och Majgull Axelsson.

Gruppen av Mary McCarthy
Albert Bonniers Förlag (2017) 

“Hon är helt enkelt inte en tillräckligt bra kvinna för att kunna skriva en stor roman”, underrättar Norman Mailer omvärlden i sin recension av Mary McCarthys bok i The New York Review of Books. Men Gruppen blev en succé och är idag en av den moderna litteraturens stora klassiker.

När den kom ut 1963 uppfattades den som skandalös i sin skildring av unga kvinnors sexualitet och begär. Och det var den. Skamlös, underbart frispråkig och så intelligent att det inte var konstigt om kulturmän som Mailer kände sig hotade i sina elfenbenstorn.

Gruppen handlar om åtta unga kvinnor i 1930-talets New York. I bokens inledning har de nyss examinerats från Vassar Collage, på den tiden ett universitet endast för kvinnor. De heter Kay, Libby, Lakey, Dottie, Polly, Helena, Priss och Pokey: moderna, belästa och kaxiga och redo för att ta för sig av storstadslivets alla möjligheter. De kommer från familjer ur över- eller övre medelklassen och tar sina privilegier för givna. De vill inte bli som sina mammor, de vill jobba och de vill vara fria.

De storslagna drömmarna uppfylls för vissa, andra ser dem malas sönder av havererade äktenskap, män som förminskar och slår. En av dem orkar inte, hon tar sitt liv. Trots att deras liv tar olika vändningar löper kraften av systerskapet som en röd tråd genom de sex år vi följer dem.

Boken var för den tiden något så ovanligt som en kollektivroman om kvinnor. Kvinnorna är subjekten, männen objekt och de synas in på bara skinnet. Ingen av kvinnorna tar mer plats än någon annan, även om vissa av dem dröjer sig kvar lite extra i minnet. Polly till exempel med sin excentriske pappa och omhändertagande själ, eller den självsäkra Lakey som i slutet av romanen kommer hem från Europa med en flickvän.

McCarthy ville själv aldrig kalla sig feminist men Gruppen har icke desto mindre kommit att betraktas som en feministisk kultroman. Ämnen som amning, preventivmedel, orgasm, trotskism kontra stalinism och USA:s ansvar i det stundande vietnamkriget behandlas liksom kvinnornas relationer sinsemellan och till alla de män som passerar. Miljön som omger dem är beskriven in i minsta detalj: maten, kläderna, gatorna, husen. Det är stort och smått men allt har en betydelse och skildras med en enastående skärpa. Det är eviga frågor som aldrig går ur tiden. Det är bitskt och satiriskt, stundtals svart men framförallt jävligt kul.

Amanda Svensson lyckas i sin nyöversättning hitta stämningen i både det 60-tal romanen är skriven i och i det 30-tal som skildras. Och till sist: glöm inte att läsa Sara Danius berikande förord.

Doften av en man av Agneta Pleijel 
Nordstedts (2017)

De där männen. De finns överallt och sätter sig alltid i främsta rummet. Det är inte lätt att hitta någon plats som kvinna i dessa överfulla manliga revir, inte nu och ännu mindre i det 60-tal som skildras i Agneta Pleijels andra självbiografiska roman Doften av en man.

I den förra romanen Spådomen fick vi följa Agneta som flicka. Professorsdottern som försöker komma underfund med vem hon egentligen är och som samtidigt måste skydda sina småsystrar från det kaos föräldrarnas havererade äktenskap skapar. Hon tar sin tillflykt till böckerna och hoppas på att ett mirakel ska ställa allt tillrätta.

I den nya romanen får vi ta del av en ung vuxen kvinnas liv. Agneta lämnar en turbulent tillvaro i Lund och flyttar till en sunkig etta i stadsdelen Haga i Göteborg för att plugga litteraturhistoria. Det är tidigt 60-tal och Agneta vill pröva vingarna. Agneta är den duktiga flickan och studierna går utmärkt. Men hon är också djärv och vild i sitt utforskande av sex och sina egna förmågor. Samtidigt växer hennes självtvivel när männen överger henne. Inte blir det bättre av det komplicerade förhållande hon har till sin jagcentrerade och dominerande far.

”Jag bar mig åt som om jag trodde att jag var lika mycket värd som en man”, skriver Pleijel. Efter ett uppslitande förhållande drabbas hon av insikten av att inte vara en hel människa. För det kan man inte vara när man är till hälften fitta. För att döva smärtan av övergivenhet och att inte duga dricker hon mängder av sprit, röker hundratals cigaretter och arbetar, studerar. Allting alltid för mycket.

Agneta gör snabb karriär på universitetet. Blir amanuens på institutionen. Snart får hon undervisa scenskolestudenterna. Hon studerar antropologi, etnografi, publicerar artiklar för litterära magasin, skriver dramatik. Och läser poesi, skönlitteratur, filosofi, politiska texter. Hon dras in “den nya vänstern” och lär känna den tidens stora intellektuella.

När Aftonbladets kulturchef Karl Vennberg frågar om hon vill bli deras litteraturkritiker tackar Agneta ja och flyttar till Stockholm. Senare tar hon över som kulturchef. Hon förälskar sig i den bohemiske anarkosyndikalisten “L” och hon längtar efter barn. Det gör inte han. Han vill vara fri. Hon blir dock gravid och bestämmer sig för att behålla barnet. Agneta och “L” fortsätter förhållandet, men hans ständiga nedvärderande av hennes kropp och kompetens gör att hon till slut lämnar honom. Inte förrän då börjar hon sitt egna skrivande.

Är inte det betecknande? För “hur erövrar en kvinna rätten att få vara sig själv?”. Svaret är nog att skapa sig ett eget rum.

Agneta Pleijels roman är en välformulerad berättelse om just detta: att forma sig ett eget liv. Pleijel genomskådar kulturvärldens alla gubbslem och gör det på sitt alltid så eleganta vis. Det är samtidigt så sorgligt att inse att Agneta lägger så mycket kärleksenergi på karlarna. Det hade varit en sådan lättnad om hon bara struntat i dem och till exempel bosatt sig i ett kvinnokollektiv. Men nu är ju detta en gång för alla hennes liv.

Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson 
Brombergs bokförlag (2017)

“Allvarligt är det om barn med funktionshinder inte får sina föräldrars kärlek som andra barn. Allvarligt är det när en vuxen person med begåvningshandikapp inte anses ha samma människovärde som andra. Och allvarligt är det när den kollektiva solidariteten sviker. Detta att alla ser och vet, men ingen reagerar”, skriver barnpsykiatern och professorn Karl Grünewald i förordet till sin bok Från idiot till medborgare. 

I Majgull Axelssons efterord till Ditt liv och mitt tackar hon Grünewald för hans kamp mot den institutionaliserade vården (som han samtidigt verkade inom) av personer med intellektuella funktionsnedsättningar, de som förr kallades idioter och sinnesslöa, de som användes som försökskaniner i forskningssyfte, utsattes för vanvård och tvångssteriliserades på grund av “usla arvsanlag”.

Det är genom romanjaget Märit vi som läsare får ta del av denna mindre smickrande del av det svenska folkhemmet. Hennes bror “Tok-Lars” sattes nämligen på Vipeholm – anstalten för sinnesslöa i Lund – efter deras mors bortgång. Där han gick under. När Märit är på väg till Norrköping för att motvilligt fira sin och en annan broders gemensamma 70-årsdag stiger hon oplanerat av i Lund. Härifrån flydde hon 50 år tidigare och inte förrän nu återser hon staden. Hon besöker massgraven där hennes bror ligger och försöker försonas med sin skuld över att familjen övergav honom så brutalt.

Märit har också en tvillingsyster. Hon dog vid födseln men lever i högsta välmåga i Märits huvud. En antagonist som bråkar och säger emot men som samtidigt får Märit att agera. Trots uppväxten i en dysfunktionell familj har det gått bra för Märit: framgångsrik journalist, lyckligt äktenskap, barn och barnbarn. Men hela tiden finns “den Andre” där som en påminnelse om att galenskapen också kan drabba henne.

Tidigare i år recenserade jag David Nymans Nerverna – berättelsen om en familj här i Opulens. Både Axelsson och Nyman har med sina romaner synliggjort varsitt kapitel ur välfärdsstatens förträngda historia. I Nymans roman är det den psykiska sjukdomen, i Axelssons de intellektuella funktionsvariablerna. Skildringar som dessa är viktiga, men Ditt liv och mitt griper inte tag i mig, ruskar inte om mig. Det borde den göra. Kanske beror det på alla känsloladdade adjektiv (många “oändligt” och “oerhört” blir det). Trovärdigheten minskar när en berättelse kräver superlativ för att kunna stå stadigt.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Berättelser om frigörelse, skuld och arv first appeared on Opulens.

“Personligen tycker jag att David Lynch är en av vår tids mest intressanta regissörer och även om tanken på att han skulle ta upp Twin Peaks igen först var lite oroande så känns det enbart spännande nu”, skriver Clemens Altgård. 

Jag känner mig ofta ambivalent när sedan länge nedlagda rockband väcks till liv. Likaså känner jag sällan entusiasm när det görs nya versioner av filmklassiker. Nyheter om uppföljare till kultförklarade tv-serier väcker liknande känslor. Därför var jag också något skeptisk när jag fick höra att Twin Peaks skulle få en uppföljare 25 år senare. Och nu är den här. Säsong 3 med titeln The Return består av 18 timslånga avsnitt som visas på HBO Nordic (producent är amerikanska Showtime). Nej, jag tänker inte recensera den, utan bara delge några tankar.

Visserligen slutade tv-serien på ett lika frustrerande som underbart mystiskt vis, men det kändes bara som det yttersta beviset på hur konstnärligt unik den var i en annars förutsägbar genre. Egentligen var det aldrig meningen att den skulle sluta så abrupt. När serien kom 1990 var den först en formidabel succé. Efter två säsonger hade emellertid den breda publikens intresse svalnat och därför lades Twin Peaks ner på grund av för dåliga tittarsiffror.

Själv hade jag under en lång tid alla avsnitten inspelade på vhs-band och såg åtskilliga gånger om det där sista avsnittet som utgjorde en gåta i sig. Sedan kom tv-repriser och dvd-utgåvor. Varje gång jag sett om serien i sin helhet har jag kunnat konstatera att den tålt att ses om. Jag gillade även den på sin tid av både publik och kritiker underskattade prequel-långfilmen Fire Walk with Me som kom 1992 och som fördjupade en del av motiven i tv-serien. Nu framstår den som en nyckel till The Return.

David Lynch lyckades både genom sitt manusskrivande med Mark Frost och inledande regiarbete att skapa en helt ny form för berättande i tv-mediet. Det var en ny estetik med postmoderna förtecken där stilar blandades och genregränser överskreds. På ett plan är Twin Peaks en kriminalhistoria, men på ett annat plan underminerar den alla invanda föreställningar om hur tv-berättande bör gå till. Genom att leka med övernaturliga inslag och antyda science fiction-motiv lyckas Lynch sammanfoga det löjliga med det sublima på ett sätt som det varit nästan omöjligt för efterföljarna, till exempel Arkiv X, att efterlikna.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Twin Peaks innebar ett genombrott för den postmoderna ironin i tv-seriesammanhang, men det var också ett genombrott för användandet av musik och ljud på ett sätt som publiken tidigare bara fått uppleva i biosalongerna.

Den slovenske sociologen och psykoanalytikern Slavoj Zizek har ägnat åtskillig möda åt att försöka analysera David Lynchs sätt att manipulera ljud och röster. Enligt Zizek lyckas Lynch ge rösten en ogenomtränglig, ”traumatisk dimension” som rubbar jämvikten. Det är bland annat denna rubbning som åstadkommer den för Twin Peaks karakteristiskt skeva stämningen.

När jag nu har sett de första fyra avsnitten i The Return kan jag konstatera att det var länge sedan jag suttit så fascinerad och fastnaglad vid en film eller tv-serie. Det är så här långt mästerligt men också totalt kompromisslöst på auteurvis. Vissa scener är prövande långa som i en film av Tarkovskij eller Roy Andersson, medan andra scener är ren komedi eller precis på gränsen till det parodiska. Vissa inslag skulle jag vilja karaktärisera som ren absurdism och ibland rent av surrealism. Det finns många minnesvärda enskildheter. Lynch lyckas till exempel verkligen göra något både oväntat och intressant av det dubbelgångarmotiv som antyddes i sista avsnittet av Twin Peaks i det tidiga 90-talet. Men stilmedlen är lite annorlunda den här gången. Som det måste bli med tanke på att 25 år har gått. Lynch har gått vidare och utvecklats med kompromisslösa filmer som Lost Highway och Mulholland Drive (som först också var tänkt att bli en tv-serie).

The Return innebär inte alls så mycket nostalgi som jag först befarade, utan skildrar snarare vad tiden gör med oss människor. Vi får möta flera skådespelare som var med de första säsongerna men nu åldrade i takt med sina rollfigurer. Våldet och äckeleffekterna är starkare än tidigare, men så har också tv-publiken vant sig vid mer explicit våld i rutan. Musikinslagen är lika skimrande vackra som alltid, medan ljudeffekterna raffinerats än mer och jag tror Zizek kan le belåtet när han tar del av dessa nya avsnitt. Personligen tycker jag att David Lynch är en av vår tids mest intressanta regissörer och även om tanken på att han skulle ta upp Twin Peaks igen först var lite oroande så känns det enbart spännande nu. Frågan är förstås om det här kommer att hålla i 18 avsnitt, det vill säga 18 timmar. Efter vad jag hittills fått se är jag benägen att tro att det kanske ändå kommer att göra det.

The post Vad tiden gör med oss människor first appeared on Opulens.