JAZZ. När Thomas Wihlman lyssnar till Robert Fonsecas nya album Yesun så finner han att det är kompetent och vacker musik, men blir ändå inte helt begeistrad.

Yesun med Roberto Fonseca
Producenter: Roberto Fonseca, Daniel Florestano
Skivbolag: Wagram Music
Distribution: Naxos
Hecho en cuba

Den kubanske pianisten Roberto Fonseca besvärar mig. Lite. Jag borde inte skriva så om en världsartist, men det är liksom så att jag inte tänder till riktigt på hans nysläppta album Yesun.

Jag vet att jag borde ställa in mig i hyllningsledet, men jag ser och hör bara en ljus liten låga som tänds och släcks. Vackert och oerhört kompetent, men mina nervtrådar och min fotstampning håller sig besvärande stilla.

Nu vill jag inte avråda någon från att lyssna, jag är bara jag och andra kan komma att uppleva det annorlunda.

Yesun är ett album där Fonseca fått fria händer, medan tidigare album har hållits i förväg beslutade ramar. I albumet har han valt att arbeta med många olika musikaliska uttryck, influenser och stilar såsom latinskt, afrikanskt och naturligtvis kubanskt.

Här gästas Fonseca också av exceptionellt skickliga artister. Till det senare hör sångkvartetten Gema 4 och saxofonisten Joe Lovano. Lovano är bara så fantastiskt bra i “Vivo”, och speglar väl den livslust låten betonar.

Foten rör sig utan tvekan även lite grann till “Mambo por la niña”, och “La llamada” och “Kachucha” tillhör också albumets bästa spår . Romantik smyger sig in i “Cadenas”. Jag märker också influenser från klassisk musik och från reggae.

Kan en artist vara för bra? Nja, kanske inte. Kan man vara för perfekt? Kanske inte. Men det är för mig lite för kyligt, lite för beräknande. Fonseca har ett känslospråk omsatt i toner, han står bakom alla spår på albumet, som inte riktigt får mig engagerad. Är det så att covid-19 hindrar mig att känna in och att det finns större problem och känslor att hantera nu än brusten kärlek?

Jag går inte in i någon djupare analys, det får vara som det är och det finns fler album att lyssna till. Ni vet väl att ganska nära de gamla mellanvågssändarna fanns det en död zon där signalen inte riktigt nådde fram? Var man mycket nära så var signalen stark, längre bort stark igen. Så, Stockholm-Motala, jag befinner mig på fel plats i förhållande till Roberto Fonsecas sändare. Andra gör det inte, och de kommer att tycka att det här är ett sk-tbra album och kanske också beklaga att han inte av kända skäl kunde komma till Fasching nu i april för en livekonsert.

The post Vackert om än lite väl svalt album first appeared on Opulens.