PERSONKULT. Rökelsen från en okritisk persondyrkan låg länge tät efter Geijers död 1847, i flera generationer. Lars Lönnroths genomgång av den saken är upplysande, och det blir riktigt intressant när han låter oss läsa utdrag ur de svar han fått från Geijer-ättlingar, skriver Ivo Holmqvist.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Geijerarvet – En släkthistoria om dikt och galenskap
Av Lars Lönnroth
Atlantis förlag

”Det frågtes blott, det gavs ej svar”. Så slutar Lars Lönnroth sin senaste bok Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap (Atlantis). Det är en alltigenom intressant genomgång av geni och sjukdom hos många av Erik Gustaf Geijers språkligt och på andra sätt begåvade ättlingar. De som delar ålder med honom – han är född 1935 – eller är något yngre känner igen citatet. Oräkneliga skolbarn både i Finland och i Sverige lärde sig Runebergs dikt om Sveaborg utantill. En som fortfarande ofelbart bevarar hela Fänrik Ståls sägner i minnet är riksdagens talman som imponerade på många när han läste upp hela diktcykeln utantill, i samband med ett officiellt besök i Helsingfors.

Fast citatet är inte alldeles rättvisande. Lars Lönnroth har ställt frågor till många medlemmar i en vittförgrenad familj (släkttavlan över Geijerättlingar i början av boken är till stor nytta för orienteringen) och han har fått många svar, både när han för snart fyrtio år sedan hade storstilade planer på en omfattande undersökning om arvet från Erik Gustaf Geijer (1783-1847) i svensk humanistisk tradition, och på senare tid när han nöjt sig med en mera överkomlig kartläggning. Bokens tjugoen kapitel inleds med Erik Gustaf Geijer och hans hustru Anna-Lisa Liljebjörn och för vidare över de kulturbärande släkterna Hamilton, Krusenstjerna, Lagercrantz, Lönnroth, Tham och andra.

På slutet kommer David Lagercrantz till tals, som den senaste i en lång rad författare med samma anfader och anmoder. Vi får veta att en annan av dem är amerikanen Donald Hamilton vars deckare om Matt Helm sålts i miljonupplaga, fast fortsättningen på Stieg Larssons trilogi trycks i oändligt många fler exemplar. En hel del i Lönnroths genomgång – kanske det mesta – är välbekant för den som läst John Landqvists bok om Geijer och är någorlunda välbevandrad i Olof Lagercrantz författarskap, särskilt hans doktorsavhandling från 1951 om släktingen Agnes von Krusenstjerna. Om man hittar i hennes romaner är det också till nytta, liksom om man har ett hum om de senaste årens forskning om henne och andra – och man känner igen en del från Lars Lönnroths egen självbiografi som kom häromåret.

Kapitlet om ”Liljebjörnska sjukan” redogör för de påfallande många manodepressiva släktingarna där det i flera fall slutat med självmord.

Rökelsen från en okritisk persondyrkan låg länge tät efter Geijers död 1847, i flera generationer. Lars Lönnroths genomgång av den saken är upplysande, och det blir riktigt intressant när han låter oss läsa utdrag ur de svar han fått från Geijer-ättlingar. På frågan vad Geijerarvet betytt fick han av en släkting det här svaret 1980: ”En börda. Jag är förbluffad över den sorg och förbittring som Dina frågor återuppväcker hos mig nu på min ålders dar”, och hon fortsätter, om Geijer: ”detta oantastbara helgon med sina sentimentala sånger som ännu in i fjärde generationen tycktes omgiven av dyrkare och, framför allt, dyrkerskor”, med släktens kvinnor ”såsom lidande, men oändligt goda och tåliga och ohjälpligt innestängda i sin släktkrets.”

Också Lars Lönnroths syster Louise, landsantikvarie i Göteborg, svarar på intressant vis: ”Jag anser att Geijerarvet i släkten är huvudsakligen en kvinnofråga (…) en känsla av förmedlande av humanistisk bildningstradition, sentimentalitet, lite ödesbestämd galenskap, lite mystik och utvaldhet (…) dessa obestämbara känslor som tillskrivs ´arvet´- vilka är precis så obestämbara och tilltalande att de utgör en perfekt utgångspunkt för djuppsykologiskt navelskåderi.” Men något navelskådande ägnar sig Lars Lönnroth inte åt, tvärtom har han en klar och kritisk blick för släktens egenheter, både stråken av genialitet och av galenskap.

Kapitlet om ”Liljebjörnska sjukan” redogör för de påfallande många manodepressiva släktingarna där det i flera fall slutat med självmord. Olof Lagercrantz vackraste dikt, ”Agnes Charlotta”, handlar om en syster som tog sitt liv. Gentemot honom är systersonen Lars Lönnroth oväntat kritisk, och hans bild av Olofs syster Lis Asklund är inte heller den utan mörka inslag. Desto ljusare är summeringen av den mångsidige ämbetsmannen Hugo Hamilton som var bra på mycket, också på nonsensverser i Edward Lears anda (och som Olof Lagercrantz tidigare skrivit en del om, lika uppskattande).

För snart sextio år sedan skrev Lars Lönnroth en uppkäftig pamflett om ”Litteraturforskningens dilemma”. Som emeriterad professor i litteraturvetenskap, med en rad stora monografier bakom sig, konstaterar han nu att dagens villkor på bokmarknaden är annorlunda än förr, med David Lagercrantz som exempel: ”Inom populärkulturen bygger i dag några av de mest framgångsrika skapelserna på omfattande teamwork, som delvis är ett resultat av specialisering men också av bokmarknadens internationalisering och enorma tillväxt, som gjort det nästan omöjligt för en enskild diktare att nå ut till den verkligt stora läsekretsen utan hjälp av andra.”

The post En skarpt tecknad släkthistoria first appeared on Opulens.

KROPPAR. Att skriva om kroppar är en litterär balansövning fullt i nivå med att skriva sexscener. Magplasket är bara ett adjektiv bort.

Allra värst är det med författare som slänger ur sig ändamålslösa kataloger över kroppsmått, frisyrer och ögonfärger som att de förväxlat berättandets hantverk med att driva en modellagentur. Eller möjligen fått Sherlock Holmes berömda deduktiva metod om bakfoten.

En sorgkant under pekfingernageln gör ingen till skurk. Lika lite som någon blir en god människa för att hen gullar med kattungar. Eller, för att ta ett exempel ur en deckare på mitt nattduksbord (vars titel jag skonsamt förtiger): en änka till ett mordoffer i stadens finaste kvarter blir inte automatiskt suspekt för att hon är en ”kraftfull kvinna med ett ganska bastant midjemått” istället för kommissariens förväntan om ”en liten, nätt person med eleganta kläder”.

Sherlock skulle ha önskat sig tillbaka till Reichenbachfallet i pur förtvivlan över en sådan karaktärsanalys. För att inte tala om den yxiga klassanalys som författaren med detta fäster som en reaprislapp i tröjlinningen på den arma änkan.

Människokännedom är finlir. I litteraturen gäller här mer ofta än sällan den gamla regeln ”less is more”. Så mycket mer av friktion och ambivalens inför klasspräglade kvinnoideal som ryms exempelvis i Kerstin Thorvalls enkla formulering om de ”förnämt magra” medelklasskvinnorna i böckerna om Signe. I de två orden ryms förklaringen till Signes eget kroppskomplex, hennes upplevelse av att vara för stor, för klumpig och för kurvig för att passa in. Och med det även en härvtråd till det outredda arbetarklassarv som hon bär på mödernet.

Det handlar om makt och kön, men också och lika obevekligt om kropp och klass. De bästa författarna vet dock att parera strukturernas tyngd med att bruka ett lätt handlag. Som när Tomas Tranströmer i sin dikt ”Allegro” fångade samtidsångestens och medelklassvåndans paradoxala förening av skönhet och skörhet, i en enda fulländad strof: ”Jag kör ner händerna i mina haydnfickor/och härmar en som ser lugnt på världen.”

Ett sådant dyrbart ögonblick av absolut närvaro och hudkontakt med klasskänslan hittar jag också i David Nymans nyutkomna debutroman Nerverna. Fadern i berättelsen sitter och stryker sin handflata och genom dess frånvaro av valkar känner han sina kroppsarbetande bröders händer: ”Det är bara en liten betydelselös ovana, men i den sitter minnen av hans bröder.”

Det är en sinnlig närhet som minner om Sara Lidmans porträtt av Spadar Abdon, vars händer med åren hade formats efter de spadskaft han hållit i – precis som spadskaftens trä hade lenats och formats av hans dagliga beröring.
För Lidman var det något av ett mantra att kroppen måste räknas in. ”Det må kropp till”, sade hon och syftade med det både på det krävande kroppsarbete som är själva skrivandet – och det förkroppsligande som varje text måste genomgå för att befolkas och bli en levande berättelse.

Det finns inget magiskt trick, förstås. Mer än modet att dröja i respekt och förundran inför varje människas inre gåta. Det är en hållning som kanske ingen har fångat bättre än Agnes von Krusenstjerna, i de här jublande raderna i Porten vid Johannes: ”De gingo ut i staden med sina gestalters hemligheter gömda för alla, men själva mera medvetna än förut om dem och alltid på ett behagligt sätt tänkande på dem – med njutning kännande sina kroppar under kläderna.”

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Det må kropp till first appeared on Opulens.