TOLKNING. “Mitt medvetande är mitt och större än andras, eftersom det omsluter andras, eftersom andras är otillgängliga och därför måste tänkas, av mig, av dig, som är ett annat jag.” Stellan Lindqvisst reflekterar över medvetandet.

Ljudet når före. Jag hör brandbilen innan den dyker upp. Jag ser den och jag ser nästa. Det är ett stort pådrag. Jag ser hur bilarna försvinner mellan de gula stenhusen. Sedan kommer en polisbil, därefter en ambulans. Jag tänker att det snart går att läsa om detta på nätet, att det som sker där också snart sker här. Jag föreställer mig händelseförloppet: landshövdingehuset som brinner, stegar som skjuts upp, vattenkaskader från olika håll, människor utanför avspärrningar som nyfiket och lätt skräckslaget (glada att det inte gäller dem) beskådar det hela.

Sedan ser jag katten på gården nedanför (branden är nu någon annanstans) ett objekt av kött och blod, determinerad långt nere i sina dna-strängar. Som jag just av denna anledning känner ömhet för, det vill säga att hon traskar runt i en cirkel hon inte kan ta sig ur. Hon orienterar sig, hon lystrar till ljud, hon viker undan för hot, hon är inte medveten om min medvetenhet, att den är större, att den omsluter henne, att jag genom min medvetenhet värnar om hennes plats i universum, att jag därmed är ett maktmässigt faktum, det vill säga något hon måste behaga och samtidigt vara vaksam mot.

Sedan slår det mig, strax efter, när jag på andra sidan älven, på kajen, ser en liten människa: gula byxor, förmodligen galon, arbetsbyxor. Hon rör sig med samma obegripliga rörelser som katten, obegriplig eftersom jag inte ser hennes ärende. Och ärenden ser man inte, de sluter man sig till, hittar på, av det man hör och ser. Kanske förbereder hon ankomsten av ett kryssningsfartyg eftersom sådana lägger till vid denna kaj, lägger tampar tillrätta, kollar viktiga anslutningar, städar, flyttar undan saker som inte skall vara där? Jag vet inte, inget alls faktiskt, bara att mina hypoteser utplånar det som annars är obegripligt.

Det slår mig sedan att också jag har svårt att tänka mig, inse, att hon, de gula byxorna, på samma sätt som jag har ett medvetande, det vill säga en själ. Och att också jag, från hennes horisont på kajen, är en mycket liten figur med obegripliga rörelser – som kan reduceras, som kan bli ett objekt, som kan bli själlös, som kan bli någon man kan sticka en bajonett i för att man inte förstår, tillåter sig förstå, att kroppen som genomborras också är en själ.

Nyss åskade det. Svart himmel, ett hårt regn föll, piskade älven, tvingade upp miljontals droppar i ett försök att nå himlen. Lika plötsligt som den kom var föreställningen över, åskan drog vidare, började om någon annanstans, man hörde den på avstånd, nu över en sjö, några åkrar, några kor, vars förvånade ryggar blev blanka.

Mitt medvetande är mitt och större än andras, eftersom det omsluter andras, eftersom andras är otillgängliga och därför måste tänkas, av mig, av dig, som är ett annat jag. Ett universum utan ett medvetande är information som inte tolkas, det vill säga meningslöst, ensamt och ljudlöst. Inneslutet i sin osynlighet färdas det mot sina ickemål. 

The post Tankar kring vad som gör världen meningsfull first appeared on Opulens.

PODD. Anna (@baby_fratelli) gästas av Hapten Kaddok, mannen med det outtalbara twitternamnet @jascvkne, även känd som Martin. De pratar om katterna, kärleken, kroppen, hjärtat och livet som blev lite som en film. Anna rapporterar om Eddie och hans fina A-traktor, och så undrar vi vad Macke och killarna som inte fick köpa nån CD gör just nu.

Tidigare avsnitt hittas här >>

The post Katterna, kärleken, kroppen och livet som blev lite som en film first appeared on Opulens.

UTSEENDEFIXERING. Videomöten, selfiekameror och sociala medier – vi ser våra ansikten oftare än någonsin, och det är svårt att fly sitt eget eller andras yttre.

I “Inne i spegelsalen” undersöker Liv Strömquist en utseendefixering och ett fasadbyggande som kan få oss att glömma bort att leva.

Elisabeth av Österrike, som levde under 1800-talet, ansågs vara en riktig skönhet. I serieboken “Inne i spegelsalen” skildrar Liv Strömquist hur drottningen lade nästan all sin vakna tid på det yttre: hon tränade maniskt, var besatt av att hålla sig ung och hade anställda som kammade hennes hår. Långt upp i åren räknades hon som en skönhet.

Sofia Sundström/TT

The post Liv vill vara lika perfekt som Liv Strömquist first appeared on Opulens.

LYRISKT. “Andkjœr Olsen går tonsäkert in i diktens rum. Hon vecklar ut den med ren, klar stämma, stannar upp och låter den loopa, stramar till, släpper och låter den bölja framåt igen. Precis som ett stycke musik”, skriver Helena Lie.

Utgående farkost av Ursula Andkjœr Olsen
Rámus Förlag (2018)

Den produktiva danska poeten Ursula Andkjœr Olsen är sedan många år etablerad i hemlandet Danmark. Förutom lyriker verkar hon även som musikkritiker, kompositör och konstnär, och har även författat ett par böcker inom musikhistoria. Andkjœr Olsen är utbildad vid Forfatterskolen i Köpenhamn där hon numera också undervisar, har en fil. kand i musikvetenskap och har skrivit flera sceniska verk – främst kammaroperor.

Musikaliteten är alltid närvarande i hennes lyriska verk, och särskilt påtaglig i hennes senaste diktbok Utgående farkost (den bästa titel jag sett), som består av sex sviter interfolierade med svarta fotografiska bilder av den danska konstnären Sofia Kalkau. Boken utkom i Danmark 2015, belönades med Danmarks kritikerpris och har nu översatts utmärkt till svenskan av Jonas Rasmussen.

Andkjœr Olsen går tonsäkert in i diktens rum. Hon vecklar ut den med ren, klar stämma, stannar upp och låter den loopa, stramar till, släpper och låter den bölja framåt igen. Precis som ett stycke musik. Jag läser Utgående farkost och tänker: ”Det här måste uppföras på scen!”, ”… och här kommer kören in!”.

Verket är en tämligen lång, bitvis massiv programförklaring kring kroppen och dens klenhet jämfört med idén om ett slags tåligare övermänniska som står emot allt och alla. Även sig själv när det rasar. Diktjaget besvärjer mjuka värden som trygghet och trevlighet och granskar kritiskt lekamens begränsningar, vill ta sig ur kroppen med alla dess försvagade punkter, dekonstruera och bygga starkare, hårdare, ”träna kroppen till sten”, bli ett slags maskinellt fungerande varelse.

det är något fel med min hud
den har inte levt upp till mina förväntningar
jag vägrar att ta min hud på allvar

mina förväntningar var: huden skulle beskydda, den skulle ligga som ett skyddande lager utanpå allt, se till att jag kände mig vattentät,
den skulle vara vattentät, tät, på alla sätt

den har inte utfört sitt arbete
vem kan ta en sådan hud på allvar
den är ett löjligt organ som borde bytas ut, t.ex. mot guld

Jämsides med destrueringstanken står självhatet som ett verktyg för att kunna hata andra: ”… VÄNDA MITT ANSIKTE MOT ER OCH GE ER FUCK”. Jag undrar över detta hat, men erinras snabbt om att hat är en av människans mest tillgripliga affekter, för ”hat är naturligt, lagstadgat och nödvändigt”, ”hat är uttryck för den högsta formen av frihet”, och vidare ”ett hats verkliga värde ligger i den skuld som det hänger ihop med och att kontrollera denna skuld är att kontrollera ALLT”.

Andkjœr Olsens farkost är mycket märklig att färdas i. Det är inte särskilt behagligt, faktiskt känner jag motstånd, irritation även över att det känns jobbigt. Herregud tänker jag, det är bara en bok. Läs nu ut den för sjutton. Efterhand blir jag osäker på vilket håll vi är på väg åt, det är nämligen både svårt och jobbigt att navigera i mörker länge, men Andkjœr Olsen vet precis vad hon gör. Det här är ett verk med fullständig precision. Några speciella platser i boken, exempelvis dikter som tecnoscientific eller stycket Jag utför inkapslingen, för mina tankar till såväl svenska poeten Aase Bergs diktböcker Hackers (Bonniers, 2015) och Liknöjd fauna (Bonniers, 2011), som danska poeten Olga Ravns debut från 2013 Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne (10TALBok). Men främst är det rent Andkjœr Olsenskt:

tecnoscientific4
jag inbjuder INTE kroppen att vara på ett annat sätt
den stelnade människan
i sin utgående farkost

äntligen avgränsad
äntligen sluten
(strategiskt indämd)

den stelnade människan
INTE som det att INTE tänka på andra
SOM så långt möjligt
utövande av hänsynslöshet gentemot makt

Man får inga svar, ingen nåd eller upplösning, och texten är en utmattning som kräver pauser, men man lämnas med en kvardröjande vilja till rannsakning av både sig själv och kollektivet, vår tids farsoter, våra strömningar, hatet som finns. Jag kan ej omfatta Utgående farkost helt (ännu), men just därför kommer jag att återvända.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Går tonsäkert in i diktens rum first appeared on Opulens.

KROPP. “Vierge moderne tolkas ofta som en stolt och kaxig deklaration från ett diktjag som läses som kvinna men som förkastar den identiteten på grund av de begränsningar den innebär i ett patriarkalt samhälle”. Anna Remmets om den kvinnligt kodade kroppen inom litteraturen.

”Jag är ingen kvinna” lyder den första meningen i Edith Södergrans berömda dikt ”Vierge moderne” från 1916. Därefter går detta jag som inte är någon kvinna vidare med att göra anspråk på en rad vitt skilda och tillsynes oförenliga identiteter såsom ”ett djärvt beslut” och en ”strimma av en scharlakanssol”.

En anledning till diktens bestående ikonstatus är antagligen dess karaktär av emancipatoriskt stridsrop. ”Vierge moderne” tolkas ofta som en stolt och kaxig deklaration från ett diktjag som läses som kvinna men som förkastar den identiteten på grund av de begränsningar den innebär i ett patriarkalt samhälle.

Positioner som ett djärvt beslut och en strimma kan, liksom i den nyutkomna antologin Subjekt Södergran: Om jagen i Edith Södergrans poesi, förstås som en önskan att transcendera kroppen i en patriarkal ordning där kvinnor (och rasifierade) reduceras till bara kroppar medan intellektet tillskrivs den vita cismannen. Att med litteraturen som medel skriva sig bort från denna plats kan dock också göras på ett tillsynes diametralt motsatt vis.

Det finns texter som istället för att vända sig bort från kroppen, tvärtom sätter den under mikroskop för att på så sätt plocka isär den. Charlotte Roches kultklassiker Våtmarker från 2008, som frossar i sår, kroppsöppningar och explicita sexscener och Marie Darrieussecqs Suggestioner (1996), om en kvinna som förvandlas till en sugga, är båda böcker där (den kvinnligt kodade) kroppen dissekeras i grotesk närbild.

Ett ännu nyare exempel är den Johanne Lykke Holms prosalyriska monolog Natten som föregick denna dag. Den kom ut under 2017 och skildrar en flicka någonstans på tröskeln till puberteten. Unga flickors kroppar brukar förknippas med friskhet och sensualitet, inte sällan fetischerade i manliga författares romaner. Här har flickan i fråga själv ordet och hon i det närmaste frossar i sin egen kropps äckligheter. ”Se här flickmunnen. Så ful och rutten”, kan det heta (kursiv i originalet). Eller ”Idag har huden fallit av i stora flagor” och ”Fettet härsknar under huden”.

Hon spjärnar emot den utveckling, såsom menstruationen, som signalerar kvinnoblivandet och säger att hon ska äta tills hon blir tjock (något som är tabubelagt för flickor och kvinnor) och ser ut som en baby. Holms berättarjag har förstått att den kvinnligt kodade kroppen är (eller snarare görs till) ett fängelse och hon gör sålunda motstånd mot att växa upp och att behaga. Men även om hon i en möjlig parafras på Södergran säger sig vilja ”vara en flodbotten med plantor och sand”, består hennes motstånd inte främst i att transcendera kroppen utan att istället visa upp alla dess skrymslen i grotesk förstoring och därmed rasera och dekonstruera bilden av kvinnan som behagfull, vacker och passiv kropp. Den kropp Holm skriver fram är bråkig, obekväm och skrymmande. Ibland till och med skrämmande.

För samtidigt som kvinnan i patriarkatet har konstruerats som passiv och vacker kropp i motsats till mannens aktiva intellekt, kan samma kroppslighet injaga känslor av äckel och fasa, vilket lingvisten, filosofen och psykoanalytikern Julia Kristeva skriver om i Powers of Horror: An Essay on Abjection. Och det som skrämmer är ofta sådant som hotar den rådande ordningen.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Det som hotar den rådande ordningen first appeared on Opulens.

FÖRGÄNGLIGHET.  “Jag har lärt mig behärska konsten att se sorglös ut när jag bär på många sorger. Jag klär upp mig, klär ut mig. Döljer den gråa huden under vackert prakt”, skriver Sara Abdollahi.

Alla artiklar av Sara Abdollahi

The post Att återvinna kroppen first appeared on Opulens.