PROSA. ”Texten kryper in under skinnet på mig, tränger in i mitt blodomlopp och jag har inte en chans att freda mig,” skriver Thomas Almqvist som läst ”Belladonna” av den kroatiska författaren Daŝa Drndić.

Belladonna av Daŝa Drndić
Översättning: Djordje Zarkovic
Rámus

Med den mycket hyllade dokumentärromanen ”Sonnenschein” presenterades den kroatiska författaren Daŝa Drndić för en svensk publik 2020. Nu kan vi ta del av hennes ”Belladonna”, som är en minst lika omskakande historia.

Vi får följa Andreas Ban, som är en författare som slutat skriva och en psykolog som inte längre analyserar, då han går igenom det han kommer att lämna efter sig – sin forskning, sina böcker, läkarjournaler och fotografier.

Han minns gamla kollegor, vänner och kärlekar och alla fasansfulla tragedier som hemsökt världen under hans livstid – andra världskriget, Förintelsen, krigen i Jugoslavien och 2000-talets flyktingkriser. Han ser dessa tragediers offer och uppmanar oss att aldrig glömma deras namn. Vi får aldrig förleda oss att tro att fascismen någonsin kommer att försvinna, eftersom den bara vilar och väntar på att återigen accepteras och omfamnas.

Daŝa Drndić (1946-2018) var en av Centraleuropas främsta skildrare av vår närliggande historia med alla dess fasor. Hon föddes i Zagreb men studerade i Belgrad. Hon förespråkade ett gemensamt språk för kroater, serber, bosnier och montenegriner. ”Belladonna” blev hennes näst sista roman och kom ut 2017. Den hade tagit henne många år att skriva, sedan hon sökt i historiska arkiv i flera länder och på flera språk. 

Hon dog av cancer, 71 år gammal. I ”Belladonna” visar hon på Förintelsens offer och på hur fascismen vaknade till liv igen i samband med det gamla Jugoslaviens sönderfall. Hon blandar fiktion, verklighet, historia och minnen till något alldeles eget. För Andreas Ban är krig en orgie i glömska. Det finns vidsträckta katakomber med arkiverat material från 1900-talets alla fasor, där forskarna idag går vilse och till sist glömmer. Jag vill gärna sätta likhetstecken mellan Andreas Ban och Daŝa Drndić. De ägnar sig åt samma forskning, de för båda en ojämn kamp mot svår cancer och båda flyttar från Belgrad till Rijeka.

Historien upprepar sig och fascismen vädrar morgonluft igen. I både Tyskland och Kroatien används den outplånliga försvarsfloskeln: ”Vi visste inte om det.” De visste inte om förföljelserna, lägren, dödandet, försvinnandena, mordbränderna och massakrerna. Drndić skriver om den sjuka fosterlandskärlekens idéer hos Ustaŝarörelsen i hemlandet, som ville ”skydda det ariska blodet och det kroatiska folkets heder.” Det finns kroatiska emigranter som varje år firar sina ledares folkmordspolitik, en politik som ledde till 400 000 serbers, judars, romers och kroaters död. Vi manipuleras till att glömma. Tekniken med alla dess möjligheter i dag till desinformation och direkta lögner förvränger synen för oss.

Texten i ”Belladonna” tyngs av ibland väldigt långa, men nödvändiga fotnoter, som innehåller personpresentationer, men trots att romanen innehåller mängder av fakta känns den ändå inte svårläst. Drndić skriver dessutom med en illa dold ironi, där hon ondgör sig över allehanda historieförfalskning och direkta lögner.

Även i ”Belladonna” balanseras på något sätt all ondska som skildras av författarens till synes nyktra saklighet. Hon har ett sätt att skriva som är både intensivt, välformulerat och direkt uppfordrande, där hon drivs av en oerhörd sanningslidelse. Texten kryper in under skinnet på mig, tränger in i mitt blodomlopp och jag har inte en chans att freda mig. Drndić är inte rädd för döden, skriver hon, men hon är rädd för tystnaden. Bokens titel är ju namnet på växten belladonna, där några bär av den räcker för att döda ett barn, medan en vuxen behöver ett tjugotal.

The post Daŝa Drndić skildrar fasansfulla tragedier first appeared on Opulens.

ÖVERSÄTTARE. Jytte Holmqvist har träffat den framstående översättaren Christine Bredenkamp för ett samtal om karriär och ordkonst, ordval, jargong, puristisk finess och fingertoppskänsla.

Adorjáns språk, eller i alla fall hennes svenska översättares, Christine Bredenkamps, är lojalt mot den cocktail-kultur som de olika personerna glider runt i. Det flyter lika lätt som oliven i en dry martini, och som läsare smuttar man förtjust och glömmer stundtals vilken förskräcklig värld man njuter av.

Spontan, självklar, stilig och flärdfull, Christine Bredenkamp är en trespråkig skönlitterär översättare som är medlem i Sveriges författarförbund och har översatt fler än 40 titlar inom olika genrer. Hon har ett rakt och ledigt sätt som är befriande. Hennes samtal med Tellervo Samuelsson en regnig kväll på Ystads stadsbibliotek den 23 april i samband med Världsbokdagen var välbesökt och engagerande – och gav mersmak.

Jag hade nöjet att själv samspråka med Christine en vecka senare på Café Lurblåsaren dit hon anlände per cykel längs kullerstensgator som vittnar om en svunnen medeltida tid. Vår konversation över en cappuccino gick från det ena ämnet till det andra, två timmar flög förbi och jag lärde känna en tillmötesgående och avväpnande yrkeskvinna som brinner för sitt gebit, är skärpt, lyhörd och livserfaren med olika kulturella referensramar och vars lingvistiska expertis leder henne in i nya spännande världar där hon ger uttryck för kulturella säregenheter över språkbarriärerna.

Nedan följer vår dialog och tankar kring karriär och ordkonst, ordval, jargong, puristisk finess och fingertoppskänsla.

Stort tack för att du tog dig tid att komma hit. Du har gått från teknisk till litterär översättning och specialiserar dig på Barn och ungdom, dramatik, essä, fantasy och science fiction, memoar och biografi, novell, roman, och spänningslitteratur och romance.

‒ Ja, böckerna täcker ju upp en hel del. Det är ju inte direkt mitt val men man kommer ju in på olika genrer.

Det handlar i det här fallet om en serie memoarer utgivna i Tyskland om kvinnor som genom årens lopp inte alltid fått den uppmärksamhet det förtjänar, för Bokförlaget NoNa (t.ex. Madame Piaf och kärlekens sång (Madame Piaf und das Lied der Liebe, av Michelle Marly), 2020, och Frida Kahlo och Kärlekens färger (Frida Kahlo und die Farben des Lebens, av Caroline Bernard), 2021.

Christine poängterar att hon tar sig an olika texttyper beroende på efterfrågan eller behov från förlagen. Hon är tacksam för variation i arbetet:

‒ Det är litegrann som jag sa i samtalet också; jag tror det skulle vara väldigt ansträngande att bara sitta med tunga böcker språkligt och historiemässigt, det kräver så oerhört mycket och är tidskrävande. Men det är där som utmaningen ligger: att hitta och knåda fram den där degen men att varva detta med mer lättsam litteratur som noveller eller deckare. Det blir en bra balans – och kanske bättre för bankkontot också!

Du debuterade som skönlitterär översättare 2006 med Leklust – eller flickan utan egenskaper (Spieltrieb) av Juli Zeh och förmedlar som översättare även olika kulturer. Varför just tyska och kroatiska som källspråk?

‒ Tyskan kommer helt naturligt från min far och mitt första språk är egentligen tyska tills pappa lärde sig svenska så tyskan har varit parallell med svenskan hela tiden. Och kroatiska har kommit nu och under tiden som jag har flaxat fram och tillbaka mellan Sverige och Kroatien under ett decennium.

Är svenska alltid ditt målspråk eller översätter du också till kroatiska och tyska?

‒ Nej hela tiden till svenska. Jag har ett annat gehör för det språket och använder mig av en kombination av digitala ordbanker som Nationalencyklopedin och ordböcker som jag också slår i, inklusive Svenska Akademins Ordlista.

Hur övergick du från teknisk översättande till litterärt och kan du säga något om själva arbetsprocessen?

‒ Jag kom till Berlin och började jobba på ett tekniskt översättningskontor. En av min före detta kursare som numera är renommerad översättare (Ulla Ekblad-Forsgren) och jag pluggade tyska tillsammans i Lund. Hon började på en litterär översättningslinje på Södertörn och rekommenderade att jag gjorde mitt prov dit. Jag blev antagen, gick den tvååriga utbildningen och fick mitt första litterära uppdrag. Sedan körde jag på parallellt i tio år tills det kom en mer strid ström av litterärt arbete och då jag lade det tekniska åt sidan.

Christine föredrar litterär översättning som är mer språkligt utvecklande:

”Jag tycker om när jag själv blir utmanad i språket, inte ett torrt tekniskt sätt då jag ska fundera på om jag ska säga knapp eller spak eller ratt” (som när hon översatte manualer för John Deere-traktorer). ”Jag vill ha bilderna framför mig och en bra berättelse. Det är ju det jag vill förmedla. Och det är underbart när texten liksom flödar genom mig och rinner ut genom fingrarna, som om jag nästan skriver av originalet.”

Ja och som litterär översättare får du ta del av författarens tankar. Det måste vara extra betydelsefullt för dig att ta dig an beskrivningar av forna Balkan och böcker som När duvor flyger (Tauben fliegen auf, av Melinda Nadj-Abonji, 2011) som uspelas i Schweiz och Vojvodina, dagens Ungern och Serbien, och för vilken du blev belönad med Loorens Översättarstipendium.

‒ Ja och som jag nämnde i mitt samtal med Tellervo läser jag ibland en bok som jag ska översätta och ibland gör jag inte det och det har både för- och nackdelar. Om jag läser den innan så vet och känner jag kanske igen i det avseende att jag borde ha fått en känsla för hur den låter. Men att börja översättningen utan att ha läst [ursprungsboken] ger en mycket mer spännande känsla under vägen för jag vet inte vad som ska komma och jag blir nästan som medförfattare.

Hon ger här som exempel ett stycke i Under fikonträdet (Figa) av den slovenske författaren Goran Vojnović (vars många kraftord för övrigt är svåra att översätta lika effektfullt till svenska). Christine läser högt från sidan 83 och tid och rum blir ett flytande koncept:

”Någonstans på vägen ut ur Markos rum gick jag vilse i en annan natt, natten då jag just kommit hem från en rökig källare, med huvudet fullt av Tadeja, det susade och dunkade i öronen på mig, jag kände en osläcklig alkoholtörst fast jag hade en unken smak av avslagen öl i munnen, hennes kind tryckte ömt mot mitt ansikte men kändes som ett svidande brännmärke. Hennes leende var precis överallt, likt en solkatt som bländade mig vart jag än vände blicken, ett leende som närmade sig mig genom rummet som kom närmare och närmare, jag såg det lika tydligt som i slowmotion trots att jag visste att allt hade skett så snabbt.” (Vojnović, 2016).

‒ Det är en episod i ett kapitel där det är fem sidor utan punkt. Och där flöt det på och tårarna började rinna under tiden som jag översatte. Det var oerhört känslosamt. Det handlar om tre generationer män under krigets Jugoslavien; först andra världskriget, sen inbördeskriget och sen nutid, och sen om kärlek och intimitet och vad man går och bär på och hur det präglar en och hur man måste byta land fast man inte vill det. Om plötsliga nya gränssättningar och hur man hanterar det och för det vidare till sina söner. Just detta stycke är nutid och mycket intensivt och fint.

Christine bodde en tid i Eskilstuna som tog emot många jugoslaviska invandrare och flyktingar på 70 och 90-talet. Hon har en extra speciell känslorelation till Vojnovićs bok efter att själv rest runt i dessa byar och fått en känsla för miljön de utspelar sig i. Ljubljana och andra platser omnämnda i boken blev på ett sätt en del av förarbetet.

Hur kom du in i det kreativa tänkandet?

‒ Språket var nog från början. Både mamma pappa är duktiga på språk. Jag skulle bli gymnasielärare men tänkte om och kände att jag ville komma in i något annat. Det blev inte uppfyllande för mig – kanske gör jag det senare men nu föll det sig så att jag hellre tragglar med mig själv och lever mig in i andras öden. Det är ju lite som att skådespela att sitta med alla roller men lite kanske i smyg.

Det måste vara svårt att gå in och ut ur karaktärer eller att lägga dem bakom sig när en bok väl är klaröversatt?

‒ Det är jättejobbigt att lägga ifrån sig texten. En deckare är ett undantag och inte samma utmaning. Dessa böcker följer oftare en rak berättarväg och har färre avvägar eller utsvävningar. Men med mer komplicerade texter lär man känna karaktärerna och det är först när deadline kommer som jag (motvilligt) klarar av att lägga ifrån mig översättningen.

‒ Kerstin Giers ädelstenstrilogi Rubinröd, Safirblå, Smaragdgrön (2012-2013) är exempel på ungdomsböcker där jag fick chansen att följa karaktärerna i över 1 000 sidor.

Själva arbetsprocessen: jag antar att du läser igenom boken först med penna i hand och sedan går i gång med en andra läsning där du rå-översätter och en tredje där du finslipar – stämmer detta?

‒ Ja, helst så många gånger det går. Jag försöker pressa mitt inlämningsdatum så långt det går. Man blir aldrig klar. Varje gång jag läser igenom ändrar jag något. Som jag sa tidigare är det enda som kan stoppa mig från att finslipa ytterligare ett specifikt inlämningsdatum. Ibland är det flyt men ibland fastnar man desto mer. Då släpper jag det, går ut och går igenom det jag gjort innan. Det är ingen vits med att forcera översättningen, men en del kan stålsätta sig. Jag måste känna att jag kommer in i det.

Har du problem med att kill your darlings, det vill säga att lägga ifrån dig eventuella favorituttryck?

‒ Nej jag får inte ta in mina egna favorituttryck men sen blir det ändå min egen prägel. När det gäller tyskan är det många redaktörer som reagerar på att det inte får låta tyskt; de är livrädda för att det skulle komma in en liten tysk prägel vilket jag inte alls tycker är ett problem. Det finns en stagnerad syn på att tyskan är stel och tråkig och det är den verkligen inte och att ett originalspråk kan få skina igenom litegrann ser jag inte som ett problem. I portugisiska översättningar, vi kan ta José Saramago som exempel, översätts inte alla uttryck heller alla gånger utan då står det senhor och senhora. Det är däremot något i det tyska språket som gör att man i Sverige ryggar tillbaka för den långa meningen, den som går i flera omloppsbanor och har massa kommatecken. Svenskan har kanske moderniserats snabbare än tyskan.

Och ändå har ju svenskan också långa konstruktioner?

‒ Ja exakt, svenskan klarar det. Jag har inga kill your darlings men ibland tycker jag att det är roligt att få in kanske ett ord vi har som är ett lånat från tyska och som vi inte använder så mycket, för att se hur redaktören reagerar” (hon skrattar).

Hur skiljer sig tyska och kroatiska åt, i stora drag?

‒ Det må låta stereotypt men kroatiskan har framför allt en fantastisk berättarteknik; språket är ofta mustigt, storslaget och följer en annan poetisk melodi.

Tror du att svenska läsare lättare anammar en översättning från tyska eller från kroatiska?

‒ Jamen jag tycker ju att det är väldigt synd att detta får leva kvar med det tyska språket som något hårt – och om man tittar lite bakåt så ser man en enorm tradition av tyska filosofer och diktare, musiker och kompositörer, något etablerat i otroliga kulturevenemang och fantastiska texter. Men på sätt och vis tror jag nog att många rent spontant skulle välja ett helt annat språk som framför allt spanska som är mer lätt-anammat.

Ett särskilt besvär är naturligtvis att mycket du översätter är slang, och slang på kroatiska/bosniska är inte samma slang i svenska storstäder. Hur mycket svordomar kan man procentuellt ta med i en svensk text?

‒ Med Goran Vojnović är det ju så att det vardagliga språket mellan gemene man på Balkan använder sig av starka kraftuttryck, utan att det för den skull uppfattas som svordomar. Jag måste komma åt samma känsloläge och samma effekt på svenska. Ibland får det vara kvar som ett likalydande kraftuttryck. Men det är komplicerat och en avvägning hela tiden, och samtidigt en otroligt spännande process att se hur språken ska lyckas kugga i varandra till sist.

Är svenska läsare mer kritiska mot sådant än läsare på kontinenten som kanske generellt sett är mer vana att svara mer obehindrat än svenskar – fast detta ju även är en generationsfråga?

‒ Det beror nog på. Det skulle vara jätteintressant att se hur en svensk bok full med svordomar översätts till italienska till exempel. Drar man in mamma då?

(Detta med avseende till att flera sydeuropeiska språk syftar till modersfiguren i sina svordomar.) Svenskar vill gärna hävda att vi har så mesiga svordomar – men har vi verkligen det? Det är jätteintressant, svårt och utmanande – och härligt på samma gång.

Skulle det vara bättre om du satt i Stockholm än i Ystad i fråga om förlags- och författarkontakter?

‒ Nej det som är skillnad är ju litterära evenemang och tillställningar, diskussioner, panelsamtal och sådant är det mer av i Stockholm och Berlin och Malmö, inte lika mycket i Ystad. Och ja, jag kan sitta här utan att störas av bakgrundsljud.

Musik är viktig för ditt översättande?

‒ Ja, musik som passar till specifika böcker, till exempel balkanrap eller ska-musik.

I en intervju publicerad i Översättningssektionen för Sveriges Författarförbund säger Christine att hon oftast inte vet…

”… vilken musik jag behöver för att framkalla rätt känslotillstånd och efteråt är texten för alltid kopplad till tonerna. Till exempel så här: Juli Zehs Leklust är Evanescence, Tomma hjärtan är (rockbandet) AnnenMayKantereit, Saša Stanišićs debutroman är Vitor Ramil, Abonjis När duvor flyger är Leonard Cohen och Piaf-boken är förstås gjord ihop med franska chansonsångare.”

Vi diskuterar vidare relationen mellan författare och översättare och olika berättarstilar och hon nämner bosnisk-tyske Saša Stanišić (född 1978) som en författare som i den prisbelönta romanen Före festen (Vor dem Fest) skapat sitt eget språk:

‒ Han hittar på nya ord. Han ställer om ordled och sådant där. Det är fortfarande tyska men nu när jag kan kroatiska förstår jag själva känslan och hänger med. På balkanspråk kastar man oftare om ordföljden. Det som anses vara viktigast i meningen kommer gärna längre fram vilket är fascinerande.

Hon beskriver vidare Juli Zeh som en författare med en annan stil där det är långa meningar och oftast långa filosofiska resonemang.

När känner du att den här viktiga förståelsen mellan dig och författaren uppstår?

‒ Det är under tiden översättningen tar form. Det kan bli en beundran bara för orden. Då uppstår det en vördnad eller sympati. Med Saša, till exempel, har jag inte så många frågor för jag har lärt känna honom och hans språk efter fyra böcker. Jag kan le och känna att nu vet jag var hans tankar går, men andra böcker kan vara knepigare och knöligare och där faller det sig inte så lätt att hitta de rätta orden.

Tar du kontakt med förlagen eller författaren, eller de med dig?

‒ Nej översättaren väljer sällan – det är förlagen som tar kontakt med mig men det skulle kunna vara så att en viss författare kanske väljer att kontakta den översättare de är vana vid eller hyser tillit till. Jag är alltid fri att kontakta förlagen; det kan ge något ibland men inte alltid.

Har du översatt böcker som tidigare kommit ut i en annan översättning och hur skiljer sig era översättningar åt?

‒ Nej då handlar det ju många gånger om nyöversättningar och då lever oftast inte den första översättaren. Men det finns ju nyöversättningar som exempelvis Cien años de soledad översatt av Augustprisvinnaren Lina Wolff som ju också är prisbelönt författare. När man översätter tillbaka en översättning kan det vara så att allt det du bär inom dig, dina erfarenheter, din personlighet och det du vet skiner igenom.

(Wolffs råa men mustiga De Polyglotta Älskarna (2016) är översatt till kroatiska och engelska av Željka Černok och Saskia Vogel.)

Läser du recensioner i Sverige och utomlands? Och formulerar en tanke kring boken innan du sätter igång med översättningen?

‒ Ja ibland kan det ju vara att förlagen förser mig med dessa och man skriver ett utlåtande innan de köper in en bok. Ibland kan de vara rörande överens och ibland skiljer sig deras åsikter åt. Det är ju jätteviktigt med kritiker som inte bara följer den första recensionen utan skapar sig en egen åsikt och formar sin egen uppfattning om boken.

Vad tycker du om planerna på en normgivande litterär kanon i Sverige? Känner du till den till danska?

‒ Nej jag känner inte till den danska men jag känner till diskussionen. Frågan är väl vad som kommer ut av detta och vilka människor som ingår i kommitteen. Är man ganska likriktad i sitt sätt att tänka kan ju även själva kanon få en särskild inriktning och en kanon ska väl visa på bredden så det där blir intressant att följa tycker jag.

‒ I princip är det väl inte fel att ha något att rätta sig efter men jag tror att vi ska ha ett större förtroende för lärare också på skolorna – det är belästa och bildade människor. Det är även viktigt att ha bra bibliotekarier som vet vad som är av vikt och ger dig råd om vilken bok som skulle passa just dig. Barnen måste ges bra berättelser, och då menar jag sådana som väcker lust eller öppnar för diskussion. Det kan spreta åt olika håll men man får material att ta på.

‒ Jag tycker det handlar om att visa på både dåliga och bra, engagerande och fantastiska fantasifulla berättelser men även djupt realistiska berättelser som gör att man får ett engagemang. Om man presenterar det för barnet i ett ämne som litteratur även på grundskolan inspirerar man till ett mer demokratiskt tänkande eller inkluderar barnen själva till högre grad. Det blir spännande att följa. Jag förstår att det blivit debatt där det finns en rädsla för att det ska bli en särskilt nationalistisk, konservativ inriktning. Det ska man ha också men inte uteslutande. Barn kan hantera olika berättelser om de tidigt blir medvetna om dem.

Hur förklarar man den klassiska svenska litteraturen för en generation unga invandrare utan associationer till den?

‒ Det måste ingå en förberedelse inom historia och samhällskunskap. Jag vet inte riktigt hur långt tillbaka man ska gå i tiden. Det intresset är ju viktigt för alla i allmänhet, till exempel vad bakgrunden till Balkans uppdelning är, eller varför vi häruppe i norr är funtade som vi många gånger är, osv. Det präglar ju ett folk. Vill du förstå människor i en viss ursprungskultur behöver du dessa förkunskaper. Sämja och förståelse bottnar ju alltsomoftast i kunskap och bildning.

Håller du med om Roland Barthes tanke om ’the death of the author’ – dvs när väl en bok är publicerad får den eget liv och läsaren ser den som separat från författaren. Läser du böcker från samma perspektiv? Författaren försvinner och du ser texten för dess eget värde?

‒ Om jag vore författare själv skulle jag vilja att min bok fick vingar och att varje läsare fick läsa den precis som den vill, och ha den behållning av den som den vill.

Hur mycket av ens identitet sitter i ett språk?

‒ Det är spännande att se detta hos mig själv. Jag får uttrycka olika delar av mig själv som jag egentligen måste lämna men ibland får ge uttryck för. På kroatiska blir jag lite mindre återhållsam. Min mamma sa alltid att du måste ju hitta din plats. Men man kan känna sig hemma på flera platser; det är bra att ha flera hem. Och man förändrar både röst, tonläge och kroppsspråk när man talar ett annat språk.”

Språk som makt – du sitter på stor makt som översättare med direktkontakt med din läsekrets som talar ett annat språk än originaltexten. Kan du känna att du ibland utnyttjar den makten?

‒ Jo det är ju makt absolut. Men vi ska ju inte förenkla något som inte är enkelt i originalet, vi ska heller inte försköna eller förfula. Är originalet otympligt och knöligt är det författarens val och slätar vi då ut det till en ’smidig svenska’ så kanske vi använder vår makt på fel sätt; då kanske vi underskattar läsaren och språket förenklas och banaliseras i onödan.

Finns det en risk att man förlorar sitt eget modersmål när man specialiserar sig på fler än två språk?

‒ Nej men det är jätteviktigt att man lär sig språket ordentligt. Många idag säger att de läser bättre på engelska än svenska och söker nästan beröm för det, men jag tycker det är coolare att behärska sitt modersmål på så många olika plan som möjligt. Är du så osäker på ditt modersmål att du drar till med engelska uttryck eller inte riktigt greppar det du läser kan det bli problematiskt; både med din egen förståelse och att göra dig förstådd. Eller att du läser en engelsk översättning och tror att det är ett original.

Slutligen, ett uttryck som du tycker effektivt sammanfattar översättningen som konst?

‒ ”Writers create national literature with their language, but world literature is written by translators.” (José Saramago)

The post Ett möte med översättaren Christine Bredenkamp first appeared on Opulens.

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Under årets sista veckor publicerar vi den tecknade serien Alla ni gärningsmän av Lejla Zjakić. Serien handlar om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien. Vladan Lausevic har gjort översättningen till svenska. 

“Alla ni gärningsmän”

• Om tillhörighet, mod, identitetskonflikt, makt, nationer, broderskap, enighet och om henne – en hjälte.
  En tecknad serie av Lejla Zjakić, 2020.BOSANSKA KRUPA, BOSNIEN OCH HERCEGOVINA, 202044°53’05.0”N 16°09’18.5”E
  De blodiga åren gav oss liv. En fenix. De matade oss med allt de hade. Bananchoklad, fem cent styck. De två floderna såg alltihop. Alla språk, gudar, exkrementer, och dysfunktionella kroppsdelar. Absurd nationalism. Min stad är en omöjlig utopi, av samma anledningar. Ruiner och förtryckta minnen. De tog god hand om oss, skapade ett tomrum inom oss. Omöjligt att nå eller förstå. Alienerade.Jag känner varje hål i gatan. De krossade fönstren på husen bakom busstationen. Staden vill explodera, den måste släppa loss.

  Du förstår, det får mig att tänka…

  

  … att allt det där är förkroppsligat här.

  Jag passerar den här platsen då och då när jag är hemma. Den ligger precis vid järnvägen. Jag kastar alltid en snabb blick mot de två minnesstenarna, försöker se framför mig vad som hände. Jag föreställer mig det alltid som ganska grått och tyst, vilken på ett sätt är ironiskt. Krupa är mestadels soligt, och krig är vanligtvis högljudda.

  Ett återkommande tillstånd. Krig.

  Två handlingskraftiga kvinnor har blivit dödade här på samma plats under två krig. Den ena, fyra år yngre än vad jag är nu, hängdes för att hon var kommunist. Den andra, fyra år äldre än vad jag är nu, blev skjuten för att hon var muslim.

  Medan endast en blygsam en och en halv meter hög minnessten står rest för din existens, är du livligt närvarande. Staden minns dig, liksom jag. Och det borde alla göra. För du undertryckte inte, du gjorde motstånd.

  I tider då människor drevs av idéer om inbillad gemenskap och ett vansinnigt hat, så gav du hela din existens för frihet och samhörighet. Outtröttligt. Jag kan inte se på dig som en tonåring. Och jag är inte säker på att vi hade kunnat relatera till varandra. Du verkar ha varit någon slags metamänniska, som levde i en ung flickas kropp, med den röda stjärnan som symbol på sitt huvud.

  På minnesstenen: På den här platsen, i februari 1943, med hyllning till Tito och partiet, hängdes folkhjälten Lepa Radić av ockupanter och inhemska förrädare.

  

  Tack för att du visar mig vad det innebär att tro på människor. Det här är för dig.

  JUGOSLAVIEN, APRIL 1941

  SJÄLVSTÄNDIGA STATEN KROATIEN

  (Ockuperad av tyskar och italienare)

  Rutan med Hitler och Pavelić: Den nazistiska regimen krävde att Ustasja (en kroatisk radikalnationalistisk organisation) skulle införa antisemitisk raspolitik, förfölja judar och upprätta olika koncentrationsläger. Pavelić och ustasja-rörelsen accepterade nazisternas begäran.

  – Ante Pavelić, jag förklarar dig och din påhittade stat för mina marionetter.

  – Tillsammans kommer vi att utrota alla som är mindre värda än vi. Serber, judar, och självfallet, alla dem som vågar kalla sig själva för “jugoslaver”.

  Rutan med Lepas farbror: När nazisterna ockuperade Jugoslavien, var Lepa en 15-årig flicka. Redan då läste hon avancerad litteratur och visade ett otroligt engagemang för kommunismen. Hon var involverad i den progressiva arbetarrörelsen och hade stark tro på mänskligheten.

  Rutan med Lepa: Hon hörde om förberedelserna för upproret från sin farbror och hjälpte honom att gömma hans vapen. I juli 1941 eskorterades fyra av hennes familjemedlemmar till upproret. Fadern, farbröderna Vojko och Vladet, och faster Jovanka, en av de första partisaner på berget Kozara. Lepa broderade in en femuddig stjärna på en flagga, för de som stred i den andra Krajinaenheten.

  

The post “Alla ni gärningsmän” – del 2 first appeared on Opulens.

ANDRA VÄRLDSKRIGET. Under årets sista veckor kommer vi att publicera den tecknade serien Alla ni gärningsmän av Lejla Zjakić. Serien handlar om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien. Men vi inleder med en presentation som skrivits av Vladan Lausevic som också översatt texten till svenska. 

”Min kära från Bosanska Krupa”

Människor väljer inte sina födelseorter. Inte heller alltid de idéer som påverkar deras liv, på gott och ont. Våra liv är beroende av den sociala kontexten och världen som vi präglas av och verkar inom, vilket gör det moraliskt rätt att kritisera och döma hur vi handlar när vi hamnar i en viss situation. I slutändan har vi ofta möjligheten att välja hur vi vill använda våra identiteter. Ett sådant budskap beskrivs och illustreras i Lejla Zjakićs serie om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien under andra världskriget.

Som rutindriven person brukar jag tillbringa söndagskvällarna med att titta på jugoslaviska filmer. Ibland tittar jag på “partisanfilmer” eftersom jag tycker att det är intressant att analysera hur myndigheterna i Jugoslavien använde filmen för identitetspolitiska och nationalistiska syften efter andra världskriget. Tanken med att romantisera och hylla partisaner på filmduken var att den kommunistiska tolkningen av “den folkliga revolutionen och befrielsekampen” skulle vara en central del i den “socialistiska patriotismen”.

Den senaste filmen jag såg var Dr Mladen som handlar om “folkhjälten” och läkaren Mladen Stojanovic. På sina sätt var Stojanovic en udda figur när det gäller politik och ideologi. Han började sin bana som jugoslavisk nationalist och verkade emot det Österrikisk-Ungerska imperiet. Därefter drev han ett privat apotek i hemstaden Prijedor men började framåt andra världskriget att sympatisera med marxistiska idéer. Han öppnade även den första tennisklubben i sin region, Bosanska Krajina (delar av norra och nordvästra Bosnien), som var ett av kungariket Jugoslaviens mest fattigaste delar. Där vårdade han ofta bönder och fattiga utan kostnad.

Stojanovićs personlighet gjorde honom känd och populär hos stora delar av Krajinas befolkning. Men detta gjorde honom också till en måltavla för kroatiska fascister som, efter Nazitysklands och dess allierades ockupation av Jugoslavien, tog kontroll över Bosnien-Hercegovina. I Bosanska Krajina kom motståndet mot axelmakterna att bli som hårdast. Dels eftersom merparten av bondebefolkningen var serber, som fruktade för sina liv i samband med kroat-fascisternas folkmordsplaner, och dels eftersom kommunisterna hade många sympatisörer bland gruvarbetarna i regionen.

Med tiden blev Stojanović ledare för det kommunistledda partisanupproret i det multietniska Bosanska Krajina. Utöver att behöva slåss mot nazi-tyska, kroat-fascistiska och serb-ultranationalistiska förband, var partisanernas uppdrag att skydda delar av civilbefolkningen som var på flykt. Många som inte kom undan axelmakternas trupper kom att bli massakrerade och satta i koncentrationsläger. En av de nazi-tyska officerarna som bidrog till att genomföra “folkomflyttningar” till koncentrationsläger var den dåvarande löjtnanten Kurt Waldheim, som senare blev konservativ politiker i Österrike och FN:s generalsekreterare 1972-1981, vilket ledde till kontroverser och utredningar.

Av dessa och andra anledningar kom Bosanska Krajina och berget Kozara, där axelmakternas sommaroffensiv mot partisanerna ägde rum under sommaren 1941, att få mycket utrymme i den politiserade jugoslaviska partisanfilmfrämjandet. En annan känd person bland “krajisnici” var kvinnan, eller rättare sagt tjejen, Lepa Radić. Hon var 17 år gammal när hon hängdes av SS-trupper bestående av jugoslaviska tyskar, efter att ha blivit tillfångatagen i striderna 1943. Efter kriget blev hon förklarad som den yngsta folkhjälten. Ett av hennes sista ord i samband med hängningen var “död åt fascismen, frihet åt folket”.

Den senaste beskrivningen av Radićs historia hittar jag i den tecknade serien All You Evildoers, (i min svenska översättning: Alla ni gärningsmän) av Lejla Zjakić, student vid Bard College Berlin och verksam i projektet Artistic Approaches to German History, Memory of Forced Migration and the War. Med tanke på projektets namn inser jag snabbt att Zjakićs verk också är ett verk om hennes egen historia. Serien börjar med den emotionella parallellen om två unga kvinnor som mördas vid samma plats under två krig. Den ena kvinnan, Lepa, för att hon var kommunist och den andra för att hon var muslim, under kriget i Bosnien 1992-95.

Zjakić beskriver Radić som en riktig hjälte eftersom hon som ung person drevs av högre tankar och ideal om frihet och gemenskap, medan så många vuxna var fast i nationalism och fixering vid etnicitet. Hennes illustrerade beskrivning av Lepa som kämpe och bosnienserbisk patriot blandas med otäcka beskrivningar om det våld och de hemskheter människor i Bosanska Krajina fick bevittna och genomleva i samband med den kroat-facistiska regimens politik, med dödsläger och pogromer. Teckningens innehåll handlar mycket om att problematisera hur man uppfattar och konstruerar hjälten liksom hjälterollen i relation till idéerna som präglar individens närmaste omgivning.

När jag läser texten får jag blandade känslor och känner mig kluven. Jag gillar inte hyllningen av kommunister med tanke på den totalitära och anti-demokratiska ideologin. Men jag blir samtidigt påmind om att unga människor under tillfälliga perioder har lätt att hamna vilse och gripas av stora ideal och viljan att genomföra radikala förändringar. Jag tänker även på mitt eget släktträd bestående av bosniska serber och muslimer (bosniaker) som var storbönder, lärare och handlare, där man under 1940-talet valde att stödja den kommunistledda partisanrörelsen. Det var i första hand inte av ideologiska skäl utan eftersom man var rädd att bli dödad av (framför allt) chetniks, alltså serbiska ultranationalister, som också dödade andra serber som Stojanović, som inte ansågs tillhöra “de riktiga serberna”.

Därför känner jag en viss lättnad när jag i slutet av texten läser Zjakićs kommentar om att hon ser på Lepa som både offer och hjälte på samma gång, samt tänker sig hur dessa egenskaper kan samexistera. Några dagar senare berättar också min liberala kollega i Kroatien att kommunister sällan utgjorde majoritet i partisanrörelsens förband, eftersom det fanns liberaler som anslöt sig i brist på bättre alternativ. Även om man senare insåg att förhoppningar om demokratiska Jugoslavien gick till spillo, inte minst med tanke på den röda terrorn som kom att råda efter kriget.

”Min kära från Bosanska Krupa” (”Mala moja iz Bosanske Krupe”) var en dikt om en partisantjej från staden Bosanska Krupa i nordvästra Bosnien som skrevs av den kommunistiske författaren och ”kulturproletären” Branko Ćopić. Han var själv partisan som efter kriget bland annat skrev barnböcker med partisantema som ingick i skollektyren och därmed i den officiella indoktrineringen. Hans dikt handlar dock inte om Lepa Radić utan om en annan kvinna som hette Marija Bursać, som likt Lepa var aktiv som stridande sjukvårdare och blev utnämnd till folkhjälte efter sin död. Men den antifascistiska regionen Bosanska Krajina under den socialistiska Jugoslaviens tid kom att få en helt annan symbolik i samband med landets kollaps under 1990-talet.

Zjakics serie har även ett reflekterande budskap. Det är en berättelse som visar hur våra socialt konstruerade identiteter kan användas på olika sätt i olika situationer. Medan individer och serber som Stojanović, Radić och Bursać kom att kämpa för ett multietniskt och anti-fascistiskt samhälle, kom många serber vid 1990-talets början att acceptera liknande idéer som de serbiska ultranationalisterna hade under 1940-talet, om ett ”etniskt rent” Storserbien.

Stojanovićs födelseort Prijedor är ökänd för koncentrationsläger med tortyr och att över 3 000 bosniaker och kroater dödades av bosnienserbiska nationalister och militära enheter under maj-juni 1992. I Prijedor tog det nästan 25 år för anhöriga att få tillstånd att bygga ett monument över de 102 barn som dödades. I Banja Luka, som tidigare var Bosanska Krajinas ”huvudstad”, bär en av parkerna Stojanovićs namn. Men staden är idag ansedd som bosnienserbernas huvudstad och har en historia av systematiska fördrivningar av “icke-serber”. I Bosanska Krupa, som framåt slutet av 1991 förklarades som “serbisk kommun”, ledde myndigheternas agerande till att “icke-serber” blev mördade, misshandlade och systematiskt fördrivna. Ibland kan man verkligen tillämpa frasen att ”människor vänder sig i sina gravar”.

The post “Alla ni gärningsmän” – del 1 first appeared on Opulens.

LÖGN. Läkaren Jon Tallinger och sjuksköterskan Latifa Löfvenberg har under april och maj spridit felaktiga uppgifter och konspirationsmyter om äldre coronasmittade svenskar. Spridningen har främst publicerats på högerextrema medier men även nått mer etablerade medier som i Kroatien. I denna granskande serie i tre delar beskrivs fallet och hur falska uppgifter har använts för att legitimera auktoritära åtgärder, driva en oetisk ekonomisk agenda och sprida misstro i samhället.

Den 3 maj publiceras en artikel i en av Kroatiens största dagstidningar, den högerlutande Večernji List (Kvällsbladet), med rubriken ”Svenskt protokoll för corona: det finns ingen syrgas för de äldre, ger dem morfin istället”. Artikeln beskriver att äldre coronapatienter i Sverige systematiskt dödas eftersom det råder syrgasbrist. Under de följande dagarna får artikeln stor spridning med nästan 40  000 visningar och väcker starka reaktioner i samhället.

Artikeln är exempel på fake news som i sin tur skapar oro. Den mycket problematiska artikeln bygger främst på ett vittnesmål från en läkare som heter Jon Tallinger som i samband med intervjun var verksam vid Läkarhuset i Tranås. Tallinger påstår att det pågår en humanitär katastrof i Sverige. Hans “vittnesmål” stöds av sjuksköterskan Latifa Löfvenberg som vid intervjun jobbade som konsult på ett privat äldreboende i Gävleborgsregionen.

I Kroatien, som i andra delar av EU, har det under coronapandemin förts en debatt angående åtgärderna. I debatten har Sverige och den svenska strategin stått i centrum. En som delade den mycket problematiska artikeln är professor Igor Rudan, en erfaren, meriterad och WHO-anställd epidemiolog.

Professor Rudan är en av de huvudansvariga bakom de drastiska åtgärderna i Kroatien som anses vara bland de tuffaste i unionen. Nu håller landet på att öppnas upp, men dessförinnan rådde bland annat två månaders karantän, böter för individer som inte ansågs hålla avstånd från varandra och regeringen hade därtill förbjudit de flesta att jobba på söndagar.

Mario Nakic som är redaktör på den liberala portalen Liberal.hr har skrivit tre artiklar om Jon Tallingers nyhetsanka, alltså om spridningen av osanna uppgifter. Nakic menar att Kroatiens konservativt ledda regering bryter mot landets konstitution på flera punkter och att den svenska strategin trots sina brister har varit viktig i debatten för att kritisera den kroatiska regeringens handlingar. Enligt Nakic är epidemiologen Igor Rudan en auktoritär “statskramare” eftersom denne bland annat kritiserat den svenska strategin för att vara ”nyliberal” och därtill bidragit till att sprida myten om att äldre systematiskt dödas i Sverige och att det dessutom är “nyliberalismens fel”.

Rudan har också beskrivit hanteringen av corona i metaforer av en fotbollsmatch mellan länder i EU och globalt, när det kommer till antalet dödade och smittade. I mars uttalade han sig om att Kroatien inom två månader skulle kunna förklaras som en corona-fri zon samt hävdade att den svenska försvarsstrategin emot viruset bara skapats av en man, det vill säga av statsepidemiologen Anders Tegnell. Ett inlägg som bygger på Jon Tallingers information om äldre covid-19-patienter i Sverige ligger kvar på Rudans Facebooksida.

Läkaren Jon Tallinger kallar sig för “Dr Whistleblower“, alltså Doktor Visselblåsare, samt presenterar sig som en individ som kämpar för att rädda livet på de äldre. Enligt Tallinger leder en instruktionsvideo, utgiven av bland andra Region Gävle, till att äldre covid-19 patienter inte får relevant vård eftersom myndigheterna vill ge patienterna palliativ vård (vård inför döden) i stället för tillräckligt med syrgas. Vidare menar Tallinger att alla patienter, inklusive hans 2 000 egna, borde få syrgasbehandling.

Det intressanta är att Tallinger hittills verkar vara den enda läkaren i hela Sverige som anser att svenska statens åtgärder systematiskt döda äldre patienter och att alla relevanta patienter ska få syrgasbehandling trots att det inte är i linje med medicinska föreskrifter och praxis. En praxis som innebär att äldre patienter inte kan få syrgas utan noggrann bedömning då syrgasens effekt på lungorna kan öka risken för dödsfall.

Tallingers “bevis” för att det pågår en humanitär katastrof i Sverige är bland annat ett påstått vittnesmål från ett privat äldreboende i Gävleborg. Bakom vittnesmålet finns sjuksköterskan Latifa Löfvenberg. Både Tallinger och Löfvenberg menar i artikeln i Večernji List att det finns “många fall” där äldre anses ha dött i onödan eftersom patienterna kunde ha blivit räddade med syrgas.

Som exempel använder Tallinger och Löfvenberg tv-profilen Catharina Alinder vars 96-åriga mamma anses ha dött av corona. Alinder hävdar i en intervju i Aftonbladet att vårdpersonalen inte försökte rädda modern eftersom vårdpersonalen enbart hade palliativ vård att erbjuda.

Catharina Alinder menar att hennes mor Eva dog i onödan eftersom hon inte kunde bli testad för covid-19 och att modern istället blev “slängd på soptippen“. Men frågan är vad chanserna hade varit för Catharina Alinders mor att överleva även om vårdpersonalen hade upptäckt covid-19? Inte minst med tanke på WHO:s statistik rörande relationen mellan åldersgrupper och dödsfall.

Slutligen förklarar Tallinger i artikeln i Večernji List att få svenskar är protesterar emot misstag som staten begår med hänvisningar till att coronan har gjort svenskarna hypnotiserade eftersom man inte varit i krig på 200 år, att Tegnell fungerar som landsfadersfigur och att staten har ersatt familjens roll i flera avseenden. Det är inte svårt att få en bild av att Dr Whistleblower, aka Jon Tallinger, beter sig mer som nationalmytolog än som en professionell läkare.

The post Dr Whistleblower and Nurse Truth. Del 1 – Myten om genocid i Sverige first appeared on Opulens.