ECCE HOMO. “Syster Rita varnar mig, vi går inte upp på terrassen på fredagar, när muslimerna kommer och ber. Israeliska soldater bevakar området och alla har vapen beredda, vi vill inte provocera någon, det är redan ett så känsligt område.” Ana Valdés om ett besök i Jerusalem.

Jag klättrar mödosamt upp för trappan som tar mig in till Ecce Homo kloster, i Östra Jerusalem. Klostret är en del av Jerusalems ursprungliga murar, byggt på Antonias fästning, och det sägs att det var där som Pontius Pilatus tvättade sina händer med vatten inför folkmassan som ville ha Jesus avrättad. Evangelierna berättar tydligt om hur den romerske guvernören inte ville ansvara för profetens död. Han fann Jesus oskyldig från alla brott.

Nu, tvåtusen år senare, förvaltas Ecce Homo av en kanadensisk nunneorder och syster Rita tar emot mig och välkomnar mig på franska och på engelska.

Hon leder mig till mitt rum, en spartansk cell med golv och väggar av sten, en enkel säng, ett bord och en stol . Vi går upp till takterrassen, därifrån ser man hela Jerusalem, al-Aqsamoskén och Klippmoskén på fågelavstånd från det katolska klostret. Hon varnar mig, vi går inte upp på terrassen på fredagar, när muslimerna kommer och ber. Israeliska soldater bevakar området och alla har vapen beredda, vi vill inte provocera någon, det är redan ett så känsligt område.

Nunnorna ger jobb till palestinska kristna familjer, många av dem bor i små byar utanför staden och har blivit isolerade genom den långa muren som Israel har byggt. Israelerna kallar muren för säkerhetsmuren och palestinierna kallar den för apartheidmuren. På muren har konstnären Bansky gjort några av sina mest kända grafittimålningar.

Ingången till Jerusalems arabiska delar går via Damaskusporten och genom souken, en av Mellanöstern äldsta marknader, som säljer allt från israeliska telefonkort till halalkött. Eftersom Jerusalem erövrades av Israel 1967 är det israelisk valuta som gäller och både judar, kristna och muslimer har shekel som gemensamma pengar.

Utanför Damaskusporten samlas alla kombibilar som fungerar som bussar och transporterar folk mellan den palestinska myndighetens olika städer. Ramallah, Nablus, Jenin, Jericho. Alla städer har ett och samma nav och det är Jerusalem, det är al-Aqsamoskén, där Mohamed klättrar upp till himlen, dit alla andra moskéer sänder sina bönerop. Först ringer al Aqsa sedan kommer alla andra och man hör ropen från alla minareter i hela Gaza och Västbanken.

Ecce Homoklostret är första anhalten i det katolska Via Crucis, som föjer Jesu väg genom staden. Från hans dom hos Pilatus till platsen där han avrättades tillsammans med två tjuvar. Under stilla veckan kommer tusentals pilgrimer från hela den kristna världen som går från Via Crucis, korsets väg, och som följer Via Dolorosa, smärtans väg. Väl framme i Uppståndelsekyrkan  försöker jag orientera mig i denna väldiga kyrka, stor som en fotbollstadion. Kyrkan härstammar från 300-talet och byggdes över ett romerskt tempel och har förstörts i olika bränder. Korsfararna byggde om den på 1100-talet och porten är alltid öppen.

När sultanen Saladin återerövrade staden från de kristna på 1200-talet gav han nyckeln till en gammal muslimsk familj, som fortfarande idag testamenterar nyckeln vidare till äldsta sonen i familjens nästa generation. Att nyckeln deponerades hos en muslimsk familj beror på att de kristna samfunden inte kunde komma överens om vem som har rätt till kyrkan.

Golvet i kyrkan är ojämnt och på en avsats vilar en stege av trä, glömd av en hantverkare eller använd för att nå kyrkans tak. Stegen kan inte röras från platsen, att göra det skulle innebära att erkänna suveränitet över kyrkan och de sex kristna sekter som förvaltar kyrkan. Tillsammans har de inte kunnat enats om vilket samfund som har mest rätt till kyrkan.

Och det är kanske det som är Jerusalems största dilemma idag, vem har rätt till staden? En stad som anses helig för judar, kristna och muslimer och som innehåller reliker och helgedomar från alla de tre stora monoteistiska religionerna borde vara fri och förvaltas av FN. Det var det avtal som Folke Bernadotte hade som uppdrag när han mördades av isreliska terrorister. De ville förhindra att Jerusalem skulle styras av världssamfundet. Stadens östra del erövrades av Israel under sexdagarskriget, annekterades och har nu erkänts av USA som Israels huvudstad, i strid mot folkrätt och mot alla internationella överenskommelser.

1930 myntade den tyske psykiatrikern Heink Herman sjukdomen som han kallade för “Jerusalemsyndromet”. Under sjukdomens värsta fas drabbades patienten av religiösa hallucinationer, klädde sig i vitt och doppade sig i källor och fontäner. De samtalade med Jungfru Maria och den Helige Ande, de fick i uppdrag att bygga nya kyrkor och tempel. Det var så mycket helighet i staden att människor med svag karaktär och klen personalitet rubbades. De fick behandling av specialister, men sjukdomen är kvar. Jag undrar om det inte är det som drabbat Donald Trump…

The post Donald Trump är inte den första att drabbas av Jerusalemsyndromet first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. “Konstverk florerade inom de orientaliska kyrkosamfunden. Fresker, ikoner, målande manuskript, silver- och glasföremål, avbilder av Kristus, Jungfru Maria och olika helgon ställs ut i flera väl iscensatta salar. Från Bysans till Egypten varierar stilarna avsevärt”, skriver Anne Edelstam.

På Institut du Monde Arabe i Paris visas denna vinter den tvåtusenåriga kristna historien från Mellersta Östern, alltså dagens Syrien, Libanon, Jordanien, Egypten, Irak och Palestina.

Detta kulturella institut, IMA, invigdes av dåvarande president Mitterand, 1987, och består av en stiftelse. Varje höst invigs en ny utställning; institutet består även av ett par restauranger, ett bibliotek och en bokhandel. En filial öppnades 2016 i Tourcoing, i norra Frankrike. Den speciella stålbyggnaden skapades av Jean Nouvel och Architecture-Studio och representerar mötet mellan arabisk och västerländsk kultur. Den före detta franske kulturministern, Jack Lang, är dess nuvarande direktör.

Årets utställning med över 300 föremål speglar den kristna utvecklingen sedan vår tidernas början. Kristendomen föddes i denna del av världen för cirka 2000 år sedan. Uppdelade i flera kyrkor och samfund med historiska och geografiska specificiteter.

Iscensättningen respekterar den kronologiskt sammansatta retrospektiven efter en första introduktion med sex exceptionella verk från olika länder i en och samma monter. Det första rummet är därför lågt i tak och lite mörkt precis som de första kristna måste ha upplevt det då de predikade undangömda i privata hus för att undvika förföljelse. Kristendomen utvidgade sig runt hela medelhavet under de två första seklerna e.Kr. men var framförallt aktiv i Syrien och Egypten innan den spreds till Persien (dagens Irak och Iran) samt Turkiet.

Missioneringen skedde på arameiska, Kristus språk, och på grekiska, vilket var det vanligaste språket i det romerska riket, beroende på var de olika apostlarna predikade. Evangeliet översattes först till grekiska och, under 300-talet, till flera andra språk, varav koptiskan i Egypten (som fortfarande används av prästerskapet).

Från och med år 313 bestämde sig Kejsare Konstantin för att favorisera kristendomen framför de andra rådande trossamfunden i det Romerska Riket och år 380 utnämndes kristendomen till statsreligion. Kyrkor började byggas och Jerusalem, där Jesus dog och återuppstod, utgjorde navet med den Heliga Gravens kyrka som fortfarande är en pilgrimsplats för troende.

Redan under 400-talet uppstod dock schismer mellan de olika koncilierna. Åtskilliga orientaliska kyrkor bröt sig loss och blev självständiga: den persiska kyrkan, den koptiska (i Egypten), den syriska, armeniska och etiopiska.

I mellantiden hade det monastiska livet tagit fart i Egypten. Sankt Antonius (död år 365) levde som eremit i den egyptiska öknen och åtföljdes sedan av andra vilka kallades för ”öknens fäder”. En annan eremit, Pakomius (död år 348), fick kallelsen att bilda ett kloster för munkar. Två magnifika ikoner ställs ut från den tiden. Det kanske mest kända fungerande klostret i den egyptiska öknen är numera Sankt Katherine där även den brinnande busken finns. Därifrån kan besökaren bestiga Mose berg.

Från Egypten spreds klosterlivet till Syrien, Palestina och Mesopotamien med både munkar och nunnor som levde isolerade, i bön och fattigdom. Helgondyrkan tog också fart med pilgrimsfärder till helgon- och martyrgravar utspridda runt om i Orienten.

Profeten Mohammeds efterträdare startade de muslimska erövringstågen ifrån dagens Saudi Arabien. Damaskus erövrades år 636, Jerusalem år 638, Alexandria och Mosul år 641. Den kristna och judiska majoriteten – dhimmis – fick lov att fortsätta utöva sin religion mot en speciell taxa/skatt men diskriminering mot icke-muslimer, dess seder och bruk, varav det egna språket, försiggick. Arabiskan tog således över mer och mer.

De kristna fortsatte dock att leva vidare bland muslimer, med vissa lugnare och mer toleranta perioder än andra, beroende på regionens kalif. Konversionerna till islam ökade med de sociala och ekonomiska förtrycken från och med 1200-talet. Men fram tills dess florerade konstverk inom de orientaliska kyrkosamfunden. Fresker, ikoner, målande manuskript, silver- och glasföremål, avbilder av Kristus, Jungfru Maria och olika helgon ställs ut i flera väl iscensatta salar på IMA. Från Bysans till Egypten varierar stilarna avsevärt vilket är intressant i sig.

Korsfararna som härjade mellan 1095–1291 ledde till en alltmer spänd atmosfär för de orientaliska kristna men de förde även med sig en västerländsk konstart som beblandade sig med de orientaliska. Dessa influenser påverkade både öst som väst. Det var först 1535 som ett fredsavtal skrevs under mellan det osmanska riket och François I (vars manuskript visas på utställningen). Därefter ökade handeln och utbudet mellan västvärlden och orienten.

I och med det osmanska rikets fall, första världskriget och skapandet av olika arabiska nationer, försämrades läget återigen för de orientaliska kristna. Den värsta massakern var nog den av ungturkarna på de ortodoxa armenierna 1915.

Efter några års relativt lugn lider de kristna återigen i Mellersta Östern i och med både brödraskapets och islamisternas framfart. Kristna har tvingats i exil. I Södertälje bland annat, bor nu en stor grupp syriska ortodoxa som flytt landet där det fortfarande pratas arameiska i vissa bergsbyar. Medelhavsmuseet har haft en utställning med några av deras få tillhörigheter de lyckats få med sig under sin flykt. IMA uppmärksammar också dessa utsatta grupper med fotografier, manuskript och föremål.

Avslutningsvis bör tilläggas att intendenten som guidade oss, påminde oss om att trots krig och förföljelser tiderna genom, finns det fortfarande, antalsmässigt, fler troende kristna i Mellanöstern än i västvärlden! Denna magnifika utställning, utöver föremålens och scenografins skönhet, tar med besökaren på en tvåtusen års tids- och historiefärd i vårt förflutna. Missa inte den resan!

The post Mellersta Österns kristna first appeared on Opulens.