PODD. Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs nya bok, En ensam plats, har väckt het debatt i flera tidningar och i sociala medier. Dinter utan filter tycker det är dags för författaren att själv få prata.

Säsongens sista Dinter utan filter. Idag får podden återbesök av Kristina Sandberg som gästade ett avsnitt i december förra året. Då pratade Richard Dinter och Sandberg om Majtrilogin, om skam och skrivande, författarröst och inte minst om den bok hon höll på att skriva. Och nu har boken, En ensam plats, kommit ut,  vilket de flesta säkert har lagt märke till, inte minst på grund av den debatt som en av recensionerna gav upphov till. Dinter utan filter tyckte också  det var dags för Kristina  Sandberg att själv få prata.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Kristina Sandberg talar ut first appeared on Opulens.

SJUKDOMSSKILDRING. En starkt negativ recension drog igång en våldsam debatt kring Kristina Sandbergs bok ”En ensam plats” (Norstedts), där hon skriver om sin bröstcancer. Men är kritiken egentligen ett eko av det som står i boken? Kring det samtalar filmaren Richard Dinter och Kristina Sandberg i säsongens sista avsnitt av podden ”Dinter utan filter”.

– Jag tycker det är dags att låta Kristina Sandberg själv komma till tals, säger Richard Dinter, som efter att ha läst boken och följt debatten tycker att han ser direkta kopplingar mellan en del kritikerreaktioner och något av det boken handlar om.

Kristina Sandberg instämmer.

– Boken är en form av samtal och kritiken är på flera sätt en spegling av det texten försöker problematisera.

Kritiken och debatten har fått Kristina Sandberg att i efterhand fundera över om hon gick för långt i gestaltandet av den vrede hon kände.

– Djupast handlar texten om min rädsla för att dö. Det som hände var att andra kom till mig i den dödsångesten, och började prata om sina lidanden. Jag orkade inte då, och kände att förstår ni inte att jag inte kan ta det emot det. Jag lyssnar men kan inte vara ömsesidig just, just nu.

– Var det för att du hade den erfarenheten som du förväntades vara en bra samtalspartner, frågar Richard Dinter.

Kristina Sandberg håller med och resonerar vidare kring de känslor hennes sjukdom väckt hos andra.

– Jag blev sjuk när jag var 44 år och fortfarande ganska ung. När man är medelålders har inte döden varit och knackat på hos de flesta, och när det händer väcker det skräck och rädsla. Det är jobbiga känslor som man kan vilja bli av med.

En del i hennes närhet reagerade då med den ilska som återfinns hos en del kritiker.

– Den som blir arg känner sig stark och kraftfull, säger Kristina Sandberg. Det var en del som blev arga på mig då också, och som sa att bröstcancer inte är så farligt. Det är ju något många går igenom. Men ingen av dem som sa det hade själva varit där, utan de levde alla skyddade liv för tillfället.

En annan reaktion hon mötte var de som ville trösta och ge goda råd.

– Jag beskriver hur man blir bemött, men jag anklagar ingen. Jag vill problematisera och berätta.

– Det blir som i boken när kritikerna blir arga, säger Richard Dinter.

– Ja. Sedan fanns det andra som reagerar med att de ville berätta om sitt eget lidande, säger Kristina Sandberg. Det är också en sak som återkommer i recensionerna.

Kristina Sandberg har funderat kring varför debatten kring hur böcker med personligt innehåll kan och bör recenseras kom nu.

– Varför var det ingen som tyckte att man inte kunde bedöma texten som text när Karl-Ove Knausgård började släppa sina romaner, säger hon.

Hon tror själv att en viktig faktor är att det som är maskulint kodat väger tyngre än det kvinnliga.

– Bröstcancer hör ju till det som är kvinnligt.

HÄR hittar du podden.

The post Kritikernas ilska en spegling av boken first appeared on Opulens.

VIETNAM. Det är frustrerande att läsa en roman med så många motiv värda att undersöka men som alla faller platt till marken, skriver Anna Remmets som läst När Bergen sjunger av den vietnamesiska författaren Nguyen Phan Que Mai.

När bergen sjunger av Nguyen Phan Que Mai
Översättning Annika Sundberg
Historiska media

Vad man än tycker om Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs bok om sin cancer och om kritik som skrivs av krönikörer och till formen liknar click baits mer än litteraturkritik, kan förhoppningsvis alla hålla med om premissen att skildringar av hemskheter inte automatiskt blir god litteratur. Ett skolboksexempel på detta är den vietnamesiska författaren Nguyen Phan Que Mais roman När bergen sjunger.

The post En roman som inte håller måttet first appeared on Opulens.

GRÖNKÖPING. Vi har fått en litterär reception som tycks ha mer överens med Grönköpings skvallerblad än en litteraturkritisk tradition, som vi känner den, anser Erik Bovin.

Litteraturens slut sammanfaller med litteraturkritikens kris. Slutet har pågått under en längre tid och paradoxalt nog bara börjat. Linda Skugges skandalösa recension häromveckan av Kristina Sandbergs bok En ensam plats (2021) har inte bara föranlett en kulturdebatt, den har nu även fått litteraturkritiken att rucka på sina yrkesprinciper. Den som tagit del av Skugges recension kan tycka att hon (som vanligt i sina texter) använder ämnet (i det här fallet Sandbergs bok) som förevändning för att skriva om sig själv. Recensionen avslutas symtomatiskt nog med att hon jämför Sandbergs cancersjukdom med sin egen sviktande hälsa: ”För det här har jag varit med om, skriver Sandberg, på den där hjärndöda kursiviskan. Det här ÄR jag med om, skriver jag i marginalen.”  En illvillig redaktör hade övervägt att korrigera den sistnämnda meningen genom att skriva jag med stora versaler istället för är. Textens troligtvis oavsiktliga kontenta är uppenbar: Se mig, hör mig, tyck synd om MIG, inte Sandberg!

Jag kan förstå lockelsen, att som kritiker, kommentera en sådan iögonfallande text i sin anmälan. Så har nu skett. I Hufvudstadsbladet publicerades nyligen en recension av Pia Ingström med rubriken ”Linda Skugge hade fel – Kristina Sandbergs cancerskildring är arg, otrevlig och god litteratur”. Mig veterligen har det sedan länge varit kutym att som kritiker måna om sin självständighet. Att referera till andra omdömen av recensionsobjektet är således ett big no, no! Ingström gör genast avkall på denna princip genom att inledningsvis tala om för läsaren att även hon minsann läst och förfasat sig över Skugges recension. Jaget och den egna positionen riskerar således att överskugga recensionsobjektet. Detta är problematiskt av många skäl. En recension är, som bekant, något annat än en dagskrönika eller debattartikel, och bör så förbli.

Stig Larsson är en annan kritiker känd för att låta det egna jaget ta plats i recensionen. Kanhända är det ett sätt att ta avstånd från den något auktoritära kritikerkår av smakdomare som föregick hans generation. En recension är till syvende och sist ett subjektivt omdöme, fair enough. Att recensera är dock något av en balansakt. Larssons recension av Per Wästbergs bok Utsikt från stol 12 (2021), med rubriken ”Självklart stod jag på Horace sida” kom att läsas på fel grunder. Delvis tack vare Larssons val att inleda texten med en generös redogörelse för sin inte helt okontroversiella hållning i akademistriden. Wästbergs bok hamnade därigenom i skymundan. En fadäs Larsson delar med rubriksättaren.

Ett litterärt paradigmskifte har således skett, eller rättare sagt: en backlash.

Skugge, Ingström och Larssons kritik exemplifierar en trend inom samtida litteraturkritik, där recensionsobjektet hamnar i skuggan och recensionen alltmer utgör en hybrid mellan recension, dagskrönika och debattartikel. Kanhända speglar denna utveckling en kris inom det litterära fältet. Sven Anders Johansson utkom nyligen med boken Litteraturens slut (2021), som tar sin utgångspunkt i litteraturens nutida villkor. Bokens huvudtes är att samtidens litterära fält gräver sin egen grav genom sättet litteratur skrivs och tas emot. När litteraturen inte längre spelar någon roll blir det fritt fram för kulturredaktörer att publicera kritik av det slag där kritikern saluför sig själv och sina åsikter eller kommenterar författaren som person. Litteraturens slut är författarens återkomst, som Sven Olof Wallenstein fyndigt formulerade det i ett boksamtal med Johansson (SITE Zones). Wallenstein refererade därmed indirekt till Roland Barthes dödförklarande av författaren i slutet av 1960-talet.

Ett litterärt paradigmskifte har således skett, eller rättare sagt: en backlash. Kultursidorna intresserar sig idag mer för författarens person och mindre för hens böcker. Detta snäva fokus på personen snarare än verket ger bränsle åt en redan individualistisk och självbespeglande kultur. Jag vet inte om denna kulturkritiska avarts medlemmar är medvetna om sitt ansvar, om de till fullo förstått vidden av det skrivna ordets agens? Kritikern skapar sina läsare, konsumenten blir vad hen äter. Av detta skäl är det av vikt att fråga sig – är det den här sortens recensioner vi vill ha? En litterär reception som tycks ha mer överens med Grönköpings skvallerblad än en litteraturkritisk tradition, som vi känner den, sprungen ur exempelvis Diderot och Lessings intellektuella praktik.

The post Vad har hänt med kritikerkårens yrkesetik? first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Efter hemmafrun Majs inre liv har Kristina Sandberg nu satt ord på sitt eget – när det var som värst. “En ensam plats” handlar om att få bröstcancer mitt i ett liv som pågår och om allt det som hon inte kunde formulera då.

The post Skriver om livet när det var som värst first appeared on Opulens.

PODD. När Kristina Sandbergs trilogi romaner om Maj  kom verkade de läsas av alla. Själv väntade jag. Ibland vill man inte gå dit alla andra går. Men nu har jag läst Att föda ett barn, Sörja för de sina, Liv till varje pris, samt även romanen Ta itu. Vad var det som drev Kristina att skriva om hemmafrun Maj? Och hur blev det efteråt? Om detta och mycket annat i detta avsnitt där jag samtalar med Kristina Sandberg.

Dinter utan filter produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Vad driver Kristina Sandberg? first appeared on Opulens.

LITTERATURFESTIVAL. “Det är som en poetisk slow motion-effekt, där skapandets egen elastiska tidsrymd för ett ögonblick nästan blir möjlig att töja mellan fingrarna.” Annelie Bränström-Öhman har besökt Littfest i helgen.

Det myllrar av röster, kroppar, ord i sinnet efter en helg på Littfest – Umeås årliga litteraturfestival. Även om festivalen generöst livestreamar de flesta av föredragen och samtalen är det något med det där myllret som är oersättligt. Den mänskliga faktorn, med allt vad den för med sig av fnissiga oneliners innan dörrarna öppnas för Björn Ranelid, irritation över silverrävarnas fiffiga tricks för att tjyvhålla platser åt varandra – och möjligheten att bli starstrucked i toalettkön.

I jämförelse med exempelvis Bokmässan i Göteborg är den kommersiella faktorn extremt låg. Andrum finns, med andra ord. Myllret får ta plats, följa sin egen snabbrörliga kollektiva logik. Men också den särskilda art av långsamhet som kan uppstå i de samtal som förs, när frågorna sliter sig fria från bokförlagens förtryckta informationsblad. Det är som en poetisk slow motion-effekt, där skapandets egen elastiska tidsrymd för ett ögonblick nästan blir möjlig att töja mellan fingrarna.

Det är det som händer när den mexikanska poeten Gloria Gervitz tar mått på den tidsrymd av dryga fyrtio år som hon ägnat åt att skriva och skriva om sitt poetiska mästerverk Migrationer – och ännu i förundran begrundar möjligheten att dikten nu kanske, kanske börjar närma sig sin slutliga version. Och ändå vetskapen om att frågan kvarstår – den som Gervitz så enkelt och drabbande formulerar: ”Vem kan utsäga sitt eget liv?”

När jag lyssnar på Gloria Gervitz förnimmer jag för ett ögonblick svindeln av samma långsamma virvlande, som en snöflinga mot ett öppet vatten. Det är så den känns, insikten om att migrationerna i denna inre, poetiska mening inbegriper oss alla. Inte bara de av oss som av olika skäl tvingats på flykt eller valt att gå i exil. Livet igenom är vi stadda i rörelse. I fritt fall genom de minnen som förtöjer oss vid det förflutna. Gervitz igen: ”Och hon som är jag erbjuder sig att förlåta den jag var”.

Något liknande händer i mötet mellan hemmafrun Siri Johanssons dagböcker, postumt utgivna av sonen Sven Teglund under titeln Ensamheten värst, och Kristina Sandbergs romaner om hemmafrun Maj – ömsint sammanfösta av Annika Norlin. Hur ska man alls kunna komma i närheten av att förstå värdet med hemmafruarnas flit och blankade diskbänkar? Vad gör man med ett morsarv bestående av en trave dagböcker och en låda virkade dukar?

Långsamheten blir nyckeln. Konstnären Teglund bestämmer sig för att göra akvarellmålningar av de virkade dukarna, maska för maska. Han håller på i två år innan han behärskar uppgiften. Med jämbördigt tålamod skriver Kristina Sandberg in småkakor, fiskrens och blöjkok i böckerna om Maj. Vardagarnas specifika vikt är, nu som förr, litteraturens stora erövring.

Samtalet vecklas ut till ett sådant oförmodat möte som surrealisterna en gång försökte göra program av, medelst paraply, symaskin och operationsbord. Men den här marslördagen i Umeå är verktygen utbytta till virknål, pensel och diskbänk. Effekten är lågmält storslagen. En inre rörelse, en förnimmelse av ett bortilande mirakel. Pennan faller ur fru Siri Johanssons hand när stroken kommer. Annika Norlin läser för oss, orden som skulle bli Siris allra sista: ”Vila hos mig hos mig hos/ Vila hos mig”.

I det lilla mellanrum av tystnad som uppstår innan applåderna bryter ut, tycker jag mig höra viskningen av ett eko ur Norlins egna rader, från senaste Säkert!-albumet: ”snooza med mig/ snooza med mig”.

Och kanske är det just där hoppet bor – att våga dröja i de små rörelserna; i våra inre migrationers oavbrutna myller? Att det handlar just om modet att vila, ”i den tillit som skapar världen”, som Karin Boye skrev en gång. Alldeles oavsett om vilan som för Siri finns i Jesus, eller som för Norlin i ett sömnvarmt armveck.

Eller, för att låna ett replikskifte ur Torgny Lindgrens Pölsan, där som en ’n Manfreds hustru ställer störstfrågan: ”Borde man inte kunna begripa människorna? – Jo, sade han. Det vore det allra bästa.”

I väntan därpå räcker myllret på en litteraturfestival rätt långt.

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Långsamhetens lov first appeared on Opulens.