ESSÄ. “Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje måndag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras. 

Jag har bröstcancer. Det är det hemskaste jag varit med om i mitt liv. Ingenting mäter sig mot detta. Och jag får inte snusa, för då läker operationssåret sämre. Så sade sköterskan och jag måste göra som hon säger, trots att jag inte tror på henne.

Ångesten jag har medan jag väntar på operationen varar i fyra veckor, för det är så länge jag måste vänta. När jag snuslös traskar hem efter jobbet prövar jag lite olika tankar för att trösta mig. En av de bästa är den här: jag är bara en helt vanlig kvinna med lite vanlig cancer. Cancer som en tung ICA-kasse eller ett banklån med dålig ränta. Annars är det mest svart omkring mig. Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden, att jag inte törs det, inte törs dö. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.

De ska ta en tårtbit ur bröstet. Tillbaka på Sahlgrenska alltså, denna gång på kirurgmottagningen. Jag är kallad fredagen den 13:e och mitt upplösta tillstånd förefaller det betydelsefullt – illavarslande rent av.

Sköterskan som förbereder mig för operationen säger att jag har en fin kropp och det känns ändå lite mjukt inuti vid de orden. ”Man ser att du tränat mycket”, säger hon och jag blir nästan som vore jag glad (så som varje självförälskad gymamatör blir av minsta lögnaktigt beröm om muskeltillväxt). ”Du kommer att tjäna på att vara sådär stark när du tampas med cancern”, ler hon och klappar mig på axeln. Tampas? Det mjuka får små metallflisor inuti sig, det glada hejdar sig och slår häpet handen för munnen. Är det inte läkaren som ska operera mig? Är det inte kniven som tampas med min cancer?

Man tar ut tumören och skickar den på analys. På analyssvaret väntar jag tre veckor. När jag får det som kallas tumörbesked, är hela analysen ännu inte gjord. Sittande på en ny brits i ett nytt trångt rum får jag veta att min tumör är snabbväxande, aggressiv och duktig på att komma tillbaka. ”Men vi har inte hela bilden” säger läkaren och säger att beskedet tar ett par veckor till.

Utöver att ha en aggressiv och snabbväxande tumör har jag nu en aggressivt snabbväxande ångest som inte kan tröstas bort med tankar om hur vanligt det är med cancer. Nej, min tumörsort är ovanlig och jag tänker i ett grandiost narcissistiskt ögonblick att det visste jag väl att jag skulle ha en ovanlig tumörsort, typiskt mig. Varje dag ringer jag Sahlgrenska för att höra om tumöranalysen är fullständig nu. Varje dag skakar telefonluren i min hand. (Nej, jag vill inte skriva om hur det är att titta på mina sovande barn på kvällarna, hur det är att stryka dem över deras varma nackar och tänka på hur det skulle bli om jag inte. Om jag inte).

Men jag snusar inte, jag lider mig igenom detta utan snus, inte ett endaste påse kommer över mina läppar.

The post Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 2 first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Jag tänker på döden, hela tiden tänker jag på döden. Jag vill kliva av den här karusellen. Och det surrar och knäpper och tickar i kroppen av längtan efter snus.” Varje tisdag i sex veckor kommer Kristina Alstams sommarserie publiceras. 

Jag kan inte svara på varför minnet av snuset dyker upp just här. Det är ett år sedan. Jag är på apoteket på Mariaplan i Göteborg för att hämta medicin. Min vana trogen är jag ute en vecka innan jag har slut på den gamla, eftersom lagerhållningen verkar ha bantats efter privatiseringarna.

Medicinen finns mycket riktigt inte i lager. Kvinnan bakom disken ler ett inövat beklagande leende men berättar att jag kan lämna mitt telefonnummer så får jag sms när de fått in den. När jag vänder mig om för att gå faller blicken på ett ställ med färgglada påsar. ”Fruits n’ Stuff” står det på en. Om man inte får ut sin medicin får man trösta sig med naturgodis. Men den här texten ska ju inte handla om privatiseringarna av apoteken?

Ungefär ett år före apoteksbesöket diagnosticerades jag med bröstcancer. Fallandekänslan vid beskedet i mottagningsrummet på Sahlgrenska är omedelbar. Det är som att åka en attraktion på Liseberg som man inser att en inte törs åka först när man fastlåst av centrifugalkraften befinner sig i första kurvan. Jag måste av, tänker jag. Jag kan inte ha cancer. Jag måste av från cancer, tänker jag.

I rummet en läkare och två sjuksköterskor. De ska skära bort tumören, hör jag. Jag ska strålas. Nu ska sköterskorna informera mig om vad jag behöver veta inför operationen. Den ena delar ut broschyrer. Den andra verkar mer tvekande, valhänt i situationen och jag tänker att hon är nyanställd och att hon känner sig bortkommen.

En len fjäder av medlidande rör vid min kind.

”Röker du?” frågar den garvade sköterskan. ”Nej”, svarar jag, ”men jag snusar”. ”Jaha” säger hon, ”det får du sluta med, annars läker operationssåret sämre”. Jag tvekar. Det är någonting i den här informationen som inte stämmer. ”Men det gäller väl för rökare”, försöker jag, ”är det inte nåt i själva röken som…” Sköterskorna tittar på varandra, verkar försöka fatta nåt slags kollektivt beslut här men tiden är för kort, den rödflammiga patienten väntar på ett svar. ”Nej, det är bra om snusare också slutar”, säger garvade sköterskan. ”Och så kan du ju passa på att göra hälsan en tjänst samtidigt”, tillägger hon uppmuntrande.

Efteråt står jag tvekande i korridoren. Vill egentligen prata med någon annan som jobbar här men vill heller inte störa. Alla som kommer hit har cancer. Vissa ska dö av den, jag kan inte ta upp tiden med mitt snusberoende. Alltså går jag hem och slutar snusa.

The post Cancer, kontroll och konsumtion – En historia om snus, del 1 first appeared on Opulens.