POLITIK. Kristian Mandin belyser en anekdotisk historia som ingår i den politiska storytelling som Ebba Busch ägnar sig åt. Men hur sann är Buschs story om hemtjänstens övergrepp mot mormodern? Handlar det möjligtvis om hämnd för en oförrätt som kanske aldrig begåtts?

”Ebba, du beskriver hur du började med politik för att din mormor Gunhild blev utsatt för en elak person från kommunen. En känslokall medarbetare går utan ett ord framtill väggen och drar ett brett streck på tapeten med en bred tuschpenna. Tjänstemannen kastar ut mattorna utan att förklara varför och din mormor sitter där helt själv oförstående och ledsen. Den personen var jag…”

Så stod det i ett inlägg på Facebook i september 2021.

Precis som Ebbas Buschs morföräldrar var inläggsförfattaren också pingstvän och han beskrev vidare i sitt inlägg hur han kände Ebbas morföräldrar väl och även hur han varit en av de initiativtagare som startat kommunens KDU-förening.

Inlägget fick en hel del kommentarer och lajks. Många som reagerade var pingstvänner och en och annan var också aktiv inom Kristdemokraterna, någon till och med på riksdagsnivå.

Ebba Busch och hemtjänsten

Precis som det står i inlägget är Ebba Buschs historia om mormodern en grundbult i hennes politiska narrativ, själva ursprunget till det politiska uppvaknandet. Och det verkar som att Ebba inte missar ett enda tillfälle att kasta skit på hemtjänsten i kommunen där hennes morföräldrar bodde, som också råkar vara den kommun jag själv växte upp i.

Långt innan jag läste inlägget hade jag hört historien och jag hade också hört att det kanske inte låg till riktigt så som Ebba påstod. Jag hade också fått höra att personer inom hemtjänsten var arga och besvikna på Ebba eftersom hon gång på gång angrep dem.

God vän med morföräldrarna

Men nu hade jag fått ett namn på den som skulle ha begått övergreppen. Därför ringde jag till min pappa som under några år var äldreomsorgschef i kommunen, dock inte då Ebbas mormor fick mattorna utslängda. Jag berättade vem som gjort inlägget, min pappa var tyst i några sekunder och konstaterade sedan att mannen som skrivit inlägget var en av de allra bästa medarbetare han någonsin haft. En person som var omtyckt av alla, vårdtagare, kollegor och chefer. En tillgång för verksamheten. Att han skulle ha begått ett övergrepp i den omfattning Ebba Busch påstod såg han som omöjligt och eftersom personen dessutom var god vän med Ebbas morföräldrar såg han det som ännu mer omöjligt.

Missuppfattade Busch situationen? 

Sanningen är svekfull. Bilden av en händelse varierar mellan de som upplevt den. Att den unga Ebba Busch tog illa vid sig då hon såg en främmande person klampa in i hennes mormors hem för att anpassa det så att mormodern kunde bo kvar verkar Ebba ha uppfattat som ett övergrepp.

Och utifrån vad hon visste då, och kanske den situation hon befann sig i när hennes mormor gått från att vara en kraftfull förebild till en hjälplös vårdtagare kan det så klart ha varit omtumlande för den unga Ebba.

Men att hon aldrig efteråt verkar ha reflekterat över det inträffade och funderat på om hennes unga tolkning av vad som hände verkligen stämde överens med verkligheten säger en del om Ebba Busch.

Men så klart, man kan inte backa ut ur sitt politiska narrativ. För vad finns då kvar? Ska hon säga: Jag började med politik för att jag helt och hållet missuppfattade en situation min mormor var med om?

Så hon kanske tycker det är lika bra att köra på.

Och det har hon gjort.

För någon månad efter inlägget på Facebook så besökte Ebba Busch kommunen igen och passade då åter på att kasta skit på hemtjänsten. Att hon skulle ha missat inlägget på Facebook ser jag som omöjligt, för om det är något Ebba Busch har koll på så är det sociala medier.

Det stora sammanhanget

Historien om Ebba Buschs mormor är en del i ett större sammanhang — politiker som blandar ihop politisk makt med makt över sanningen. KD:s vänner i USA, det republikanska partiet, är fanbärare i denna rörelse, där Donald Trump och hans hantlangare ständigt omstöper verkligheten till alternativa fakta.

Trumps narrativ, att han var en framgångsrik affärsman är själva fundamentet i detta. När den första presskonferensen hölls efter att han tillträtt som president var presstalesmannens enda budskap att publiken vid Trumps installation varit rekordstor. Just nu handlar tillrättaläggandet av sanningen om att attacken mot Iran varit väldigt framgångsrik. Så häromdagen kallade USA:s försvarsminister till pressträff för att skälla ut journalister som ifrågasatt detta.

Medborgaren ställs mot partiledaren

I frågan kring vad som hände med Ebba Buschs mormor finns en otäck obalans. För på ena sidan finns en vanlig medborgare som tröttnat på att bli utmålad som en ondsint tjänsteman. Så han tar till orda och i och med det sätter han mycket på spel.

Inlägget på Facebook har förmodligen kommit till efter långt och noggrant övervägande. För inte nog med att han försöker gå i polemik med en partiledare, han gör det också från ett socialt sammanhang där han är omgiven av Kristdemokrater och pingstvänner, något som blev tydligt i reaktionerna på inlägget.

På andra sidan har vi en person med makt, en partiledare som inte bryr sig om att hon gång på gång med bred pensel svartmålar en hel yrkeskår i en liten västsvensk kommun. Hon verkar inte vara intresserad av att veta vad som egentligen hände, för trots att hon flera gånger besökt kommunen har jag aldrig hört talas om att hon försökt diskutera det inträffade med de som var inblandade. Varför? Förmodligen för att en helt annan historia hade kommit fram då. Och man ska ju aldrig dubbelkolla en bra story.

Vad har Ebba Busch uträttat?

Men om Ebba Buschs upplevelser kring hemtjänstens behandling av hennes mormor är så central för hennes politiska gärning är den viktigaste frågan vad hon gjort när hon fått makten att förändra. Vad hon uträttade för de äldre i Uppsala, när hon var kommunalråd där, vet jag inte. Men sedan hon och hennes parti hamnat i regeringen och dessutom fått socialministerposten kan jag inte se att KD gjort särskilt mycket för de äldre i samhället. Historien om mormodern blir därmed reducerad till politisk storytelling som inte har något med verkligheten att göra, varken då den skulle ha inträffat eller i den verkställande maktutövningen.

Och det blir då uppenbart att Ebba Buschs politiska motivation inte handlar om att värna om de äldre, i stället är hennes motivation hämnd, hämnd för en oförrätt som kanske aldrig begåtts.

Undrar vad mormor Gunhild hade tyckt om det?

The post Ebba Busch och den eviga hämnden first appeared on Opulens.

HUMOR & POLITIK. Kristian Mandin berättar här om sitt projekt Modersmålspolisen. Han ställer också en viktig fråga: Är humor en bra metod för att bemöta fascism?

”Hjälp oss få bort denna kunniga,svamlande,livsfarliga ”människa” från politiken o hjälp honom till rehabilitering,, nä förresten,, lås in honom!”

Jag satt på ett Pågatåg påväg från Malmö när jag läste kommentaren på Sverigedemokraternas Facebook-sida. Det var tydligt att skribenten var riktigt förbannad på statsministern och uttryckte detta på jättedålig svenska.

Av orsak jag inte minns svarade jag:

“Kom igen X! Först skiljetecken och sedan mellanslag. Aldrig två kommatecken efter varandra. Du använder ju det svenska språket så dåligt att man nästan kan tro att du inte är en ”riktig” svensk. Skärpning X! Hedra det svenska språket! P.S. Generöst att du ändå tycker Löven är kunnig men ändå förstår jag inte varför du vill låsa in honom, jag trodde vi levde i ett kunskapssamhälle.”

(Observera att jag själv stavade fel till Löfven och att min egen kommentar kanske inte var så värst elegant formulerad.)

Jag skärmdumpade konversationen och delade den på min Facebook.

Sedan föreslog min fru att jag skulle starta en Facebook-grupp med liknande konversationer så det gjorde jag. Svenska mot invandrare — SMI.

Så uppstod Modersmålspolisen

Namnet skavde lite så när någon anklagade mig för att vara ”Modersmålspolis” bytte jag till just Modersmålspolisen.

Tillväxten var brutal. Efter någon månad hade jag över tusen följare och jag ägnade allt mer tid åt att leta upp idiotiska och illa skrivna kommentarer som jag kunde mästra.

Jag utvecklade en form, inledde nästan alltid på ungefär samma sätt: ”Hej X, jag har tagit som uppgift att kontrollera efterlevnaden av svenska skriv- och språkregler här på Sverigedemokraternas Facebook, din kommentar lever inte upp till kraven.” Därefter gick jag igenom kommentarens språkliga och ofta logiska brister.

Att jag tagit som uppgift att kontrollera skriv- och språkregler var helt sant, dock hade jag inte fått uppdraget av partiet, vilket många av SD:s anhängare tog för givet. Någon skrev:

”… vädjar att du får kicken från denna post omgående!!!”

Och:

”Satan vad pinsamt! Jävlar vad SD kommer förlora röster om du ska sitta å tillrättavisa folk i språket! Pinsamt drag av ett annars bra parti!”

SD lät mig hållas

Men SD:s socialamedier-avdelning lät mig hållas. Visserligen raderade de mina kommentarer så fort de hann men ingen blockering. Jag tror faktiskt att de tyckte kommentarerna var lite roliga.

Och det fanns mycket att kommentera, den språkliga torftigheten var ofta bottenlös. Flera av de som skrev måste ha stängt av autokorrekt-funktionen på telefonen, för hur får man annars till:

”fångsrsksllbsraifängelse”

Många av skribenterna hade definitivt inte klarat de språkkrav de själva ansåg vara ett måste för att få jobba inom vården.

Något som flitigt debatterades:

”Det skulle vara ett anställnings krav i Sverige inte anställning om du inte kan svenska. Samma sak skulle det vara att starta ett företag na ska kunna svenska och övrigt på grundskolenivå betyg”

Och:

”Både prata, läsa skriva på Svenska! och förstå svenska ord!”

Även inom skolfrågor gick debattens vågor höga. SD är ju ett parti vars politik bygger på att man helt enkelt ska skärpa sig, följa regler och traditioner och som också vill ha en hård skola med tydliga krav, något partiets anhängare höll med om:

”Ungen ska vara glad att jag inte är lärare ! Återinför 50 60 tals ordnings regler och bestraffningar! Samt inför ordning och uppförande i betyget igen !!!”

Men kommentaren visade tyvärr bara att den gamla skolan, den skribenten gått i, knappast var så värst bra heller.

Även kunskaperna i matematik var det illa med:

”Jag säger bara två ord fy fan, vilket pack.”

SD blockade till slut Modersmålspolisen

Månaderna gick, följarskaran var uppe i 1 800 men en morgon kunde jag inte hitta SD:s Facebook-konto. Nu hade jag blivit blockad.

Och det var efter att jag fört en saklig diskussion med en ung kille som trodde att allt var invandrarnas fel.

Där gick tydligen gränsen för SD. Raljerande med folks undermåliga texter var okej, men en vettig diskussion, då fick de nog.

Jag gjorde några tafatta försök med andra konton i andra namn men det kändes inte rätt.

Så Modersmålspolisen lades ner.

Några reflektioner 

Efteråt har jag funderat på vad som hände och på mitt eget agerande. Sanningen är att jag predikade för de redan frälsta och att det var mer en egotripp där jag gjorde mig lustig på andras bekostnad än en effektiv politisk handling.

Jag har också funderat på varför de där SD-anhängarna skrev så dåligt som de gjorde. Utöver det faktum att många har svårt att stava tror jag också det är en form av aktivt motstånd. Människor som gått genom skolan med usla betyg i svenska och aldrig vågat uttrycka sig i text hittar plötsligen en arena där de kan skriva vad de vill och framför allt hur de vill.

Det blir ett långfinger till deras gamla svensklärare som pratade om så värdelösa saker som verb och pluskvamperfekt och en provokation mot alla plugghästar som tycker det är viktigt att inte skriva fem kommatecken i rad, att inleda ny mening med stor bokstav och vet att ordet ”inkompetent” inte stavas ”inkompitent”.

Är humor en bra metod för att bemöta fascism?

Men den centrala frågan är om humor är en bra metod för att bemöta fascism (Jo, många kommentarer på SD:s Facebooksida kryssar i samtliga fascism-rutor, kolla själv om du är tveksam).

Jag säger som Jimmie Åkesson: Jag vet faktiskt inte.

I USA sitter just nu den president som det skämtats mest om av alla presidenter.

Och det har inte bitit.

Kraften i populismen kommer ofta ur en känsla av utanförskap och då är det kontraproduktivt att utestänga och skratta åt de som lockas av den.

De som skrev på SD:s Facebook gjorde ju det för att de tyckte något. Visserligen tyckte de, i alla fall enligt mig, fel och de hade kanske fått sina åsikter för att de matats med lögnaktig propaganda.

Men man ska ta folk på allvar.

Och det är kanske det företrädarna för de gamla svenska partierna glömt att göra. De borde läsa vad SD:s anhängare försöker uttrycka och bemöta det.

Men jag försvarar ändå Modersmålspolisen för när det mesta annat provats, argument, logik, solidaritet och humanism kanske bara det mest mänskliga av allt återstår — ett gapskratt.

The post ”Det var jag som var Modersmålspolisen” first appeared on Opulens.

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som bor och inte bor i Hörby att Hörby inte alls är så dåligt som alla tror,” skriver Kristian Mandin.

”Hej, jag heter Kristian, jag jobbar med lärlingarna!” sa jag när jag första dagen på jobbet kom in i personalrummet på Hörbys kommunala vuxenutbildning. I rummet satt två av mina nya kollegor och tittade förvånat på mig, de verkade inte veta vad de skulle säga. Jag fortsatte: ”Vad gör ni då?” och tänkte att de kunde berätta vilka ämnen de undervisade i. Men i stället svarade den ena: ”Äter kyckling.” varpå den andra förklarade att han skulle gå ut på byn och äta med några andra lärare.

Jag vet faktiskt inte varför jag hade sökt tjänsten, den var på femton ynka procent och det var långt att åka. Men tre saker lockade: Jag hade saknat att undervisa, jag gillar lärlingsutbildningar och jag var fascinerad av Hörby.

Trots min fascination hade jag aldrig satt min fot i Hörby innan jag kallades på anställningsintervju. Det jag kände till hade jag läst eller sett i media, Hörby kommun verkade vara fast i en spiral av negativ publicitet. Nu hade jag en utmärkt chans att ta reda på hur det verkligen låg till.

Bara Hörby svenska pizzor har

Jag var också hungrig så jag bestämde mig för att hitta någonstans att äta och även leta reda på ett postombud så jag kunde skicka i väg ett paket jag haft med mig hemifrån.

Efter en stund hittade jag en liten servicebutik med posttjänster. Det stod några före i kön, längst fram två tjejer i mjukisbyxor, foppatofflor och alldeles för mycket botox. Den ena skulle skicka två väskor med posten men hade glömt att ta reda på mottagarens adress. Stressat sökte de i sina telefoner tills de hittade uppgifterna. Därefter inföll nästa problem, avsändarens egna uppgifter. De tog upp telefonerna igen och började leta efter hemadressen. Kön växte och personen bakom kassan suckade. När de till slut fått fram alla uppgifter förklarade personen bakom kassan högt och tydligt att nästa gång de tänkte skicka ett paket skulle de se att ha mottagarens uppgifter med sig och även känna till sin egen adress.

När jag kom ut från postombudet upptäckte jag att det låg en pizzeria intill. Det var tomt där inne så jag gick in, beställde en pizza och satte mig till bords. Pizzan blev snabbt klar och till min stora glädje var det en äkta svensk pizza, en sån man kunde köpa i varenda bondhåla förr i tiden med burkskinka och billig ost. Trenden med snobbiga gourmetpizzor med noga utvald skinka och ostar med svåra namn hade tydligen inte kommit till Hörby ännu.

En korv mellan ån och bensinpumpen

Framför det gamla läroverket där vuxenutbildningen har sina lokaler ligger Marknadstorget. Marknadstorget är en grusparkering. Förr i tiden var det ofta marknad i Hörby men nu för tiden är det bara en gång om året. Så de flesta dagar står nästan hela den stora ytan oanvänd. Marknadstorget verkar vara lämnat åt sitt öde, en stor outnyttjad plats mitt i Hörby som det inte finns någon tanke på att göra något vettigt med.

Några dagar efter att jag ätit pizza tar jag bilen från Marknadstorget till en korvkiosk invid ån. Precis som på pizzerian är det tradition som gäller också där. Jag beställer en bamse med pommes frites. När min mat är klar går jag tillbaka till bilen för att äta. Jag har parkerat på en grusplan som ligger intill korvkiosken och funderar på varför det finns en till så stor outnyttjad yta mitt i byn. Uppe vid vägen står det några bensinpumpar och jag gissar att det en gång legat en bensinmack med verkstad på området men att den rivits och därefter har inget gjorts med platsen.

Är det någon som kommer ihåg Ernst Ahlgren?

Snett framför skolan, intill Marknadstorget ligger Ernst Ahlgrensparken. I mitten står en kolonn och på den en urna med lite vissna blommor i. På en skylt kan man läsa att det tidigare fanns en porträttbyst av den i Hörby födda författaren Victoria Benedictsson där men att den stulits och att en gipskopia finns att se på museet, som är stängt på grund av arbetsmiljöproblem.

Ernst Ahlgren var Benedictssons pseudonym och bakom skolan går Ernst Ahlgrengatan. Där ligger en stor ödslig tegelbyggnad med inhägnad innergård. Det finns inget på huset som berättar vad som finns där inne men förmodligen är det en gammal televerksbyggnad. Ernst Ahlgrengatan är annars ganska fin, pampiga stenhus och pittoreska gathus. Men många är förfallna eller okänsligt renoverade. Trottoarerna har blandad beläggning, det verkar som om man tagit det som funnits närmast till hands, gatsten och asfalt om vartannat, det är lappat och lagat.

Gatan slutar vid ett annat av Hörbys torg, Nya torg. Här har kommunen vinnlagt sig om miljön, det är välordnat och snyggt med fri parkering i tre timmar. Bebyggelsen är varierad, hus från olika epoker i olika stilar. I ett av husen ligger en thairestaurang.

Byggnaden är liten men pampig och ser ut som en borg, på en balkong högst upp står en liten kopia av frihetsgudinnan som jag misstänker är av cement. Butikslivet är levande, det är inte så många tomma butikslokaler och det finns affärer i Hörby som börjar bli ovanliga på landsorten, bland annat en välsorterad ekiperingsbutik och en affär som säljer elektronik och vitvaror. Nationella kedjor lyser med sin frånvaro och butikslokalerna har heller inte tagits över av mäklare, loppisar och gym som på så många andra ställen.

Trots att Hörby bara ligger en halvtimme från både Lund och Kristianstad och fyrtio minuter från Malmö verkar folk föredra att handla lokalt. Och vid infartsskyltarna vid europavägen som korsar kommunen står det också: ”En modern handelsort med gamla anor”. För ovanlighetens skull en kommunslogan som det i alla fall ligger lite i.

Och även i statistiken är Hörby inte så dåligt. Hörby är nämligen fruktansvärt genomsnittligt. Arbetslösheten är lägre än snittet, medelinkomsten är också lägre men inte så mycket. Skatteintäkten per invånare är ungefär som snittet men däremot är andelen högutbildade elva procent under riksgenomsnittet. Så ser det ut i många mindre svenska kommuner men det är märkligt att Hörby som ligger så nära universitetsstaden Lund där bostadspriserna är de dubbla, inte kan locka fler högutbildade att flytta dit. Kanske beror det på ryktet.

För att Hörby har problem med omvärldens uppfattning av kommunen och med sin egen kommunikation blir allt mer uppenbart ju mer jag vistas där. Få kommuner får så mycket uppmärksamhet i medierna men få kommuner lyckas också på egen hand skapa så mycket dålig uppmärksamhet som Hörby. Kommunen verkar lida av ett kommunikativt självskadebeteende.

En brandsläckare, en trefaskontakt och två politiker

2022 gjorde Dagens Nyheter ett reportage om Hörby. En reporter och en fotograf följde under några dagar kommunens då ledande politiker, sverigedemokraten Cecilia Bladh in Zito och moderaten Lars-Göran Ritmer.

Det finns en bild i reportaget som är tagen vid en presskonferens som hölls på grund av att kommunens förvaltningschefer riktat ett misstroendevotum mot kommunchefen. De båda politikerna sitter bakom ett bord som står på ett podium.

De har placerat sig på ena sidan av det långa bordet. Framför bordet sitter tre frostade glasskivor med kommunens grafiska profil, en av dem är lite sned. Podiet är av lättmetall och de gråa benen är synliga.

Fotografen har förmodligen gått så långt bak det går att komma i rummet när han tagit bilden och då även fått med stora delar av väggen bakom podiet. En brandsläckare och två röda skyltar som berättar att det finns en brandsläckare där, en trefaskontakt, vars lock lämpligt nog, precis som brandskyltarna och brandsläckaren, har samma färg som kommunens röda profilfärg, en pekskärm, en upptejpad papperslapp och några dosor som kan ha att göra med larm, ventilation eller värme.

Förmodligen har kommunen investerat en hel del pengar i lokalen och försökt skapa en tidsenlig och modern samlingssal. Men det verkar som om de bara fokuserat på detaljerna och inte på helheten, något DN:s fotograf i stället gör, han zoomar ut från det kommunen vill visa och plötsligen är bilden en helt annan, två ensamma människor i ett vitt och ödsligt rum.

Adventsljusstakar, tvål och kaffe

Den negativa publiciteten vilar nästan som en förbannelse över Hörby, det kommunala självhatet går djupt. ”Nu kommer vi nog i tidningen igen!” brukar mina kollegor utbrista när något händer. Som innan jul förra året då kommunledningen gick ut med direktivet att kommunens verksamheter inte fick ta fram sina adventsljusstakar för att kommunen skulle spara på strömmen. Det var ett viktigt symbolbeslut. Det var många i personalen som räknade på besparingens effekter den dagen, förmodligen så många att den planerade besparingen omedelbart åts upp av förlorad effektivitet.

Men även utan adventsljusstakar blev det vinter i Hörby, och det med besked. Europavägen förvandlades till snökaos och när räddningstjänsten skulle rycka ut från den provisoriska brandstationen, den gamla brann ner för några år sedan, visade det sig att bandvagnen var trasig.

Sedan smälte snön och ån svämmade över sina bräddar, det var andra gången den här vintern men nu var det värre än någonsin.

Grusplanen bakom korvkiosken, som nu var stängd för renovering, frekventerades av häpna kommuninvånare som tog bilen dit för att ta en titt på eländet.

När vattnet sjunkit undan var det dags för nästa drev. En skola som skulle spara genom att dra in på personalens kaffe och elevernas tvål. Detta var så klart ett lovligt byte för medierna men rapporteringen innehöll flera sakfel, sakfel som kommunen inte bemötte.

Skolchefen skickades visserligen fram för en katastrofal intervju i lokaltidningen och framförde tveksamhet till att ställa upp på intervjun eftersom media hela tiden vinklade saker fel.

Just detta att misstro medierna är en attityd som återfinns även i den högsta politiska ledningen som tagit bort rutinen att dagen efter kommunstyrelsens sammanträden kalla till pressträff. I stället ska nu en nyanställd kommunikatör berätta vad som bestämts.

Kommunens strategi verkar alltså vara att berätta så lite som möjligt, både för sina invånare och anställda. För när jag då och då träffar personer som jobbar i andra förvaltningar brukar jag visa en presentation med den där statistiken över Hörby som säger att Hörby är genomsnittligt.

Jag gör det för att förklara samhällsnyttan med projektet jag jobbar i men också för att jag tycker det är lite roligt. För medarbetarna blir nämligen alltid lika förvånade över att Hörby inte alls, i alla fall teoretiskt, är en kriskommun. Detta har de aldrig hört talas om, trots att de själva jobbar i kommunen.

Nya hyresgäster i en riven korvkiosk

Men har då inte Hörby några planer för framtiden? Det är ändå en liten fin kommun, centralorten är trevlig, det finns många små idylliska byar runt om, Hörby ligger på pendlingsavstånd till flera större städer, i ett av Sveriges största tillväxtområden och det går en europaväg genom kommunen. Så egentligen borde Hörby ha bättre förutsättningar än de flesta mindre kommuner. På kommunens hemsida försöker jag hitta en plan för hur Hörby ska utvecklas. Framför allt är jag nyfiken på om det finns några strategier för hur de två stora grusplanerna ska exploateras och om det finns några tankar på att köpa Televerkets gamla fastighet och göra något fint där.

Utöver en urvattnad framtidsstrategi hittar jag till slut en PDF som verkar handla om kommunens utveckling. Den är på över hundra sidor och så ogenomtränglig att den inte går att ta till sig. Så jag läser den inte. Och det är nog inte heller meningen att någon ska läsa den. Den framstår närmast som antiinformation.

I lokaltidningen läser jag i stället att det är klart med en ny hyresgäst i den stängda korvkiosken. Det låter spännande och kanske kan jag inom överskådlig framtid få en traditionell svensk korvkiosk-lunch igen. Men några dagar senare står det i tidningen att kiosken nu besiktigats av kommunens fastighetsbolag, som nyligen köpt byggnaden, och att den måste rivas.

De nya hyresgästerna får under tiden som den nya kiosken byggs husera i en för ändamålet utrustad container, som kommer kosta minst en miljon kronor. Och trots att det ska byggas en ny kiosk verkar ingen ha tänkt på att samtidigt piffa upp grusplanen intill. I alla fall berättar man inte det. Förmodligen ska den vara som innan, ett wasteland mitt i byn precis som den andra grusplanen, den framför skolan.

Några hundra meter från det gamla läroverket händer det däremot grejor, kommunen håller på att riva ett gammalt hus. Det är intill en charmig biograf och köptes av kommunen för att renoveras men huset visade sig, precis som korvkiosken, vara helt ruttet. Så det revs i stället och nu ska ett kulturhus uppföras på platsen. Det ska heta Victoria, efter Benedictsson. Det är bra att något i Hörby någon gång uppkallas efter Victoria Benedictssons riktiga namn i stället för efter hennes pseudonym. Den mycket yngre feministiska författaren Lina Wolff kommer också från Hörby så det är något med Hörby som skapar feminism. Det kanske kommunen skulle kunna utnyttja för en ännu bättre kommunslogan: Hörby, kommunen där feminismen frodas!

Men så kommer det nog inte bli.

Å andra sidan vore det helt i logiskt om Hörby plötsligen uppmärksammade en lokal författare som verkligen tyckte illa om byn — Victoria Benedictsson stack ju från Hörby så fort hon kunde!

Dags att ta ner skylten

Den kommunala vuxenutbildningen i Hörby är en fin och nytänkande verksamhet med engagerade och närvarande medarbetare. Jag är glad över att vara en del av den. För det mesta håller jag mina lektioner i Bollhuset. Det är en gammal idrottshall och ett före detta badhus som är ihopbyggt med läroverket. För att komma dit måste jag gå ut från huvudbyggnaden och över bakgården där gränsen mellan grusgång och gräs håller på att raderas ut. På andra sidan huset är entrén till badhuset kvar. På en skylt går det att läsa om badhusets öppettider och vad det kostar att ta sig ett bad. Öppettiderna är för säsongen 2005 — 2006.

I arton år har skylten suttit där men ingen har kommit på tanken att ta ner den. Skylten ger en perfekt bild av Hörby, att man inte går vidare, utvecklas eller ens tar några initiativ. Saker får helt enkelt bara vara som de alltid varit, förändringar genomförs bara om man är tvungen. Det är en grusplan här, en till där, en inaktuell skylt och återkommande dålig publicitet, för så har det alltid varit.

De flesta kommuner brukar arbeta för utveckla platsen, stärka invånarnas förankring och försöka göra de som bor där stolta över sin hemort. Hörby kommun verkar göra det motsatta, få invånarna att skämmas över sin kommun och låta historien om Hörby berättas av andra i stället för att själva ta initiativet.

Hörby styrs av två konservativa partier men de lokala politikerna verkar ha blandat ihop konservatismens vilja att bevara samhällets normer med ovilja till förändring. De verkar inte förstå att det är skillnad mellan att bevara något och att låta det förfalla.

Det är alltså hög tid att någon berättar för de som bor och inte bor i Hörby att Hörby inte alls är så dåligt som alla tror, Hörby är till och med lite bra, eller i alla fall inte sämre än många andra ställen. Och det oavsett vad kommunledningen försöker lura i folk.

The post Hörby och jag first appeared on Opulens.