SATIR. Sofia Thoresdotter har skrivit en dagsvers som kommenterar Tidöpartiernas migrationspolitik.

Svenska barn

Ett budskap nu i juletid:

Naivt att tro på fred och frid

och gästfrihet är bara trams,

folk kan väl bo nån annan stans.

Ett barn är fött på denna dag,

som inte platsar i vårt lag.

Guds son det sägs att barnet är,

men barn ska vara svenska här.

The post Dagsvers: ”Svenska barn” first appeared on Opulens.

POLITIK. Kristian Mandin belyser en anekdotisk historia som ingår i den politiska storytelling som Ebba Busch ägnar sig åt. Men hur sann är Buschs story om hemtjänstens övergrepp mot mormodern? Handlar det möjligtvis om hämnd för en oförrätt som kanske aldrig begåtts?

”Ebba, du beskriver hur du började med politik för att din mormor Gunhild blev utsatt för en elak person från kommunen. En känslokall medarbetare går utan ett ord framtill väggen och drar ett brett streck på tapeten med en bred tuschpenna. Tjänstemannen kastar ut mattorna utan att förklara varför och din mormor sitter där helt själv oförstående och ledsen. Den personen var jag…”

Så stod det i ett inlägg på Facebook i september 2021.

Precis som Ebbas Buschs morföräldrar var inläggsförfattaren också pingstvän och han beskrev vidare i sitt inlägg hur han kände Ebbas morföräldrar väl och även hur han varit en av de initiativtagare som startat kommunens KDU-förening.

Inlägget fick en hel del kommentarer och lajks. Många som reagerade var pingstvänner och en och annan var också aktiv inom Kristdemokraterna, någon till och med på riksdagsnivå.

Ebba Busch och hemtjänsten

Precis som det står i inlägget är Ebba Buschs historia om mormodern en grundbult i hennes politiska narrativ, själva ursprunget till det politiska uppvaknandet. Och det verkar som att Ebba inte missar ett enda tillfälle att kasta skit på hemtjänsten i kommunen där hennes morföräldrar bodde, som också råkar vara den kommun jag själv växte upp i.

Långt innan jag läste inlägget hade jag hört historien och jag hade också hört att det kanske inte låg till riktigt så som Ebba påstod. Jag hade också fått höra att personer inom hemtjänsten var arga och besvikna på Ebba eftersom hon gång på gång angrep dem.

God vän med morföräldrarna

Men nu hade jag fått ett namn på den som skulle ha begått övergreppen. Därför ringde jag till min pappa som under några år var äldreomsorgschef i kommunen, dock inte då Ebbas mormor fick mattorna utslängda. Jag berättade vem som gjort inlägget, min pappa var tyst i några sekunder och konstaterade sedan att mannen som skrivit inlägget var en av de allra bästa medarbetare han någonsin haft. En person som var omtyckt av alla, vårdtagare, kollegor och chefer. En tillgång för verksamheten. Att han skulle ha begått ett övergrepp i den omfattning Ebba Busch påstod såg han som omöjligt och eftersom personen dessutom var god vän med Ebbas morföräldrar såg han det som ännu mer omöjligt.

Missuppfattade Busch situationen? 

Sanningen är svekfull. Bilden av en händelse varierar mellan de som upplevt den. Att den unga Ebba Busch tog illa vid sig då hon såg en främmande person klampa in i hennes mormors hem för att anpassa det så att mormodern kunde bo kvar verkar Ebba ha uppfattat som ett övergrepp.

Och utifrån vad hon visste då, och kanske den situation hon befann sig i när hennes mormor gått från att vara en kraftfull förebild till en hjälplös vårdtagare kan det så klart ha varit omtumlande för den unga Ebba.

Men att hon aldrig efteråt verkar ha reflekterat över det inträffade och funderat på om hennes unga tolkning av vad som hände verkligen stämde överens med verkligheten säger en del om Ebba Busch.

Men så klart, man kan inte backa ut ur sitt politiska narrativ. För vad finns då kvar? Ska hon säga: Jag började med politik för att jag helt och hållet missuppfattade en situation min mormor var med om?

Så hon kanske tycker det är lika bra att köra på.

Och det har hon gjort.

För någon månad efter inlägget på Facebook så besökte Ebba Busch kommunen igen och passade då åter på att kasta skit på hemtjänsten. Att hon skulle ha missat inlägget på Facebook ser jag som omöjligt, för om det är något Ebba Busch har koll på så är det sociala medier.

Det stora sammanhanget

Historien om Ebba Buschs mormor är en del i ett större sammanhang — politiker som blandar ihop politisk makt med makt över sanningen. KD:s vänner i USA, det republikanska partiet, är fanbärare i denna rörelse, där Donald Trump och hans hantlangare ständigt omstöper verkligheten till alternativa fakta.

Trumps narrativ, att han var en framgångsrik affärsman är själva fundamentet i detta. När den första presskonferensen hölls efter att han tillträtt som president var presstalesmannens enda budskap att publiken vid Trumps installation varit rekordstor. Just nu handlar tillrättaläggandet av sanningen om att attacken mot Iran varit väldigt framgångsrik. Så häromdagen kallade USA:s försvarsminister till pressträff för att skälla ut journalister som ifrågasatt detta.

Medborgaren ställs mot partiledaren

I frågan kring vad som hände med Ebba Buschs mormor finns en otäck obalans. För på ena sidan finns en vanlig medborgare som tröttnat på att bli utmålad som en ondsint tjänsteman. Så han tar till orda och i och med det sätter han mycket på spel.

Inlägget på Facebook har förmodligen kommit till efter långt och noggrant övervägande. För inte nog med att han försöker gå i polemik med en partiledare, han gör det också från ett socialt sammanhang där han är omgiven av Kristdemokrater och pingstvänner, något som blev tydligt i reaktionerna på inlägget.

På andra sidan har vi en person med makt, en partiledare som inte bryr sig om att hon gång på gång med bred pensel svartmålar en hel yrkeskår i en liten västsvensk kommun. Hon verkar inte vara intresserad av att veta vad som egentligen hände, för trots att hon flera gånger besökt kommunen har jag aldrig hört talas om att hon försökt diskutera det inträffade med de som var inblandade. Varför? Förmodligen för att en helt annan historia hade kommit fram då. Och man ska ju aldrig dubbelkolla en bra story.

Vad har Ebba Busch uträttat?

Men om Ebba Buschs upplevelser kring hemtjänstens behandling av hennes mormor är så central för hennes politiska gärning är den viktigaste frågan vad hon gjort när hon fått makten att förändra. Vad hon uträttade för de äldre i Uppsala, när hon var kommunalråd där, vet jag inte. Men sedan hon och hennes parti hamnat i regeringen och dessutom fått socialministerposten kan jag inte se att KD gjort särskilt mycket för de äldre i samhället. Historien om mormodern blir därmed reducerad till politisk storytelling som inte har något med verkligheten att göra, varken då den skulle ha inträffat eller i den verkställande maktutövningen.

Och det blir då uppenbart att Ebba Buschs politiska motivation inte handlar om att värna om de äldre, i stället är hennes motivation hämnd, hämnd för en oförrätt som kanske aldrig begåtts.

Undrar vad mormor Gunhild hade tyckt om det?

The post Ebba Busch och den eviga hämnden first appeared on Opulens.

IDEOLOGI. DN:s Björn Wiman bär ett kors runt halsen. En rad kristna intellektuella lägger ut texten på flera av landets stora kultursidor. Kristendom är hett. En undersökning av Ungdomsbarometern visar att religionen har blivit en trend bland unga. Orsaken till varför går isär. En del talar om vikten av mening, att det är cykliskt, en motreaktion mot sekulariseringens själlöshet och individualism. Jag tror delvis att det handlar om något annat, och jag är inte säker på att de unga nykristna vet vad de har gett sig in på.

Kristna skribenter framstår ofta som självklara och tydliga. Även om de kan reflektera, vrida och vända på saker finns det en mall för deras slutsatser. Så tacksamt det måste vara. Jag blir nästan avundsjuk. Det är det här med positioneringen. Att konsekvent kunna bottna i sin åsikt. Om föreställningen om en gud tidigare huvudsakligen haft syftet att ingjuta hopp och mening för utsatta människor verkar det i dag mer fungera som ett färdigt tankegods. En del tycker om att gå till kyrkan ibland men framför allt dras vissa till att lägga an ett kristet synsätt på att aktuellt problem.

I tider av polarisering, virrvarr av åsikter och wokekultur lockar tydlighet. Sverigedemokraterna och delar av högern har med stor framgång arbetat med en sådan utgångspunkt under lång tid. Kristendom kan säkert erbjuda mening och vara ett motgift mot ensamhet. Det kan innebandy också. Men den kristna trenden kan också ses som ett varumärkesbyggande av en identitet där en given värdegrund är en god förutsättning för att bli nästa Joel Halldorf. Men jag anar att ungdomarna snart kommer till slutsatsen att den riktiga frälsaren heter Ebba Busch, att det finns något som heter synd och att de alla måste förhålla sig till helvetet. 

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Unga nyfrälsta verkar glömma bort helvetet first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Världen enligt KD: svenskarna ska följa den lagbok som finns och även KD:s speciella ”bok” som styr tankar och tyckanden. Men vissa utvalda, som Ebba Busch, kan välja och vraka och bara följa de lagar de gillar,” skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Partiet Kristdemokraterna, som i dag varken kan kallas kristet eller demokratiskt, slår svenskt rekord i disciplinen hyckleri. Det är imponerande, eftersom det är många som ställer upp i den grenen.

KD:s bakgrundshistoria

Låt oss först kort syna Kristdemokraterna. Partiet bildades 1964 under namnet Kristen demokratisk samling (KDS) eftersom ett antal kristna i Småland var förbannade på att kristendomsundervisningen i skolan skulle byta namn till religionskunskap. Undervisningen i ämnet skulle därmed gå ut på att även berätta om andra uppfattningar än den att kristendomens gud var enda sanningen och vägen.

Länge förde Kristdemokraterna en undanskymd tillvaro i politiken, ett gulligt och snällt parti utan någon makt. Men med Alliansen kom KD in i värmen och fram till köttgrytorna. Sedan dess har KD fört en alltmer hårdför och brutal politik på den borgerliga kanten och flyttat längre högerut.

I riksdagsvalet 2022 fick partiet 5,3 procent av rösterna, i EU-valet två år senare 5,7, vilket betydde att man tappade ett mandat i parlamentet. Hur många av KD:s röster som är stödröster från M är oklart. Men det är klart att enbart var tjugonde svensk stoppade deras valsedel i kuvertet.

Varför rösta på KD?

Den viktigaste frågan man ska ställa till företrädare för ett parti är: varför ska jag rösta på er? För KD finns bara ett svar: Rösta på oss om du gillar ett parti som snällt följer i husse Jimmies strypkoppel. En husse som vi aldrig kommer morra åt.

KD-ledaren Ebba Busch enda merit är att hon är helt anpassad till medias villkor och dramaturgi. Alltså att yta betyder mest, budskap nästan inget. En god vän till mig, framstående politisk reporter, sade så här: Säga vad man vill om Ebba, men hon pratar i rubriker, ingresser och bildtexter. Hon får alltid ur sig något som går att trycka, hur tokigt det än är.

Vad skulle Jesus säga?

KD-ledarens ilska över att svenska polisen inte skjuter skarpt mot demonstranter och hennes upprördhet att inte fler islamister blev skadade vid påskkravallerna, gör att Jesus – om han kom tillbaka – aldrig skulle välkomna Ebba i sin skara. Där försvann första delen i namnet Kristdemokraterna.

Nyligen talade Busch om svenskhet  och svenska värderingar. Där har hennes parhäst, Alice Teodorescu-Måwe, tidigare varit på banan genom att ställa krav på svenskhet. Bland annat måste man erkänna Israel, främst nu under deras folkmord i Gaza.

KD:s besatthet av svenskhet

Tjatet om svenskhet och krav på vissa värderingar hos svenskar gör att den andra delen i namnet, Demokraterna, skyndsamt ska behandlas med delete-tangenten.

För mig är frågan om krav på svenskhet och värderingar en icke-fråga. För allt är redan avgjort, godkänt och nedtecknat. Kravet på svenskhet finns i lagboken. Den är alla som vistas i Sverige, en kvart eller ett helt liv, skyldiga att följa. Om man inte gör det får det konsekvenser. De står också i lagboken. Är något oklart har vi en rättsapparat som gärna förtydligar och klargör.

Något mer än att följa lagen kan en demokratisk stat inte kräva av medborgarna. Heller inget mindre. Vill vi att lagen ska ändras får det ske på demokratisk väg, alltså av lagstiftarna. Som är vår riksdag. Ändringar sker ständigt. I landskapslagarna var stöld av öskar ur en båt belagt med oerhört strängt straff. På 1600-talet kunde otrohet bestraffas med döden. Men krav på medborgarna kan komma först när det finns en lag som stöder det.

KD ‒ en felaktig beteckning

Partiet, som felaktigt kallar sig kristet och demokratiskt, ställer inte upp på det. Det vill bestämma vad folk ska tycka och tänka. Det är inte på något sätt förenligt med demokrati.

Varför har Ebba Busch, som tycks hålla sitt parti i samma järngrepp som Donald Trump håller sitt, gått emot innebörden i sitt partis namn? Svaret finns nog i siffrorna 5,3 och 5,7. Partiet, som i grund och botten saknar en egen politik, fiskar i mycket grumliga vatten för att hålla näsan över ytan. En yta som i politik stavas fyra procent. I den kampen är alla medel tillåtna. Drunkning lär vara en plågsam död.

KD ‒ ett SD för kvinnor

I kampen för överlevnad har den forna Livets ord-studenten Busch metodiskt och målmedvetet rivit ner murarna mot ett annat parti. Ett som också felaktigt har ordet demokraterna i sitt namn. Det vill säga Sverigedemokraterna. Politiska bedömare, mer erfarna och smarta än jag, har beskrivit KD som ett SD för kvinnor, alternativt för SD-anhängare som skäms för att vara det, åtminstone inte vill erkänna det för sig själva och omgivningen. De röstar då på Ebba.

En lagbok som inte finns

Det märkliga är att KD och dess ledare sålunda vill att svenskarna ska följa ett slags reglemente, närmast en lagbok, som dock inte finns. Själv har emellertid Ebba Busch vid ett tillfälle valt att inte följa den lagbok som faktiskt finns. Eftersom hon erkänt att hon brutit mot lagen och tagit sitt straff för det, Nämligen grovt förtal. Men ändå gjort klart att hon inte tycker att hon begått något fel. För i själ och hjärta anser hon inte det.

Världen enligt KD: svenskarna ska följa den lagbok som finns och även KD:s speciella ”bok” som styr tankar och tyckanden. Men vissa utvalda, som Ebba Busch, kan välja och vraka och bara följa de lagar de gillar. För deras själar och hjärtan trumfar allt.

Ett större hyckleri är mycket svårt att tänka sig.

The post KD – varken kristet eller demokratiskt first appeared on Opulens.

”TROLLGATE”. ”Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå?” Det undrar Lars Thulin efter debatten som följt Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabrik.

Begreppet kris lär på mandarin bestå av två tecken. Det ena står för fara och det andra för möjlighet. På svenska kan det likställas med det klämkäcka ordspråket: inget ont som inte har något gott med sig. Innebörden är att i farofyllda situationer som kräver handling finns möjligheten till nyttig och nödvändig nyorientering.

Detta är i hög grad aktuellt när det gäller läget i vår riksdag och regering. För upprördheten kring SD:s trollkonton och partiets totala ovilja att i nämnvärd utsträckning ta till sig av kritik, ta ansvar eller förändra något i sitt beteende, har skakat om Sverige.

Många som kommenterat situationen menar att det främst är en prövning för de tre partierna i Rosenbad – KD, L och M – och mindre så för SD. För om de tre i regeringen inte på allvar sätter ner foten och tvingar fram en förändring hos SD, så är det uppenbart att bara ett parti styr Sverige. Ett som 80 procent av väljarna inte röstat på. Sverigedemokraterna. Om det partiet kommer undan trollkonto-skandalen med en axelryckning, då ligger vägen öppen för vilket beteende som helst från dem.

Hittills har regeringens ”säga ifrån” varit lika högt, beslutsamt och rungande som pipet från en mus med stämbandsinfektion. Karin Enströms (M) svada (1:21 in i klippet) var så surrig och pinsam att det var fysiskt smärtsamt att lyssna på en riksdagspolitiker som så totalt förnedrade sig. När regeringen slog näven i bordet hade det gått att lägga ett ägg mellan knytnäven och bordet. Och ägget hade varit oskatt.

Mest illa ute är KD och L som snubblar på fyraprocentspärren. Deras totala undfallenhet och utplånande av sig som självständiga partier har gjort dem irrelevanta i politiken. Varför rösta på dem när de bara är en dörrmatta för SD och i viss mån M? Den insikten gör risken att de lämnar riksdagen 2026 överhängande. Det är en mardröm, för vägen tillbaka är oerhört lång. Att som parti utanför parlamentet tränga sig in på den massmediala scenen är minst sagt svårt.

L:s lösning var att införa en hederskod, dock en som SD redan skrivit på i EU. Och att frågan sedan skulle begravas i en utredning. En icke-lösning från en partiledare som mycket sällan uttrycker sig begripligt. Den ytterst graverande för L är att SD flera gånger har utsett liberalismen som en av sina stora fiender. Vad korvgubben Johan Pehrson gör är alltså bildlikt att flörta med och försöka blidka sin egen bödel. Att bevittna sådant är oerhört plågsamt.

KD har ett speciellt kors att bära i kraft av sin påstådda kristendom. För det var Ebba Busch som möjliggjorde allt med genom att bjuda Jimmie på köttbullar och välkomna honom in i värmen. För att göra en liknelse med Nya Testamentet: Judas fick i alla fall 30 silverpenningar för att svika och förråda Jesus. Ebba fick inte ett öre för sitt svek, däremot fick hon betala Jimmies köttbullar.

Politik är att våga. För att undvika den till synes oundvikliga utvecklingen för KD och L krävs rejält mod. Men det kan vara halmstrået som räddar den drunknande. Om KD och L tvingar fram en regeringskris, då har man för första gången på många år visat ryggrad, mod, självständighet, stolthet och visioner. Alternativet är sotdöden.

Jag hoppas att KD och L vågar kliva av Tidö-samarbetet. Följden blir Hela havet stormar i riksdag och regering. En kris. Som ju betyder både fara och möjlighet. Framförallt tror jag att mängder av före detta KD- och L-sympatisörer skulle sträcka på ryggen, bli stolta över sitt tidigare parti och återvända till det. I det nya politiska landskapet skulle sakfrågor avgöra med KD och L, och kanske C, som tungan på vågen. Ömsom röstande med M-SD, ömsom med S-V-MP. Därmed skulle de få makt som aldrig förr. Bli betydelsefulla politiska krafter. Istället för en tystad och patetisk röstboskap.

Moderaterna går inte att hoppas på. Det partiet är på väg att utradera sig, bli SD Light och de leds av en man som, det är hårt att säga, får betecknas som Sveriges fegaste politiker. Med KD och L som ”politiska vildar” i riksdagen kommer M stå inför ett val. Att gå med sina partner KD och L och våga vara självständiga. Eller att helt gå upp i SD och totalt utplåna sig.

Regeringspartiernas förblindade hat mot socialdemokraterna är en illustration på två fina ordspråk. Ett är: ur askan in i elden. Regeringens samarbete med SD är på väg att bli en värre mardröm än samarbete med S.

Det andra är: den som försöker rida på tigerns rygg hamnar lätt i dess mage. Ebba, Johan och Ulf är inte ens i magen längre. De befinner sig i tigerns ändtarm. Vad som lämnar en sådan vet alla.

Om L och KD hoppar av får vi ett läge då vi kan rösta på partier istället för på stelbenta och fördummande block. Därmed får sakfrågor och egna hjärtefrågor större plats. Och även partiernas egna program.

Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå? Den chans ni har nu kanske aldrig återkommer.

The post ”Trollgate” kan kanske leda till något gott first appeared on Opulens.

TIDÖTRUBBEL. ”SD:s uppträdande visar att partiet i princip förbjuder debatt som är otrevlig för partiet, samt att man blivit så uppblåst, så stöddig och så segerviss att man tappat kontakten med verkligheten,” skriver Lars Thulin.

Det märkliga bråk som seglat upp mellan KD:s Alice Teodorescu Måwe, Ebba Busch och Jimmie Åkesson handlar om mycket mer än Alice uttalande i en DN-intervju.

Det visar att SD leder regeringen med järnhand. Och att inga protester mot detta eller mot partiet är tillåtna. SD visar därmed upp en snarstuckenhet och gnällighet som är monumental. Vilket i sin tur bevisar att partiet är på väg att spricka i tron på sin oövervinnerlighet och självtillräcklighet.

Detta är ren konsumentupplysning för oss väljare. Så här ser partiet ut bakom en någorlunda putsad fasad, som dock inte får petas på. För då går SD:s säkerhetsventil.

Kina har i motsvarigheten till grundlag en skrivning som säger att kommunistpartiet aldrig får ifrågasättas. SD tycks ha plagierat detta. Framförallt får Den Store Ledaren Åkesson aldrig ifrågasättas. För då sätter partiet in kraftfulla motåtgärder.

Tidöavtalet är märkligt

Det mest märkliga i historien är att KD-ledaren Ebba Busch vågat höja rösten. Hon, som öppnade dörren för samarbetet som ledde till att SD nu i princip styr Sverige. Sedan har hon fört sitt eget parti till att bli SD Light. Ändå vågar hon ta strid med Den Store Ledaren från Sölvesborg. Han som aldrig får ifrågasättas. Det visar att hon ändå har det som på ett töntigt och grabbigt språk kallas stake. Något vår statsminister saknar. För att få den posten han har, lät han kastrera sig totalt.

Tidövatalet är märkligt. Det är följden av en till vissa delar alkoholindränkt helg på Tidö Slott. Där skickade SD in en önskelista. Och tomten, i form KD, L och M, återvände med säcken proppfull med klappar. En för svensk politik helt unik skrivning finns på sidan 3. Det låter så här:

”Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare. Eventuell offentlig diskussion utifrån meningsskiljaktigheter i sakfrågor mellan samarbetspartierna ska emellertid bejakas, som en naturlig del av den öppna, demokratiska samhällsdebatten i ett fritt samhälle.”

Den första meningen säger att vi alla ska vara jättesnälla mot varandra. Men vad som ska definieras som respektfullt och värdigt definieras inte. Innebörden är ändå klar – politiker får inte kritisera varandra. Att kritik förekommer i öppna och emellanåt högljudda debatter är demokratins grundpelare, faktiskt dess hela affärsidé. Tidöpartierna raserar den pelaren. Att gissa vilka som ville ha skrivningen är inte svårt att göra. Och KD, L och M river utan ett uns av protester.

Andra meningen i denna skrivning är SD:s paradgren: två steg framåt, ett steg bakåt, alltså att påstå något mycket kontroversiellt. Och sedan ta tillbaka det – delvis. Fast hela den andra meningen är en plattityd. Definitionen på en sådan är en åsikt vars motsats är orimlig. För motsatsen till den meningen är att man inte får tycka olika i politik.

Ingen får kritisera SD

Avtalet är påtagligt ensidigt – ingen får kritisera SD, men SD får kritisera andra hejdlöst. Som när Björn Söder i samband med Pride-festivalen anklagade statsminister Ulf Kristersson och riksdagens talman Andreas Norén för att legitimera pedofili. Detta bröt uppenbarligen inte mot avtalet.

Att tidigare seriösa och demokratiska partier som KD, L och M gått med på denna skrivning i avtalet är fullständigt obegripligt. Och en skamfläck som för evigt kommer förfölja dem.

Bröt Alice TM mot Tidöavtalet? Knappast. För vad hon gjorde i intervjun var att nämna SD:s rötter, vilket partiet själv ha beskrivit i en vitbok om dess historia. En text som skrivits av en före detta medlem.

Och, påpekade hon, om ledande företrädare som Åkesson och Jomshof inte är högerextrema varför gick de då med i partiet när det var bevisat högerextremt? Alice ”brott” bestod sålunda av två delar: hon sade något som är en bevisad sanning och utifrån detta drog en slutsats så enkel att en normalbegåvad åttaåring skulle göra samma analys på några sekunder. En analys som i SD:s värld dock är Det Mest Förbjudna.

SD drog därför igång hela sitt politiska maskineri för att tysta en kritiker som vågat nämna sanningen och en glasklar slutsats. Först genom alla de röster som regelbundet och på ett olika sätt trålar i sociala medier för SD:s räkning. Sällan för att framföra och försvara egen politik och förslag utan för att smutskasta, brännmärka och håna alla som vågar kritisera partiet och den Den Store Ledaren.

Bråk kan vara lärorika

Därefter vrålar Den Store Ledaren själv ur sig hån mot KD på X. Som grädde på moset ska partiet anmäla KD till det så kallade samordningspartiet för att man brutit mot Tidövatalet. Att partiet reagerar så våldsamt säger väldigt mycket. Nämligen att dessa få rader trampat på en oerhört öm tå. Om inte, hade det bästa för SD förstås varit att tiga ihjäl allt.

SD:s uppträdande visar att partiet i princip förbjuder debatt som är otrevlig för partiet, samt att man blivit så uppblåsta, så stöddiga och så segervissa att man tappat kontakten med verkligheten.

Samt att Ebba Busch till sist visade en ryggrad man inte trodde fanns.

Visst kan bråk var uppfriskande och lärorika.

The post När Alice klädde av Jimmie och hans SD first appeared on Opulens.

INRIKESPOLITIK. Ipodar, korvar och crème brûléebrännare i plenisalen. Genom årens lopp har presenterna riksdagspartiledarna ger varandra vid avtackningar varierat. Nu berättar partianställda hur avskedspresenterna kommit till, från idé till inköp. 

Att i riksdagens talarstol säga varma ord och överlämna en gåva har blivit en tradition när en partiledare meddelat sin avgång. Senast var det centerledaren Annie Lööf som avtackades med buketter och spabiljetter. 

– Oftast är gåvan kopplad till den avgåendes personliga intressen, men ibland kan det finnas en politisk touch också, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö. 

Nära en tredjedel av alla presenter som ges bort vid avtackningar är böcker. De visar en genomgång av de tio senaste partiledardebatterna då någon avgått. 29 procent är gåvobevis till välgörenhetsorganisationer och 15 procent av presenterna är matrelaterade så som husgeråd, korvar eller middagar.

Personer med insyn berättar att presenterna bestäms av partiledare i samråd med dennes medarbetare och inhandlas av assistenter. Det är alltid partiledaren själv som har det sista ordet. 

“Ibland kan det finnas en politisk touch”

I undantagsfall är gåvorna mer kärva än hjärtliga. För att påminna om Vänsterpartiets historia gav Liberalerna boken Naftasyndikat av Fredrik Malm till Jonas Sjöstedt (V), en historisk spionhistoria om bensinmackarna Naftas kopplingar till Stalins Sovjet och Vänsterpartiets föregångare SKP. 

Vänsterpartiet pikade också liberalernas Jan Björklund genom att ge honom en mobillåda 2019. Den taffligt ihopspikade träpjäsen som ett mellanstadiebarn tillverkat i slöjden anspelade på att den mobilförbudsivrande före detta utbildningsministern själv ofta påträffats med näsan djupt nere i mobiltelefonen. 

– Avtackningarna sker som del av en partiledardebatt i riksdagen så det är klart att saker och ting tolkas politiskt. Det behöver man förhålla sig till så att det inte blir fel. Jan Björklund var sådan att det funkade, han tog det bra. Det var också Jonas barn som hade gjort mobillådan så det var svårt att bli förargad av, säger Marcus Svanfeldt som är politisk sekreterare inom Vänsterpartiet. 

Att Fredrik Reinfeldt (M) som förordar en öppen migrationspolitik fick ett gåvobevis från FN:s flyktingorgan UNHCR av Jimmie Åkesson (SD) kan ses som ett sätt att accentuera de två partiledarnas oenighet i flyktingfrågan. I talarstolen anförde Jimmie Åkesson deras två olika ingångar i frågan då han menade att organisationen liksom hans parti vill hjälpa på plats.

Vad som menades med en gosedjursräven som Ebba Busch (KD) överlämnade till Jan Björklund (L) förblir hemligt. Hennes partisekreteraren är förtegen om vad som menas med kopplingen mellan Jan Björklund och räven.

– Räven anspelade på ett internskämt mellan Ebba Busch och Jan Björklund, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö.

Etikettsbrott

Enligt den nu avlidna etikettgurun Magdalena Ribbings webb-tv-program i DN 2014 är det olämpligt att ge bort utmanande underkläder och andra intima presenter, vilket ingen politiker heller gjort. Hon ser hellre att man håller sig till aningens tråkiga presenter så som att ge ett lexikon till en student. När Jonas Sjöstedt inför sitt avsked hade flaggat för att han efter politiken ämnar starta ett kafé fick han presenter därefter. Boken Sju sorters kakor, ett förkläde med älgmotiv samt fikabröd. 

Ingen har heller begått etikettsbrottet att ge mottagaren en levande present med svåra skötselregler som i längden blir en försörjningsbörda. Undantaget skedde möjligen på den extravaganta avslutningstillställningen då Göran Persson 2007 gavs två levande grisar iförda stickade västar av Swedbank. I SvD 16/3 -2007 berättas det att ordförande Persson tar de två kultingarna Spara och Slösa i sin famn. Att ge grisar till en nypensionerad godsägare är mer godtagbart än om gåvan ges till en lägenhetsboende mitt i livet. 

“Världens bästa kompis”

En annan lika plojig som hjärtlig gåva överlämnades efter Alliansens förlustval 2014 då Folkpartiets Jan Björklund gav en vit t-tröja med trycket Världens bästa kompis i nymoderat babyblå kulör till den avgående Fredrik Reinfeldt (M). Om ex-statsministern någonsin bar tröjan är oklart. Till de mer skämtsamma gåvorna genom åren hör också Jimmie Åkesson som utmanade Stefan Löfven att smaka den Blekingetillverkade kallrökta korven Die Harder 6.0. Den lär vara kryddstark. 

Även om ingen i riksdagens talarstol öppnat kistor innehållandes guld, rökelse och myrra är gåvornas prislappar i vissa fall höga. Från moderaterna lär den förrförra statsministern Stefan Löfven fått den hittills dyraste gåvan. De biljetter för två till poporkestern Abbas avatarföreställning i London går loss för åtminstone 1 500 kronor hos biljettsajter. Hur stora summor som läggs på presenten menar Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö också beror på partiernas relation till varandra. 

– Det varierar, inte minst beroende på hur nära partierna står eller har stått varandra, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö

Inte heller Vänsterpartiets kansli har reflekterat över var den övre kostnadsgränsen går för presenter. 

– Jag tror inte vi har haft någon exakt gräns för just avtackningspresenter. Beror lite på vad man kommer på, säger Marcus Svanfeldt (V). 

De avgående Mp-språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson fick 2011 Ipodar med ljudböckerna Två nötcreme och en Moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, respektive Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Det är efter att Alliansregeringen gett en platt-tv till kronprinsessan 2007. Fredrik Reinfeldts medarbetare lär frekventerat hemelektronikkedjorna runt decennieskiftet 2010. 

Trots politiska motiv är presentutdelningens syfte är främst att glädja mottagaren. Att få en kollega att med glädje instämma i Mona Sahlins ord efter att motståndaren Fredrik Reinfeldt (M) gav henne en sprillans ny Ipod, laddad med en ljudbok om Mahatma Gandhi, under Sahlins sista debatt 19 januari 2011: 

– Man borde kanske avgå oftare.

The post Partiledarnas kärva och hjärtliga avskedspresenter first appeared on Opulens.

LÄRDOMAR. “Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022? Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor. Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt.” Lars Thulin finner likheter mellan de fyra partier som förlorade valet.

Ett fint kinesiskt ordspråk säger att det är omöjligt att tjäna två herrar samtidigt. De fyra politiska partier som procentuellt sett förlorade mest i riksdagsvalet nyss borde lyssnat på denna sanning. Låt oss syna detta lite tillspetsat. Vi börjar längst vänsterut.

Tanken var att Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar skulle bli en tuffare och mer ungdomlig ledare än timida företrädaren Jonas Sjöstedt. Därför trodde partiet att hon kunde hitta nya väljare. Vilka var de gamla? Jo, de som är marinerade i 1968 års ideologi. De käkar oändligt mycket linsgryta, tar lådcykeln till måttligt betalda jobb i offentliga sektorn och anser att USA/Nato ensamt är skyldigt till allt dåligt som hänt sedan inlandsisen smälte.

Nu siktade man på jobbare som tröttnat på S och gått till SD. Dadgostar for land och rike runt i hjälm och gul skyddsväst. SD-killarna uppskattade nog en ung och snygg tjej som var rapp i käften. Men samtidigt älskade de att lägga halva grisar på tändvätskeosande grillar och sina bensinslukande jättebilar ännu mer. De tyckte vi skulle gått med i Nato för länge sedan och att denna allians borde bomba skiten ur Ryssland i Ukraina.

Hur fick V ihop det där? Inte alls. Alla var missnöjda.

68-falangen var besvikna på att V i princip skrotade sin gröna profil för att inte skrämma bort köttfrossarna med sina stora bilar. Medan de SD-väljare som kunde valt Nooshi blev förbannade då hon sade nej till Nato och därför drog slutsatsen att hon ändå inte gick att lita på.

KD var helt enkelt snällt.

KD-ledaren Ebba Busch hade liknande problem. Hennes trogna var fromma kristna, främst i Småland. Väljare som tidigare skulle kunnat offra sina liv för idolen, den förre partiledaren Alf Svensson. De älskade partiet för att det var kristet och stod för de mjuka värdena i livet. KD var helt enkelt snällt.

Fler väljare behövdes. Krutet lades på dem, främst kvinnor, som tyckte som SD. Men skrämdes av partiets grabbiga, skräniga och arroganta stil. Men om bara KD blev SD light skulle dessa oroliga själar rösta på Busch. Politiken anpassades därefter.

Det gick – inte. Många av de fromma blev skrämda och nobbade KD. Tidningarna fylldes av djupt troende som inte kände igen de hårda tonerna från sitt forna parti, Alf Svensson var en av dem.

De väljare med SD-sympatier som såg KD som SD-light, vande sig allt mer vid Jimmie och drog slutsatsen att han inte var så farlig. Så de röstade på originalet, SD, istället för på en blek kopia. Många frågade sig varför Kristdemokraterna behövdes. Så kristet var ju inte partiet längre och demokratiskt var även Sverigedemokraterna, i alla fall utifrån namnet.

Liberalerna hade en jättespricka innan de började leta efter nya väljare. Efter valet 2018 utkristalliserade sig två falanger. En som stod för de gamla fina liberala värdena som innebär frihet och öppenhet. Samt en obrottslig tro på den parlamentariska demokratin.

Men sedan fanns en inriktning som såg en ännu värre fiende – socialdemokraterna. Dessa liberaler ansåg att S var så farliga att L hellre borde samarbeta med ett parti som sagt att de hatar liberaler, vilket socialdemokrater inte gör, nämligen SD . För det var S och Folkpartiet som i dragkamp byggde det moderna Sverige. Medan högerpartiet, föregångarna till M, var upptagna med att försöka hindra allmän rösträtt. Men nu var S spöket med stort S. Den SD-vänliga falangen vann.

En tidigare ledare, Bengt Westerberg, lyfte en gång partiet så mycket att bedrifter av den typen allmänt kallas Westerberg-effekt. Han var mycket kritisk till SD-falangen. Han gjorde klart att han inte skulle rösta på sitt gamla parti. För han såg SD som L:s huvudmotståndare. Motståndet minskade inte då SD i sin tur gjorde det än tydligare att just liberalismen var deras största fiende.

Partiet var länge uträknat med drygt två procent i opinionsmätningarna. Då kastade L in en ny ledare, Johan Pehrson, en mysfarbror som älskade varmkorv. Han lovade högtidligt att SD kunde lita på Liberalerna. Han skulle minsann hjälpa liberalhatarna SD till makten.

L klarade sig med minimal marginal. Förmodligen med hjälp av stödröster kom man 0,4 procentenheter över spärren. Kanske köptes de sista rösterna med gratis varmkorv. Då slängde nog den gemytlige korvgubben även på en klick räksallad.

Centerpartiet gjorde samma misstag med två herrar. De övriga borgerliga partierna, M, KD och L bröt ju alla det högtidliga löfte som alla fyra i alliansen gav 2018: att aldrig samarbeta med SD. Att tre sedan svek löftet orsakade sprickor i främst KD och L. M har uppenbart inga problem med ett rejält löftesbrott.

C:s problem blev omvänt. För man stod för ett löfte. En egenskap som är ovanlig idag. För att inte hamna i SD:s värld bytte C sida. Vilket ledde till en spricka, helt likvärdig den som drabbade L. Partiet tappade röster och ledaren mordhotades.

Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022?

Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor.
Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt. Väljarna bryr sig inte, minnet är kort. I slutändan avgör bara omsorgen om den egna plånboken.

The post Vådan av att tjäna två herrar samtidigt first appeared on Opulens.

ENKÄT Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna vill bredda kulturens finansiering genom exempelvis sponsring och åstadkomma fler finansieringskällor än de offentliga. Socialdemokraterna vill stärka upphovsrätten och på så sätt ge kulturskaparna bättre möjligheter att försörja sig. Även Miljöpartiet betonar upphovsrätten och vill se mer långtgående förslag än de som regeringen lagt fram.

Det framgår av den partienkät om kulturpolitik som Klys, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, har gjort inför valet i höst.

Sverigedemokraterna är ensamma om att tycka att mångfald och inkludering i kulturlivet inte ska främjas på politisk nivå. Varken Sverigedemokraterna eller Moderaterna svarar på frågan om de tycket att public service ska stärkas eller inte. Övriga partier svarar ja.

Karin Inde, ordförande för Klys, säger i ett pressmeddelande att hon hoppas att kulturfrågorna får det fokus i valrörelsen som de förtjänar.

TT Nyhetsbyrån

The post SD vill inte jobba för mångfald first appeared on Opulens.

LÖGNER. “Ebba Busch, KD, presenterade nyligen klockrena alternativa fakta. I en DN-intervju gjorde hon klart att KD bildades 1964 för att bekämpa nazismen”, skriver Lars Thulin som ger fler exempel på att detta knappast bara är ett amerikanskt fenomen.

Kellyanne Conway är en bitichig amerikansk blondin. Hon var ledare för Donald Trumps presidentkampanj 2016. Hon var första kvinna med ett sådant uppdrag och var oerhört snabb i käften, omöjlig att prata omkull. Men det som skrivit in henne i historien för evigt är inte detta, utan att hon är mamma till begreppet alternativa fakta.

2017 hävdade Trumps stab att ingen presidentinvigning dragit så mycket publik som hans. Flygbilder från evenemanget visade att Obamas slog Trumps med hästlängder. Man rättade med att ingen republikansk president dragit så många. Men George W Bushs åskådare hade varit fler. Trumps lögner tog därför slut. I en direktsänd teveintervju kom Conway då med det legendariska uttalandet. Att Trump dragit mest publik var alternativa fakta.

Begreppet blev därefter liktydigt med att hävda att en uppenbar lögn, som alla vet är en lögn, ändå är en sanning. Är det bara USA:s 45:e president som använder taktiken?

Nej. I svensk politik har den använts flera gånger sedan dess. Alternativa fakta är populära.

Kristdemokraternas Ebba Busch presenterade nyligen klockrena alternativa fakta. Hon skrev om sitt eget partis historia. I en DN-intervju gjorde hon klart att KD bildades 1964 för att bekämpa nazismen. En minuts googlande gav vid handen att partiet bildades av dem som främst var upprörda för att ämnet kristendom skulle bort från schemat och ersättas med något som hette religionskunskap. 1964 var nynazismen i princip obefintlig i Sverige och det var 19 år sedan Adolf Hitler sköt sig. Behovet av en antinazistisk kamporganisation i Sverige har nog aldrig varit lägre än i mitten av 60-talet.

Nu understöder sajtens Busch beskrivning av historien, alltså en lögn.

Men istället för att erkänna sitt fel, som blixtsnabbt avslöjades i media, valde partiet att ändra texten på sin sajt, som då berättade om den verkliga anledningen till partiets födelse. Nu understöder sajtens Busch beskrivning av historien, alltså en lögn även om Busch efteråt hävdat att hon i sammanhanget talade om den europeiska kristdemokratin i intervjun och inte specifikt den svenska partiet.

Liberalernas Nyamko Sabuni var nyss ute med fakta enligt lex Trump. Hon påstod att hennes parti ingick januariöverenskommelsen med enda syfte att sabotera för socialdemokraterna.

Hennes historieskrivning är våldsamt alternativ. Beslutet tog L för att stoppa SD. Vägvalet bestämdes i en omröstning. Och dåvarande partiledaren Jan Björklunds linje var klar, inte minst för att hans mor flydde från nazismens helvete i Norge.

I samma intervju påstod Sabuni att ett regeringssamarbete med SD kunde övervägas. Ett mycket alternativt fakta jämfört med partiledningens ställningstagande i frågan. De utesluter nämligen sådant samarbete.

Tidigt ute var moderaterna med partisekreterare Sofia Arkelsten. Hon hävdade 2019 att hennes parti kämpade för att införa allmän rösträtt i landet. Sanningen var att ett av partiets föregångare, Allmänna Valmansförbundet, visst kämpade med frågan. Men för motsatsen till allmän rösträtt. Hennes alternativa fakta avslöjades brutalt av politiska skribenter och statsvetare. Till Arkelstens heder ska sägas att hon, till skillnad från Ebba Busch, snart erkände sin lögn som sades bygga på missförstånd.

Sverigedemokraterna ville för drygt två år sedan tvätta bort sin bruna färg. Den bygger bland annat på att SD 1988 grundades av en man som erkänt sin trohet till Hitler, deltog i andra världskriget som SS-soldat och inte ändrade åsikt. 2019 gick SD ut i både tal och på affischer med påståendet att socialdemokraterna under andra världskriget i regeringsställning varit medlöpare till den tyska krigsmakten och därmed nazismen. Även här var Google stygga mot leverantören av alternativa fakta. Sverige hade samlingsregering under kriget och något samlat motstånd mot de eftergifter Sverige gjorde mot Tyskland, fanns inte från andra partier. Tvärtom, tyskvänligheten i början av kriget var stor bland flera av de borgerliga partierna.

Är vänstern befriad från användandet av alternativa fakta? Absolut inte historiskt sett.
När socialdemokraterna var som starkast hade man det som journalister kallade dementimaskinen. Med mycket av media och den politiska debatten i sin hand kunde S förneka nästan allt. Två gånger på sjuttiotalet körde dock maskinen rejält i diket. IB-affären, det svenska spionaget på egna medborgare, förnekades först kraftfullt. Men snart fick dementimaskinen dementera egna dementin.

Samma sak när Geijer-affären rullades upp, den där det avslöjades att justitieminister Lennart Geijer regelbundet besökte prostituerade. Allt förnekades först. Så kastade verkligheten grus i dementimaskinen. Pinsamt erkännande följde.

Vänsterpartiet och dess företrädares svek mot sanningen var att man i decennier blundade för vidrigheterna bakom järnridån. Och kindpussade diktatorer.

Alternativa fakta är nu alltså här för att stanna. Till Kellyanne Conways försvar ska sägas att hon tidigt 2020 lämnade Trumps stab. Hon hävdade att hon blivit osams med en av sina döttrar, som avskydde mammans jobb. Det var nog alternativt fakta. Conway var mycket, men absolut inte dum. Hon såg att hennes arbetsgivare var på väg mot katastrof. Då lämnade hon det sjunkande skeppet.

The post Svenska alternativa fakta här för att stanna first appeared on Opulens.

INSIKT. Plötsligt får Jesper Nordström alla bitar att falla på plats angående KD.

Äntligen fattade jag till slut det här med Kristdemokraternas nya logga och gammaldags fina familjevärden och så. En effektiv präktig ren kristendom utan doft av besatthet och rökelsemystik à la ryskt 1800-tal, nej en religion som har den fina ambiancen av Niveakräm och lavendel i linneskåpet.

Ebba gillar inte för introverta sofistikerade utlöpare av världsreligionen i stil med Eckhart von Hochheims immanenta mystik eller Dag Hammarskjölds katolskt färgade lidandemystik. Nej, nej ta en gudfruktig apelsin vid köksbordet och gå sedan ut och predika liberalism. Ta en Jesussmoothie när ni simulerar medkänsla vid ett äldreboende som missköts utifrån den upphandlingspolitik som ni…eh vänta nu… faktiskt själva står bakom?

The post Gammaldags fina familjevärden first appeared on Opulens.

MEDIEHOT. “Politikers uppgift är att marknadsföra en enda sanning – sitt partis. Därför drar många slutsatsen att politiker bör hålla sig borta från media. De tre högerpartierna som vill styra Sverige delar inte den bedömningen”, skriver Lars Thulin.

Om mindre än två år kan vi ha en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna, med Sverigedemokraterna som tongivande stödparti. Vad kommer då att förändras? En sak är säker. Den public service inom radio och teve vi har idag blir ett av de första lammen som leds till slaktbänken.

För dessa partier ser public service på samma sätt – som något vänstervridet. Därför ska bidragen strypas. Public service ska bara sända nyheter och vissa aktualitetsprogram. De evenemang som kallas lägereldar och som samlar en splittrad nation – påkostade dramaserier, sportevenemang, melodifestivalen – görs enligt partierna bättre av företag som finansieras av intäkter från kattmatsföretag, biltillverkare samt nätkasinon baserade i skatteparadiset Malta.

Partiernas mål är att minska public service publik och inflytande till ett minimum. KD:s medieprogram presenterades i DN 2 oktober 2019. Ett bantat och vässat public service var målet. Det innebär förbud att sända program som många vill se. Lägereldarna. Resonemanget rymmer dock logiska och demokratiska kullerbyttor.

En är att påståendet att public service knappt behövs i ett landskap med sociala medier och alternativa nyhetsförmedlare. I USA medförde filterbubblor och lögner spridda via okända krafter nationen till randen av en statskupp. Det visar att behovet av starka och seriösa medier är viktigare än någonsin. KD drar motsatt slutsats.

KD vill inte ha reklamfinansiering av public service. Istället ett prenumerationssystem där de som är mest intresserade betalar. Men förmodligen är det främst de som inte vill, eller kan, betala för seriösa nyheter som är i störst behov av dem. För att en saklig och demokratisk debatt ska kunna föras. KD tycks inte anse det. Utan bara en upplyst, kanske förhoppningsvis liten grupp, ska få nyheter via public service.

Men hallå, tänker en normalbegåvad läsare – om tittarantalet skurits ned till ett minimum, vem vill köpa annonser?

Moderaterna är mer försåtliga. Målet uttrycktes på partistämman 2019. Först ska public service bantas enligt huvudtesen ovan. Sedan ska giftpillret levereras. För efter bantningen ska reklamfinansiering införas. Men hallå, tänker en normalbegåvad läsare – om tittarantalet skurits ned till ett minimum, vem vill köpa annonser? Förmodligen ingen. Public service blir då olönsamt och för dyrt. Därmed kan det läggas ned.

För SD är huvudinriktningen samma som för vännerna i M och KD, svältkost för public service. Fast hos SD finns ett par anmärkningsvärda detaljer. SD:s riksdagsman Linus Bylund sitter i den stiftelse som äger public service. Han vill ha ett system där journalister straffas om de utrycker något som makthavare inte gillar – indragna månadslöner för olydiga reportrar. Varför? Jo, journalister som behöver sätta mat på bordet kommer inte ställa obekväma frågor.

Vidare, i en debattartikel i DN 20 november 2019 säger partiet att man vill ha vetenskapliga råd som granskar inslag, inte bara Granskningsnämnden. En nordisk samordning är önskvärd enligt SD. Finska, norska och danska vetenskapsmän ska alltså döma ut svenska journalisters nyhetsarbete. Och vice versa. Detta förslag faller på sin orimlighet. Hur ska sanningar i samhällsvetenskap fastställas? Vem ska sitta i dessa råd? Vi kan anta att SD vill utse medlemmarna. Vidare, ska rådens sammansättning ändras då parlamentens sammansättningar skiftas vid val?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Sverigedemokraterna har alltså ingen aning om hur nyhetsarbete bedrivs. För när händelser (exempelvis de störtande tvillingtornen i New York) inträffar, då måste redaktionen på Sveriges Television och Sveriges Radio först tänka på sina månadslöner. Sedan på hur vetenskapsmän i andra nordiska länder ska bedöma inslagen. Samtidigt som privatägda medier får ägna sig åt nyhetsarbete. Det som publiken kräver. Sista spiken i public service likkista. Inhamrad av SD.

I samhällsvetenskap och politik finns aldrig en enda sanning. Duktiga journalisters uppgift är att plocka fram olika sanningar. Politikers uppgift är att marknadsföra en enda sanning – sitt partis. Därför drar många slutsatsen att politiker bör hålla sig borta från media. De tre högerpartierna som vill styra Sverige delar inte den bedömningen.

Slutsats: public service ska strypas till döds. Metoden är uteblivna bidrag vilket leder till utebliven publik och orimliga regler för arbetet. Public service blir nog först upp på slaktbänken, eftersom de tre kamraterna M, SD, KD är helt överens om detta.

Alla i Sverige som värnar om en fri, stark och oberoende media måste veta vad de tre partier som vill ta makten, har för planer på detta område. Och reagera.

The post Med SD-stödd regering läggs public service på slaktbänken first appeared on Opulens.