PRAKTISK GEMENSKAP. ”Kanske är det en misstro mot just distributiva system som är den minsta gemensamma nämnaren”, skriver Ludvig Almgren som funderar kring preppingrörelsen.

Ordet ”prepping” började dyka upp i amerikanska tidskrifter på slutet av 1970-talet. Då var kärnvapenkrig den stora katastrof som många väntade sig. På 1950- och 60-talet var privata skyddsrum en stor business i USA. En familj kunde köpa en färdig bunker som man sedan grävde ned i trädgården, lite som en trekammarbrunn. Dessa skyddsrum skulle skydda mot en attack och såldes ofta med mat och vatten för en månad eller mer.

I Sverige har jag fått intrycket av att en falang inom preppingrörelsen har sökt sig till hemvärnet även om en lika stor andel är pacifister. De flesta verkar fokusera på att vara självförsörjande eller ha förråd av mat, vatten och mediciner. Att bo på landsbygden eller ha tillgång till en så kallad ”Bug Out Location” uppmuntras och en sommarstuga kan ofta duga. Jag undrar om inte rörelsen har fått luft under vingarna under pandemin då många har valt att jobba på distans från glesbygden även om man har arbete i storstan.

Begreppet ruralisering är motsatsen till urbanisering. På 400-talet skedde en enorm ruralisering i det kollapsande romarriket. Huvudstaden Rom till exempel hade en miljon invånare runt Kristi födelse men bara en bråkdel i slutet av 400-talet. Någon större ruralisering har aldrig skett i Sverige, det kan bero på en relativt låg urbanisering. Det var först på slutet av 1940-talet som Stockholm läns befolkning överskred en miljon och vid den tiden bodde ungefär hälften av befolkningen fortfarande på glesbygden.

Det var kanske ingen slump att den så kallade gröna vågen svepte över Skandinavien på 1970-talet, den första generationen barn i moderna storstäder hade då vuxit upp. Rörelsen var brokig och hade flera drivkrafter. En skepticism mot modernismens betongförorter och materiella kultur var grunden men också en postmodern experimentlusta där kärnfamiljen ersattes av kollektiv och storfamiljer. Stor tonvikt lades vid kultur och kreativitet, små festivaler anordnades runtom i landet med musik, dans, konst och poesi. Tidskriften Åter drivs än idag, av arvtagarna till denna rörelse och vissa av dessa festivaler finns också kvar. Jag har själv besökt Mossagårdsfestivalen utanför Veberöd i Skåne. Evenemanget har visserligen bara funnits i 10 år men estetiken, folkvagnsbussarna, filosofin samt en del av besökarna för tankarna till gröna vågen.

Hur en katastrof i detalj skall se ut verkar bli mindre och mindre viktigt.

En av Sveriges största bloggar, Cornucopia, av författaren Lars Wilderäng har en tydlig underton av förberedelse för någon form av kris. På bloggen finns en kategori om prepping där man kan läsa om militära hot österifrån, olika typer av ekonomiska risker såsom bostadsbubbla och ekologiskt sammanbrott. Bloggens motto lyder: ”Evig tillväxt i en ändlig värld?” och Wilderäng har tillsammans med sin fru skrivit boken Är du förberedd? som ger tips på hur man kan klara sig utan elektricitet, vatten, mat och liknande vid en kris.

Hur en katastrof i detalj skall se ut verkar bli mindre och mindre viktigt. Många preppers verkar trivas med tanken på och i gemenskapen av att vara beredd. Det verkar inte finnas någon delad agenda eller praktisk gemenskap utan snarare ett samförstånd på distans.

I tider när matpriserna stiger och de globala logistikkedjorna börjar svaja blir fler och fler intresserade av självförsörjning eller åtminstone lokal försörjning. De flesta preppers verkar inte ha något emot teknik, tvärt om, de använder internetforum flitigt och installerar gärna solpaneler på taket. Det är stora distributiva system som ifrågasätts. Man vill vara oberoende av vattenledningar, elnät, livsmedels- och medicinkedjor samt i vissa fall också politiska system. Kanske är det en misstro mot just distributiva system som är den minsta gemensamma nämnaren.

Rent biologiskt finns det ingen anledning för människor att leva i grupper större än cirka 200 personer. Vad som fick oss att bygga städer från första början finns det lite olika teorier om. Den vanligaste bygger helt enkelt på en tillräckligt stor produktion av mat på ett litet område. Man började så och skörda säd på ett mer och mer effektivt sätt och fick, på de platser förhållandena var gynnsamma, ett överskott. Detta överskott ledde till befolkningsökning, handel och en specialisering, på den vägen växte städerna fram. Denna teori framförs i artikeln ”The Urban Revolution” av Gordon Childe från 1950.

På 1960-talet lade journalisten och forskaren Jane Jacobs fram en teori som bygger på att nomader träffades vid vissa bestämda punkter för att handla med varor som vilda djur, pälsar och frön. Med tiden blev dessa platser marknader och vissa kunde bosätta sig där och leva på att sköta handeln. Det var, enligt Jacobs, vid dessa små städer som jordbruk började diskuteras vilket ledde till att man började plantera frön från vild säd som sedan ledde till att folk blev bönder.
2018 skickade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap ut broschyren Om krisen eller kriget kommer till alla hushåll i Sverige. Detta gjordes på uppdrag av regeringen vilket tyder på att det finns en känsla från de högsta institutionerna att risken har höjts för att något kan ske.

På nätet finns en uppsjö av hemsidor för prepping, dessa syftar i första hand till att sälja olika kit och handböcker men verkar också drivas i viss mån av en ideell vilja att öka beredskapen på gräsrotsnivå. På friluftsbutiken Naturkompaniets hemsida finns, under aktiviteter, en kategori som heter prepping.

Min egen krisberedskap sträcker sig till ett storpack mineralvatten i skafferiet samt ett stormkök i källaren, ibland funderar jag på att bättra på mina förråd men jag tycker mest att själva rörelsen i sig är intressant.

The post Överlevnadsrörelse utan agenda first appeared on Opulens.

PUBLIKFÖRLUST. “Föraktet för praktisk kunskap har gått så långt inom vissa delar av teatern att det ses som en tillgång om du huvudsakligen har arbetat med en annan konstform i din karriär”, skriver Teaterrepublikens verksamhetsledare Jens Peter Karlsson.

Det är glädjande att det har dykt upp en debatt om teaterns kris i denna postpandemiska värld, nu senast med ett inlägg av Leif Zern i Dagens Nyheter i onsdags. Men ingen nämner det uppenbara, nämligen att vi har gjort för tråkiga föreställningar, och därmed tappat delar av publikens förtroende. De litar inte på att de kommer att se något njutbart och bokar därför inga biljetter. Pandemin har bara skyndat på en redan pågående utveckling.

Krisen har en lång och komplicerad upprinnelse. Men det börjar med att teatern, som känner sig djupt osäker och allmänt otidsenlig, vänder sig till en generation av regissörer, som hellre vill bli respekterade i konstvärlden än älskade av sin publik. Fast istället för att referera till en mängd föreställningar som ingen har sett, låt mig berätta en liknelse: om långfilmen “Cats” (2019).

Det är en tragedi som inleds redan med “Les Misérables” (2012). Regissören Tom Hooper – som tydligtvis vet väldigt lite om musikaler, och bryr sig ännu mindre – kommer med den nydanande idén att låta skådespelarna leda musiken. De sjunger, i sin egen takt, och sedan får orkestern försöka hänga med. Alla som har det minsta erfarenhet av musik vet att det här är fullkomligt bakvänt, och föga förvånande blir resultatet inte så njutbart.

Fast de hindrar inte Hooper från att ta den här idén vidare till Cats, en musikal som helt och hållet lever på sina sång- och dansnummer. Här blir det en fullbordad katastrof. Men kritiken i media handlar främst om dålig CGI, datorgrafik, och inte om den erbarmligt dåliga musiken, som naturligtvis är anledningen till att filmen floppar grovt.

Så ungefär har det sett ut på teatrarna i Sverige det senaste decenniet. En uppsjö av Hooper-kopior har kommit med nydanande idéer, utan den minsta förankring i teaterns konstart och vad som fungerar på en scen framför en publik. På pappret kan det se ut som en god idé att låta skådespelarnas känslor styra låtens tempo, men musik fungerar inte så på ett grundläggande plan; det går inte att stampa takten till det.

Föraktet för praktisk kunskap har gått så långt inom vissa delar av teatern att det ses som en tillgång om du huvudsakligen har arbetat med en annan konstform i din karriär. Det är så absurt att det inte längre går att längre att använda filmliknelsen. Aldrig att ett produktionsbolag i filmbranschen skulle se det som en fördel om deras filmfotograf mest arbetat med textilkonst.

Men teatern kallar detta för interdisciplinära projekt och det är något som aktivt efterfrågas av Statens kulturråd. Det är värt att stanna vid det ett ögonblick. Det är alltså politiskt styrt från tjänstemannahåll. Utan att någon kunnat visa upp belägg för att det blir bättre eller billigare teater av det.

Nu kanske någon skicklig textilkonstnär läser detta och tänker “ja, jag har alltid velat prova på teater”. Men nej, så fungerar det inte, det är ingen meritokrati det här. Du måste känna och helst vara släkt med någon på insidan, det är så du blir inbjuden. Det är inte så att vi går ut och letar efter den främsta textilkonstnären, det vore ju nästan rationellt och det sysslar vi inte med.

Teatern kommer dock att överleva denna kris. Fast vi har förlorat en hel del kompetens på tio år. Som dramatiker har jag fått förklara simpla saker, som funktionen av en epilog, för kollegor som borde veta bättre.

The post Teaterns kris handlar om tråkiga föreställningar first appeared on Opulens.

TEATERPJÄS. Lehman Brothers är investmentbanken vars krasch fortfarande påverkar världsekonomin och som troligen bidrog till att Donald Trump blev president. På Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm skildras bankbrödernas liv men också ekonomiska tänkande.

På 1840-talet lämnar tre judiska bröder ett antisemitiskt Europa där de inte ens får starta och driva företag som de vill. I stället bygger de upp ett nytt liv i den amerikanska södern där de börjar handla med bomull. 25 år senare har de huvudkontor i New York där deras företag så småningom övergår till att bli en bank.

Erika Josefsson/TT

The post Lehman-brödernas liv belyser världsekonomin first appeared on Opulens.

Du gav nyligen ut ett samlingsalbum, Evig inre kris, hur kommer det sig att det var dags att göra en samling?

– Min förläggare tyckte att det var en bra ide och jag höll med. Vi kom på att det var tjugo år sedan som jag debuterade som serietecknare och att det vore roligt att uppmärksamma och fira. Jag hoppas att andra tycker att det är roligt, det är ju inte alla böcker som gå att få tag på längre. Egentligen hatar jag att titta tillbaka på det jag har gjort förut så det har varit en utmaning. Jag är jättedålig på att vara stolt och vill helst lägga det bakom mig, men det var skönt att gå emot den impulsen och försöka ge mig själv lite cred.

Vad består samlingen av?

– Serier, teckningar och enrutingar. Det är dels en samling från de senaste tjugo åren och dels teckningar från en period under pandemin. Under 320 dagar gjorde jag en bild om dagen och har valt ut ett antal av dem. Så det är ganska mycket nytt också.

Och titeln, Evig inre kris, var kommer den ifrån?

– Den här titeln har hängt med mig ett tag, jag har nog haft med den i någon teckning. Jag kom på den en gång när jag skulle pitcha en bok inför marknadsavdelningen när jag gav ut mina böcker på ett annat förlag. Jag beskrev temat på boken som en evig inre kris och kände att livet verkligen är så och det är också det jag triggas av konstnärligt. Kriserna avlöser varandra, man betar av dem men aldrig en gång för alla. Man kommer alltid tillbaka till nästan samma fråga och lever sitt liv i cirklar som bara blir större och större. På ett sätt är det jobbigt, men på ett annat är det skönt för jag känner att jag lever.

Nu när du har tittat tillbaka på ditt serieskapande, hur har det förändrats sedan din första utgivning?

– Själva teckningarna har förändrats, även om jag kan tycka att mina tidiga teckningar har någonting som inte går att få tillbaka så har jag blivit bättre på att använda färg. Jag känner mig säkrare och kör på. Innehållsmässigt är det svårare att säga. Jag har aldrig tänkt på mig själv som en politisk tecknare men det blir ofta politiskt eftersom jag ändå har ett feministiskt perspektiv. Men det har aldrig varit mitt syfte utan jag har alltid jobbat väldigt personligt med vad jag själv känner. Min kreativitet kickar igång när jag möter motstånd, om jag känner mig begränsad eller känner sorg och ilska generellt, men gränserna för vad som triggar mig har flyttats och det har varit roligt att se. En del känns passerat och avklarat, det finns ingen sprängkraft i det längre, medan andra serier fortfarande funkar. Så man märker att tiden har gått, det som kändes aktuellt då skulle idag vara som att slå in öppen dörr.

Ja dina serier är ju inte sällan samhällskritiska, varifrån hittar du inspiration till de ämnen du vanligtvis tar upp?

– Jag får inspiration från mig själv och mina egna reaktioner och känslor, men det är ju såklart känslor som uppstår i relation till omvärlden. Det som får igång mig är om jag känner mig osäker eller känner att jag har gått över gränsen. Som människa tycker jag att vi är otroligt bra på att förstå vad andra förväntar sig av oss och det är förstås en styrka att kunna uppfatta andras önskningar, men det blir också ett problem eftersom man riskerar att begå våld på sig själv när man så gärna vill bli godkänd. Jag känner att jag ganska ofta riskerar att begå våld på mig själv och att jag måste vara observant på det, men i min konst har jag direktkontakt med mig själv och den kommunikationen är ärlig och på riktigt. Konsten är ett sätt att hålla mig sann och frisk.

Du får verkligen till dina poänger på ett humoristisk sätt med väldigt få ord, hur ser processen ut när du jobbar, kommer text eller bild först?

– Det är lite olika men om jag gör vanliga serier så kommer nästan alltid texten först. Jag börjar med att skriva manuset och då handlar det väldigt mycket om att skala av, eftersom det inte får plats så mycket i en serie. Det är väldigt mycket att komprimera. Samma med teckningarna, där får man inte heller plats med hur mycket som helst.

Du har ju en karaktär som återkommer, tjejen med svart hår och stora ihåliga ögon, hur mycket inspiration till den karaktären är hämtade från dig själv?

– Hon kom till för tjugo år sedan, jag ritade henne helt spontant och sedan har hon sett likadan ut, bara blivit lite kraftigare fysiskt. Jag är ingen självbiografisk tecknare men däremot hämtar jag hela tiden saker från mina egna tankar och mitt eget liv. Hon är ju på ett sätt jag rakt av men jag är inte precis sådär i verkligheten. Däremot är våra inre samma, vi har samma känslor, och sedan manifesterar de sig lite annorlunda för henne än för mig. Även om jag tycker att hon är ganska jobbig ibland så är hon alltid uppriktig. Hennes superkraft är att hon alltid kräver att få vara sig själv och att få vara med. Hon är ett föredöme och en hjälte, jag ser henne som ett alter ego.

Du gick på konstskola i Norge, Kunstakademiet i Trondheim, började du teckna serier redan där eller hur och varför blev det ditt uttryck?

– Jag tecknade inte serier på konstakademin. Det är alltid språk och bild jag har hållit på med, men jag har aldrig kopplat att jag kunde sätt ihop det till serier. Jag läste själv inte så mycket serier när jag växte upp, det såg så annorlunda ut då. Det var inte så många tjejer som var serietecknare, men sedan frågade en kompis mig varför jag inte gjorde det och när jag började så kom det väldigt naturligt. Jag kände mig bekväm och som att jag kunde uttrycka mig väldigt lätt via serier.

Hur var mottagandet när du började, som en av de tidigare kvinnliga och feministiska serieskaparna?

– Jag hade ju ingenting att jämföra med så jag blev inte ens förvånad, men helt självklart hade jag en massa olika forum och mottagare. Nu när jag tänker tillbaka så fanns det ett otroligt sug efter den typen av serier så jag fick en massa ställen att publicera mig på direkt, det var superenkelt, som en räkmacka. Sedan var det svårt på andra sätt, att jag inte fick ihop tillräckligt med pengar och så. Men just att nå ut var enkelt så jag hann etablera mig och sedan när vi blev fler så hade jag ändå en slags position. Jag hade tur helt enkelt.

Hur gick det till när du bestämde dig för att välja och satsa på konsten?

– Konsten har nog alltid varit väldigt viktig för mig men däremot har jag inte alltid levt så. Särskilt ett tag under tonåren kom jag ifrån tecknandet och då mådde jag också väldigt dåligt. Jag hade tänkt att göra någonting helt annat, jag skulle bli psykolog och var tvungen att läsa in en del ämnen på en Wiks folkhögskola. Efter ett år där kunde jag söka till psykologprogrammet men då hade jag upptäckt en bild- och formlinje där som var så himla frestande. Så jag gled över dit. Jag vet inte om det fanns något tillfälle då jag bestämde mig för att jag skulle bli konstnär, det är så svårt att ta ett sådant beslut, men jag höll på med det under flera år, fortsatte att utbilda mig och kom till slut in på konstakademin. Till slut har man stängt flera andra dörrar och så är man plötsligt konstnär, det är den vägen man har.

Jag läste i en äldre intervju att du har med dig ditt skissblock överallt, stämmer det fortfarande? 

– Ja det gör det. Ibland är det lite jobbigt att tillvaron flyter ihop och att det inte blir så stor skillnad mellan jobb och fritid men på de flesta sätt är det bara fantastiskt att få göra det jag tycker roligast.

Vad gör du för att behålla spontaniteten och lusten i skapandet samtidigt som det är ditt yrke?

– Jag tycker inte att det är svårt, jag har lite regler för att jag inte ska fastna eller tycka att det är tråkigt. Men jag tycker aldrig att det är tråkigt, jag gör faktiskt inte det. När jag är på väg att göra det för enkelt för mig så ändrar jag någonting, ger mig själv en utmaning eller byter något material. Varje dag tänker jag på att jag har tur och att jag är tacksam över att jag har det här jobbet. Jag ser det inte ens som ett jobb.

Upplever du några begränsningar kring det fria skapandet, jag tänker om du behöver ta hänsyn till vad publiken vill ha?

– Jag vill inte riskera att ge folk vad de vill ha och det är en begränsning att behöva förhålla sig till det. Men det är också bra med begränsningar, man får ha en strategi.

– Min första bok fick mycket uppmärksamhet och priser, det var lite speciellt och ingenting jag hade förväntat mig. När jag gav ut nästa bok efter det visste jag att jag skulle kunna upprepa samma sak och bara göra vad folk förväntade sig, men det skulle inte bli bra. Så jag bestämde mig för att göra någonting helt annat. Men å andra sidan är ju det också en anpassning, även om jag lyckades med mitt mål att hålla mig uppriktig, för hade jag inte varit rädd för att anpassa mig så hade jag kanske tecknat på ett annat sätt ändå. Nu gjorde jag det extra svårt för mig, att det bara måste vara den här typen av teckningar där jag vet att jag är helt fri.

– Men jag tycker om att behöva förhålla mig till svårigheter, min kreativitet sätts igång av det. Om jag känner mig lite trängd och kreativiteten blir instängd så skapas en slags sprängkraft och den måste ut. Vad är det att vara helt fri? Det skulle inte fungera, jag tycker om att utsättas för livet och dess begränsningar.

Har du några speciella förväntningar inför 2022?

– Jag har inga förväntningar alls. Det låter ju fruktansvärt tråkigt men jag vill bara fortsätta att hålla på. Det är ju lite speciell tid och jag tycker att jag är inne i en bra tid av mitt liv och vill bara att det ska fortsätta så ett tag. Lite lugn och ro kanske, och sammanhållen tid till att skriva och teckna. Men jag tror att jag kommer att få till det, det känns bra.

The post Helgporträttet: “Konsten håller mig sann och frisk” first appeared on Opulens.

BRANSCHKRIS. Dansbandsbranschen befinner sig fortsatt i ekonomisk kris, då färre vågat sig ut på dansgolvet under pandemin. Samtliga av landets just nu turnerande dansband, 46 stycken, har skrivit under ett upprop om ekonomisk hjälp.

Även Folkets hus och parker, Musikerförbundet och Bygdegårdarnas riksförbund är med och vädjar till regeringen om att förändra möjligheterna att få stöd till evenemang med dans.

Just nu går det bara att söka evenemangsstöd via Skatteverket – och enbart för evenemang som ställs in. Dansbandskulturen bygger på att människor som går på evenemangen kan dansa nära varandra i danser som foxtrot och bugg – något som varit svårt under pandemin.

“I höst har dansbandsbranschen tappat uppemot 75 procent av besökarna. Frågan är hur länge branschen kan hålla ut”, säger dansbandsexperten Thomas Deutgen i ett pressmeddelande.

Uppropet kritiserar även att den ekonomiska kompensationen som finns bara täcker upp till 70 procent av kostnaderna.

“Befintligt stöd fungerar inte tillräckligt bra. Det är för få som omfattas. Stödet är oerhört krånglig. Ersättningarna är för låga, och de kommer för sent. Det krävs ett omtag både nu i akutfasen, men även för att på sikt bygga robusta system som bättre klarar av att hantera kriser”, säger Jan Granvik, ordförande för Svenska Musikerförbundet.

TT NYHETSBYRÅN

The post Dansbanden vädjar: “Branschen går under” first appeared on Opulens.

KÅSERI. En värld där ledarna förvandlar den globala klimatkrisen till en tävling i grönmålning. Ett Sverige med regeringskriser som följetong och där gängkriminaliteten blir till glamour på film och i musik. Erik Cardelús vet inte om han ska skratta eller gråta.

Det sägs att livet överträffar dikten. Eller att dikten och livet tävlar med varandra i att skruva och stöka till det. Tragikomedi? Nattsvart fars, absurdism eller bara nihilistisk buskis? Vilken genre passar bäst för att beskriva det som händer runt omkring oss just nu?

Vi ser en skenande global klimatkris där världens samlade ledare förvandlar det mesta till spel, en tävling i grönmålning och i vem som drar det längsta strået, med minst tvingande åtaganden och mest fördelar. Pokerfejs, bondfångeri och ränksmideri, allt medan extremväder och klimatkatastrofer tätnar där utanför.

På hemmaplan råder en följetong av regeringskriser, där papper och bläck flyter sönder i strilande regn och inget tycks beständigt. Dramatiskt så det förslår. Mumma för politiska reportrar och krishanterare. För vem styr landet idag, imorgon och nästa torsdag? Ska vi skratta eller gråta, gnöla eller glamma? Slita vårt hår eller göra vågen?

Vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

För alla dem som pekade finger åt bananrepubliker och notoriska regeringsbytarländer som Italien och Belgien kommer nu en sur baksmälla. Eller så uppstår ett unikt tillfälle att fabricera efterkonstruktioner, typ ”för visst såg jag den parlamentariska instabiliteten komma åkande, men jag sa bara inget, för jag ville inte förstöra stämningen” Ärligt talat: vem hade det här på känn? Och vem sitter på manualen för hur man trasslar sig ur eländet?

Runt omkring oss har gängkriminaliteten brett ut sig. Även här ser vi en utveckling som många inte säger sig sett komma, men ändå… Vem hade trott att massiv segregation aldrig skulle slå över i något ont? Att de många förlorarna alltid skulle vara goda förlorare, välkammade och snälla, hela tiden. Nog visar världshistorien åtskilliga exempel på att besvikelse och bitterhet bildar grogrund för destruktivitet. Utanförskap och ökande inkomstskillnader blir ofta ett drivhus för konflikter och kriminalitet.

Så vår tid famlar efter gestaltningar, men surrealismen konkurrerar med realismen. Någon tycks ha stoppat LSD i mellanmjölken. Rakt blir rörigt, och det mesta blir papper och bläck flyter sönder i strilande regn. Inför detta producerar man gangsterfilmer som får de små spinkiga gängkriminella killarna på Järvafältet att se ut som atletiska välskräddade Armani-stekare från Hollywood. Även gangsterrappen tenderar att ge en glamouriserande och heroiserande bild av gängkriminaliteten som – enligt många rapporter – begås av unga killar som ofta bor i trånga slitna hyresrätter och har svårt att sova hemma i sängen hos mamma.

Istället frontar ”kungen”, ”chefen” och ”hövdingen” som sladdar runt i en cool bil, drar in cash och förlustar sig med en lång rad av snygga brudar. Allt sker i någon sorts cool betong-de-luxe, eller som i gangsterfilmerna: coola, stiliserade och tillrättalagda miljöer med perfekt crime-noir-ljussättning. Alla är snygga, spänstiga, sexiga och snärtiga.

Men verklighetsflykten då? Nog måste vi kunna färdas bort i fantasins värld, inte minst nu när läget är så glåmigt. Varken plakatteater eller hyperrealism brukar funka så bra i längden. För det behövs ett dramaturgiskt hantverk för att göra den osorterade verkligheten skarp och spännande. Annars skulle vi alla kunna ställa en kamera och ett stativ utanför porten, låta filmen snurra i 90 minuter och sedan kalla oss Scorsese eller Bergman.

Själv brukar jag trösta mig med tanken på att Gud eller Icke-gud (välj själv) i alla fall inte blir uttråkad när hen tittar ner från det där molnet. Det händer ju en del saker därnere på jorden, för människorna är mästerliga på att fucka upp, men långt sämre på att förstå och förmedla varför. Och nog äger Gud eller Icke-Gud någon sorts gudomlig dramaturgisk manick som kan förvandla synerna till en spännande berättelse. Och det är en berättelse som varken kräver streamingtjänster, bredband eller har luriga bindningstider.

The post “Vi människor är mästerliga på att fucka upp” first appeared on Opulens.

FÖRLAGSKRIS. Tryckerikrisen drabbar förlagen med full kraft inför julruschen. Den leder till försenade böcker, högre papperskostnader och krävande planering.

– Jag har aldrig varit med om något liknande och jag har jobbat 30 år i branschen, säger Eva Hansén, produktionschef på Bonnierförlagen.

Snart är det jul, en av de årstider då vi köper som mest böcker, och samtidigt befinner sig förlagen i en av de värsta tryckerikriserna på decennier. Efterfrågade titlar kan ta slut redan före julruschen. Det har skapat en besvärlig situation menar Anton Gustavsson på Weyler, som bland annat ger ut Sara Martinssons “Knäböj” – Augustprisnominerad som bästa fackbok.

– Normalt sett kan man trycka till en bok på ett par veckor och nu blir det väldigt svårt med de korta tider som behövs till exempel vid ett Augustpris. Eftersom Augustgalan är den 22 november är det svårt att få fram böckerna till jul, säger han.

Läget är detsamma för Galago förlag, som ger ut Mats Jonssons “När vi var samer” – nominerad till bästa skönlitterära bok.

– Om han skulle vinna kommer de att ta slut, och det skulle de nog göra ändå. Men det går inte att göra så stora tilltryck som man vill nu, säger pressansvariga Sofia Olsson på Galago.

Coronapandemin roten

Krisen kom smygande efter sommaren, berättar Eva Hansén, produktionschef på Bonnierförlagen. Hon kallar det hela för en “lose-lose-situation”.

– Den drabbar dig som bokköpare, den drabbar bokhandeln, förlagen, tryckerierna och pappersbruken. Det är enormt tråkigt.

Roten till problemet är coronapandemin, som har fått leveranssystemen att braka samman, förklarar Alf Linder på tryckeriet Scandbook i Falun. I förlagsbranschens fall har det lett till att förlagens vanligtvis omfattande tryckeriverksamhet i Asien har flyttats till Europa. Och då överbelastas de europeiska systemen, vilket också Svensk Bokhandel var tidiga med att rapportera om.

– Det är fullbokat på alla tryckerier, och pappersbruken går på max. Det är en total överbelastning vilket också gör att råvarorna stiger i pris, säger Alf Linder, som lägger till:

– Vi jobbar 7–24 för att få ut böcker till alla förlag men det är kämpigt.

Inte bara tryckkapacitet saknas, det råder också pappersbrist – av en rad orsaker. Många pappersbruk har lagts ner. På de bruk som ändå finns kvar är det inte brist på råvaror utan på maskiner som ställer till det. Att bygga om en pappersmaskin är inte som att laga en kaffemaskin, förklarar Eva Hansén, det krävs år av planering.

– Och bruken har sett att behovet av papper har minskat jättemycket – bokbranschen har ju vänt uppåt i coronatider men tidningsbranschen har dykt. Vissa maskiner tillverkar både tidnings- och bokpapper men tidningsbranschen har dragit mer papper, säger hon.

Små förlag drabbade

Hela förlagsbranschen drabbas alltså av förseningar – även Bonnierförlagen, som ännu inte vet om några böcker kommer att bli försenade till julen. Situationen är oroande, enligt Johannes Holmqvist på det mindre förlaget Tranan. Under senhösten har alla förlagets böcker blivit en till två veckor sena.

– Det kan låta som lite men det är mycket som står och faller med leveransdatum och recensionsdatum. Man har så kort tid på sig att ge ut en bok tills den blir glömd, säger han.

Tranan har också, liksom andra förlag, drabbats av tryckeriernas prishöjningar, som bland annat beror på dyrare pappersmassa och el. Än så länge är höjningarna hanterbara, enligt Johannes Holmqvist.

– Men ingen kan ju svara på hur det kommer fortsätta och om situationen förvärras ytterligare och det blir ännu dyrare, säger han.

Nya arbetssätt

För förlagen krävs nu mer framförhållning, och många funderar på om nya arbetssätt kommer att krävas i framtiden. Eva Hansén tror att krisen kommer att lätta i början av nästa år, då färre böcker trycks, men att den kommer pågå något halvår till.

Även Alf Linder tror att krisen är tillfällig. Pappersförbrukningen går generellt ner i Europa, och egentligen är det balans i systemen. Samtidigt pekar han på att den senaste tidens kris har blottat hur det globala systemet är allt för känsligt.

– Så fort något brister då brister hela kedjan. Där får man nog börja tänka om.

Elin Swedenmark/TT

The post Tryckerikrisen kan orsaka brist på böcker i jul first appeared on Opulens.

SMITTORISKER. Pandemin har slagit hårt mot biograferna över hela Norden. I Sverige har värden för miljardbelopp gått upp i rök när de flesta biografer stängts och maximalt åtta personer per salong tillåtits. Tänk om det har varit helt i onödan?

Tero Koistinen är vd för branschorganisationen Finnish Chamber of Films och hans frustration över läget ekar över Östersjön. Tillsammans med ett hundratal finska branschaktörer skickade han tidigare i år ett brev till myndigheterna för att få till stånd en debatt kring åtgärderna för smittspridning i biosalonger. De fick inget gehör och just nu har Finland landets mest strikta restriktioner under pandemin.

Tero Koistinen framhåller att säkerheten är viktig och att restriktionerna ska följas men att biografen som sådan är en säker plats ur smittosynpunkt. Han backar upp sitt uttalande med flera studier som undersökt så kallade aerosoler, de minsta svävande partiklarna som kan bära virus.

Som en tysk studie av Konserthuset i Dortmund i november 2020, utförd av forskningsinstitutet Fraunhofer Heinrich Hertz Institute i samarbete med den tyska miljömyndigheten Federal Environment Agency. Den visade att om publiken sitter ned i ett så kallat “schackrutemönster” och det finns fullgod ventilation så är risken för smittspridning nära noll inne i konserthallen, vilket Koistinen menar är jämförbart med en biosalong.

Restriktionerna varierar

Biograferna har varit mer eller mindre öppna i Norden under pandemin, med restriktioner av varierande slag. Exempelvis sågs inhemska “En runda till” av över 700 000 danskar i höstas, men nu är de danska biograferna helt stängda. Uppfattningen att det inte är riskabelt att gå på bio, om man använder smarta bokningssystem och har bra ventilation, återkommer på många håll i branschen. Detta är något som exempelvis Peter Fornstam, vd för Svenska Bio, har upprepat som ett mantra under hela pandemin.

– Vi vill ju självklart att folk ska vara trygga på biograferna, det ska finnas restriktioner tills pandemin har lagt sig. Men vi har i praktiken varit belagda med yrkesförbud i ett år nu och tittar man på våra nordiska grannländer så har deras smittspridning varit lägre men vi har haft hårdare restriktioner, så det kan knappast vara där skon klämmer, säger Peter Fornstam.

Vad säger då svenska Folkhälsomyndigheten? I en rapport från december 2020 skriver de: “Vi fann inga rapporter om smitta i samband med teater eller biobesök vilket kan bero på införda restriktioner. Det kan också påverkas av att teater och bio i regel innebär sittande på reserverad plats och liten interaktion med andra i publiken.”

Tegnell: Viruset är oförutsägbart

Men statsepidemiolog Anders Tegnell vill inte gå med på att det skulle vara helt riskfritt att gå på bio.

– Nej, man måste komma ihåg att det här viruset är väldigt oförutsägbart. Vi har ju sett att några kryssningsfartyg drabbades jättehårt av smittspridningen, men de flesta drabbades inte. Därför blir det väldigt svårt att säga det inte kan hända på biografer, säger han och fortsätter:

– Det viktigaste är att man sitter på en fast plats en bit från varandra, framför allt inte riktat mot varandra. På det sättet har biografer en fördel, men det är ungefär samma förutsättningar som på teatrar och sportarenor. Det finns inget som säger att man kan ventilera bort viruset.

Anders Tegnell är medveten om de undersökningar som har gjorts i Tyskland.

– Men problemet är att man kan titta på nittio biografer där viruset inte sprider sig och sedan ändå få smittspridning på den nittioförsta biografen.

Miranda Sigander/TT
Petronella Uebel/TT

The post Krisläge för biograferna – i onödan? first appeared on Opulens.

KRIS. Robert Myhreld reflekterar över detta med ljus och mörker i tillvaron och tar sin utgångspunkt i Karin Boyes bok Kris.

Karin Boye ville kanske leva, kanske inte. Utanför Alingsås frös hon ihjäl.  Överdos av sömntabletter, de fann henne lutande mot en sten. Frågan är bara viktig för anhöriga. I sin självbiografiska och skenbart skönlitterära bok Kris skriver hon bland annat:

”Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!” och ”Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!”

Jag kommer att tänka på Emilia Fogelklou, författare, pedagog, teolog, i mångt en mystiker. Hon skriver:

”Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.”

Ljustider och mörktider; dagöga och nattöga. Eller: skymning och gryning.

Ljus finns ändå.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Boyeljus first appeared on Opulens.

KRISMEDVETANDE. Bankskulder, klimatskulder, vårdskulder… “Teknologierna finns och de kommer att ordna upp allt, bara vi sitter still i båten med blicken riktad ner i mobilen. I väntan på ännu ett sms-lån”, skriver Erik Cardelús.

En gång i tiden hade vi en statsminister som förkunnade att den som är satt i skuld icke är fri. Det var långt före sms-lånens och nollräntornas guldålder. Numera är samme statsminister styrelseordförande för en mäktig storbank och melodin är en annan.

För numera vadar vi i skulder. I bankskulder, klimatskulder och – nu senast – vårdskulder. Aldrig har det svenska folket varit så belånat som idag. Aldrig har det varit så enkelt att låna och skjuta på framtiden. Aldrig har så många unga suttit i skuldfällor, hela 35 000 unga i åldern 18-25 år hamnar hos Kronofogden årligen. En av våra mest hyllade företag har gjort det till sin affärsidé att vi skjuter på betalningen och glömmer att det finns en morgondag. En sur morgondag där det cashas in.

En stor skuld finns också i vården, i synnerhet äldrevården. Här har vi länge suttit inne med förvissningen om att vår befolkning blir allt äldre och allt mer vårdkrävande. En vattentät evidens, ändå har äldrevården så länge skötts så styvmoderligt. In med lågavlönad, lågutbildad och tillfälligt anställd personal, försämra arbetsförhållandena och låtsas som denna underlåtenhetsskuld inte kommer att få några konsekvenser. Inte nu i alla fall. Kanske senare, men det är bäst att inte tänka på. Ända tills en svår pandemi sveper in över världen och allt slås ikull.

Även klimatförändringarna spelar i samma liga, en kris som stöts och blöts i var och varannan nyhetssändning och rapportering. Något som bara sker, likt ett skenande tåg som någon annan ska stoppa. Bara inte jag, bara inte vi, bara inte nu. Istället är ansvaret och aktörskapet outsourcat till någon annan. Helst några teknologier, som är enormt utvecklade och inom vilka det har gjorts enorma framsteg. Så gnäll och gnöla inte, de där teknologierna finns och de kommer att ordna upp allt, bara vi sitter still i båten med blicken riktad ner i mobilen. I väntan på ännu ett sms-lån som tar oss ur knipan.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Traditionellt delade ordet skuld betydelse mellan religion och räkenskap. För den som läst sin Bibel blir det uppenbart att det finns mycket skuld att reglera i människolivet. Bara att kavla upp ärmarna för att ge sig ut och skotta i drivorna. För människolivet är bräckligt och bedrägligt. Enklast är det att lura sig själv, nu med hjälp av en mobil.

För i ett sekulariserat samhälle med ett dopat finanssystem och en narcissistisk och kronocentrisk tro på ett storslaget JAG, här och nu, blir det svårt med skulden, med bedrägligheten och bräckligheten hos oss själva och omgivningen.

Skulle det mot förmodan blinka några trista och tungsinta siffror på bildskärmarna – vad gäller klimatet, vården, eller något annat – kan vi alltid skjuta upp skulden. Scrolla vidare, messa oss ur the mess.

The post Vi messar oss ur the mess first appeared on Opulens.

CORONATANKAR. Det florerar lappar i trapphus runtom i landet – behöver du hjälp så bara ring. Det kommer underifrån och ofta från oväntat håll, från främlingar som väljer att se just dig som är i behov, de som inte skräms nöden utan möter den rakt på, skriver Linda Bönström.

När rädsla och oförutsägbarhet har börjat prägla vår vardag tänker jag ofta att ”Kaos är granne med Gud” som Erik Johan Stagnelius skrev i dikten Vän, i förödelsens stund. Vi vet inget om hur varken världsläget eller vår privata sfär kommer att se ut efter det att pandemin planat ut och samhället ska återgå till – ja återgå till vad är kanske den största frågan. Tillvaron är påfrestande för många, plågande likaså. Rekommendationer, riktlinjer och inskränkningar. Tristess, apokalyps och deficit. Döden.

I Sin ensamma kropp skriver Elsie Johansson: ”Det som händer i ett ordinärt människoliv är för det mesta utomordentligt enkelt i meningen banalt. Och ändå kan det vara så skrämmande allvarligt – eftersom konsekvenserna inte står i förhållande till banaliteten.” Att gå till affären för att handla och mötas av rena sinnebilden av panik i form av tomma hyllor, att ständigt hålla fysiskt avstånd övergår i bästa fall till att vi inser saknaden av andras värme och i värsta fall att avståndet blir en psykologisk attityd: Sköt du ditt så sköter jag mitt! Inställda planer, något banalt som en middag eller resa, blir tärande eftersom ett stillastående liv på obestämd tid kan få oss att stagnera som människor, hur ska man orka? Vill man ens vara med längre, leva här i detta kaos?

Jag söker inte gud – åtminstone inte den ni föreställer er – men jag söker dock efter det gudomliga som jag menar finns i mänskligheten, att bredvid kaos bor fortfarande anständighet och välvilja. Det må vara en jädrans röra men det finns, det går att välja, det går att vara någon för någon annan. Ur det blå visar det sig att social media inte enbart verkar som dyngspridare och full av självupptagenhet. Överallt poppar det upp människor som samlar sig i grupper för att hjälpa andra, solidariteten har hittat många uttryck och blivit en handlingskraftig rörelse. Det florerar lappar i trapphus runtom i landet – behöver du hjälp så bara ring. Det kommer underifrån och ofta från oväntat håll, från främlingar som väljer att se just dig som är i behov, de som inte skräms nöden utan möter den rakt på. Internet är ett fönster ut i världen som låter oss delta och känna samhörighet. Det ordnas undervisning, konserter, informationsdelning, lekar och andra tidsfördriv. Inget är perfekt men vi försöker vårt bästa. Nåväl, de flesta av oss.

När det här är över kan samhället inte gå tillbaka till vad det en gång var, och inte heller borde det.

Undantagen kommer naturligtvis från olika håll. Som när Malthe Vesström, ledamot i Moderaternas ungdomsförbund Karlstad, skriver att man ska ”våga” ta betalt för att hjälpa människor i karantän och i riskgrupper att handla och göra andra ärenden är det inte så att det vänder sig i magen på mig. Det gör mig fly förbannad. När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch förklarar virusspridning som en kulturell fråga eftersom det bara är vissa som litar på sina medmänniskor så känner jag ett intensivt förakt och föga förtroende för att Busch är rätt person att hålla i handen i förödelsens stund. När ordföranden för Liberalernas ungdomsförbund, Romina Pourmokhtari menar att fortsatt aktieutdelning – trots att staten, vi medborgare, skjuter till med multum – är helt okej eftersom ”sossarna äger inte Sverige” så visar det på både grov okunskap och ett hånfullt klassperspektiv. Bara för att nämna några.

När det här är över kan samhället inte gå tillbaka till vad det en gång var, och inte heller borde det. En kris av denna magnitud är också möjligheten till att göra bättre. Jag hoppas att vi använder tillfället, att vi bestämmer oss för att vara goda grannar.

The post När så mycket ryms i det lilla first appeared on Opulens.

CORONAVÅNDOR. Varje kväll klockan åtta applåderar och tutar folk till stöd för landets vårdpersonal.

The post Ella Jax om vad vårdpersonalen behöver first appeared on Opulens.