NOVELLER. Carolina Thelin har läst ”Ur mörkret”, en samling mindre kända noveller av Victoria Benedictsson. Trots mörkret finns det ljuspunkter i novellsamlingen, anser Thelin, inte minst i form av landskapsskildringar och porträtteringar av starka kvinnor.

Ur mörkret av Victoria Benedictsson
Bakhåll

Det är märkligt hur saker och ting kan sammanfalla. Sedan ett halvår tillbaka hade jag stått i reservationskö på biblioteket för Lina Wolffs galghumoristiska skröna ”Liken vi begravde”. Under tiden damp ett recensionsexemplar av ”Ur mörkret” av Victoria Benedictsson ner i postfacket. Jag läste men började med det intressanta efterordet som är skrivet av just Lina Wolff. Förutom att båda dessa författare har det lilla skånska samhället Hörby gemensamt så är det också att deras skrivande genomsyras av både svärta och humor, kärleken och de patriarkala strukturer som ofta förgör den. I ”Liken vi begravde” svävar just Benedictssons ande över människospillrorna i Hörby.

Benedictsson (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) föddes 1850 och dog genom självmord 1888 som till stor del orsakades av hennes olyckliga kärlek till litteraturkritikern George Brandes. Hon anses vara en av de främsta bland 1880-talets realistiska svenska författare och fick genomslag med romanen ”Pengar” som hämtar motiv från äktenskapet med postmästaren i Hörby. Det sägs att August Strindberg använde Benedictssons karaktär och död som inspiration när han skapade rollfiguren Fröken Julie i pjäsen med samma namn.

Tio noveller

”Ur mörkret” är en samling mindre kända noveller av Benedictsson som nu det skånska förlaget Bakhåll förtjänstfullt valt ut. De flesta av de tio novellerna är skrivna samma år eller året innan hon dog. Wolff skriver i efterordet att det är som att Benedictsson ”talade för alla kvinnor – de forna och de nu levande – och berättar om den största tyngden i den kvinnliga belägenheten: att ha smittats av ett manligt seende som är grundat i djupt förakt, och i egenskap av bärare av detta förakt aldrig kunna uppnå självaktning”.

Noveller om stolta och starka kvinnor

Och det är verkligen så men där finns också stolta och starka kvinnor som, trots armod och förakt från överheten, inte tar någon skit. I novellen ”Vid sotsängen” besöker den unge pastorn en stuga som ”gav intrycket av fattigmanshelg” med enris och sand på lergolvet och tvättade fönsterrutor. Besöket gäller sista nattvarden till en sotsjuk gamling. Den sedesamma pastorn har fasat för att komma dit eftersom sjuklingen och hans kvinna lever i synd som ogifta och för att kvinnan dessutom är barnamörderska.

Men kvinnan med ”vanlig bondfysionomi som tydde på att hon måste passerat femtiotalet” uppvisar inga tecken på den nedrighet han berett sig på. Hon sitter med Bibeln uppslagen vid sjuksängen och blicken hon ger honom är fast och rannsakande. När pastorn ifrågasätter parets förhållande vägrar hon känna ånger för att hon aldrig gifte sig och så småningom faller pastorns inrotade vanföreställningar. Pastorn genomför ritualen och smyger därifrån.

Jag läser andlöst, det är sällan man kommer så nära inpå livet i litteraturen. Benedictsson väcker sympati för alla där i stugan, inte är det särskilt stor skillnad mellan folk och folk.

En överklasskvinnas fall

Novellen ”En baldams historia” handlar till skillnad från ”Vid sotsängen” om en överklasskvinnas fall ner i fattigdom. Berättarjaget har från att hon var ett litet barn betraktat kvinnan, först med vördnad när kvinnan var ung, arrogant och vacker. Då var ingen man god nog. Sedan på kvinnan som hamnat på glasberget och därför förlorat sin självaktning. Och slutligen med både avsmak och djupaste medömkan, på det gamla alkoholiserade vrak den forna baldamen förvandlats till. Novellen sammanfattar det Wolff pekar på – som kvinna har du inget värde utan man.

Landsbygdens skönhet

”Ur mörkret” skildrar både män och kvinnor (och djur: i novellen ”Djurstudie” är berättaren åskådare till ett drama på liv och död mellan två hundar) från olika samhällsklasser med helt olika förutsättningar. De är alla hänvisade till ett system av synliga eller osynliga normer som styr och som är mer eller mindre omöjliga att ta sig ur. Men trots mörkret finns det ljuspunkter. Kanske framför allt skildringen av den skånska landsbygdens skönhet och den torra humorn som sipprar fram mellan de dystra raderna.

Ett barn av sin tid

Benedictsson är ett barn av sin tid, hon är av borgarklass och hennes ibland fördomsfulla blick på mindre lottade kan vara svår att smälta. Hon ser det någon i hennes ställning ser. Och det kan jag ha överseende med, ty hennes blick är djupare än så. Framför allt för att hon har förmågan att greppa tag i den enda möjlighet som ges henne: att fly sitt öde genom att skriva.

The post Victoria Benedictssons noveller i nytt urval first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie. Detta är den avslutande delen. Samtliga delar finns samlade här.

En vandring med ett ord,
en återstående bit – en stump

Detta är en text som åtminstone i två avseenden hör till just den här textfamiljen.

I ett tidigare markområde av sommarstugor, har husen ömsat skinn, de har blivit permanenta, inte tillfälliga, det har skett under trettio år, men nu bor det andra där, de gamla är borta, såväl korvfabrikören, svindlaren/sprängaren som tysken.

Allt har inte förändrats som infrastruktur och vägsystem, många vägar har inga namn, saknar underhåll, liksom lämplig bredd för bredare transporter. Några vägar slutar i ingenting, det har säkert en gång funnits planer, nu finns det knappt en början. Det är en liten bit, som är bortkopplad på något vis, en vägstump. Gata går det inte att tala om, för det krävs det mera ordning, ordentliga skyltar, annan beläggning och enhetliga mått; en återvändsgata slutar på ett mera ordentligt sätt med en återvändsplats.

Det är hos en vägstump inte ovanligt med en hög gräskant i mitten, lite makadam, som tillfälligt och oregelbundet strössel, det syns även på sina ställen trädstubbar, mycket nära den ojämna vägkanten. Möjligen går det att tala om trädstumpar, men det känns ansträngt, stubbar är nog mera lämpligt. I engelska språket finns både ordet stub och stomp; stub är en stomp of tree, men det kan även betyda fimp och det som är kvar, när det rivs en biljett.

Svindlaren var i någon mening en krympling, en stympad person, vid en av hans tvivelaktiga operationer förlorade han en stor del av sin högra kroppssida, kvar fanns en benstump och en armstump, kvar efter två amputationer; det är klart att hugga av, att stympa är släkt med ordet stump.

Klara Ask tillhör dem, som bott längst i området, hon bor i det lilla gröna huset intill svindlaren, som har hjälpt henne mycket under åren; Klara är änka efter Tyko B Ask, fiskare, med tillnamn som grobian och neanderthalare. Han var en god människa, med ett utvecklat sinne för affärer. Han lämnade en god peng efter sig till Klara, som har förvaltat pundet väl. Tyko dog tidigt av slarv och ovarsamhet med sin kropp.

Klara Ask är intressant för denna text, av ett skäl, hon äger en stumplåda, ett ting i naturträ, som hon själv har tillverkat, av brädstumpar, som sparats under åren. Tyko sparade allt, han blev rasande när Klara ödslade bort saker, som bjälkstumpar, när de själva byggde det stora uthuset.

Klara skulle nog säga brädestumpar. Det är fråga om en låda, inte en ask, som är mindre, inte heller ett etui, som är som en dosa, inte heller ett skrin, som har gångjärn och gärna innehåller reliker liksom smycken.

I stumplådan finns flikar och snuttar av tidningsurklipp och bokmärken, snörstumpar, för att binda upp krukväxter med, pennstumpar med anilinstift och ljusstumpar, som väntar på att bli något större. I lådan finns dessutom gamla mynt, glaspärlor, knappar och spillror av en leksaksdockas huvud. Klara öppnar ofta lådan, tar fram en sak i taget, tittar och minns.

På lockets undersida finns en oval stämpel, där det står Hampton Republic, locket går lätt att öppna.

The post Kring Ringsjön: En vandring med ett ord, en återstående bit – en stump first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Jag måste vara ensam
Tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.

Tomas Tranströmer

Låt oss granska talet om ensamhetens sidor, om det skadliga hos den, om det dåliga hos ensamheten som ett dödligt hot, detta till- stånd, där det saknas socialt stöd, brist på kontakt och vänskap oroar engelsmännen alldeles rysligt, de vill inrätta ett ministerium för att bekämpa ensamheten, mildra den och utrota den, både den självvalda och den tvångsmässiga på grund av livsbrott, som separation, sjukdom, dödsfall och livskriser, en engelsk antiensamhetsforskare, hatar utsagor som denna – att komma hem till ensamheten blir en vana, liksom att komma hem till ingen, en sorts lycka, detta att vara nöjd med sitt eget sällskap.

Alfred Jansson bor ensam på slätten i sitt hus, som håller på att ätas upp av alla nyplanteringar av energiskog och poppelridåer, han går till brevlådan två gånger varje dag, det är en promenad på trettiosex minuter, så står han en stund vid vägen och ser om nån kommer förbi, det händer sällan, om det kommer nån, stannar de aldrig, någon gång säger han några ord till Anders Ivarsson i huset längs brevlådevägen, men Anders är knappordad, han bär ensamhetens och tystnadens blick, han är inte för att ränna längs vägarna och sprida spillord, mötet lindrar Alfreds ensamhet, men det är ingenting, som bekymrar Anders, det vet han i och för sig ingenting om, men han visar inga såna tecken, Anders har lärt sig dosera det mesta, även ensamheten och tystnaden, i brevlådan kan det finnas en lokaltidning, en katalog om grilltider från det stora temahuset och tips om olika dietkoster, det som mest intresserar Alfred är tvestjärtarna, som gömmer sig i lokaltidningen, han tar fram dem på köksbordet, låter dem kajka runt i ett glaslock med kant, utan att de kan ta sig över, Alfred är fascinerad av de många färgerna, av den delvis läderartade kroppen och rävsaxen i bakkroppens spets, han kan se på dem i timmar, till dagsljuset börjar att mattas, då låter han dem gå fritt på vaxduken, som har fläckar av fernissa och mycken synlig textilväv, nu blir det liv i huset, nu kommer ett hot, Alfred måste skydda sin förmåga att vara ensam, under lång tid har han vant sig vid ensamheten, skapat ett rum där han kan finna sig tillrätta och trivas, han har över tiden erövrat förtrogenheten med ensamheten, nu surrar en ny fluga på flugfångaren, spiralen för kök och stall, Alfred har haft såna i eviga tider, möjligtvis är det nån sorts lim på remsan, det märkliga är att ett stillsamt surr kan växa, till en stilla fontän, en sång, där orglar dånar i bakgrunden, till orkaner, som har egna namn,

Jag tror på den ensamma människan,
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring.

Gunnar Ekelöf

Några saker i köket är särskilt viktiga för Alfred Jansson, ett broderi, som sitter på den vita väggen, intill vedspisen, en tjädertupp i en tätstammig tallskog, bilden äger en berättelse, ursprunget är när Alfred år efter år är tillsammans med naturfotografen Bertil Petersson i ett gömsle några dagar in i mars, ofta var det den trettonde, ett antal år upprepades detta, från dessa besök kom minnesbilder från vildtuppens spel, beteende, utseende och korta anteckningar från Bertil, Alfred berättade för sin hustru Herta om allt, hon började på fri hand att forma bilden och ge fjäderhanen färger i brunt, grått, vitt och metalliskt grönt, längst fram i bilden finns ett blankt, speglande vatten, Herta ger svartögat namn, Bjurtjärnen och hon skriver på en lapp Gustaf Frödings ord ”ser du på tjärnet, hur töcknet står”.

Herta är osannolikt skicklig på kompositioner, hon kan foga samman små enheter till något stort, hon kan genom att ändra på delar få helheten att växa, alldeles under broderiet, har Alfred nålat fast ett svartvitt foto av Herta, hon står bredvid en tjudrad ko, förmodligen har hon nyss gett kon kraftfoder, hon är på väg bort från kon, som heter Rosanna, en klen ko, som var för sig själv, skämdes bort och stod Herta nära. Den tredje minnessaken, värd att nämna är ett skrin med hjärtformade havssnäckor med små räfflor, Herta köpte den på en bussresa till Bornholm med en väninna, på locket finns det klistrat en färgbild av en rundkyrka, Sankt Ols kirke, står det i bilden, kyrkan har färger i vitt, grått och rött, snäckorna runt bilden är påmålade med rött och vitt, i bilden finns det infällt detaljer av ett kor och en dopfunt, i botten står det med svart skrift Olsker, i asken har Alfred tre samlarbilder av Hedy Lamarr, Siw Malmkvist och fotbollsspelaren Inge Salomonsson från Helsingborgs IF, vidare finns det i asken tre glaskulor, lika många stenkulor, några hårnålar och två säkerhetsnålar, i asken finns en lundellsk vardagsensamhet (ensamhet är detsamma som frihet säger Uffe), ofta tar Alfred upp allt ur skrinet, ordnar det i en rad, fogar det i en ring, han tänker då på orden, som han en gång ordnade och fogade samman, nu behövs det nästan aldrig, nu härskar tystnaden och ensamheten, men nu är det så att även tystnaden och ensamheten, behöver en ordning och ett mönster, det ger en god mildhet, som lenar livet, denna dagliga ordning, är som enkla och goda händer, som träd med gester, som förtydligar och gör livet klarare,

Det finns vissa avbrott och ingrepp, hemsjukvårdens besök en gång i veckan för omläggning av bensår och några värmande ord från utevärlden, besöket brukar räcka femton minuter, till detta besöken av Sten Peter Widén och hans fårhund Frans Josef, ett besök med ojämna och ryckiga mellanrum, dessa mellanrum.

Eddie Lindh har en storväxt björkdunge, intill sitt hus, nedtill finns det ungbjörkssly, björnbärsrevor och två nyponbuskar.

En tisdag före lunch tar jag mig dit, högt uppe under kronorna hör jag en lövsångare och min egen favorit, den mindre flugsnapparen, en bråttomfågel, som far och flänger. Den stannar till, ryttlar en kort stund och slår till mot flygfän. Före intensiteten i stillaståendet. Den tycker om flugor, ordet snappa handlar om att fånga plötsligt, rycka till sig. Den är stor som en gransångare, elva till tolv cm. Jag har sett den även i slyn, med bär i näbben.

Den mindre flugsnapparen är ingen optimistisk sångfågel, den har i sina melodier ett korthugget vemod, men stämman är som en klarbäck, när den ska varna ungarna, hörs samma smatter, som hos gärdsmygen. Hanen är stilig med sitt roströda bröst, annars klädd i olivbrunt och åt blygrått till.

Honor och ungfåglar är grå, utan prakt, men alla har vitt, längst ut på stjärten. Eller är bröstet tegelrött?

Det har länge sagts att flugsnappare, tycker om bär och frukter av olika slag, den har fått namnet ficedula, fikonätare. Den mindre flugsnapparen ska alla vara rädda om, i England faller orden om den (red-breasted flycatcher) så:

”If you scare the fly-catcher away
no good luck will with you stay”

Eddie Lindh har sina egenheter, han är full av ångest och rädslor, han skyddar sig mot strålning genom att bära blyklumpar nära kroppen. Han har falluckor i anslutning till huset, där han kan försvinna och överleva ett bra tag. Huset och tomten omges av elstängsel, han patrullerar flera gånger om dagen runt sitt revir, för att se att det inte är några brister i säkerhetsnätet. Detta sker dygnet runt, nattetid går det att se det starka flackande ljuset från ficklampan.

Det finns dolda inspelade ljudmattor, som ger ifrån sig allmänna brusbilder och rösters sorl. Eddie Lundh har en stor hund, som sällan ger något ljud ifrån sig, skäller inte, varnar inte för inkräktare, gnyr inte, men hunden iakttar nogsamt den stora betydelselösheten. Eddie Lindh sover ryckigt, vaknar ofta – trött och förvirrad. Vaknar i drömmar om sin milda mor och i mardrömmar om sin far. Det är nästan alltid samma innehåll, ett lyssnande i dimma, det är vind, det är en stark vind, höga träd, en svart kall väg. Föräldrar- na bär en liten vit kista.

Så drar livet förbi med snabba nattmoln och med allvar i månens ansikte.

Sven David. På det stora sjukhuset finns det mesta ovan jord, men under jorden finns det ett system av kulvertar, där tas tvätt, avfall och smuts om hand, där rör sig människor i halvmörkret. I denna miljö finns även ombud för transportdetaljen, patienter körs från en avdelning till ett otal undersökningar, många är i dåligt skick och knappt kommunicerbara. Slammer hörs och ljud från sängarna som stöter till varandra och forslas på transportvagnar i hög fart. Sven David har arbetat med transporter i nitton år, han använder ingen hjälpvagn med motor.

Tvångsmässiga utsmyckningar finns bredvid skräp, på och längs med väggarna.

Sven David talar inte ett ord om sitt arbete, han talar om annat, om sin bror, sin syster, sin barndom, pengar och om hur det ska bli när han slutar med sitt arbete. Om hur det ska gå att få pengarna att räcka till… Han hälsar på många… som inte arbetar i hans detalj, utan kanske i ett forskarlag? Högre upp…

För att berika sitt arbete målar han upp bilder, väver drömmar från det land, som han älskar, Småland. Som en poet målar han sig egen värld, varje dag, om någon vill höra på, han talar fort, han har blivit sned i ryggen av allt transporterande. Och visst går det att sälja lägenheten i Lund och skaffa något billigare i Alvesta!

Sven David har antaganden och åsikter, han blir större av sitt tal. Likgiltigheten gör alla mindre. Med drömmar och bilder får livet kraft!

Nu kommer överläkaren in till sjukhussängens välstädade tystnad, orden väller fram i kaskader, de står framför mannen, vräkiga, bredbenta och skrymmande – överord.

Sven David och jag tiger tillsammans, efter en stund i stormen. Sven David har gått så långt, han har gått så långt. När han var hemma senast i Småland, gick han rakt in i en nyponbuske, det kändes som att ta på de stickiga strumporna i barndomen.

När jag lämnar sjukhuset får jag en dikt av Sven David, med namnet I samtal med Göran Tunström:

doften av nyslaget gräs
regnlösa moln med frödingskt skimmer den danske mannen
går med sina, två svarta hundar
på eftermiddagen cyklar han till bäcken med hundarna
han har solvärme i nacken
de tre stannar vid de glesa alarna tar stigen neråt sjön
de tre
mycket är sig olikt
den vackert svävande citronfjärilen är sig lik full av sommar

(Jag mötte Sven David vid en kort inläggning på det stora sjukhuset, för två månader sen, det var den enda personen som gjorde intryck på mig, trots många möten med personer med fina titlar och konstiga namn.)

The post Kring Ringsjön: Alfred, Eddie och Sven David first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Förvandlingen

Det släta och det platta kunde fortsätta länge, bara brytas av stenar och träd, som oroliga ungaspar och enstaka, rönnar med flikiga fingrar, därtill sly och busksnår. Det bästa är om något bryts mot något annat, som en slätt mot ett vatten, eller en ungskog mot en kärrmark. Det finns inga tillgängliga stränder, de är både gyttjiga och steniga.

En kärrmark, som idag har blivit en åker, liksom vassruggen har blivit en äng. Slätterna är bearbetade, de är plöjda, harvade, besådda, gödslade och skördade. På somrarna är åkrarna klädda i korn, gräs och timotej.

Några ödelador ligger strödda över slätterna. Bland allt finns kvarglömda åkerstycken med gråbo, tistlar, fibblor och maskrosor.

Poeten och journalisten Emil Kléen levde under sitt korta liv nära Ringsjön, han hade under stora delar av sitt liv sitt hem där, han följde årstidernas växlingar; höstens dova färger och tunga dofter, han lät sig ryckas med i den första unggröna försommarlättheten. Och på sina rörelser bland jord, vatten och himmel, lät han sina drömmar leva. Drömmar om att finna den äkta och rena kärleken.

I poesiliknade stycken, med överlastade ord, far han ut i lyrikens båt på Ringsjön, ekan glider utmed alklädd insjöstrand.

Det målas upp ett landskap i en ton av pärlemor, dimman breder ut sitt silverflor och mot toften vilar sirlig fot. Så lät ordvalet i hans poesi runt 1890. När han skrev som tidningsman, då var det ett annat språk, även när han umgicks med den fria, intellektuella eliten i Lund, vid samma tid. Då var det vassare, rakare och enklare ord. Livfulla diskussioner fördes med de blivande professorerna Karl Petrén och Bengt Lidforss, närmast Emil Kléen stod Mästaren, Den Store, August Strindberg, den svenska litteraturens kungsörn. August Strindberg och Emil Kléen blir mycket nära vänner, under några år, trots en betydande åldersskillnad kom de mycket nära varandra. De visade en stor omtanke om varandra, liksom en påtaglig ömhet mot varandra. De sågs ofta på lördagar, när Kléen var ledig från sitt arbete på tidningen. När Kléens sjukdom i november 1898 förvärras, besöker Strindberg hans sjukbädd, enligt hans dagbok två gånger om dagen.

I en intervju inför sin femtioårsdag berättar August Strindberg om Kléens dödsögonblick, han manar fram bilden av fjärilen, som skapas inne i puppan, den döende Kléen ”kastade med huvudet fram och tillbaka ej på grund av plågorna utan som han legat i födslovåndor, som hölle det på att ur hans märkliga varelse framskapas ett nytt väsen, i vilket han så småningom övergick. När slutligen döden infann sig, skedde detta omärkligt och sakta och ena mungipan drogs ned av en halvt bitter, halvt glad förvåning, liksom hade han velat säga; Jaså var det inget annat”.

Strindberg är med vid begravningen, han är en av dem, som bär kistan, en unik handling i hans liv, enligt Olof Lagercrantz.

Från begravningen antecknar Strindberg i sin dagbok:

”En skata flög på kyrkogården. En hund tjöt. Ett svin slaktades när ceremonin började. En isande vind mötte i Höör. Klockorna från kyrkan hördes ej ehuru de ringde.”

I hembygden får Emil Kléen ro, på de otaliga strövtåg han gör, är det sparsamma överraskningar, med ständigt skiftande färger, dofter och rörelser, allt ger energier till ett skapande, i melodier och rytmer, med erotiska toner.

Ibland far orden iväg och blir överhettade.

Drömmen lever:

”Och jag ser två mörka ögon
tankfullt blicka mig emot,
medan lätt mot toften hvilar
liten sirlig fot”

Emil Kléens bästa tid är våren, då föds en ny optimism, då föds allt på nytt, då tränger lustar sig på, då känns det lena dofter, bland brustna knoppar. Vilhelm Ekelund skriver om detta i sina minnesord till Emil Kléen 1900, om jäsande safter, förföriska dofter och spirande drömmar.

Bilder målas upp av solglitter, fågellekar och det är som allt vaknar på nytt. Emil Kléen kan under våren känna sig friare och se fram mot sommaren med tillförsikt. Med nya förhoppningar och yviga drömmar.

Det finns inte samma vemod och svärta som hos Vilhelm Ekelund, när han rör sig i samma marker, som en främling i fjärran land.

Så kan inte Emil Kléen tygla sina lyriska överbyggnader och ord med svullnader:

”Min tanke som förtrollad
drar ut å stiglös ban,
av sippor översållad
står brinkens gröna plan”

Våren har berett inför sommaren, då kommer mognaden, förhoppningen och mättnaden. Emil Kléen känner detta, tar det till sig, han låter vinden lämna över sina dofter och ljuset variera färgerna, på samma sätt som ljudbilderna skapas i träd, buskar och på vatten. Det känns som naturen ger honom nya krafter och när han ligger på rygg, kommer gräset mellan stängsel och strå med nya minnesbilder, som nästan alltid handlar om längtan och åtrå. Den sanna ömheten och den stora uppfyllelsen låter vänta på sig.

Men den finns nära:

”Jag skönjer ur gräset lysa
Veronicas ögon blå
Veronica, i min älskogs viv”

The post Kring Ringsjön: Förvandlingen first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

”Jag minns en stig över ängar och hagar, den gick jag ofta när ung jag var. Jag gick den också de lyckliga dagar, när jag mötte dig helt underbar. Den mjuka stigen oss förde till Ringsjön där vi oss satte till ro ner vid strand.”

Allan Ewerth var hans artistnamn, han hette egentligen Allan Evert Zachrisson, född 1912 i Gudmundrå i Västernorrland, död 1998 i Stockholm. Han var en svensk populärkompositör och sångare. Han skaffade sig en grundläggande handelsutbildning och arbetade ett tag i sin fars företag i Kramfors.

Han flyttade så småningom till Stockholm och började en anställning på Kungliga Postverket, där stannade han till sin pensionering, i ett trettiotal år.

Musiken dominerade hans liv, han skrev och tonsatte minst ett hundra låtar, gav ut fyra skivor. Han turnerade i folkparkerna och gjorde ett otal sångstunder på skilda sjukhus. Han blev känd i radion som Den sjungande brevbäraren och i Veckotidningen Såningsmannen från 1952, skrev man om Allan Ewerth, i samma nummer finns det en artikel om Gösta Snoddas Nordgren.

Om Allan Ewerth står det att han trallar och gnolar i trapporna i Vasastan, när han knogar omkring med sin tunga väska och delar ut såväl tidningar som kärleksbrev.

Han skrev låtar från skilda delar av världen, som Las Palmas, Paris och Danmark, de flesta sånger kom till i Sverige, oftast med emblem från naturen som nipor, näckrosor och rallarros, bredvid platser och möten med människor. En av hans populäraste låtar är Sången om Lappflickan, som sjöngs in av Thory Bernhards, inspelad 1949 med Nils Weingard och Sam Samsons orkester.

”Du var min vackra Maj från Lappland
Att du mig väntar vet jag väl
För du var flickan som mig trollband
mig bundit har till kropp och själ.”

Han tillägnade den förste astronauten Jurij Gagarin Kosmisk vaggvisa, som framfördes i den ryska radion.

1989 inspirerades han av Anton Tjechovs Damen med hunden och skrev Vid Jaltas strand, som snabbt upptogs som något av en signaturmelodi vid Tjechovmuseet i Jalta.

Det finns åtminstone tre låtar från Skåne i hans omfattande produktion – En soldag på Sofiero, En väderkvarn på Skåneslätten och så Vals vid Ringsjön, troligtvis kom de till i samband med resor och turnéer.

”Jag aldrig glömmer den ljuvliga sjön, där
Du mig gav både hjärta och hand. När solen
sjön bakom skogsbrynets rand och vi
höljdes i skymningens dok
vi njöt kvällshimlens brand,
fria från vardagens ok.”

The post Kring Ringsjön: Vals vid Ringsjön first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Aning av vår

Möjligen är det så att det som jag nu skriver om inte finns, just nu, allt är snarare en tro och en förhoppning om att allt detta snart ska komma, det är ingenting nytt, det upprepas varje år, repetitionerna är ju livet, de som skapar både innehåll, stabilitet och mening.

Aning är kanske inte rätt ord, det ska snarare vara vårkänning, som dikten med samma namn i Dan Anderssons samling Kolvaktarens visor från 1915; dikten är som musik i nationalromantisk och naturalistisk anda, här några rader;

” jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom…”

Den vitgrå frosten tinar bort från grenar, takfall och bilrutor, solen arbetar sig gul och stark, talgoxarna tror att det redan är vår, snart kommer Mattiasdagen, den dagen när tuppen skulle dricka sig otörstig av takdroppet. Blåmesarna är vackrare, kvickare, rörligare och mera spirituella, jämfört med talgoxarna.

Dessutom blåmesens hätta lyser som en flaga av en sommarhimmel. Just idag är hanens yrvakna uppsyn borta, han inte bara ringer, han serrar. Nu signalerar nötväckan från ekens krona, som står i ultraviolett i solljuset. Gråspetten är vårglad, det märks på tutandet.

Rudbeck d y kallade fågeln Picus cinerus, gråspett. Det är inte ovanligt i Närke att höra namnet grå hackspett, liksom det talande tilltalet trädrännare. Nötväckan tillåter inget intrång av någon annan i eken, om det kommer en annan fågel, visslar den hysteriskt och jagar bort den med otrolig energi och beslutsamhet.

Med frost kommer en stelhet och en tystnad i naturen, den bryts av smältvatten, takdropp och senare av bredare vårflöden, samtidigt med mera solljus sträcker träd och buskar på sig, antar andra färger och befolkas av fåglar som drar fram och jagar varandra för kärlekens skull. Isarna ändrar färg, råmar lätt och vi skärper uppmärksamheten mot himlen, vi vill se de första spanarfåglarna, som kommer för att muta in de bästa reviren.

Kråkparet sveper allt oftare förbi sitt bo, för att se till att det finns kvar, de gör det på ett arrogant och nonchalant sätt och efter en disträ flygtur sitter de bredvid varandra i den disiga luften. Diset växer till dimma, det går nu bara att ana det vita svinstallet.

En ny morgon med gråkall dimma, först framåt middag trasas den sönder och sopas bort av en svag vind. Små snöfläckar finns kvar på bruna fält och svarta åkrar. Vid fågelbordet är det små ispärlor och på lekstugans fönster frostrosor.

Märkligt nog hör jag den första lärksången tidigt, den tar emot det svaga gryningsljuset, framåt tolvtiden börjar de glesa snöfläckarna att suckande försvinna, koltrasten sitter i hasselsnåret och övar på tonskalan.

Så händer något märkligt, på radion, som står intill min dator, Thora Berglind (Thory Bernhards) sjunger Vildandens sång, som börjar så här:

”Till nordliga landen vi kommo om våren.
Vid vassen av stranden lik fordom om åren
vi byggde vårt bo
i sällhet och tro.”

”Min syster
du kommer som en vårvind över våra dalar…
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.”

                                                                      Vårmysterium av Edith Södergran

Andens svanesång

På strandängen ser jag fyra strandskator. På avstånd har de något särskilt över sig, högtidligt, lätt andligt, när jag kommer närmare dem, då är det annorlunda, hela fågelkonstruktionen verkar aningen misslyckad. De har proportioner, som är anormala. Åt pelikanhållet till. Det är kanske att överdriva, mer åt morkulla till; något oformligt och klumpigt är det. Vinden från havet rör upp fåglarnas halsfjädrar, när jag kommer närmare visslar de och känner sig oroade. En fågel, av de fyra verkar svag, matt i de svartvita färgerna. Den ser ynkligt på mig, väser och vill att jag ska ta den med mig, så känns det; jag vill inte röra fåglar, det gör ingen skillnad, om de är levande eller döda. Det beror på rädsla för både smitta och hackmärken på händer och i ansikte. Mest handlar det om en infektionsrisk, det kan vara saker, som smittar, allt kräver försiktighet.

Jag följer hela tiden genom kikaren deras näbbar, långa, raka och lysande röda; inte den svages näbb, den är brungrå med flera hål i. Det är ett borrande och ett stötande hela tiden i marken, när näbbarna lämnar jorden ser jag maskar, som ringlar och insekter, som är klämda. Mest maskar, som vrider sig i näbbarna. Fåglarna tjattrar och springer som på styltor.

Det kommer en tjock kvinna förbi med en golden retriever, jag ser dem på långt håll, jag förstår att hunden ser de fyra strandskatorna; särskilt tänker jag då på den svaga fågeln, i min ryggsäck har jag både engångshandskar och plastpåsar, om det skulle bli skarpt läge. Jag ska snart förklara, varför jag har den utrustningen. Den svaga fågeln är omgiven av avföring.

När hunden närmar sig, lyfter de tre strandskatorna. De flyger bort, lågt och hastigt, den fjärde, svaga fågeln försöker att lyfta, den lyckas inte. Kvinnan kallar till sig hunden och kopplar den, den rör sig konstigt. Den har en protes på ena bakbenet, den är fäst med ett läderbälte med mässingsbeslag. När kvinnan närmar sig, ser jag det vackra kastanjebruna håret och hennes näsvingar, som darrar, skälver. Hon verkar upprörd. Jag säger ingen- ting till henne, viker av mot havet till, för att slippa prata med henne; bakom en kulle dyker en ung man upp, med stenansikte, han är klädd för motion, men går normalt och rör sig utan ansträngning. Det är möjligen en kvinnomördare, som har gömt sig bakom kullen, för att vänta på rätt tillfälle för anfall. Det är ingenting att göra en stor sak av, jag går bara förbi, men ett märkligt prasslande följer efter mig. Jag vänder mig inte om. Det finns annat att se och tänka på, som solen som flyter omkring på havet, utan riktning och bestämd avsikt. Efter en bra stund, vänder jag mig om. Mannen står kvar framför kullen, han vinkar mekaniskt, när jag vänder mig om. Som att han vill berätta, att vi ses snart igen.

Det är ändå märkligt med den svaga strandskatan, det syns inget utanpå, det är bara det att alla färger är matta, inga yttre skador, inga brott på ben, vingar eller hals, det är något invärtes, den har blivit skadad inifrån, möjligen genom någon konstig icke godartad celldelning. Eller något, som har satt bo i fjäderdräkten, loppor, löss eller kvalster, som urholkat fågelkroppen, täppt till och bommat igen för livsandarnas rörelser och inträngningar.

Nu kommer pojken bortåt vägen, han har som alltid sin trähäst med sig i lina, gröna hjul, blekröd sadelgjord och en hästkropp tecknad i grått och vitt. Hästen har säkert stått under en byrå i många år. På ryggen har pojken en tom påse. Han har lämnat bort döda ankungar från sin fars ankfarm, han har gett dem till rävfamiljen vid de tre kullarna. De bor i ett fornminne. Pojken har alltid med bilder, som han visar för mig, han är mycket uppmärksam på mina reaktioner.

Han är känslig för mina rörelser och håller hela tiden ögonen på mitt ansikte. Bilder och berättelser, som lätta, flämtande drömmar.

Idag är det bilder på den gamla hägern, han har tagit dem från ett gömsle i strandkanten; jag får inte se själv, pojken beskriver och visar, det magra, det gängliga, det långhalsade och det långbenta. Därefter nacktofsen och fjäderkråset på bröstet. Han slutar med några bilder på fågelns flykt, det stela, det mekaniska och de knyckande vingarna.

Pojken berättar så om dagens arbete; han ska sanera en anklada, de döda djuren ska han bränna, gräva hål till och skyffla jord över, hans far har sagt till om allt, som han måste göra under dagen, innan han blir ledig. Efter arbetat ska han gå till utkanten av familjens marker, nära kyrkogården, där håller han på med ett eget arbete, att anlägga en damm med guldfiskar och med i sinom tid inköpta, särskilda änder, blekingeankor. Han förbe- reder även trädplanteringar som ska ge lä; när han är ledig, det händer ett par dagar i månaden, går han till platsen i gryningen och hem i skymningen, då allt är som vackrast.

Han har redan planterat tre röda buskrosor, bredvid krasse och doftnejlikor, tillverkat en bänk för vila; han märker att andra dras dit, fåglar och skygga vildkatter. De är inte framme när han är där, men han hör och ser dem i buskagen. Det mesta är ännu ofärdigt. Det återstår mycket skyddsarbete.

Nästa morgon finns bara tre strandskator kvar på våtängen, den svaga fågeln är borta, det syns inga spår efter den, natten har suddat bort den, med hjälp av någon rovfågel. Det finns både hök och vråk i omgivningen.

Nu möter jag pojken igen, efter att ha fångat ormvråkens näbb i solljuset, det ljusblå på den. Pojken har med en gul blyertspenna och ett skrivhäfte i mattblå färg, han arbetar på egen hand med att lära sig. Han går inte i skolan, men han har ett namn, Tor Kangas. Han kunde inte vara i skolan, han förstod inte språket, han knäckte inte koderna, han flydde skolan med föräldrarnas stöd. Två ord härskade tråkigt och tidsödande. Han skrev sin egen berättelse, inte bara en berättelse utan flera stycken. En berättelse handlar om rävarnas lya, den har ibland ett mörker, som är svårt att uthärda. En sommar blev de tre valparna dödade inne i lyan, när tiken var på matsök. Någon kastade in ett eldklot, valparna blev förvirrade, rökskadades och hittade inte ut i tid; pojken fann dem döda nära en reserv- utgång, men det var för sent. Men han röjde upp i lyan på alla sätt och nästa vår anlände samma tik igen. Pojken kan vara med rävar- na som en like, han kan övernatta med dem. Han kan ge dem mat ur sin hand. Han kan tala med dem, de har inget människospråk, men de gör saker och rättar sig efter vad Tor säger, som detta om att gå till vattnet, de har nu ohyra på sig, särskilt tiken har kala fläckar på sin rygg. Tor ska ta en salva från sin fars djurapotek och smörja både tiken och de två valparna. Han ska även bära en valp i taget till vattnet, för tvätt och för att lära dem att undvika de svåra stupen på väg till vattnet.

Jag bara lyssnar, avbryter aldrig. Men jag följer solljuset, som torkar upp på kullarna efter regnet, vackrast är det där när månskenet klättrar upp längs med rävarnas kullar.

Men idag ber han mig ta hand om de döda ankungarna, han tror att de bär på en smitta han vill inte ta några risker. Därför ska jag ta hand om ankungarna i min sopsäck, ta hem dem, bränna dem och gräva ner dem.

På kvällen tänker jag på lustgårdens lya, det stora mörkret och ondskan, liksom på de särskilda hjälplinjerna i det blå skrivhäftet och Tors vackra skrivstil. Tor har så många berättelser, att jag har legat vaken hela natten. Ibland har drömmar kommit förbi med darr- gräs och det förrädiska vattnet på myren, där älgkalven gick ner sig och där jag talade med tallen, just när natten skulle dö och solen tända sin lykta. Jag försökte att tala med tallen, men jag är inte herre över det språket, men det är Tor, som är en del av en organisk helhet.

Tors berättelser är utanför vårt språk, tveklöst bortom skolans språk och maktens, hans språk har andra ord, ord utan hierarkier, maktsymboler, tillgjordhet och förmätenhet. Tilltalet är rakt, äkta och naket. Tors språk tillhör rävarna, vågorna, vindarna och strand- tallarna. Han kan stå länge och tala intill ett träd, han kan smeka barken, stammen och de torra grenarna, omfamnande och livgivande, han kan lyfta sina händer mot himlen för att få sina ord välsignade. Det uppstår något särskilt runt Tor när han gör detta; han omsluts av någon sort av energi – värme- energi, elektrisk energi eller rörelseenergi.

Detta samtal suger krafterna ur Tor, han blir efteråt trött och håglös och somnar ofta i gräset. Många gånger har jag hört Tors tal, det är ofta ord svåra att uppfatta, men det är samma ord och ljud, som återkommer; jag tänker på min husfilosofs ord att vanor kännetecknas av upprepning och pålitlighet.

Det märkliga är att det kring Tor och trädet kan uppstå ett ljus, som är särskilt, jag minns särskilt de blåa skuggorna under den största strandtallen och det silverfärgade ljuset kring alen, samma färg som på mjuka frosttuvor i mars. Tor Kangas använder aldrig ord som hösttrist eller vintergrått. I rävlyan har Tor samlat många blågröna slaggstenar, som skapar ljusreflexer, som är till glädje för rävarnas lek.

Detta med Tors språk får vi ge några ord till; jag kommer med mina sanningar från skolor och böcker, från filosofer, frimurare och ordvrängare. Det är inget språk, som Tor känner, för honom är mitt språk ett milt mummel, ett lätt tjatter och ett märkligt, oäkta blandspråk. Tor dömer inte, men han ser på mig förvånat, med klara gryningsögon. Tor har mött det språket under sin korta tid i skolan, där försvann hans ord. Han blev tve- kande, han började att stamma och den sista tiden blev han stum. Han förstod att hans ord hörde inte hemma där, de bara flaxade runt, utan att landa och finna reden. De andra barnen retade honom varje dag, det var för olika saker, det kunde gälla hans löjliga, stickade mössa eller granarnas röda kottar, som han bar till skolan för att visa.

Jag är utanför Tors språk, som tränger in i trädens inre och djurens kroppar. Jag kan bara lyssna, inte pladdra mitt eget, inte avbryta, jag ser ju vad hans ord betyder för trädens välmående och växande. Jag ser förändringen hos rävvalparnas växande, jag ser att vingen läker hos både vråken och gräsandshannen, draken. Tors ord har en kraft och en livsenergi, bortom förnuftet. Han är läkare, en helare!

Tor är upptagen av andra, andra är upptagna av sig själva, alla andra, som jag möter talar om sig själva. Tor talar om andra och annat, han talar i förbigående om sig själv. De stora jagen sargar och sliter sönder många människors liv. Ingenting är av större vikt, än det som växer och lever omkring oss; Tor kan ägna en hel dag åt att visa mig vindeväxter, strandvinda, snårvinda och särskilt skärvinda, som växer på avfallsplatser och i skräpmarker, med blommor i den största skönhet, i vitstrimmigt rosenrött.

Inga växter, inga stenar, inga träd eller buskar får rubbas eller flyttas.

De har alla sina självklara och egna platser. Människor ska inte ändra och lägga sig i denna tingens ordning. Stenar ska inte klyvas eller sprängas och bäras bort från sina platser, skatan ska veta gråstenens plats, ingen ska beröva hägern den särskilda ädelstenen i vatten- brynet. Alla ska kunna orientera sig som vanligt, alla ska kunna bestämma ett plum- sande nedslag i vattnet, genom att se mot vråkens påle, tistelns tuva eller det torra riset. Riset ska vara kvar på sin plats, det ska inte brännas. Allt detta är bilder, som Tor målar, om och om igen.

Ingenting hindrar Tor från att slutföra sin berättelse för dagen, han frågar först om du vill lyssna, sedan berättar han; när det kommer ett oväntat och hastigt regn vill jag söka skydd. Då säger han att, det är ingenting märkligt, regnar gör det alltid, ibland. Tors slitna, solblekta kläder gör att jag fryser, när jag ser honom genomvåt. Han visar aldrig något besvär eller någon smärta, även om jag ibland har sett honom illa däran, med stora sår på både armar och ben, han läker alltid sig själv.

I sitt arbete i utmarkerna ska han skapa plats för brevduvor, han ska med deras hjälp utbyta tankar med människor i andra länder.

Det finns dagar när Tor är förändrad och främmande, en sådan dag kommer han, som vanligt med sin påse, men ur den tar han ett litet vitt paket, han vecklar upp det, i det finns en talgoxe, som har drunknat i regnvattentunnan, av svaghet och oförsiktighet. Fågeln verkar klen och färggles.

Det finns en annan liknande dag, som är förfärlig. Tor gråter häftigt och länge, han har under tre nätter vakat över den minsta rävvalpen; valpens trötthet har bara växt, ingenting har den ätit, sömnperioderna har bara blivit längre, nu har den stora sömnen kommit som en befrielse. På den fjärde dagen vaknar inte valpen igen, han har gått till nästa liv, bortom de tre kullarna. Tor vill vara ensam när han begraver valpen, skatan skrattar som vanligt och kråkan klagar från gråstenen.

Tor är alltid i rörelse, han har alltid något arbete framför sig, men han är aldrig gripen av jäkt. Han rör sig och arbetar långsamt. Han har ingen klocka, han finns och lever bortom tiden. Sorgen kan finnas hos honom, stor sorg under korta stunder, men annars andas allt stillhet och jämnmod i hans ansikte, behärsk- ning och lugn.

De dagar, som jag möter honom, kommer han ofta med förmiddagssolen; då är morgon- arbetet i ankladorna slut, han är på väg till rävarna, träden, och blommorna. Jag ser honom långt borta, han har mod att gå genom ungtjurarnas hage. Djuren lyfter lojt på sina huvuden och fortsätter med sitt. De rör sig aldrig mot honom. Tor kommer i ett ljus med smala strimmor av skuggor, så ser jag honom ofta närma sig; så minns jag det.

Nu är det mars, det är ett annorlunda liv på strandängarna och vångarna långt inåt land. Strandskatorna rör sig i nya grupperingar, det kommer till nya mönster och ritualer; drillar, flöjtanden och stundtals ett hetsigt spel. De är inte upptagna av att leta mat på stranden eller på de våta ängarna. De har helt andra tankar. Det kommer en tid av oro, ingen energi läggs på bobyggande, men de känner redan den stora oro, som ska komma när ungarna föds.

Under våren förändras mitt liv, liksom för strandskatorna, jag är ofta med Tor under de dagarna, som han är ledig, vi arbetar tillsam- mans på hans skapande i utmarkerna. Arbete, vila, samtal och enkel mathållning. Bröd, vatten, frukt, grönsaker och fisk, som Tor motvilligt grillar och äter.

Långa stunder, timmar, säger vi inte ett ord till varandra. Efter en lång tystnad kan Tor säga att hans liv, inte räcker till, det är fransigt och trasigt, han saknar hållpunkter och stadga. Just när han avslutat meningen klafsar en gräsandshona förbi i gräset, ett stycke bort.

Tor trevar med sina fingrar i sitt ansikte; just då kommer någon förbi på en röd cykel, skenar förbi.

Livet fortsätter i ett mellanrum, en glipa, en hölja, en glänta. Allt börjar om på nytt, ingenting får oss att rasa ihop, bara börja om på nytt.

The post Kring Ringsjön: Aning av vår first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Sävsparv, en i familjen fältsparvar

Sävsparven är en vårfågel, den kommer redan i mars, samtidigt med bofinken, den har gärna sällskap med gulsparvar och grönfinkar; det är något särskilt med grönfinkens gula vingsidor, de lyser upp.

Sävsparven möter ofta isfläckar i diken, snörester i skuggpartier i skogen, det kan även vara en nattunn is, som tisslar. Det är dagar då tofsvipan far över de översvämmade åkrarna med sitt utdragna gnälliga, i issörja. Större hackspettens vårvirvlar hörs.

Vårnattköld. Det blir en väntan på både blåsippsdagar och spirande, krusiga nässlor, men de kan anas. Allt kommer i en ordning, först hassel, sedan vide och sälg. Bortom skogsdungen finns bäcken som springer genom landskapet, nu genomskinlig. En dag kommer vråkarna dit, kretsar i cirklar, svävar ljudlöst.

Sävsparven gör inget väsen av sig, det gör däremot gärdsmygen från högen med ris och bråte, med sitt metalliska zittrande och med de ständiga snärtarna i stjärtrörelserna. Ögat är sammetsbrunt och stilla.

Sävsparven, med det engelska namnet reed bunting, söker sig till vassrika slättsjöar eller större sankmarker, den älskar att sitta på eller klänga omkring på ett vasstrå eller i en videbuske. Det bästa är bladvassområden vid sjöar och vattendrag, längre norrut myrar, den söker sig till skyddande videbuskar eller vassar. Boet läggs på eller nära marken i en tuva eller under omkullvräkt vass.

Det finns andra småfåglar i vassen, som rörsångare och skäggmes. Vassarna har en egen rovfågel, den bruna kärrhöken. Sävsparvens närmaste släktingar är gulsparv och videsparv.

Färgteckningen är diskret som hos andra sparvar. Hanen har svart huvud och strupe och en vit halsring, honan har en brun hjässa, mörka öronfjädrar, rostfärgad vingknoge och vit mustasch och en stor mörkbrun fläck på kinden, omramad av ljusa teckningar.

Det finns andra möten bredvid dessa, som kråk- blicken och gröngölingsskrattet, som tillhör vårskramlet. Intill hägerns tystnad och integritet. Och det hastigt påkomna, de hesa skriken.

Detta med kråkan är märkligt, den syns inte alltid till, men den finns alltid i närheten, återvänder till samma platser, men fördjupar sig sällan i nånting, när översikten och patrulleringen är klar. Den är som en självklarhet i det offentliga rummet, liksom Sten Peter Abel, som skördar grönkål och purjolök, året runt. Nu är framtiden oviss för hans odlingsland.

Samtidigt som sävsparven är stillsam, är den ständigt i rörelse, efter föda, särskilt gräsfrön, senare på säsongen insekter. Den ger ett oroligt intryck med en småryckig flykt, den rycker även med den vitkantade stjärten.

Det finns en tydlighet, i både det kolsvarta och det kritvita. Det överraskar hos sparven i säven. Men sävsparven, med det finska namnet pajusirkku, är en revirhävdare, vid revirbildningen är hanen både ilsken och aggressiv mot honan.

Sävsparvens sång är i vissa avseenden sammansatt, både ringande klar liksom stapplande och stammande, den är enkel och anspråkslös, samma melodi upprepas i evighet. Zieh, både lågmäld och långsam. Hanen sjunger sin strof från morgon till kväll, 12 gånger i minuten, alltså 720 gånger i timmen.

Det finns lite av fjolårsvassens torrhet och vårens klirrande i sävsparvens sång. Sången är som hela fågeln, osäker och sökande, inte bestämd, snarare trevande.

Sävsparvens sång påminner om det bofinken har att komma med, ett filande och filande på samma smattrande strof, med nästan omärkbara variationer.

Nu finns hägern (cinerea ardea) där igen med alla sina färger – vit, gråvit, svart och gulaktig. Stillastående som en gatuartist, som en frusen stod. Oerhörtstilla. Livet har stannat, nature morte. Från hägerns halsfjädrar faller det vattendroppar.

Och så detsamma – spanar, väntar och sträcker ut halsen. I flygningen är hägern seg och sävlig.

En grävling kommer lubbande längs grus- vägen, rinner hastigt ner i diket, samtidigt hamrar en hackspett förstrött, utan allvar.

Knipa, bucephala clangula

Det är den första snöfria dagen, Greta tar ut sin nya cykel, nu utan stödhjul, hon tar fram sin vårcykel. Samtidigt börjar en ny berättelse, en levande berättelse, inte torr och torftig som en krönika i lokaltidningen.

Det är sant, det är lätt att se övervintrare, men när isarna börjar att gå upp, då kommer knipan flitigt till öppet vatten. Efter gräsanden är knipan den mest spridda andfågeln. Så redan i februari ser vi dykanden, den dyker skickligt med ett litet dopp; den häckar företrädesvis vid älvar, åar, sjöar och våtmarker.

Det är något särskilt med hanens huvud med den vita, ovala fläcken vid näbbroten; huvudet är stort, nästan trekantigt med hög panna och toppig hjässa. Därav det latinska släktnamnet bucephala, oxhuvud.

Ett annat emblem är de gula ögonen, fågelns namn på engelska är just golden eye.

Hanen är vit, svart endast på ryggen, halsen och huvudet, det skimrar med grön metallglans. Honan är grå på rygg och bröst, har en vit halsring och ett brunt huvud.

Knipan (40 – 48 cm) har morotsfärgade ben. Det vitas kontrast mot den svarta teckningen gör vitheten så intensiv. Knipvitt, kritvitt.

Kniphanens karaktär är kylig och ren, det är en robust fågel, relativt skygg och återhållsam.

Återhållsamheten gäller inte parningsspelet, som är arteget. Hanen simmar mot honan med framsträckt hals tills huvud och näbb nästan rör vid vattenytan. Han blåser upp det vita bröstet och med ett torrt smattrande, kväkande läte kastar han huvudet uppåt och bakåt tills nacken rör vid ryggen. Erik Rosenberg har som alltid egna transkriberingar av läten, kväkljudet beskriver han sålunda – pre, pre, peech.

Det är som att dra fingret längs en kam. Sedan kan huvudet pendla fram och tillbaka eller åter kastas bakåt. Hanen kan då samtidigt skjuta fart genom att sparka med benen och det kan bli en rejäl vattenkaskad.

Det är lätt att tänka på storlommens parningsdans. Fåglarna simmar mot varandra med sträckta halsar och höjda näbbar för att visa den svarta strupfläcken, klatschar med vingarna böjer ner näbben mot vattenytan med spänd nacke.

När det gäller storlommen finns det annat att uppmärksamma som det hårresande tjutet, storlommens landning på vattnet med en mjuk inbromsning med vingarna utspända och lätt vinklade. Storlommen är både uttrycksfull, skulptural och formfulländad.

Nu kommer en gråsiska och drar till sig uppmärksamheten, fågeln med den lilla röda, karminröda, blodfläcken, den har slagit sig ner på ett rostigt jordbruksredskap i en åker- kant. Den är inte meddelsam, den visar snarare en bortvändhet. Den flyger raskt till tistlar på en ödetomt. I ett slysnår står en dressin, som Arne Skinnar lyfte av spåret 1944 och ställde tätt intill jordkällarens breda rygg.

Nu åter till kniphanen, när den lyfter för avgång, då hörs det typiska ljudet från vingarna, ett visslande, ringande och vinande, därav artnamnet clangula, klingande. På danska heter fågeln helt rätt hvinand.

Knipan har på sina håll ett mycket gott anseende, kanske inte i Närke där den stundtals benämns gnällvinge, däremot i Bohuslän har den ett stiligt namn, isand, ett namn som förefaller kunna vara hämtat ur konstnären Lennart Sjögrens färgkoppar i akvarellådan. I Finland är knipan något av en nationalfågel, knipan är en av de mest framträdande fåglarna i Kalevala.

Knipan är hålbyggare, föredrar gamla spillkråksbon, men det duger även bra med holkar; redan innan ungarna kan flyga måste de lämna boet. Honan hoppar först ut och lägger sig nedanför boet och lockar ut ungarna som med livet som insats, som nedrusande kamikazepiloter, kastar sig ner från boet, som kan ligga på över tio meters höjd. Sedan följer de honan till närmaste vatten, som kan vara ett bra stycke bort.

Knipan är något av en urfågel, som drog med oss människor i åldrig tid när vi vandrade över ängar och slätter efter byten och rötter. Det är minnen som kommer längs blåbärsstigen liksom tankar om risets förvandling under hösten i rostrött; blåbäret saknar lingonets trots och vilja.

Det är vackrast, när det gryr.

Fiskgjuse, ganska gudomlig med ett stiligt latinskt släktnamn, Pandion, efter en athensk kung

Fiskgjusen är en stor fågel, bara örnarnas vingspann är större, fiskgjusens vingbredd är lika stor som den hos den röda gladan, mellan 145 och 170 cm. Artnamnet haliaetus betyder egentligen havsörn; ibland kallas fågeln enbart för gjuse, i skilda delar av landet benämns den med skilda namn, som fiskörn, fiskhök, fiskgös och fisktjuv.

Ordet gjuse är inte helt lätt att bestämma och definiera, några påstår att ordet har släktskap med det fornnordiska ordet gjösa, som betyder spruta ut eller strömma ut.

När fiskgjusen dyker efter fisk sprutar vattnet högt i vädret och det kan vara detta som gett fågeln dess namn.

Andra förklaringar till ledet gjuse är att det helt enkelt betyder ljus, men det kan även vara ljudhärmande.

Fiskgjusen söker sig till ljuset, vattnet och de trädklädda holmarna.

Fiskgjusen håller till vid fiskrika sjöar, där det finns gott om mat mört, gädda, braxen och abborre. Braxarna rör sig som en rad silverskivor i mörka vatten. Fiskgjusen föredrar öppna vatten och vatten med god sikt, det finns fortfarande klara sjöar, med halvmultnande grenstumpar, en och annan stubbe och bortglömda eller förlorade fiskeredskap.

Boet byggs ofta ett bra stycke från vatten, det är ett bo med fri utsikt i breda trädkronor, företrädesvis tallar. I boet hörs tystnadens vindar i mörkret och alla fåglars sånger är både nära och långt borta. Boet kan även finnas i ett sjömärke eller ett torn, det är inrett med mossa, torv, halm och lavar.

Boet används år efter år och blir genom ständig påbyggnad, större och större. Boet är en väldig och praktfull byggnad.

Lätet hörs vida omkring, ett skarpt visslande, med stråk av ynklighet. Fiskgjusen är för det mesta tystlåten, det kan man inte säga om aftonfalken, som skrikande far från skär till skär, till holmar i mörka vatten.

Vjiiu, vjiiu, vjiiiu …

Fiskgjusen är både vacker och stilig, den är lagom skygg och där den sitter i sitt bo, är den närmast kejserlig, som örnen.

Färgteckningen är ovantill brunsvart och undertill är färgen kritvit, det finns vissa tydliga kännetecken, som de smala vingarna, de vitsilverskimrande undersidorna och knogarnas tyngd.

Fiskgjusen lever uteslutande av fisk – det grymma spjutet faller från hög höjd, klorna klyver först vattenytan, sedan ett första grepp om fiskryggen och sedan fiskens buk. Ett plaskande och ett plumsande. Vägen mot boet beskriver Erik Rosenberg, så här:

”flyger bort med en större fisk hängande som en gondol med huvudet framåt i klorna” Fiskgjusen lever ett långt liv, den högsta kända åldern är 26 år och 1 månad, det är uppenbarligen lyckosamt att äta fisk, fiskgjusen har dock haft svåra tider, dels på grund av spridningen av miljögifter, dels på grund av ett hårt jakttryck.

Fiskgjusen flyttar långt, till Senegal och Nigeria i Västafrika.

The post Tre fåglar och några till first appeared on Opulens.

JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Ola Hansson

Poeten och journalisten Ola Hansson var verksam under andra hälften av 1800-talet och en bit in på nittonhundratalet, hans debut med Dikter kom 1884 och året därpå kom Notturno, nitton nattstycken från olika årstider, med skilda stämningar. På ett skickligt sätt fångar han rörelser och förändringar i natur och omgivningar. Samtidigt fångar han det skånska landskapets själ med doften av våt höstjord och en grå, vemodstyst färgton över hus och gårdar, som en elegisk skymning.

Notturno får inget gott mottagande, trots att den idag av flera ses som en av åttiotalets viktigaste diktsamlingar.

Ola Hansson har sina rötter i bondelandskapet och gården i Hönsinge på Söderslätt är och förblir det rum, som finns nära hans slättbohjärta. Allt som oftast återvänder han hem i sina dikter. Han reser och rör sig

mycket i Europa, men det som klingar klarast i hans huvud är hembygdstonerna, där föds många av hans lyriska melodier. De kommer fram vid vandringar över stubbgula fält, bredvid glimmande kärr, sädesstackar och med hästars frustande i en fuktad höstplöjning.

Människa och landskap blir ett.

Det finns både en känslighet och en täthet i hans sätt att formulera sina dikter, han är en skarp och intelligent vaken iakttagare, även en god lyssnare, med utpräglad minnesskärpa. Bildspråket är självständigt och djärvt.

Han kan i bilder lyfta fram och dyrka sin mor, minnas deras promenader och den veka, dämpade tonen i hennes ord.

Ur minnet ta fram byn i regndis och blåst, när mörkret tätnar och de knappt ser det

lergula dikesvattnet – för en stund glöms allt bort, för den våldsamma ryggvärken, som tar över och dominerar. Smärtan ställer sig i vägen och skymmer.

Det är ofta dikter om rörelser och skiftningar, bunden och ofri vers, han binder till en början orden med remmar och tvingar in dem i band med rimtrådar. Det blir så i de första diktsamlingarna. Efter hand blir han friare, han blir rent av en av den fria versens och prosalyrikens pionjärer. Han blir i många stycken en nydanare inom poesins fält.

Under molngrått insjövatten blir han innesluten i ljudlöshet och frånvändhet, hänger sig åt grubbel och rids av nattmaror. Det kan finnas starka ljud – och ljusbilder i Ola Hanssons diktstycken:

”Det kvällades sakta. Klubbans slag
mot tjuderstakarne ljöd
och aftonhimlen prunkande fin och gnistrande sidenröd.”

De ljuden glöms aldrig. De tunga slagen med träklubban, rasslet i stållänkarna och kon, som uppsluppet står tjudrad vid nytt, färskt bete.

I den svaga skymningen går det att se pilträdsrader, höra en stalldörr, som slår och en hund skälla.

Den sista svängen bortåt vångarna, tillsynen av djuren och förberedelserna inför natten, en självklarhet och en nödvändighet, även på Rustgården i Hönsinge.

I dikterna från ungdomen har hans ordbyggnader ofta ett konstlat, poesiliknande språk, det skrivs om svällande apelknoppar, sprickningsstunder och stigande safter.

Det blir en överlastad ton med konstruktioner, som ställer sig i vägen för läsaren som blåsvarta skyväggar, för att använda Ola Hanssons egna ord. Förklädnader. Ordmaskerader.

Litterära poseringar.

Dikterna speglar även Ola Hanssons sammansatta personlighet, han kände sig ofta ensam, otålig och känslig, han hade svårt att finna sig till ro, då fanns det alltid en möjlighet att återvända hem, att minnas, att gräva i glömskan och blottlägga minnesblad. Att tänka på sin hembygd, att tänka på sitt folk, minnas, bara minnas, det tröstlöst, långa slitet, knastret från vedkaminen och isrosorna, frostblommorna, på fönstret.

Ola Hansson umgicks med Victoria Benedictsson, de besökte gemensamt Ringsjöbygden:

”En vacker förmiddag, midt i hetaste juli månad, sitta enkefru Hjort, hennes tvenne unga döttrar samt Truls å verandan till hennes landtställe i sommarligt dolce far niente. (Ital. – det ljuvliga i att göra ingenting) Utanför den af grönskande klängväxter kringsvalade verandan sluttar trädgården ned med många blomster och lummiga bersåer; bakom densamma slutta än vidare mognande sädesfält; och bortom det hela vitnar i middagshettan Ringsjön, i sin ram af blånande bokskogar.”

Ola Hansson mötte sommaren 1885 en annan författarinna, Mathilda Kruse, gift Malling, mera känd under pseudonymen Stella Kleve. De möttes i hennes föräldrahem i Vetteryd, ett stenkast från Ringsjön.

Det är säkert vid Ringsjön de två gick, Mathilda och Ola, de hade känslor för varandra.

På ett foto från en författarträff i Hörby i juni 1886 ses Ola Hansson med Victoria Benedictsson och Mathilda Kruse.

Att läsa Ola Hanssons lyrik är att dras in i ett spel om våra liv och våra omgivningar, det går inte att säga att hans ord präglas av spänning och virtuositet, snarare ligger det en dov täthet över dem och en slöja av frånvaro. Just så, en intensiv närvaro saknas.

De emblematiska motiven står där som fyrbåkar, en beslöjad äng, en klunga med björkar eller några hus vid byvägen, en jungfru i vitt. En hop av ord, irrar i tankarnas vågsvall, det är som en häger som söker bygga bo i öppen sjö, eller på en sumpholme, som är borta nästa dag.

Det vimlar inte av improvisation och lekfullhet, eller lätthet, som inte har någonting med förenkling och brist på ansträngningar att göra, det kräver både ansträngningar, reflektioner, prövande av val och skärpning.

Allt för att skapa ett kraftfullt, rytmiskt och dramatiskt bildspråk. Som hos en bildkonstnär, där varje yta mättas och varje färgklang förtätas.

The post Kring Ringsjön: Ola Hansson first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Victoria Benedictsson var en av 1880-talets tongivande realistiska författare, hon skrev ofta under pseudonymen Ernst Ahlgren och inte sällan skildrade hon kvinnors begränsade livsvillkor, i bland annat prosaböckerna Pengar och Fru Marianne. Det var i huvudsak mellan åren 1884 och 1888, som hon framträdde på den litterära scenen. På hennes tid hade orden ofta en högtidlighet; då ett par fattat tycke för varandra och offentliggjorde sin förlovning, då användes ordet eklatera, ett ord med franskt ursprung. Vid brevväxling bör den som mot- tagit ett sådant brev svara i brev med texten p.f, pour féliciter – för att lyckönska.

Ett svårare ord att handskas med från hennes tid är skalkaktig, som betyder skämtsam. Först tänker du på ordet skalk, som en hård kant på ost eller bröd. Men detta är någonting annat, som gränsar till gyckel och lurendrejeri. Sålunda står det i Bibeln denna varning: ”Om skalkar locka dig, så följ icke.”

Det är otvivelaktigt så, att med Victoria Benedictsson, A.U. Bååth och Ola Hansson fick Skåne ett självmedvetande och en plats i litteraturen.

I den första boken, som bär författarnamnet Ernst Ahlgren, Från Skåne från 1884, skriver hon om sin kärlek till landskapet och till människorna; hon skriver med inlevelse, närhet och förtrogenhet om bokskogen, sädesåkrarna och Ringsjöns stränder.

Hon prisar de fagraste ängar kring vattnet och gör ofta utflykter dit med sina vänner. Ringsjön har i beskrivningar fått smickrande tillnamn, Claes E. Lindskog talar om Skånes litterära källa och titanen August Strindberg benämner den Skånes största skönhet.

Victoria Benedictsson ser och följer arbetet på vallarna och hon hör kalvarnas brölande, från sitt hus på Råbygatan 8 i Hörby (där bodde hon mellan åren 1873 till 1888), där luften var sval men tung att andas, hon levde i ett kärlekslöst förhållande. Hon längtar ut i världen och reser flitigt till Stockholm och Paris, under långa perioder mellan åren 1886 och 1888 bor hon i Köpenhamn.

Victoria Benedictsson känner sig innestängd och snärjd med sin man och sina barn, fem styvbarn och två egna barn, hon känner en tomhet och en saknad, en längtan efter nya människor och nya stimulerande miljöer.

Hon söker friheten och självständigheten, bort från småsinnets skrubb, som är byggd på en grund av konventioner, skvaller och bevakning. Under sina första år i Hörby deltog hon flitigt i sällskapslivet, både i dans och skridskopartier, men med åren valde hon ensamheten, isoleringen, delvis är det betingat av en svår sjukdom, hon skriver om plågorna av en vandrande benflisa i ett brev från bör- jan av september 1886. I hennes texter kan man finna henne, där stänger hon in sina tankar.

Ofta upprepar hon i sitt skrivande, att allt tvång är olidligt och några ord återkommer hon till – avfärd, utbrytning och uppbrott. Hon bryter sig ut i hemmet och lever sitt eget liv.

”Det är icke för muntert att nödgas bo, där det aldrig finns sol; det alltid finns mörker.” Victoria Benedictsson följer på sina prome- nader ofta ån, här möter hon hägerparet, som lyfter i morgondimman och fäller en fjäder, just intill ån. Hägrarna kan stå stilla hela dagen, som statyer bredvid alarna vid vattnet, de kan flytta sig från grunt till djupare vatten, utan ett ljud. Victoria är uppmärksam, hon kan se vattendropparna i hägrarnas halsfjädrar. Det finns morgnar när hägrarna är borta, då kan Victoria längta efter dem, även om de är stilla som bildstoder. Hon vill så gärna se hägern lyfta och pröva vingarna. Inte bara vara stilla, sluten och frusen. Men störst är ändå tystnaden, skyggheten och integriteten.

Victoria känner vingslagens kraft, den stannar kvar i hennes inre. Så, en dikt från hägerriket av Ingela Strandberg:

”bäcken som sprang

nerför landskapet

med en genomskinlighet

i fickan, regnbreven

som skickade småfisken

till mig där jag stod

omskvätt av pladdrande vattenmun”

Hon ser även vråkarna segla tysta, utan vingslag. hon hör den breda dialekten, hon blickar ut över de flacka åkrarna, driver den alldagliga enformigheten framför sig, detta blir alltmer en plats att förfäras över. En plats där allt mäts med en futtig landsbys måttstock. Skrivandet blir för henne en räddning undan verkligheten, att skriva blir ett sätt att visa för sig själv och andra att hon duger något till, dessutom kan hon ju tjäna egna pengar.

Victoria Maria Bruzelius föddes den 6 mars 1850 på gården Charlottenberg i Fru Alstads socken i sydvästra Skåne, i en by med det franskklingande namnet Domme. Hon var dotter till lantjunkare Thure Bruzelius och hans hustru Helena Sofia, född Finérus. Ordet lantjunkare är ett stort ord med tysk doft, karaktär av militär och talar om att det rör sig om en herreman, patron eller godsägare. Det är lätt att förflytta sig till tyskt 1800-tal.

Victoria hade två systrar Margrethe och Helena Sofia. Victorias far slog sig på lantbruk, som han aldrig lärde sig förstå, 1863 går fadern i konkurs, familjen flyttar till ett mindre hemman.

Förhållandet mellan föräldrarna var spänt, de bodde i var sin ända av huset och träffades aldrig mer än i matrummet, som låg mitt emellan de fientliga zonerna. Victoria skriver själv om sin far; han var en gammal, gråhårig man med militärisk håll- ning och han bar vintertid en stor pälsrock, som föreföll mera passande i Ryssland. Han var en jätte med en berghälsa.

Det fanns två saker hos hennes far, som var tilltalande för henne, han tyckte om friluftsliv och han hade en särdeles god förmåga att berätta. De historier, som han berättade färgades av hans sinnesstämning. Över hans ord fanns en påtaglig humor, rikt med känslor och inlevelse. Victorias far lärde henne även pojklekar, som att brottas och skjuta med pistol.

Om sin mor har Victoria inte lika mycket att berätta, hon säger att hon skulle passat bättre som abbedissa i ett kloster, hon var alltid tragisk och utan känslor och tårar. Barndomen satte djupa spår, för resten av Victorias liv, hon fick aldrig vara ett barn, barndomen kapslades in och blev kvar inom henne hela livet, djupt inne i henne. Victoria lärde sig två saker i barndomen, att framför allt odla sanning och rättvisa, marmor- rättvisa.

1867 tvingas familjen att sälja sin gård och flyttar till dottern Margrethe och hennes man Christian Ekström i Hårderup, som arrenderade gården Hårderup 9, från 1856 fram till Christians död 1877. På hösten 1867 får Victoria plats som guvernant hos familjen Trägårdh i Alestad.

Under de sista åren på 1860-talet träffar Victoria för första gången, postmästaren i Hörby Christian Benedictsson, 48 år är han 1870 och Victoria är då tjugo, han är änkling och har fem barn. Det börjar att brevväxla, förlovar sig och ett halvår senare gifter de sig. Allt går hastigt. Det visar sig inte helt lyckat, när Victoria senare talar om sin man, så säger hon att han är en gammal gubbe, han är inte elak, han tillåter ett stort oberoende, men hon känner stundtals ett hat mot honom, postmästaren bakom luckan som har en passion, pengar.

När stormarna i Victorias liv är som starkast, kan hon känna en längtan, bort till andra stränder, men även bort från livet; hon förlorar sitt huvud, hon har svårt att reda ut saker och ting, över henne sköljer en stor trötthet, en livströtthet. 1888 kommer en novell med den betecknade titeln Livsleda. Hon förlorar lusten till skrivande och drabbas av en nedsatt arbetsförmåga.

Hon känner många dagar, att det går inte längre, hon vill inte delta i livet, ingenting är som förr. Hon är söndersliten. Slutet blir en dramatisk död på Hotell Leopold i Köpenhamn, men det kommer inte plötsligt, alla tankar om döden har pågått en längre tid, när hotellsonen Svend Leopold och den hotellanställda Ingeborg Larsen gör upptäckten. Och ser på den blodiga rakkniven. Allt skedde på Hovedvagtsgade, en mindre gata vid Kongens Nytorv.

Hot och försök att ta sitt liv har varit flera och pågått under omgivningens likgiltighet. Författarkollegan Ola Hansson skriver i ett brev till Mathilda Kruse i början av augusti 1888 att Victorias död inte kommer oväntat, hon har en tid umgåtts med sådana tankar. Att ta sitt liv förefaller ha blivit mera beslutsamt efter mötet med den danske kulturkritikern Georg Brandes, hon följer hans föreläsningar i Köpenhamn, hösten 1886 och 1887.

Det finns de som påstår att Georg Brandes var Victoria Benedictssons älskare från 1886 fram till hennes död, det är svårt att förstå, däremot är det uppenbart att hon inte ville återvända till Sverige, hon är begravd på Vestre Kirkegaard i Köpenhamn.

Några ord om Ola Hansson och Mathilda Kruse, gift Malling, som skrev under pseudonymen Stella Kleve. De brevväxlade flitigt, han uppvaktade och friade till henne, utan att få ett positivt gensvar. Det finns ett otal brev till fröken Mathilda Kruse Vetteryd, Tjörnarp, undertecknade med Er Ola Hansson.

Stella Kleves (1864 – 1942) författarskap är märkligt, det rör sig mellan olika genrer, influenserna växlar, under en period är hon under inflytande av dekadensens apostlar, under en annan period märks en tydlig påverkan från impressionismen. Hennes historiska romaner och herrgårdsberättelser nådde en stor läsekrets.

Vilhelm Ekelund blir djupt tagen av Victoria Benedictssons öde, det ger han uttryck för i dikten Ernst Ahlgren, där han beskriver en tågresa 1900 på linjen mellan Hörby och Snogeröd, en höstkväll med mörker och blåst, när landskapet skiftar färg. Han sitter vid fönstret och stirrar ut, i en tröstlös, svart skymning och då ser han Ringsjöns vatten, silvermatt och svagt rosafärgat. Plötsligt blir mörkret ännu mera ängsligt. Han ser två kvalfyllda och stumma kvinnoögon.

”Och jag ser och ser…

ser all den namnlösa våndan

i dessa ögon

ser allt det pinade,

ångestfulla,

blödande,

ser det brinnande,

smärtefullt sammandragna pupillerna

borra sig mot mig,

känner dem stinga

glödhett, vansinnigt.”

Och Vilhelm Ekelund följs under resan av dessa stora tysta kvinnoögon, i ett svart, susande mörker.

Det finns en man i Victoria Benedictssons liv som har en särskild betydelse, det är författaren Axel Lundegård. När hans far 1881 installeras som kyrkoherde i Hörby, då sker en förändring i Victorias liv, hon börjar att umgås med familjen och mellan Axel och henne utvecklas en förtrolig vänskap, han blir en livskamrat. De utbyter både tankar och förtroenden, det uppstår ett nära litterärt samarbete, det blir också Axel Lundegård som fullbordar hennes oavslutade arbeten och tar hand om hennes brev.

The post Kring Ringsjön: Victoria Benedictsson first appeared on Opulens.

JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Vilhelm Ekelunds brev

Det sägs om Vilhelm Ekelund att han inte är en folklig poet, snarare exklusiv, för ett fåtal läsare, i sin poesi är han avvisande och inåtvänd.

Det som han skriver, framför allt hans dikter, är en angelägenhet för några få. Det finns väl en viss sanningshalt i detta, även om hans vandringsdikter är öppna och där han vägleder oss läsare, som en forskningsresande, som tar oss med på expedition.

Nu är Vilhelm Ekelund en sammansatt karaktär, han lever under svåra levnadsom- ständigheter under sina många resor, periodvis saknar han bostad och tvingas sova under bar himmel, sub divo. Han visar stora skift- ningar i sinnesstämningar som pendlar mellan spontan hjärtlighet och rent svinaktiga, obehärskade beteenden mot människor. Han är oberäknelig och lynnig, inte sällan i sina expressiva uttryck, visar han både energi och oro. Med andra ord är han retlig, misstänksam och snarstucken, särskilt under långa tider, i mörker. Så är det, så ska det vara.

I Vilhelm Ekelunds dikter, såväl som i hans essäer och aforismer går det att följa utvecklingslinjer i hans liv, följa hans tankar och idéer. Det går att skönja linjer, som är vaga och antydande, och konturer i ett brett för- fattarskap, liksom att se hans kvaliteter som kulturskribent och översättare.

I Vilhelm Ekelunds brev kommer vi närmare honom, intill det personliga och det vardagsmässiga. Breven har en uppenbar tillgänglighet. Det finns två volymer, en från åren 1896 till 1916 och en från 1917 till 1949. Båda förtjänstfullt redigerade av Nils Gösta Valdén och Algot Werin, med initierade förord av den sistnämnde.

Dessa samlingar omfattar brev till många – förläggare, tidningsfolk, familj, vänner och bekanta. Och framför allt vanliga människor, som läst, det som han har skrivit.

I breven går det att utläsa det mesta, från takt, hänsynsfullhet, uppriktighet till riskabla svängningar i humöret och ett eldfängt temperament.

När det gäller kontakten med förläggare visar Vilhelm Ekelund ingen utvecklad känsla och inget sinne för kompromissvilja.

Det finns en brevväxling med ett fåtal kvinnor som Eva Hultman, Kerstin Hamilton och framför allt Amelie Posse, gift Bjerre.

Detta är sammansatta brev där Vilhelm Ekelunds svaga gren märks tydligt, att uttrycka och kommunicera känslor; här visar sig en rädsla, en oförmåga och en stolthet. En resning av en hög integritet och ett stort oberoende. Ibland sänker han garden och brister ut i ett naket kärleksbrev med stor intensitet, till Amelie Posse.

De starkaste breven kommer från vanligt folk, han besvarar brev från sina läsare, från många, där hans ord har betytt mycket.

Han ger sig tid, han skriver i lugn, stillhet och ro, stundtals kort oh nyktert det är rörande att läsa. När han tar sig an brev från människor med stor livserfarenhet och många reflektioner bakom harven och plogen. Från det mänskliga, från det nära i växande och grönska.

Så kommer det tillbaka, hans storhet – att se den enskilda, lilla människan.

Och han kan vara öppen och spontan, som i breven till vännen Bengt Lidforss.

Plötsligt, när jag sorterar mina tankar, minnen och anteckningar från en sommarresa i Värmland, upptäcker jag något slående.

Ljuset, det skimrande ögonblicket, som glimmar mot mörkret är det som skapar och föder livet i Göran Tunströms författarskap.

Solen och bäcken.

Om Vilhelm Ekelund

Algot Werin (1892-1975), bibliotekarie, förlagsman, litteraturforskare och professor i litteraturhistoria, skriver inkännande och nära om Vilhelm Ekelunds barndomsvärld, en barn- dom som var lycklig, inte mörk och sönderslitande som hos Maxim Gorkij.

Vilhelm Ekelund växte upp i en skyddad och lycklig värld.

Fadern Johannes var en gladlynt och trevlig människa, modern Johanna var allvarligare till sin karaktär.

Johanna Ekelund hade som ung varit i tjänst hos Victoria Benedictsson i Hörby, en författare, som hörde hemma i Ringsjöbygden, som Vilhelm Ekelund själv.

I författarskapet finns ständiga påminnelser om barndomens fina förhållande till naturen, Vilhelm Ekelund talar själv om Ringsjön, dess underbara betydelse för hans barndom, den går som en källåder i hans lyrik.

Det finns i landskapet fyra beståndsdelar, som ger det karaktär – Rönneån, Ringsjön, Ageröds mosse och Söderåsen.

Det blir naturliga och återkommande vandringsleder för Vilhelm Ekelund, och han tar långa promenader, han gör det ofta, med varierande färdkost, som några grahamsskorpor i fickan bredvid en bok, som Treasure Island. Rönneholmsmossen blir Vilhelm Ekelunds Skattö.

I skolan skötte sig Vilhelm Ekelund särdeles väl, han fick goda omdömen och vitsord och här väcktes hans stora intresse för litteratur. Hans uppsatser väckte förundran hos många, de hade ett grundläggande fel, de höll sig inte till ämnet.

Vilhelm Ekelunds känsliga natur visar sig när han skriver om en plågoande till lärare, liksom när han närmast i extas skriver om blommor som skogsstjärna och svärdslilja. Orden extas och exstatisk är Vilhelm Ekelund särskilt förtjust i när han talar om sin hembygd.

Tanken och idéerna kring hembygden lever kvar hos honom i hela Vilhelm Ekelunds liv. Algot Werin återger några ord som han sade fram till sin hustru, en morgon kort före sin död: ”I natt har jag haft det bra – jag har drömt om min barndoms skogar och bäckar och har druckit deras vatten.”

Ernst Norlind (1877 – 1952), konstnär och författare, återger några minnen från en gemensam skoltid i Lunds Katedralskola.

Vilhelm Ekelund skilde sig från andra – överkänslig, ömtålig. ”Ofta stod han fördrömd och ensam och betraktade de andras lekar.”

Familjen verkade ha det knappt, Vilhelm Ekelunds kläder var ofta urvuxna och slitna. Ernst Norlind har även minnen av Vilhelm Ekelund som vuxen, från gemensamma vandringar.

Ernst Norlind talar om hans beläsenhet, liksom om exklusiviteten i hans lyrik, det krävs stora förkunskaper för att förstå.

”Han var säkerligen en av de ensammaste människor som levat.”

De arbetade i gemensamma projekt, så skriver Ernst Norlind:

”Han var inte lätt att handskas med och den minska motighet kunde utlösa våldsamheter i brev, så att man baxnade.”

Walter Klein (1882-1966) advokat och under flera decennier, en av Vilhelm Ekelunds närmaste umgängesvänner ger i minnesbilder en gestaltning av en mäktig och i mycket en gåtfull personlighet, så skriver han.

Walter Klein sammanfattar Vilhelm Ekelunds credo:

”Den röda tråden i hans verk och liv synes mig ha varit ett djupt och lidelsefullt sökande av den innersta sanningen om sig själv och om berättigandet av sitt eget liv, av sin genius.”

På den resan avvisar Vilhelm Ekelund det triviala och det platta, men även det glatta eller anspråksfullt spirituella.

Vilhelm Ekelunds karaktär är mer än kärv, han kunde mot omgivningen visa drag av fientlighet, misstänksamhet och aggressivitet, inte mot familj och vänner, men i umgänget måste man vara försiktig, och undvika det bekymmersamma och belastande.

I umgänget med Vilhelm Ekelund var det inget tal om konversation, han var lakonisk och full av underfundiga antydningar, kort och enkelt var hans tal, hans tal var saktfärdigt och skånskt folkligt.

Det gällde inte möten på tu man hand på lokal som hotell Mollberg i Hälsingborg eller på hotell Reisen i Stockholm.

Walter Klein skriver även om Emil Kléens rekommendation av Vilhelm Ekelund till den nystartade Malmötidningen, liksom om deras tankeutbyte om Vilhelm Ekelunds antisemitiska anstrykningar. Det blev en fråga, som bröt vänskapen mellan Walter Klein och Vilhelm Ekelund, i samband med detta pekar Walter Klein på författarens perioder av mörksyn, tvivel och depressiva tillstånd.

Tage Aurell (1895 – 1976) författare, journalist och översättare. Han var född i Oslo och avled 1976 på Arvika lasarett. Tage Aurell redovisar minnen, nedtecknade vid några besök under fyra marsdagar 1949.

Han skriver om Vilhelm Ekelunds tal om de stränga skånevintrarna i slutet av 1880-talet, om de förstörda byvägarna i landskapet, något om Jeremias i Tröstlösa och så ett betydande stycke om katten Tusse, persisk, blågrå och långhårig. Den tar inte småfåglar och älskar friska blommor. Tusse är vid tillfället tio år gammal och älskar barn.

Så kommer Gustaf Fröding på tal, hans goda vistelser i Lillehammer, elakheterna mot honom och inspärrningen.

Vilhelm Ekelund har bara goda ord att säga om honom som journalist – han skrev både genomtänkt och utmärkt.

Vilhelm Ekelund berättar så att han vintertid är en ivrig sparkstöttingsåkare, när isen har lagt sig gör han dagligen långa färder. Det finns en underbar bild, där Vilhelm Ekelund sitter i långrock och stilig hög hatt på sparkstöttingen med Tusse i knät.

Det är som brukligt med Vilhelm Ekelund svårt med konversationen, den kommer aldrig till, trots brännvin, delikata sillinläggningar och utsökt renkött.

Vid Tage Aurells sista besök, vankar Vilhelm Ekelund av och an, som han ofta gör, de talar om vädret och vårvintern, mellan vinter och vår, det är Vilhelm Ekelunds bästa tid, efter lång tystnad säger han, sommaren blir nog svår.

Anne-Marie Hedlund(1914-1988) berättar om några smådrag ur sin fars liv, hon skriver om besöken i traktens diversehandel och hans ouppmärksamhet när det gällde pengar. En märkbar sak är hennes fars nöje i att plocka upp alla möjliga saker i naturen, under sina vandringar, småsaker:

”Muttrar, snäckor, mer och mindre egendomliga träbitar och allt sådant. Han hade en stor ask full med knappar av alla sorter och storlekar, som han hade samlat samman från sina promenader.”

Han ville gärna att de i familjen, skulle komma till honom, när de behövde knappar. Dottern talar även om hur förtjust Vilhelm Ekelund var att vara med barn, särskilt road var han att ta med barn på isturer.

Vilhelm Ekelund gick aldrig till läkare, under sin sista tid blev han tvungen, han led mycket under de sista åren, han steg ofta upp om nätterna och vandrade fram och tillbaka i rummen. Men det fanns ljusa stunder.

”Far hade vid denna tid, innan krafterna voro alldeles slut, ofta lyckliga tillstånd och underbara drömmar, drömmar om sin barndom och hemtraktens bäckar, åar och ängar.”

Karl Vennberg (1910-1995), författare, översättare och kritiker är med en klar septemberdag 1949 på Skogsö kyrkogård vid Vilhelm Ekelunds begravning. Det är en dag då ljusglans och färger ger en höstlig arom av mognad och fulländning.

Kistan har enkla vita blommor och på något sätt återvände livet, men ”så stillsamt och ohörbart som Ekelund själv har uttryckt: dagen därute i tystnaden lyss: som en moder lyssnar vid barnets bädd, när det halfvaket rör sig i slummern.”

Utgång

Vilhelm Ekelund är på resa, från ett hotellrum i en stad, står han vid fönstret och lyssnar på allt larm och brus, då växer en annan bild fram.

”Då plötsligt hörde jag –
hur bortom larm och brus
en källa klang och spelade
inunder månbelysta löv
nedför en svart och träskig däld
i Stehags bokeskogar.”

Från dikten På resa, från samlingen Ur hjärtats vaggvisor,
efterlämnade dikter, 1970

Det är ingen klar september det här året, det är dagar av smärta och mörker, dagar av regn, kvinnornas gråt är nära, gråten bredvid
dimman, diset, molnen som urvridna trasor.

Det är snart oktober, där kommer fram i dimman Vilhelms föräldrar och hans bror, de är inte helt lätta att se i duggregn.

Det vet om varandra, fulländningen är nära och förbundet. En håglös dimrök drar bort, det hörs smatter mot plåttaket.

För en kort stund verkar alla utsikter hänförande, vattnet blänker och glittrar.

Klungor av hasselsnår och blåsippsknoppar, röda blommor dalar och slocknar i vattnet, allt var som en dröm.

Vilhelm Ekelund blev inte sjuttio år, det slog på 11 dagar.

(Texten bygger på resor i Vilhelm Ekelunds landskap, läsning av det han själv har skrivit, särskilt om hans resor och strövtåg. Dessutom läsning av vad andra har skrivit, som Algot Werins Vandring kring en sjö från 1967, En bok om Vilhelm Ekelund, red av Axel Forsström och K. A. Svensson från 1950, Britta Berggrens bok Medsols, anteckningar om Vilhelm Ekelunds liv från 1994 och Jonas Ellerströms skildring av Vilhelm Ekelund. Landskap och tanke från 2017. Främsta källan har varit de två brevsamlingarna, den ena från 1896 till 1916 och den andra från 1917 till 1949.)

The post Kring Ringsjön: Anteckningar om Vilhelm Ekelund – del 2 first appeared on Opulens.

JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Anteckningar om Vilhelm Ekelund

Ingång
”Nu blåser ljumma vindar,
i långa blida dagar
i ljus sig rymden klär.
Det gror i strandens hagar,
där redan bok och lindar
fått rodnad fin och skär.”

De första raderna i dikten Ringsjövår

Att söka sig upp till en höjd, ett krön eller en kulle, ger utsikt och frihet, ingenting står i vägen och skymmer. Den sökande blicken får rum och luftens genomskinlighet känns. Efter solens nedgång går det att se eldarna från utmarkerna, de ligger nära intill plåt- skjulen, som nu är halvt gömda, obebodda och omgivna av gråvatten.

Det går att upptäcka spår, tecken och riktpunkter för stigar och leder.

På strövtåg och vandringsleder går det att finna de sköna blommorna och dela sina erfarenheter med vännen Bengt Lidforss. Från en höjd i ensamhet, går det att uthärda allt från människors brackighet och slippa tillkrånglade typer; på de eviga vandringarna infinner sig ro och stillhet.

Det finns mycket att både upptäcka och uppleva; det fattiga, det enkla och det som andra går förbi. Särskilt efter ett reningsbad med slagregn och rivande stormar. Kortlivade virvelvindar drar med sig bråte, som för några är guldkorn.

Det är som när barnen vaknar ur drömmar om sommarängar och talar med gester av tveksamhet. Klara ögon hos stehagspojken ser både ljusets effekter och skuggornas spel. Till detta kommer hembygdens musik. Allt växer till en organisk enhet, det skånska landskapet blir en symbol av friskhet, klarhet och skönhet.

Det går alltid på håll att ana Ringsjöns vatten, ”stickande skarpt och vitt som snöstoft på frusen skare.”

Vilhelm Ekelund levde under flera år i stora städer, kalla och hårda, han talar om ett sumplandsliv; alltid står det tydligt för honom, att ”själens klara höglandsskälla” rinner upp i Ringsjöbygden.

Och där föds den vackraste dikten.

”Då voro bokarna ljusa, då var ån av simmande vit ranunkels öar sållad, ljus sin krona häggen gungad här där gosse jag vandra

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på glesa kronor. En vissling tåget sätteråter igång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.”

Dikten handlar om de två polerna, barndomens trygga landskap vid Rönneåns utlopp ur Ringsjön och en ångestfylld resa mot Lund. Fjorton år gammal flyttar Vilhelm Ekelund till Lund, möter där staden och förlorar sitt fäste, uppbrottet präglar hela hans liv.

Att märka

Texterna bjuder inga säkra ståndpunkter, inte heller färdigtänkta svar. Det är mera en serie betraktelser eller reflektioner, försök till av- gränsningar och formuleringar i skilda frågor. Det som i ett skede förefaller vara ett tom- rum återkommer en vacker dag på nytt som en melodislinga, det kräver ofta ensamhet och ingenting, som stör.

I ett kapitel är orden borta och glömda, både de nödvändiga och de onödiga ifyllnaderna. I nästa avsnitt är de tillbaka, orden är på nytt levande, efter att ha varit som bortvända an- sikten. De kommer fram till skrivaren, de går fram och de menar något, har en avsikt.

Han hörde ofta mors röst, då fick han vända tillbaka, längs stigen med hassel och slån, förbi ån, mossen, skogen, hem till tofskuddar och antimakasser, genom smidesgrinden till doften av regn. Ett regn som dröjer sig kvar. Det finns alltid anledning att stanna till en stund, begrunda det man ser och det som sker – begrunda, lyssna, dofta och se.

Att iaktta det ratade och sakta bortglömda; att undersöka en färggles flasketikett, att hålla några ögonblick i en ärtbalja från kråkvicker eller att bära hem resterna av en plogbill.

Det kan grunda sig i ett medvetet sökande och undersökande, som leder till att man samlar på sig, år efter år.

Att plocka upp, bära hem, sortera och bevara och vänta på tillfällen, då det ena efter det andra kommer till användning, ett halvdant hönsnät eller en mutter utan skruvhuvud.

En gång har det haft betydlighet och värde, de ögonblicken kan komma tillbaka, då tillhör inte längre föremålen det förbrukade och det bortslängda, då får de tillbaka sina gamla värden. Den tiden kan komma.

Ringsjövår – kring en dikt eller en berättelse

Ringsjövår är en av dikterna i en klunga tidiga dikter från 1899 till 1903 av Vilhelm Ekelund (1880 – 1949), poet, essäist och översättare. Det är ingen uppvisning i lyrisk frihet och självständighet, snarare är det en viss ängslighet och en portion försiktighet, som vilar över versernas enkla metrik. Det saknas en egentilltro, det är som de tidiga fotografierna av Vilhelm Ekelund, de talar om både skygghet och slutenhet. Över allt vilar stråk av något gammaldags och trevande.

Dikterna är beskrivande, det handlar sällan om det upplevda.

Det mesta andas som sagt ofrihet och geografisk snävsyn, inte trångsyn. Det är en märklig bundenhet vid de enskilda ordens klang, rytmer, färger och liv. Men i en tradition, som präglade hembygdspoesin som skrevs runt 1900, jag tänker genast på Emil Kléens landskapsdikter, det finns en tydlig släktskap när det gäller motivval och stämningar, men även då det gäller rörelserna i stroferna med måttfulla omväxlingar och variationer. Det är sant, Vilhelm Ekelund beundrade Emil Kléens naturimpressioner, han ser dem som lysande.

Ekan på Ringsjön

”Ekan glider
på stillsamt vatten,
långsamt skrider
den ljumma natten,
natt i juni, ljus och lång
med doft ur skog och
trastens djupa sång”
Emil Kléen

Men det finns även hos Vilhelm Ekelund välfunna och sensitiva metaforer; som när det första vårregnet kommer, gråter himlen, stilla och den lena doften av spirande gräs bejakar livsljuset eller som när pilträdens färger skiftar och videknopparna öppnar sin lenhet. Vilhelm Ekelund avläser med känsla och säkerhet det omväxlande landskapet, mellan slätt och skog, mjuka höjder, sänkor och sluttningar. Det finns både en tydlighet i tilltalet och en precision i detaljerna. Hembygden är och förblir under hela livet en kraftkälla i Vilhelm Ekelunds skapande. För- hållandet till det förflutna är ständigt aktivt. De tidiga vandringarna är ständigt närvarande – från Stehag, förbi Stockamöllan, bortom skolan i Gunnaröd fram till Söderåsen. Ljuset från barndomen, landskapets friskhet och skönhet återvänder han ständigt till. Och

de långa fotvandringarna, den obeskrivbara känslan att bara en kort stund få gå barfota i gräset, en varm sommardag. Det blir som en solid grund, en plattform att återvända till, en mur att vila mot. I sina senare dikter visar han upp en mera påtaglig styrka och en in- sikt om sin egen plats i förhållande till skilda landskap. Han besöker nya platser, han söker nya boställen, men kvar längst inne finns hembygden, det är något som plötsligt kan komma över honom, bringa ljus och klarhet i all vilsenhet och vantrivsel.

Dofter, färger, ljus och årstidsstämningar.

Under vintern har folk suttit i stugorna, betraktat den krokiga alen vid vattnet, som inte rätat på sig, de har stirrat in i broderade bonader, glott på snörester och frusna åkrar och väntat på att livsljuset ska tändas på nytt. Det är det våren handlar, pånyttfödelse och nytändning; om sådd, växande och i sinom tid skörd och omhändertagande av jordens gåvor. Om ljus och värme.

Boken och linden förvandlas, livssaften stiger och strandängarna får en ny karaktär; vindarna blir ljumma, inte så hårda, utan smekande. Vindarna sopar bort det gamla, vissna och förbrukade och drar in med friskhet och ger ny luft i lungorna och in i hjärtats innersta skrymslen. Vinden och ljuset får markerna att öppna sig och andas, tjälen ger efter, ryker och drar bort. Det bildas ett land- skap av renhet och väldoft. Och så kommer vårens hastiga skiftningar och brutala förändringar, som just nu i år, när åskan ofta går och elektriciteten sviktar.

Och sjön ändrar skepnad, det kommer till en glittrande lek, silverfärg i vågorna, en smekande bris går över vattnet och de ljusa vågorna sjunger mot land; bäckarna sväller och vattenlägger alarnas stammar och stänker upp på hasselns första hängen.

Vilhelm Ekelund arbetar mycket med dofter, färger och förändringar, med små medel och något enstaka ord vänder han en stämning och byter den till något helt annat, eller så lägger han till några enstaka ord för att förstärka och fördjupa en känsla eller ett tillstånd. Han lägger omåttlig energi på de enskilda orden.

När Vilhelm Ekelund ska bestämma april månad, så gör han det med precision och tre ord – gässling, hästhov och anemon.

Ingen poet har som Vilhelm Ekelund haft så klara inspirationskällor som Ringsjöbygden, Söderåsen och Rönneå. I resorna, under vandringarna söker han ständigt glädje och ro i ett sökande, han söker i landskapet, i flykten till naturen, sällan mänskliga spår och avtryck, jag kan inte heller minnas att det flyger så många fåglar förbi. Det handlar mer om vägen, bäckslingan och träden och växterna i landskapet – flödet och ljuset. Skiftningarna och brytningarna.

Något om Stehag. Vilhelm Ekelund är född i Hassle, strax utanför Stehag. Hassle är nu en husklunga längs med vägen mellan Stehag och Stockamöllan. Skolan är sällsynt vackert bevarad, men Vilhelm Ekelunds barndoms- hem, finns inte kvar. Söderåsen går att skymta. Han bodde här i Hassle till hösten 1894, då flyttade familjen till Stora Södergatan i Lund. Det sägs 1691 att Hassle by så kallas av en stor hasselskog, som där skulle ha varit, men nu är ödelagd. På Vilhelm Ekelunds tid fanns både Hassle mölla och Hassle bruk.

Den andra delen av namnet Stehag, betyder självklart hage, den första delen står för hästflock. Alltså handlar det om en hästhage. En djärvare namntolkning tar fram namnet stöthav, det som stöter, gränsar, till havet, i detta fall Ringsjön.

Det är nu ett modernt jordbrukslandskap med stora, feta arealer och få stora gårdqr, med flera längor, utströdda finns enstaka, äldre och renoverade hus, moderniserade med en viss finess, men även hus som är en blandning av skilda stilar och missprydande färger. Ett och annat ruckel ligger dolt i en träddunge. Nya villaområden tyder på en po- sitiv befolkningsutveckling, detta hänger nära samman med järnvägen, som har frekventa förbindelser med Eslöv, Lund, Malmö och Kristianstad.

Det är ett mjukt, böljande slättlandskap, med omväxling och variation, det finns överallt trädridåer och dungar med lövträd, det går inte att tala om skog.

För en aktiv fotboll svarar Stehags AIF och loppisladan mittemot bygghandel och blom- steraffär sköts av Frisksportarna FK Tor.

Det finns annat att uppmärksamma som Sunes Rör och Stehags Byakrog och självklart en pizzeria, lika frekvent i de minsta byarna, som skruvdragaren i varje välutrustat hem.

Vilhelm Ekelund skulle inte känna igen mycket i detta landskap, det finns andra färger, andra växtligheter, han skulle känna igen vissa träd eller annan växtlighet, liksom vattendrag och vägars sträckningar och kyrkan med rötter i 1100 – talet liksom den gamla prästgården.

Den äldsta delen av kyrkan är byggd av stenmästaren Johannes, i mitten av 1300-talet omnämns kyrkan som Stodhaugas kyrka.

Det känns som vi är i ett norskt fylke!

Nu finns det även en annan ljudbild och människor går inte längs med vägarna, utan i undantagsfall.

Hur såg folk på Vilhelm Ekelunds tid på detta onyttiga rännandet längs med vägarna, vångarna och vattenvägarna och bland träden?

Där gick alla andra i ärenden och för att utföra arbeten. Vilhelm Ekelund gick där för att samla stenar till ett textbygge, för att samla ljud, dofter och ord i sin vandringsbok, snarare på små papperslappar med noteringar med en blyertsstump. Att ta fram allt när han kom hem, bearbeta, förfina, revidera och utvidga alla utkast och noteringar. Han trängde djupt in bland träd och växter, samtidigt sökte han fria utsiktspunkter, där blickarna kunde löpa fritt och tankarna, flyga och söka fästen. Det hade ingenting med lättsinnighet och roande förströelse att göra, på största allvar skapade Vilhelm Ekelund i sina ensamma vandringar, allt fullbordades vid pauser, övernattningar och när han kom hem. Han levde i ett landskap, han återskapade det i sitt huvud, som ett livstillstånd. Det var som ett arbete, på största allvar. Allt handlade om naturupplevelser, inte familjeliv och andra sociala sammanhang. Det förs inte på tal, Vilhelm Ekelund är distanserad i förhållande till sin familj, även sin två år äldre bror Axel.

Han var poet, en märklig varelse! En skildrare, som iscensatte möten, som han ordsatte, som gav honom ro och tröst och tillfredsställelse. På samma sätt sökte han ensamheten, avskildheten och ödsligheten. Vandringarna blev hans hem.

Han går för att se blåsippornas första knoppar och se när tjälen smälter undan från blommande hasselbuskar och spana efter en uppstickare, tidigt på våren, vit pestskråp (petasitus albus). Alla andra väntar med otålighet på att få sådden i hamn, när frosten släpper taget.

Nu läser jag i en dikt av Vilhelm Ekelund från början av 1900–talet om tre fåglar, en plågad bofink, en döende stare och en glupsk kråka.

Ingenting om vårens mångfald. Ingen konsert av grönfinkar, inga klingande knipvingar och inga fiskmåsar, som gallskriker.

Vilhelm Ekelund är en resande människa, en rastlös nomad, än finns han i Berlin, än i Köpenhamn, inom honom finns samma hemlöshets– och rotlöshetskänsla som i Ola Hanssons ungdomsdikter.

Trots att han är i storstäder, söker han upp platser för tystnad och i ensamhet, minns han sluttningar av Rönneådalen, Söderåsens magiska krafter och den alltid närvarande Ringsjön. Och minns det vita ljusspelet i bokarnas kronor och skymningsdunklet i svårmodiga vårkvällar.

Färgerna, dofterna och hela tiden ansträng- ningen att se den enskilda människan, se bortom småaktigheter och olyckor.

Allt sammanfattas i dessa rader:

”Mot mörkret lyfter sig
min barndoms vita bild.”

Eller raden i dikten Ringsjön: ”Ringsjön, dess underbara betydelse för
min barndom.”

The post Kring Ringsjön: Anteckningar om Vilhelm Ekelund first appeared on Opulens.

JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö. 

Målare, tecknare och skulptör, var under de sista åren bosatt i Misse- rödsskogen mellan Höör och Södra Rörum, på Linderödsåsens västsluttning. Waldemar Olof Gröndahl (1891 – 1957) var en särdeles originell man, boende i en märklig, egenhändigt danad byggnadsskapelse, Trebankalien, namnets ursprung härrör från att huset låg på tre bankar, backar. En tid bodde han på gården Ringsborg, i närheten av Sätoftasjön; närmare bestämt mellan åren 1934 och 1938.

Fram till 1931 arbetade han som urmakare, han gick i lära hos en urmakare på Kulladal, som var gift med Waldemars syster Kristina. Han övertog affären och flyttade den så småningom till Södra Förstadsgatan. Han sålde där allt från guldklockor till stökäppar med silverkryckor; han gjorde goda pengar.

Han var född i Västra Skrävlinge, hans far var pistolsmeden (ett yrke som tillhör kåren ammunitionsbetjäning, för tillverkning och reparation av pistoler, revolversvarvare är någonting annat) Ola Gröndahl och hans mor var Mathilda Castell. Waldemar Gröndahls farfar var skogvaktare och jägare på Näsbyholms slott.

Waldemar Gröndahl gifte sig 1919 med Olga Bengtsson, de hade två döttrar Karin (1920 – 2015) och Greta (1921 – 1997). Dottern Greta var både författare och konstnär, hon har i flera böcker bidragit till att skriva Hallaröds kyrkas historia, i den första delen finns en omslagsbild målad av Greta Gröndahl, en akvarell, där Hallaröds kyrka avbildas från söder. Greta har även studerat födslar, vigslar, dop och begravningar i Hallaröd. Greta Gröndahl fick 1986 kommunens kulturpris för dokumentationen av Hallaröds historia, restaureringen av S:t Olofs källa och initiativet till återupplivandet av S:t Olofs firande.

Vi stannar till ett tag i Hallaröd, en kyrkby nordost om Höör, med en kyrka med rötter i 1100-talet, i bygden finns lämningar som vittnar om mänsklig aktivitet under lång tid. Källan och kyrkan var under medeltiden ett centrum för Sankt Olofskulten.

Detta är ett naturreservat med rik ädellövskog, tillhåll för fladdermöss och även spillkråkor. Utan anledning tänker jag på Leonardo Da Vinci som gav sig själv som uppgift att ana- lysera tungans rörelse hos hackspettar. Spill- kråkan slickar sig inåt, i förberedda gångar.

På kyrkogården i Hallaröd vilar Greta Gröndahl, under en anspråkslös, grå liggande sten, hennes namn står med skrivstil, vid huvudet står två illröda begonior, omgivna av en ful svart plastrundel. På gravplatsen finns en oval platta i svart och guld med texten Vårdas av kyrkogårdsförvaltningen.

Greta studerade konst både i Stockholm och Köpenhamn, hon arbetade både på Malmö Strumpfabrik och på Backa ålderdomshem, hon bodde en tid i Höör, men flyttade i november 1970 till Hallaröd, hon älskade sin lägenhet, den vackra kyrkan och hon var så glad åt människorna i byn, här ville hon bo i evinnerliga tider, så sa hon.

Greta Gröndahl gjorde stora insatser för hembygden och särskilt för kyrkan, det finns fortfarande de som minns Greta i huckle och med påk, att stödja sig på, hon var värk- bruten och inte förmögen till lönearbete, hon var även hjärtsjuk. Somliga minns även Gretas ljusa sinnelag och hennes smittande leende.

Gravstenarna visar på Hallaröd som en lantbruksbygd, nu för tiden är de döda yrkeslösa, därav följer en anonymitet och en vilsenhet för betraktaren. Stor skada! En kort rundvandring på kyrkogården väcker bara frågor – varför dog lantbrukaren Nils Anderssons son, innan han hade fyllt två år och varför fick Ola Jagobsson en egen medal jong på sin ståtliga gravsten, vad var det märkliga med honom?

På vägen tillbaka, möter jag just spillkråkans lingonröda nacke.

Om Gretas syster Karin finns inte mycket att säga, hon är född 1920 och döpt samma år. Karin flyttar 1937 till Flensburgsgatan 5 i Malmö, till sin faster Ingrid Gröndahl, som arbetar som affärsbiträde i en guldsmedsaffär. Greta flyttar till samma adress året efter. Med stor sannolikhet har det med mor Olgas död att göra. Waldemar kunde inte reda ut det hela själv, han klarade dåligt gården, han var ingen bonde.

Karin gifter sig med Erik Nord, som arbetar som biträde i ett tapetlager, då är Karin handelsbiträde på Solidar. De får en dotter tillsammans, Karin Berit Nord, som gifter sig med Leif Lindström. I sinom tid flyttar Karin tillbaka till Flensburgsgaan 5; Karin och Leif får en dotter tillsammans, Nicole.

Nu tillbaka till Waldemar Gröndahl, som blev änkling på sommaren 1936; det var ett hårt slag för Waldemar. Nils Birger Perzon skriver om detta i en minnesskrift – potatisen får ruttna i jorden, han målar själv mörka tavlor och skriver dystra poem. Då har Waldemar endast kvar skogsområdet Trebankalien, med fastighetsbeteckningen Kvesarum 7:5. Där lägger han grunden till sitt livsverk.

Det börjar att ta form 1940 och han murar och hamrar ensam i åratal på bygget, det pågår till 1956, då han slutar av hälsoskäl. Han gör motstånd, men dör i cancer den 1 september 1957 på Hörby lasarett, en inrättning, som fanns in på 70-talet och sedan ersattes av moderniteter som läkarstation och vårdcentral. Det fanns tider då lasarettet hade upp mot 80 vårdplatser.

Namnet Kvesarum är inte lätt att bestämma, den andra delen rum står för öppen plats, den första delen är svårare att förklara, möjligen har det med kvickhet att göra och finns i kusinord som kvicksand och kvickrot. Om Kvesarumssjön sägs det att den är både ett levande, livaktigt, rörligt och oroligt vatten.

Waldemar Gröndahl studerade under åren 1924 till 1927 för Märta af Ekenstam på Skånska Målarskolan i Malmö. Han studerade även för de ledande skånemålarna Svante Bergh och Tage Hanson. Han gjorde studieresor till Tyskland, Italien, Schweiz, Bayern och Österrike, de flesta resorna gjordes under 1930-talet. På våren 1954 gjorde han en andra resa till Italien och besökte Rapallo, Rom, Capri och Pompeji. Från dessa besök skrev han långa brevskildringar hem, berättelser fulla av glädje. Han hade egna utställningar i sitt hem 1950, 1951 och 1952 och utställningar i Lund 1932 och 1937.

Waldemar Gröndahl målade naturalistiskt hållna landskap, figurkompositioner och stilleben i olika tekniker som olja, akvarell och gouache. Han närmade sig en enkel, naivistisk stil. Det går att idag att köpa en stor olja av Waldemar Gröndahl för sex- hundra kronor.

Waldemar Gröndahl, med tillnamnet Walle i skogen på Trebankalien, beskrevs som en mångsidig, varm, glad och egensinnig man; han tyckte om att prata, med alla, han anpassade sina ord, efter den han talade med, trots motgångar och motvind hade han en ljus livssyn, och visade under hela sitt liv en dyrkan till naturen. Han gjorde sällan ett allvarsamt och blygt intryck, först under sitt sista år berör han på allvar tidens gång, åldrandet och förgängligheten.

Arbetet är hans stora lycka, särskilt det stora arbetet med sin eremitboning, ett säreget bygge i natursten och naturmaterial. Han vill göra vad han vill och känner för, han bryr sig inte om vad andra tycker och pratar om, han tänker ut sina planer och lösningar och följer dem, det är den stora lyckan att göra vad han vill och som han vill. Tankarna far, flyger och fladdrar, men vad gör det, han får leva sina drömmar och känna sig som ett lekande barn.

När han inte målade eller byggde skrev han gärna både poesi och prosa, han arbetade även hela tiden på att förbättra och försköna sin skogstomt, han byggde en damm på tomten. Interiören i huset var särskild och fantasi- eggande, här fanns djurskallar, rävskinn, ormskinn, barometrar, små lerskulpturer, keramik, mycket blommor och en del annat.

27 dikter är utvalda av Nils Birger Perzon och utgivna i en minnesskrift över konstnären med titeln Trebankalien, minnesboken är tryckt på Gunnar Mårtenssons Tryckeri i Hörby 1958, priset var då 3 kronor. Det är korta dikter, vardagsnära och kärleksfulla, med värme skriver han om naturens skiftningar och vad alla variationer, skänker honom som en sann skogsman och natur- människa. Det kan vara dofter, klockklanger och nåden att ännu en gång få känna och uppleva våren. Det är ord om den bygd, som han älskar. Möjligen hör han de klara kyrkklockorna från S Rörums kyrka, en sällsynt vacker kyrka i gråsten med rundbågsfönster. I församlingshemmet intill kyrkan hänger en stor olja av Wilhelm Gröndahl, motivet är S Rörums kyrka med omgivningar.

Ofta står det att läsa att S Rörum är en ort överhopad av sten. Inte sällan märks intryck i dikterna från Goethe, som här:

”Orup på bergets topp

i lugn och ro.

Du ljusnade livshopp

du mår där bo.

Fåglar i Ringsjöbygden

slumrar ren.

Och vandrande allén

jag anar vårt hem.”

Diktsamlingen avslutas med en minnesdikt av revymakaren Hugo Franzén, detta är de fyra sista raderna:

”Ej mer får höra Dig vackert berätta, ty stämman den tystnade, allting blev slut. En Misserödsros på Din grav skall vi sätta, och bilden av Dig den skall ej plånas ut.”

Hugo Franzén turnerade med sin revy, tillsammans med andra samtida sällskap, ledda av Nisse Ahlrot och Gunnar Lindskog. Hugo Franzén skrev ett otal texter, den mest kända låten är Fyra tunnland beder om dan, som vi gärna förknippar med Peps Persson.

Waldemar Gröndahl målade gärna motiv från bygden – träd, vatten och fåglar; det finns flera oljor från Möllan vid Bosjökloster, den gamla svarta möllan på backen intill den stora vägen, på näset, mellan Ringsjöarna. Det är en stubbakvarn, där hela kvarnhuset vrids för att fånga vinden. Möllan byggdes av skickliga kvarnbyggare i Hatteboda 1790 och kom till platsen 1830 och malde Bosjö- klosters säd fram till 1914. En stubbamölla av denna typ kunde mala upp till sex tunnor mjöl per dygn, en tunna var 146,55 liter. Från mölleplatsen finns en vidunderlig utsikt, Nils Ludvig har skrivit en dikt om detta.

”Här stannar Småland med sin glesa skog och möter Skånes oförvägna plog på näset mellan insjöns mjuka ringar. Vid gränsen håller ännu möllan vakt och anar ej att Möllaren har lagt ett kors diagonalt av hennes vingar.”

Waldemar Gröndahl rör sig gärna i naturen och hämtar sina motiv därifrån, det kan vara bruksföremål, byggnader, träd, buskar och fåglar; det kan som här vara en vadare, som är släkt med hägern – rördrommen, det är en stor fågel, bara något mindre än gråhägern. Det latinska namnet är Botaurus stellaris, stellaris har med det latinska ordet stella, stjärna, att göra – det anspelar på den stjärnfläckiga fjäderdräkten. Botaurus, böltjur, handlar om det fjärrljudande lätet, det starka utblåsnings- ljudet låter som ett upprepat tjurböl, som kan höras på upp till sju kilometers håll. Ett dovt tutande, som när man blåser över mynningen på en tomflaska.

Rördrommen gör liksom lommen och hägern ett urtida intryck, både vad avser läte och kroppsform, som förflyttning och flygning. Rördrommen har andra tillnamn som träskoxe, myroxe och sjöuv, på Irland benämns den bull of the bog (kärrtjur).

Rördrommen som är mycket svår att upptäcka, där den trivs bäst i täta bladvassbestånd, har en färgteckning som är nära omgivningen, i de vassrika marker, som fågeln rör sig, sakta men säkert framåt, något hasande och vacklande. Lite knyckigt och spovlikt, men alltid beredd i en ställning för att angripa sork, groda, småfisk och vatteninsekter. Den är både långhalsad och ugglespräcklig, det förefaller som Waldemar Gröndahl har avbildat en rördrom i ungdom, där det gulbruna och spräckliga inte är helt utvecklat. De långa tårna är till fördel när fågeln vadar fram i våtängar, där vatten och jord trängs bredvid varandra; på bilden syns öppet vatten lite längre bort och himlen vittnar om ett indragande oväder. Rördrommen kommer måhända med detta varsel. Bildens näbb är ovanligt trubbig, när rördrommen är hotad riktar den spjutnäbben mot himlen, i så kallad pålställning och kan ändå iaktta det misstänkta.

Det är en bild, olja på pannå storleken är 28×44 cm, bilden är signerad och det finns en värdering, 500 SEK. Konditionsrapporten talar om bruksskick. Det är en dämpad färgskala, jordfärger och stiliserade, glesa växtstreck i något ljusare färg klyver bilden.