SAKPROSA. ”Det är, som framgått, en djupt tragisk historia men boken är helt underbart välskriven och innehållsrik. Patrik Svensson gestaltar med skärpa vad fattigdom och maktlöshet kan göra med en människas psyke.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst ”Den barmhärtige mördaren”.

Den barmhärtige mördaren. En berättelse om de sista statarna
av Patrik Svensson
Albert Bonniers förlag

En traumatisk familjehistoria

I inledningen till Patrik Svenssons senaste bok ”Den barmhärtige mördaren” springer en ung kvinna för sitt liv en tidig vintermorgon 1942. Hon är klädd enbart i ett tunt nattlinne och har inga skor på fötterna. Bakom sig har hon lämnat sitt föräldrahem i statarlängan på Rosenhälls herrgård utanför Lands-krona. Där ligger tre av hennes småsyskon och hennes mamma ihjälskjutna i köket.

Den som hållit i geväret är hennes pappa, den 58-årige stataren Elof Nilsson, som i sin förtvivlan över sin egen och hela familjens hopplösa situation bestämt sig för att ta livet av sina tre yngsta barn, sig själv och sin fru Matilda. Elof överlevde dock, för när det kom till kritan klarade han inte av att skjuta sig själv. I stället ställdes han inför rätta och förklarades efter en psykiatrisk utredning vara mentalsjuk.

Elof Nilsson, som i verkligheten hette något helt annat, var författaren Patrik Svenssons farmors morbror. När Patrik Svensson för ett par år sedan, från sin farmors syster Siv, fick höra berättelsen om Elof och hans familj började han forska i den traumatiska familjehistorien.

Resultatet blev en bok som berättar både historien om Elof Nilsson och det som fick honom att gå över gränsen och mörda sin fru och sina yngsta barn. Det rörde sig om fyra av de människor Elof älskade mest men berättelsen handlar också om den grupp av arbetare som levde kvar i det armod och den maktlöshet som präglade det svenska statarsystemet.

Utomordentligt innehållsrikt

”Den barmhärtige mördaren” är, i likhet med Patrik Svenssons Augustprisbelönade ”Ålevangeliet”, en utomordentligt innehållsrik bok. Det är en framställning där författaren med gott resultat, gör sitt bästa för att förstå sig på sin släkting och dennes situation. Elof skärskådas utifrån och in, från hans yttre framtoning till de känslor han verkar ha burit på en tid före morden fram till det som hände med honom efteråt. Därtill skildras hans miljö och livssituation. Bristen på rimliga förutsättningar och framtidsvisioner beskrivs också på ett detaljerat vis.

De sista statarna

Bokens undertitel lyder ”En berättelse om de sista statarna”. Familjen Nilssson var statare och hörde till en liten grupp människor som 1942 närmast hade blivit bortglömda av den svenska staten. Systemet avskaffades 1945, men 1942 levde statarna kvar i en form av armod som var en stor skam för det alltmer moderniserade svenska samhället.

Statarna levde ett kringflackande, fattigt liv som gårdsarbetare på landsbygden. Kontrakten på varje gård var på ett år i taget och de fick i stort sett hela sin lön i natura. En ofta undermålig bostad ingick samt vissa livsmedel och en liten trädgård där man kunde odla egna grön-saker. I praktiken var det så gott som omöjligt för statarna att ta sig ur sin situation genom att spara pengar och barnen, som fick börja arbeta tidigt, gick för det mesta samma öde till mötes.

1942 hade Elof Nilsson, som av både grannar och familjemedlemmar beskrevs som en snäll, familjekär man, fått nog av sin situation och blivit så deprimerad att han inte kunde se någon framtid för sig själv, sin fru eller barnen. Paret Nilsson hade under åren fått begrava sex av sina tretton barn, som dött i olika sjukdomar. De mörka tankar och den oro som vuxit inom Elof drev honom alltså till slut till att döda fyra av de människor han älskade mest.

När statarsystemet avskaffades tre år efter morden fick statarna helt nya möjligheter och de flesta av Elof Nilssons släktingar klarade sig bra i det nya, moderniserade samhälle som började växa fram efter kriget. Men Elof kunde naturligtvis inte förutse detta. Han var inte politiskt intresserad och hade nog missat de framsteg som den svenska arbetarrörelsen gjort under det sena 30-talet.

Patrik Svensson går på djupet

Snyggt och prydligt ramar Patrik Svensson in sin berättelse om familjen Nilsson och statarnas miserabla situation. Det gör han med fakta om arbetarrörelsen och dess kamp för att förbättra arbetsvillkoren för Sveriges lantarbetare. Därmed ger han läsaren en nödvändig fond till det som hände både före och efter Sveriges övergång från storgodsägarsamhälle till en modern välfärdsstat.

”Den barmhärtige mördaren” är uppdelad i två delar med själva mordet som centralpunkt. Det finns ett före och ett efter morden på Rosenhäll, där man får följa paret Nilssons betungande livshistoria. Berättelsen förs vidare in i ett efteråt då händelsen skapar stora rubriker i pressen och Elof döms till vård på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund.

Patrik Svensson har utfört ett fantastiskt arbete. Han går verkligen på djupet när han skildrar Elof och Matildas miserabla tillvaro. Allt är mycket detaljerat beskrivet alltifrån människorna till miljön runt dem. Till detta ska läggas åsikterna från det konservativa samhälle som bidragit till att skapa den destruktiva situationen. Dessutom skapar Patrik Svensson ett tidsperspektiv som understryker nyttan av att när ett skeende väl är över vidga perspektivet och skapa överblick. Det leder i sin tur fram till den plats i tiden där vi nu befinner oss.

Patrik Svensson klargör historien

Patrik Svenssons prosa är återhållet känslosam, skarp och precis. Den är också poetisk när den vackra naturen runt Rosenhäll skildras. I den skildringen ingår de mytomspunna, och på våra breddgrader synnerligen sällsynta, minervaugglor som bosatt sig i godsägaren Arvid Hallenborgs trädgård. Minervaugglans uppdykande får för övrigt en i sammanhanget ominös betydelse.

Det är, som framgått, en djupt tragisk historia men boken är helt underbart välskriven och innehållsrik. Patrik Svensson gestaltar med skärpa vad fattigdom och maktlöshet kan göra med en människas psyke. Han lyckas även förtydliga bilden av Sveriges väg från ojämlikhet och fattigdom till modernt välfärdssamhälle.

The post Patrik Svensson övertygar med en mörk historia   first appeared on Opulens.

MORDFALL. I veckans krönika skriver Lars Thulin om gravstenar och ett mordfall som gett upphov till filmer, böcker och dramatiseringar.

”Den arma qvinnans böner och tårar rörde dem alls intet”. Dessa dramatiska och ovanliga ord finns inristade på en gravsten på Brösarps kyrkogård. Under stenen ligger det unga offret i ett av Sveriges mer kända mordfall – Yngsjömordet.

Byn på Österlen

Jag stötte på den under en något planlös vandring i byn på Österlen. Att jag hamnade på gravplatsen var emellertid ingen slump. Jag gillar att besöka kyrkogårdar, speciellt i mindre samhällen där gravstenar fått stå kvar i många decennier, ibland även sekler.

Texterna på stenarna säger en del om människorna under dem. Men kanske mest om det samhälle de levde i. Och vilka värderingar som då gällde.

En riktigt stor gravsten, rikt och dyrt utsmyckad, ska signalera rikedom och välstånd. Väldigt ofta finns titlar som ska visa den dödes betydelse i samhället. Provinsialläkare, kyrkoherde, godsägare, sjökapten med mera dominerar.

Ibland kan en jordbrukare eller folkskollärare tränga sig in. Men det är undantag. Och det är männen som är de viktiga, de som är skapelsens krona. Majoriteten av de begravda kvinnorna finns som ett tillägg under berättelsen om mannen. Kvinnans roll i livet reduceras till ”hans hustru”.

Moderna gravstenar

På moderna stenar är en stor del av titelsjukan och omsorgen om det manliga egot borta.  Vilket är en välsignelse. Fast kanske ändå inte. För med informationen reducerad till namn och datum tappar vi en möjlighet att föra kunskap och värderingar vidare från en tid till en annan.

Så tänk om yrken, kanske inte främst titlar, kunde återinföras. För att visa och hedra vad den bortgångne åstadkommit i sitt liv och vilken betydelse hen haft.

Kanske Lisa Bengtsson kunnat få tillägget barnskötare på sin sten. Som ett erkännande för att hon med vänlighet, kärlek och omsorg hjälpt hundratals barn till att bli goda medborgare. Eller att Vladislav Burec, fått ordet lastbilschaufför inristat i graniten. Som tack för alla decennier med orimliga arbetstider då han slitit vid ratten och med lastpallar för att förse sina medmänniskor med allt det behövt för att kunna leva sina liv.

Och varför inte tillägget krögare på stenen över Juan Nunez som med sin bykrog både stillade hunger och erbjöd ett vänligt vardagsrum under ett par decennier på sin pizzeria mitt i sin by.

För det är inte bara innehavarna av de tjusiga titlarna som får vardagen att fungera. De flesta av oss är värda att ihågkommas för att vi arbetat för att göra världen till en bättre plats.

Yngsjömordet

Vad berättar de märkliga orden på stenen i Brösarp? Jo, en story som inspirerat till filmatiseringar och även böcker, opera och teater. Håll till godo!

Den 28:e mars 1889 rapporterade Anna Månsdotter till polisen att hennes svärdotter Hanna Johansdotter avlidit efter ett fall i sin källartrappa. Hanna, bodde tillsammans med sin make Per Nilsson och sin svärmor Anna på en gård i Yngsjö strax utanför Åhus. Polisen fann snart att historien inte stämde och misstänkte att den 22-åriga kvinnan dödats av Anna och Per.

Rättegången blev uppmärksammad både inom och utom Sverige. Skälen var flera. Det överlagda mordets brutalitet, att polis och åklagare lagt ett pussel värdigt dagens kriminaltekniker, att en av de misstänkta var kvinna, att mamman tvingat sonen till ett incestuöst förhållande.

Anna blev änka 1883 då Per var 21 år. När förhållandet mellan dem inleddes är oklart men Anna ville att Per skulle ingå äktenskap, kanske för att få slut på ryktena på bygden om incest.

Per och Hanna gifte sig 1888. Anna vägrade flytta från gården och var svartsjuk på sin svärdotter. Hanna behandlades som en inkräktare och äktenskapet var olyckligt. Hanna bad sin far, som var häradsdomare och kyrkvärd, att lösa problemet. Men fick ingen hjälp.

På natten mellan 27:e och 28:e mars slog Anna och Per Hanna medvetslös med vedträn och därefter ströps Hanna. Sedan kläddes liket i rena kläder för att dölja brottet. Men sättet hon klätts på väckte en del av polisens misstankar. Till sist berättade Per i domstolen vad som verkligen hänt och om incesten.

De båda fälldes av tingsrätten för mordet och dömdes till döden efter prövningar i högre instanser. Kung Oscar II rördes dock av Pers öde, då han genom moderns övergrepp också var ett offer. Straffet omvandlades till livstids fängelse. För Anna gavs ingen nåd.

Skarprättaren Anders Gustaf Dahlman klev 6 augusti 1890 på tåget från Stockholm till Kristianstad, tog in på hotell och åt en god middag. Påföljande morgon begav han sig till länsfängelset med sin bödelsyxa. Med denna avlägsnade han Anna Månsdotters huvud från hennes kropp.

Hon blev den sista kvinnan som avrättades i Sverige. Per släpptes ut i frihet 1913, efter 23 år i fängelse. Han avled fem år senare.

Hanna Johansdotters far, Johan Olsson, lät resa stenen på dotterns grav och författade de dramatiska raderna. Nu har 135 år gått. Ändå skickar fortfarande de få orden bitterhet, förtvivlan och dödsångest både genom stenen, decennier och ett sekel.

Även en varm vårdag är det lätt att känna en kall hand som kramar själen och en rysning i kroppen när man läser de slitna bokstäverna på den svarta stenen.

The post Förstenad dramatik på Österlen first appeared on Opulens.

TRUE CRIME. Elisabeth Brännström har läst ”De levandes stad” av Nicola Lagioia. I boken söks svar beträffande ett bestialiskt mordfall som skakade Italien. Hon konstaterar att det är en läsvärd bok för alla som gillar true crime.  

The post Läsvärd bok av Nicola Lagioia om du gillar true crime first appeared on Opulens.

NOVELL. Ett brev i en fransk förundersökning blev avgörande för att finna en mördare… En ny brevnovell (senast publicerades Portsmouthbrevet) av Melker Garay.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bäste monsieur Mathieu,

Hur mycket uppskattade jag väl inte våra första möten! Tålmodigt lyssnade Ni på min berättelse. Och de frågor som Ni ställde till mig — alltid med samma lugna röst — vittnade om att Ni tog mig på allvar. Er lyhördhet och välvilja var något nytt för mig. Ingen har tidigare visat mig ett så stort intresse för mig som Ni. Totalt övertygad var jag om att Ni skulle vara den hjälp som jag så länge längtat efter. Er intelligens, Er medkänsla och Er rika erfarenhet fick mig att känna tillit till Er. Jag öppnade mig för Er. Blottade allt det jag bar på. Utförligt berättade jag om mina tillkortakommanden i min barndom. Och om hur jag blev behandlad av mina föräldrar. Ni lyssnade uppmärksamt på allt det jag sa och nickade förstående. Och så gjorde Ni Era små noteringar i Er gröna anteckningsbok.

Nu var det visserligen inte så att jag direkt var i behov av en psykolog. Mitt liv gick sin gilla gång, jag arbetade och hade en något så när fungerande relation med en kvinna. Och vad beträffar mitt sociala liv fanns det väl inte heller något större att anmärka på. Likväl sökte jag mig till Er eftersom jag ibland kände en tomhet inom mig. Därjämte var jag lite nyfiken på vad det kunde innebära att samtala med en psykolog. Ett par av mina kollegor hade berättat för mig om hur samtalen gick till men jag ville själv uppleva det. Sådan är jag. Nyfiken. Kanske alltför nyfiken.

Ni fick mig att verkligen vända ut och in på mig själv. Varje litet skrymsle i mitt inre delgav jag Er. Då förstår Ni vilket förtroende jag hyst för Er. Ja, Ni var som en broder för mig; en som man inte behöver undanhålla någonting, en som vill en gott. Så jag invigde Er i mitt livs glädjeämnen och sorger. Allt berättade jag och visst mådde jag bra av det. Många gånger kände jag mig lättad och samtalen trängde undan den tomhet som jag kunde erfara under dagarna, för att inte tala om nätterna. Jag nämner det eftersom jag tidigare låg sömnlös nattetid; alltid fanns det en obestämbar ängslan i mitt inre som upptog mina tankar. Men som sagt, Ni fick mig att må bra. Ni var den som ville mig gott.

Allt förändrades dock när ni under ett samtal började att tala om minnet. Ni undrade hur jag såg på mitt eget minne. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Ni log då en smula retsamt och berättade för mig att minnet oftast var bedrägligt. Att man inte alltid kunde lita på det. Så jag undrade vad Ni menade med det. Ni svarade något om att när allt kommer omkring så är minnet opålitligt. Att man inte fullt ut kan lita på det. Att allt det man minns kan vara befläckat av små narrativa villfarelser, som Ni så fint uttryckte det. Att det man tror sig minnas kan vara sådant som man omedvetet eller medvetet har hittat på. Att man rent av lever på en lögn. Allt det Ni sa fick mig att undra över det jag anförtrott Er, ty för mig var Ni ju som en broder och en broder ska man ta på allvar.

Ni fick mig att förstå att mitt liv vilade på en osanning. Ja så trodde jag åtminstone tidigare. Idag har jag kommit underfund med att mitt liv vare sig är mer eller mindre sannare än andra människors liv. Bekymmer har jag för all del fått min beskärda del av, men vem har väl inte fått det? Ensamhet känner jag emellanåt, men vem gör inte det? Tomheten — den som fick mig att söka mig till Er — är inget annat än en existentiell ängslan som troligtvis finns inbäddad i alla människor. Man lär sig på något sätt att leva med den. Ni gav mig så mycket i början av våra samtal men jag kommer aldrig förstå varför Ni började undergräva allt det vi tillsammans hade nått fram till. Det var inte bara Ert tal om minnet som fick mig att vackla utan även att Ni ibland — om än förtäckt — kunde insinuera att det inte stod rätt till med mig. För att inte nämna när Ni helt plötsligt kunde avslöja att Ni hade gett rådet till en av era klienter — visserligen utan att nämna namn — att denne borde göra sig av med sin, som Ni uttryckte det, byracka.

Idag besöker jag Er inte längre. På sätt och vis skrämmer Ni mig. Och det är just den där olustkänslan som fick mig att författa detta brev till Er. Kanhända borde jag ha låtit bli att göra det men något inom mig uppmanande mig att skriva. Som jag ser det så utförde Ni små tankeexperiment på mig, som om Ni ville avslöja den livslögn som jag enligt Er bar på. Sedan är det en annan sak jag måste nämna. När jag tänker tillbaka på hur Ni ställde Era frågor, när jag minns Ert sätt att se på mig, när jag erinrar mig Ert minspel, kan jag inte låta bli att misstänka att Ni inte stod ut med att se mig upprymd. För visst var jag glad ibland. Jag fick till och med intrycket av att Ni kände Er obekväm när jag någon gång brast ut i skratt. Glöm inte att jag är en enkel person, eller annorlunda uttryckt, en som inte låter allvaret bli mer allvarligt än vad det är. Möjligen är jag orättvis mot Er, men inte desto mindre finns den misstanken där. Ni vill gott men frågan är varför vill Ni det. Det goda tycks ha varit en förevändning för något annat. Måhända rent av något skändligt.

Jag vill dock avsluta detta brev med att tacka Er, ty Ni har fått mig att förstå att jag trots allt är en stark människa. Det kunde ha gått illa för mig om jag hade låtit mig invaggas i Era ord om att mitt minne var en bedragare. Men så illa gick det inte. I alla fall inte för mig. Kanske för andra. Om det vet jag inget. Stärkt har jag i alla fall blivit av att jag lyckades ta mig genom alla tvivel som Era ord och frågor gav upphov till. Stärkt av att Ni inte lyckades med att förändra mig som människa. Och nu vet jag vad det innebär att samtala med en psykolog. Åtminstone vad det innebär att öppna sig för en psykolog som i början vill gott.

Hälsningar
Michael Fargues

The post Farguesbrevet first appeared on Opulens.