SKRIVANDE. ”Skriv bara om du måste skriva. Blir du utgiven är det en bonus.” Valle Wigers tycker att frågan om varför vi ägnar oss åt författande har kommit bort i debatten om litteraturen.

Alla vill skriva, samtidigt har förlagens nålsöga krympt från litet till närmast obefintligt. Vikande försäljningssiffror manar till försiktighet, särskilt gällande romaner där en genrebeteckning inte känns given. Färre läsare innebär färre utgivna manus. Det är verkligen aspirerande författare står inför idag.

Att ge ut obekanta namn är en stor risk, hellre då satsa på etablerade författarskap, namn som slog igenom kanske redan under den tiden i mänsklighetens historia då resenärerna i kollektivtrafiken hade en pocketbok i handen och inte en smartphone.

Då det tar tid att färdigställa ett manus är traven opublicerade manuskript som föddes under pandemin och nu befinner sig någonstans i topografin som utgörs av laptopens skrivbord, mejlens utkorg och förlagens inkorg sannolikt högre än någonsin. Skillnaden mot tidigare, anser jag, är att en ny öppenhet trätt in i bilden. Alla, well, inte alla, men ni fattar, som refuseras, eller antas, skriver om det i grupper på Facebook. De delar inte bara sina recept och lyckade utflykter, utan också sina förlorade illusioner.

Arbetet med att skriva

För att få ihop någonting som liknar en bok krävs både hängivenhet och uthållighet och att lyckas upprätthålla båda under maratonloppet ett manus innebär är få förunnat. Att skriva en bok är helt enkelt en fruktansvärd, utmattande kamp, som en fight mot någon plågsam sjukdom. Man skulle aldrig ge sig på något sådant om man inte drevs av någon demon som man varken kan motstå eller förstå, vilket George Orwell visste.

Tyvärr är det första som möter dig i målfållan efter upploppet premissen som utgör första meningen i denna text. Men grejen är att möjligheten att ge ut en bok aldrig varit lika stor som i dag, om du väljer ett spår bortom den förmodade allfarvägen. Du ska absolut sikta högt, vad det nu innebär för dig, men ha ett öppet sinne för att du kanske måste revidera din plan (vilket för övrigt också är en utmärkt utgångspunkt för skrivande).

Skriva ‒ vad som betyder något

Det går att föreställa sig hur författaren och läsaren står vid var sin ände av en damm. vilket George Saunders gör i boken ”A Swim in a Pond in the Rain”, en magnifik kärleksförklaring till läsande och skrivande. Författaren släpper ner en sten i vattnet och krusningarna når läsaren, varpå författaren föreställer sig hur läsaren reagerar på vågorna innan författaren bestämmer sig för vilken sten som ska släppas härnäst. Under tiden känner läsaren skvalpet och på något sätt talar det till henne. En förbindelse har uppstått.

Poängen är att magin kan uppstå med dina testläsare (har du inga sådana så se till att skaffa!)

Poängen är att det oavsett vilket är en bragd att färdigställa någonting så pass komplext som en bok. Även om ingen vill ha den så är det en enorm prestation.

Poängen är att det är förödande att jämföra sig med andra och motta bitterheten som ett brev på posten. Att utmåla sig själv till ett offer är antitesen till att göra jobbet, nämligen färdigställa det där manuset som är viktigt för dig.

Poängen är att det enda rimliga är att inta en territoriell hållning. Muta in ett område, utifrån vilket bara du kan skriva berättelsen som just du var ämnad att författa.

Poängen är att även om min medförfattare Peo Bengtsson och jag var de sista överlevande på jorden så skulle vi fortsätta med våra berättelser. Utan möjlighet till erkännande eller status, utan bara för att vi måste.

Det är den enda drivkraften som räknas. Skriv bara om du måste skriva. Blir du utgiven är det en bonus.

The post Varför skriva? first appeared on Opulens.

FRAMGÅNGSRIK. Den framgångsrike skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist har skrivit en bok om sitt skrivande. Anna Remmets har läst den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Misslyckas igen, misslyckas bättre: Anteckningar om skräck och skrivande
Av John Ajvide Lindqvist
Ordfront förlag

Kan alla skriva skönlitteratur? Å ena sidan lever vi till stor del kvar i romantikens synsätt på konstnärligt skapande, ett synsätt som gör gällande att Inspirationen med stort I bara kommer till ett fåtal utvalda Genier med stort G. Å andra sidan har synen på litterärt skapande som vilken färdighet som helst som går att öva in, och sedan bedrivas med vanlig yrkesdisciplin, kommit att få större fotfäste. Många är de författare som idag vittnar om att de, som på vilket annat jobb som helst, har ett antal timmar om dagen de ska arbeta oavsett om någon gudomlig inspiration behagar infinna sig eller inte.

Hur många som säger så för att de helhjärtat tror på den processen och hur många som säger så för att konstnärsromantiken har börjat framstå i ett löjligt skimmer medan den hårt arbetande entreprenören är samhällets nya gudom, låter jag vara osagt.

Den mer tekniska synen på litterärt skapande är i alla fall helt säkert trösterik för många aspirerande författare. Det är därför inte konstigt att framgångsrika författares böcker om skrivande blivit en populär genre. Senast ut är den populära skräckboksförfattaren John Ajvide Lindqvist. Han är känd för böcker som Låt den rätte komma in, som är en kärlekshistoria mellan två ensamma barn varav det ena råkar vara en vampyr, zombieberättelsen Hanteringen av odöda, den märkliga Platserna-trilogin, och novellen som är förlaga till den queera, folkloristiska filmen Gräns som hyllades samstämmigt när kom upp på bio.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Lindqvists böcker är onekligen välskrivna, men ändå lättillgängliga. De är handlingsdrivna och befriade från språkligt experimenterande på ett sätt som gör dem passande att använda som exempel i instruktioner för historieberättande. Misslyckas igen, misslyckas bättre som den trösterika titeln lyder, är också den enkelt och kronologiskt uppbyggd.

Lindqvist går metodiskt igenom sitt författarskap bok för bok med början i Låt den rätte komma in och avslut med den senaste, X – den sista platsen.

Anteckningar från tiden för böckernas tillblivelse varvas med nutida reflektioner kring skrivande och kring hur författaren tycker sig ha utvecklats under tiden som gått. Och under den tiden, mellan 2000 och 2017, går Lindqvist från okänd och refuserad till en berömd författare med diverse filmkontrakt. Hur detta påverkar skapandeprocessen och synen på det egna författarskapet diskuterar han visserligen i en passage, men tycks ändå ganska snabbt ha kommit fram till en strategi för att förbli tryggt förankrad med fötterna på jorden och inte kompromissa med någon konstnärlig vision.

Denna ganska självsäkra och obekymrade inställning till skapandet är genomgående i boken. Titeln till trots tycks faktiskt det mesta gå på räls efter de första (visserligen många) refuseringarna av Låt den rätte komma in. Misslyckandena ifråga tycks snarare syfta på misslyckanden i skrivprocessen. Lindqvist beskriver det dryga arbetet med att långt in i berättelsen inse att han måste stryka och omarbeta stora antal sidor. Men någon riktig hopplöshet infinner sig till synes aldrig. Författaren kan ibland tvivla på enskilda projekt, men verkar inte tvivla på sig själv som skrivande människa. Kanske beror detta just på att han har en ganska oromantisk syn på litterärt skapande.

Den som vill läsa en bok som förhåller sig filosofiskt till skrivandets och fiktionens natur kommer alltså kanske att bli besviken. Lindqvist gör heller ingen hemlighet av att han inte har några större finlitterära ambitioner, trots att hans litteratur släppts in i salongerna i större utsträckning än mycket annat i hans genre. Det är intrig och handling som främst driver hans historier, även om han också lägger vikt vid språket, och det är kring konstruktionen av dessa Misslyckas igen, misslyckas bättre i huvudsak uppehåller sig.

Och hans resor från idéer till färdiga romaner är riktigt engagerande. Han berättar om hur hans karaktärer vuxit fram och resonerar om tempo och struktur i berättelsen, hur författaren kan fånga läsarens intresse för att sedan kosta på sig en långsammare sträcka där hen kan utveckla sina karaktärer. Och för de som liksom jag älskar skräckgenren i stort är det fängslande att ta del av Lindqvists tankar om vad som skrämmer oss, och följa honom i spåren av de myter som har påverkat hans berättelser. Det är ett fascinerande litterärt universum han bjuder in läsaren till. Ibland är faktiskt anteckningarna och idéerna läskigare än vad jag minns att själva romanerna var, vilket väl säger något om hur svårt det trots allt är att skapa riktigt bra skräck, eller för den delen riktigt bra skönlitteratur över huvud taget.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Läsvärt om konsten att skriva skräcklitteratur first appeared on Opulens.