ESSÄ. Enel Melberg har skrivit en essä om paradisfågelns betydelse i Selma Lagerlöfs diktning. Melberg är författare till boken ”Paradisfågelns flykt, en roman om Selma Lagerlöf.”

Paradisfågeln

Med anledning av de nyligen utdelade Nobelpriserna kommer jag att tänka på några tacktal, vilka ingår i pristagarnas uppgifter. László Krasznahorkai tackade sin storebror som hade tagit upp honom på axlarna så att han fick ett annat perspektiv på världen och sedan en rad författare och andra som haft stor betydelse för honom.

Selma Lagerlöf gjorde sin vana trogen om tacktalet till en liten saga. Hon beskriver hur tåget på väg till Stockholm plötsligt gör en avstickare upp till himlen, där hon träffar sin far. Man har gärna tolkat det som ett tack till fadern för all litteratur och värmländsk festivitas han bestod med under henne uppväxt. Men det är snarare tvärtom, hon vill visa honom: se här, pappa, se hur långt jag har kommit, du som tyckte jag var dum när jag var barn och som senare inte tyckte jag behövde utbilda mig, se, jag har kommit längre än någon annan i min släkt! Och sedan tackar hon också en del författare, bland dem sin kära väninna Sophie Elkan.

När man tar emot Selma Lagerlöfpriset som utdelas varje år ska man också hålla ett tacktal, och Inger Edelfeldt gjorde 2022 en parafras på Lagerlöfs då hon också lät tåget åka ända upp i himlen, där hon bland andra träffade Selma själv. Lotta Lotass, som fick priset 2014, gjorde i stället en exposé om fåglar i Selma Lagerlöfs författarskap och avslutade med ”urfågeln”, paradisfågeln, som gör henne till författare.

När jag gör en omläsning av Olof Lagercrantzs skarpsynta och eleganta essäsamling ”Tretton lyriker och Fågeltruppen” från 1973, återfinner jag paradisfågeln i artikeln ”Den klassiska fågeltruppen”.

Lagercrantz ramar in sin utläggning om fågelmotivet i lyriken genom att bjuda in oss till ett dammigt museum där han hittar olika slags fåglar och deras symboler, ända från antiken och renässansen till samtiden; alltifrån Fenix, gripen, örnen, pelikanen, tranan, korpen, duvan och svanen till paradisfågeln. Innan dess har vi också fått beskåda påfågeln som vänder på huvudet och stolt betraktar sin stjärt. ”Den borde i stället titta ned på sina fötter som är allt annat än vackra och den borde betänka att den har en ful röst.” Annat är det med paradisfågeln.

”Paradisfågeln svävar förbi. Den går utan ben och flyger utan vingar och den är en bild av en människa, vilken vänder alla sina tankar mot Gud. Den som en gång hör paradisfågeln sjunga förnimmer evighetens brus och seklen rinner förbi som sekunder. När han vaknar upp är alla hans kära döda och av hans hus finns endast ruiner kvar. Men i minnet av den enda, stora stunden, då fågeln sjöng, har han fullgod ersättning och sörjer ej.”

Detaljen om att paradisfågeln skulle sakna fötter skulle Lagercrantz kanske ha kunnat hämta från Selma Lagerlöf. I sin minnesbok ”Mårbacka” berättar hon hur hon, ”den lilla flickan”, en gång, när hon var tre och ett halvt år, plötsligt inte kunde gå. Hon ligger ensam i sin säng i vindskammaren som hon delar med sina äldre syskon, och ska gå efter dem över den lite skrämmande vinden, när hon inte kan resa sig ur sängen. ”Hennes ben voro som de inte tillhörde henne. Hon hade ingen makt över dem.” Det ska sägas att hon dittills mycket väl kunde både gå och springa, den berömda hältan som hon led av hela sitt liv berodde på en höftskada hon fått redan vid födseln. Och det kan påpekas att Selma i samma veva får en liten syster. Men nu är hon helt förlamad och måste bäras överallt av den annars så sträva barnpigan Back-Kajsa.

Förlamningen resulterar i att Mårbackafamiljen reser till Strömstad, för att den lilla flickan ska få söka bot i havsbad. Väl där bor de hos en kaptenska som berättar att hennes man har ett skepp som heter Jakob och där det finns något som flickan nog skulle tycka om att se. Det är nämligen en paradisfågel. Hon frågar vad det är. ”Det är en fågel från paradiset.” Detta väcker förstås hennes fantasi och hon får för sig att eftersom den har med Gud att göra så skyddar den kaptenen, och kanske skulle den kunna göra något också för henne.

När dagen kommer då Jakob lägger till hoppas hon att kaptenen ska ha fågeln med sig och väntar sig att den ska sitta och sjunga i träden, men den syns inte till. Då lovar fadern att de ska gå ombord på båten och titta på den. Ett par matroser hoppar ner i deras roddbåt för att hjälpa dem upp för fallrepstrappan, och den första de får tag i och bär upp är den lilla flickan. De lämnar henne ensam däruppe ett tag, men så börjar hon se sig om efter paradisfågeln. När hon inte upptäcker någon frågar hon en lättmatros efter den.

”’Kom med, så ska du få se honom’”, sade han. Han räckte henne handen, för att hon inte skulle falla ner i lastrummet. Sedan gick han baklänges före henne utför kajuttrappan, och hon följde honom”.

Och där finns den, den är visserligen uppstoppad och den står på ett bord. Den är ännu underbarare än hon tänkt sig. Kajutvakten visar henne de långa hängande fjädrarna och säger: ”Se, det syns, att den är från paradiset. Den har inga fötter.”

Först nu märker hon att underverket har skett: hon har gått själv ditner.

Paradisfågeln kommer att följa Selma Lagerlöf i hennes diktning. Hon skaffade sig också, i brist på en sådan fågel, en påfågel som än idag (i flera generationer) vankar omkring på Mårbacka. Fåglar spelar en stor roll i hennes författarskap, vi behöver bara tänka på Nils Holgersson eller vedergällningens skator som attackerar den elaka ”skatfrun”, i ”Gösta Berlings saga”, grevinnan Märta på Borg, som hellre ger en nyrökt skinka till skatorna än till en tiggarkäring från Dovre. Denna utslungar då förbannelsen: ”Dig själv ska skator äta!” Men vi får inte glömma duvorna som kommer till Selma Lagerlöf om natten, inspirationens fåglar. Men vad står paradisfågeln för hos henne?

Först och främst är det ordet, det är ordets magi som tillsammans med de associationer det väcker drar i en och som kan få en att antingen förflyttas till andra världar eller att utföra verk man inte trodde sig om.

Fågeln ”som kom från Paradiset och väckte hennes fantasi, denna färggranna varelse från evigheten, ett bud till just henne; hon skulle ställa sig på egna ben och gå, hon skulle flyga, hon skulle skapa världar som kunde vinna hjärtan och få folk att drömma, men var det inte också något den förebådade? Nu när hon tänker efter var kanske detta bud från Paradiset också ett varsel hon ännu inte förstod sig på som barn, men som nu framstår allt klarare för henne?”, skrev jag om den åldrande Selma i min roman ”Paradisfågelns flykt” 2020.

Hon använder detta bud från evigheten även som ett dödsbud. I Gösta Berlings saga är det den unge kapten Uggla som ligger för döden och hans mor tröstar honom: Hon säger att han ska få en egen stjärna, som först är kall och mörk, men han ska arbeta på den så att den blir ljus och varm och fylla den med blommor och örter, gaseller och näktergalar. ”Och när jag dör, Ferdinand, när min själ bävar för den långa resan och fruktar att skiljas från kända trakter, då sitter du väntande utanför fönstret i en vagn, förspänd med paradisfåglar.”

Detta ord, detta namn på en fågel kan få stå som symbol för litteraturens förmåga till flykt; genom inspirationen och skaparkraften hos dem som skapar den samt fantasin hos dem som tar mot den.

The post ”Paradisfågeln” ‒ essä av Enel Melberg first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har läst Nobelpristagaren Krasznahorkais debutroman ”Satantango” och konstaterar att den är lika relevant 2025 som när den utkom i Ungern för 40 år sedan.

Nobelpristagaren i litteratur 2025 László Krasznahorkais debutroman, ”Satantango”, utkom för 40 år sedan i Ungern och räknas numera som en modern klassiker.

Regissören Béla Tarr har för övrigt filmatiserat romanen som en hela sju timmar och en halv timme lång film från 1994. Där kan man verkligen tala om långfilm!

För tio år sedan utkom boken i en smidig svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech på Norstedts förlag.

Någon helt lättläst roman är det inte. Läsaren får själv lägga pussel med informationen som delges. Boken är skriven i en modernistisk tradition och intrigen finurligt upplagd. Gradvis klarnar dock sammanhangen.

Krasznahorkai skildrar förfallet

Boken slutar som den börjar. Det vill säga att Krasznahorkai därmed knyter samman handlingen på ett synnerligen elegant vis. Vid det laget har läsaren grundligt lärt känna de miserabla invånarna i en gudsförgäten ungersk by.

Det talas om en anläggning där byborna tidigare arbetat, men nu är allt i förfall. Den enda aktiva verksamhet som finns i byn står den lokala krögaren för. På bykrogen samlas invånarna. Det är ett slags frizon där hämningarna släpps men följaktligen också en plats där det moraliska förfallet blir än mer uppenbart.

Alla väntar de på förändring och en frälsargestalt vid namn Irimiás. Denne vandrar med sin följeslagare Petrina i ett ruggigt landskap på väg mot byn. Här finns en viss likhet med Becketts luffare i klassikern ”I väntan på Godot”.

Det förkommer även en bisarr och alkoholiserad doktor som dragit sig tillbaka i sin bostad och på avstånd observerar de andra i byn.

Irimiás anländer till slut och han är en ytterst tvetydig gestalt. Är han, som byborna tror och hoppas, en frälsare eller i själva verket en frestande djävul? Ja, det är frågan.

Svaret kommer tids nog, men allt ska förstås inte avslöjas här. Så mycket kan jag dock säga som att Irimiás och Petrina i själva verket arbetar för polisen. I en avslutande rapport, skriven av Irimiás, porträtteras byborna på grövsta vis. Med svart humor skildras hur ett par byråkrater försöker hyfsa språket i Irimiás text.

Krasznahorkais roman är lika aktuell idag

På det hela taget är det en briljant roman. Skickligt konstruerad och med en absurd humor som kan påminna om en mästare som Kafka. Den förfallna anläggningen kan eventuellt ses som en symbol för det kommunistiska projekt som havererat.

Någon solidaritet existerar inte byborna emellan. Snarast drivs alla av egoistiska motiv. Men samtidigt är ”Satantango” en studie i gruppsykologi. I det avseendet skildras hur individerna i ett kollektiv på fåraktigt vis, i ett utslag av flockmentalitet, överger allt för att följa en karismatisk ledare. På det viset är ”Satantango” en tidlös och ständigt aktuell roman. Inte minst med tanke på världsläget år 2025.

The post Krasznahorkais ”Satantango” är en briljant roman first appeared on Opulens.