RETROKULTUR. Jesper Nordström skriver om ett favoritband från 80-talet – I Start Counting.

Ett av mina absoluta favoritsyntband från 1980-talet är sorgligt bortglömda och tillika gravt kufiska. Jag talar om I Start Counting. Jo, de heter så. De släppte bara två fullängdare och sedan förlorade de tyvärr all särart under namnet Komputer där de snällt sagt i alla fall lyckas plagiera Kraftwerk bra.

Anledningen till min kärlek är att de vågade hålla sig ifrån att hoppa på den förutsägbara Depeche Mode vågen och bara bli ytterligare ett engelskt syntband. Hos dem finns en mer skranglig organisk ljudbild som inte är det vanliga – oktavbas och trallvänliga melodier

Samt att de hade leklustan att ta upp andra genrer och låtar, som när de gjorde cover på westernlåten “Rawhide”.

Sedan är det det här med deras texter som jag som man kan relatera till i backspegeln, Framför allt och påfallande ofta handlar det om lite försagda geeky ynglingar vars raggfraser och uppvaktning i den luttrade mogna backspegeln framstår som lika lönlösa som vetenskapsteori i en antivaxxgrupp på Facebook.

Som här på singelsläppet “Million Headed Monster” från albumet Fused.

“You could steal my records and not laugh at my jokes. I can promise you the earth“.

Lite befriande charmigt 1989 när Depeche Mode verkade ha gått in i ett totalt mörker med ångest, psykisk ohälsa, droger och var och varannan låt verkade handla om bdsm.

Mer underfundigt och komplext kort sagt. Lyssna nu på deras “Million headed monster“!

The post Veckans vax: Bortglömt syntband first appeared on Opulens.

SKIVAKTUELLT. Efter 17 års tystnad kommer tyska Kraftwerk äntligen släppa ett nytt album, skriver Zeitschrift für härte Musik.

Även bland de mest hängivna fansen på sociala medier har det tidigare knorrats lite om att Kraftwerk nu gått och blivit ett “heritage band”. Ett nedsättande utryck om när musiker mest förlitar sig på äldre material och gör turné på turné.

Kraftwerk har valt att fortsätta på samma tema som förra skivans, nämligen cykling. Och om förra “Tour De France” handlade om extremsport är det nu vardagen i form av elsparkcyklar som står i fokus. Deras hemstad Düsseldorf har sedan den postindustriella krisen i Ruhrområdet legat i framkant vad gäller grön omställning och kollektiva färdmedel. Staden har vunnit flera internationella priser på grund av sitt arbete med att öppna upp kvarteren mot Rhen med ny grönska och parker.

Så kommer då “stadens söner” med ett nytt konceptalbum vilket kommer basera sig på ljudet från elsparkcyklar. Det är inte första gången gruppen jobbar med offentliga uppdrag i gränslandet ljudkonst-musik. År 2000 var de involverade i jingeln till Hannovermässan som växte till en maxisingel. Till nya skivan kommer akustikprofessor Franz Umlaut från Dresden att spela in valda cykelljud vilka sedan kommer utgöra grunden för rytmiska loopar.

Jesper Nordström

The post Nytt album från Kraftwerk first appeared on Opulens.

HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Veckans vykort handlar om Autobahn.

Under mina 20 år som Malmöbo har jag gått gata upp och ner och begrundat byggnader. En tendens har jag upptäckt; modernistiska funkisbostadshus som förut innehöll bensinmackar som nu gjorts om till restauranger, butikslokaler eller bara ett tomt indrag i huskroppen.

Att ha en bensinmack i sitt bostadshus i sitt hus räknades som modernistisk lyx, numera är de bortsanererade som miljö- och brandfarlig paria. Historien är full av teknik som vi nu verkligen inte ser som eftersträvansvärd. Som när man under mellankrigstiden skröt med att man hade en äkta asbestbrödrost.

Knappast något land förutom USA var så inriktat på bilism som Tyskland under efterkrigstiden. Det fanns många anledningar till det.

Medel-Fritz ville se framåt och glömma. Kreditinstituten gav fördelaktiga statligt subventionerade lån för att få full rulle på ekonomin. Sist men inte minst en mörkare anledning; att andra världskrigets rustningsindustri stod kvar och lätt kunde ställas om till biltillverkning.

Den tidens vägkrogar blev utflyktsmål i sig själv med ambitiös mat och lockande inredning, inte som nu när det mest är ett snabbt stopp med plastmöbler och någon stabbig hamburgertallrik.

Som vid Bundes-Autobahn-Brückenrasthaus. Det ligger utmed den såkallade “Hansa-Linie” mellan Köln och Hamburg och är en eftertraktad sträcka i Tyskland för de som ägnar sig  åt bilturism av annat slag; nämligen att få köra fort.

På 70-talet satt Kraftwerk-medlemmarna Ralf Hütter och Florian Schneider här och sög på en kaffe och ägnade sig åt “fältstudier” om hur man gör ett konceptalbum om att köra på motorväg.

Notera att vägen är en del av motivet, den försvinner bort i den blånande horisonten precis som på skivomslaget.

The post Tyska vykort: Autobahn first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström berättar idag om sina blandade känslor när det gäller Abba. Och så handlar det förstås också om synt och kanske inte så kända Blancmange.

Vem hade kunnat ana? Efter så här lång tid är det inte fråga om “nästa skiva” utan Abbas reunion. Men jag är lite skeptisk. På samma vis som jag kände mig när jag slutade se Bondfilmer efter Roger Moores sorti.

Hur länge kan man driva något utan att det blir urvattnat?

Men min skepsis är ändå ljum jämfört med det snobbiga hat jag hyste tidigare. På samma vis som jag ogillade 70-talets proggiga vänstermusik var detta för mig förhatligt och dessutom höjden av sellout. Vi svartklädda, identitetssökande men i vårt inre sköra ansåg oss för smarta att ha kul. När lokala rockpuben körde rysk balalajka och piroger med te som alkoholfritt alternativ till stadsfestivalens E-Type och bärs i plastmugg fylkades vi där i våra noppriga koftor och uff-kavajer.

Men sen kom ett stort hack i vårt gemensamma pansar och frågetecken infann sig. Erasure släppte covers på Abba!? En i “vårt läger” gillade alltså detta. Så inträffade ett ungdomspsykologiskt fenomen; syntarna på mitt gymnasium var för eller emot.

Vi som försiktigt var för insåg att det fanns samma plastighet och kyla och melankoli hos Abba som hos de grupper vi accepterade i vår trånga värld.

Men det är typiskt att det inte finns någon platta med Abba i min numera vidöppna skivsamling med allt från Mats Paulsson till Einstürzende Neubauten. Däremot en maxisingel med en Abbacover av Blancmange, synthpopparna som är en smula bortglömda. En cover som inte direkt tillför något nytt, ska sägas. Men som är synt och inte ett förräderi mot den genre jag trångsynt (oavsiktlig ordvits!) bara lyssnade på förr.

Men albumet med Abba som släpps i morgon, Voyage, kommer in i min samling, fast det kommer dock antagligen aldrig lyssnas till av mig. Jag gjorde nämligen det så slugt insnöat att jag förbeställde den på… kassettband! Inplastat och plomberat kan det kanske bli ett investeringsobjekt med en grupp som hittills aldrig riktigt fått något samlarvärde.

Sist men inte minst; nu när Abba har valt att framträda som fyra “abbatarer” så är det tankesvindlande för oss gamla slips-synthare med vattenkamning att de framstår som en inkarnation av självaste Kraftwerk. Men 40 års väntan mellan albumsläppen får Kling Klang-studion i Düsseldorf att framstå som rena löpande band-produktionen.

The post Veckans vax: Blancmange och “abbatarer” first appeared on Opulens.

SPANING. “Brevväxla via mail, bjud in mormor på ett parti wordfeud på eftermiddagen, kolla på film samtidigt och chatta om den, spela rollspel online.” Nathan Hamelberg skriver om hur interagerande istället för endast envägskommunikation nu blir allt vanligare i den digitaliserade kulturen.

Om en björn skiter i skogen och ingen har sett det – har det verkligen hänt då?

Lite så känns det med kulturen året 2020, fast tvärtom – alla har sett en massa saker, men få ”var där”. Möten på Skype, spelningar på Instagram och Facebook, konferenser på Zoom. Det är som om den samtida kulturen är ett enormt återskapande av René Magrittes målning Bildernas opålitlighet – det här är ingen pipa, det föreställer en pipa.

The post Bli allierade i pandemin first appeared on Opulens.

AMBIVALENS. “Mer än något är fascism ett system som hämtar sin näring ur hat mot ambivalens. Mot de vars ursprung inte är entydigt, mot de vars könsuttryck inte är tydligt binärt, mot de vars nationella lojalitet kan ifrågasättas”, skriver Nathan Hamelberg.

När Florian Schneider gick bort kan man säga att Kraftwerk dog på samma sätt som Beatles definitivt gjorde det när Lennon mördades – kärnan klövs itu. Att uppmärksamma någon en månad efter dennes död är milt sagt att vara sen på bollen, men det finns mycket att säga om själva fenomenet Kraftwerk och den tyska musiken under efterkrigstiden – som säger något om förändring – något som nästan försvann i nekrologerna.

The post Tillbaka till framtiden first appeared on Opulens.

VINYL. Det är dax för veckans vax igen! Denna fredag skriver Jesper Nordström om syntpionjärerna Kraftwerk, den nyligen avlidne bandmedlemmen Florian Schneider och vad som gjorde den här tyska gruppen unik.

Så hände då det som vi inom Kraftwerk-kulten inte trodde skulle hända: att Florian Schneider dog. Med sin legendariska medieskygghet är det signifikativt att han som medlem i denna grupp höll sin cancer hemlig och att Wikipedia inte visste vilken dag de skulle ange som dödsdag. 30 April blev det slutligen.

Jag ska undvika att säga något mer generellt om gruppen, eftersom risken då är att jag går upp i ett slags exalterat tungomålstalande med något glasartat i blicken.

Dessutom är varenda liten vrå genomlyst kring dem, även om det är uppseendeväckande lite att bara tre böcker värda att läsa har skrivits om dessa musikaliska nyskapare.

Som minne över Florian Schneider passar det bäst att med vita vantar ta fram den tyska originalutgåvan av Ralf & Florian, där kärnmedlemmarna framstår exakt så som de var: oskiljaktiga bästisar som trivdes ihop och verkligen såg ut att ha kul under sina tidiga ljud- och musikexperiment

Florian bär kostym och slips och var den förste att ta ett steg mot den strama ingenjörsimage gemene man identifierar dem med. Det är ganska svårt att tänka sig Kraftwerkmedlemmar med långt stripigt hår, skrynkliga Hawaiiskjortor och elgitarrer, men så var framtoningen 1969-1973…

På Ralf & Florian tar de sitt första steg framåt mot det minimalistiskt elektroniska och lämnar såväl freeformrocken som den dåtida innedrogen lsd bakom sig. Istället går de in för en disciplinerad ljudbild, men samtidigt tar de också ett steg tillbaka i musiktraditionen.

Det blir alltmer tydligt vilken gedigen musikutbildning de skaffat sig, tvärt emot gängse fördomar om att de mest var grabbnördiga ljudfreaks. Musikaliskt uppvisar de ett större arv från Schubert än samtidens instrumentala art rock. De var de facto bland de första att efter andra världskriget våga visa upp något genuint tyskt igen.

Vill man vara djärv i sina kulturhistoriska jämförelser går det som Kraftwerk att jämföra med hur Josephine Baker dansar i sin bananklänning under parollen negritude. De tar helt enkelt, och därtill på ett sofistikerat sätt, ett grepp som exploaterar publikens fördomar. Tyskar ska ju enligt fördomen vara vattenkammade och stela och akademiska. Kraftwerk håller upp en spegelbild av denna fördom.

I den här utgåvan av Ralf & Florian följer det även med en självironisk plansch gjord av Emil Schult, den halvt inofficielle medlemmen som stod för mycket av det visuella och skrev en och annan text.

Schult är numera verksam som gallerist, grafisk formgivare och inspiratör på kulturskolor i Düsseldorf. Egentligen borde han ses som en fullvärdig medlem, kan jag tycka, då det visuella är lika viktigt som musiken i detta tyska unika Gesamtkunstwerk.

Slutligen bör det nämnas att Kraftwerk var närmast unika i det avseendet att dessa vita musiker kom att influera den afrikanamerikanska musikscenen. Det brukar ju oftast gå i den andra riktningen.

Tonerna från Ruhrområdets miljöförstörda landskap landade väldigt lätt och rätt i Bronx och Detroits graffittidränkta slumkvarter med en illegal klubbvärld.  Hiphoppionjären Afrika Bambaataa sa i en intervju att han var djupt fascinerad av “these funky white dudes from Germany”.

The post Veckans vax: Syntpionjärerna Kraftwerk first appeared on Opulens.

TV. Så har då den närmast viktorianska moralismen nått “mellon”, eller schlagerfestivalen som vi dinosaurer säger – vi som är vana vid en enda glittrande lång kväll och inte ett månadslångt harvande.

Thorsten Flinck har tydligen blivit förbannad på en bilist och slagit näven i hens motorhuv.

Man undrar lite stilla hur det med den här puritanska attityden hade blivit med Led Zeppelins speltillfällen efter det att de sprängt en hotelltoalett med dynamit och kört sina Harley Davidsson-hojar genom lobbyn fulla på whisky?

Hur hade Woodstockfestivalen kunnat äga rum, om alla artister där först skulle köras genom ett brottsregister? Herregud, till och med Kraftwerk i sina asexuella kostymer lär ha grisat runt och haft sönder ett soffbord och varit vresiga mot personal under 70-talet.

Men låt mig skruva upp allvaret och fråga vem det är som ska döma? Notera att Flinck är misstänkt för hot och skadegörelse, alltså inte dömd. I strikt juridisk mening är han alltså oskyldig. Ändå stryks han från melodifestivalen.

Samtidigt är den favorittippade så pluttinuttigt politiskt korrekt och mjuk att man börjar undra om “mello” är ett svenskt mästerskap i etik istället för en lättsam tävling i musik.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: SM i etik first appeared on Opulens.

OPERASCEN. Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta. Björn Gustavsson förklarar varför och funderar över framtiden för Dalhalla.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Margareta Dellefors och Dalhalla har länge varit synonyma begrepp. Men hur började alltsammans, och hur kom det sig att en enda människas vision resulterade i en så fantastisk operascen? Och varför har denna arena med tiden orienterat sig mot ett utbud dominerat av popmusik? I nuläget framstår det som tveksamt om det någonsin mer blir opera i Dalhalla, men mer om det senare.

Under en semesterresa i Siljansbygden bestämde sig Margareta Dellefors — tidigare operasångare och vid denna tid chef för avdelningen musikdramatik på Sveriges Radio — för att kolla in ett nyligen nedlagt kalkbrott sju kilometer norr om Rättvik (som hade varit i drift sedan 1940-talet).

Hon provsjöng en aria på bottnen av den flera hundra meter vidsträckta gropen — akustiken var perfekt Och hon insåg att det nedlagda dagbrottet skulle kunna bli en underbar amfiteaterscen — i klass med världsscener som Bayreuth, Savonlinna, Verona och Avignon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Margareta Dellefors kontaktade lokala politiker. Många skakade på huvudet. Skulle verkligen det gamla kalkbrottet, mitt ute i skogen, kunna förvandlas till en framgångsrik operascen? De flesta tvivlade. Men bygget kom igång, och 1993 stod det amfiteaterliknande bygget med plats för 6 000 åhörare klar.

Efter några år permanentades musikverksamheten i Dalhalla. Kulturdepartementets pressrelease samma år vittnar om att Dellefors entusiasm verkligen hade smittat av sig på Stockholmsbyråkraterna: ”Dalhalla är en helt unik konsertsal i såväl skönhet som akustik… Dalhalla kan få stor betydelse för Sveriges rykte och status som internationell musiknation.”

Men 2003 tvingades Margareta Dellefors lämna uppdraget som konstnärlig ledare för Dalhalla. ”Det känns oerhört bittert”, kommenterade hon det faktum att hon stängdes ute från arbetet med sin egen skapelse. För tio år sedan utgav hon boken Dalhalla, kampen för ett brott (Carlssons), där hon beskriver hur hon efterhand manövrerades ut av mer kommersiellt inriktade aktörer.

Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta.

Flera operauppsättningar resulterade i stora förluster och 2010 upphörde operaverksamheten flera år i följd. En privat finansiär köpte in sig på arenan och föreningen Dalhallas vänner fick allt svårare att hävda just operans betydelse i utbudet. Istället arrangerades allt fler konserter med rock och pop.

Dalhalla drivs sedan 2012 av det privatägda bolaget Dalhalla förvaltning AB, som i sin tur hyr ut till Rättvik Event som arrangerar de populärmusikaliska konserterna. För operaverksamheten svarade länge Föreningen Dalhalla opera, men på senare år har de bara kunnat sjösätta enstaka operaföreställningar.

Den ursprungliga idén om det gamla kalkbrottet som en scen för opera och konstmusik har dunstat bort. Dalhallas privata finansiärer har istället satsat på popmusik och andra publikdragande evenemang.

Genom åren har de mest fantastiska uppsättningar presenterats i Dalhalla: Nibelungens ring, Porgy and Bess (New York Harlem Theatre), Trollflöjten, Turandot, Kärleksdrycken… Också mer popinriktade evenemang har ibland inneburit stora upplevelser: Norah Jones, Sting, Patti Smith, Kraftwerk, Jamie Cullum, Melody Gardot, Neil Young…

Och sensommarkvällen då Björn Skifs framträdde inför en fullsatt arena blev så där egenartat fantastisk som vissa konserter faktiskt kan bli.

Fler minnen: endast 300 personer var på plats när Sven-Bertil Taube, en av Sveriges främsta estradörer, gjorde ett storartat framträdande. Och bara 100 i publiken (!) när Dalasinfoniettan spelade tillsammans med Västerås sinfonietta. Och när den brittiske musikern Jamie Cullum kom ut på scenen och förklarade: ”Detta är den vackraste scen jag någonsin befunnit mig på. Man vet inte om det är dröm eller verklighet — vet ni?”

Så sent som 2011 kungjorde Leif Borgert att arenan tecknat en överenskommelse med Stockholmsoperan, som skulle bidra med gästspel varje år framöver. Av detta — och mycket annat — har dock intet blivit. Luften har allt mer gått ur de personer som kämpat för fortsatt operaverksamhet.

Dalhalla tillkom som en operascen men har med tiden blivit en arena för en helt annan slags musik. Sveriges nya operafestivalcentrum har istället Opera på skäret blivit (inrymt i ett gammalt sågverk).

Som huvudskäl till att Dalhalla hamnat på efterkälken angav Margareta Dellefors häromåret följande: ”Opera på Skäret har en professionell konstnärlig ledning med en tydlig målsättning.”

Hösten 2018 framstår Dalhallas framtid som operascen ytterst osäker. Efter en ekonomisk förlust med Carmina Burana 2017 förlorade föreningen Dalhalla opera sitt landstingsstöd. Landstinget i Dalarna föreslår nu att stödet till Dalhalla ska upphöra. Det skulle i så fall innebära att inte heller Kulturrådet lämnar stöd — vilket i sin tur kan innebära att även Siljanskommunerna säger nej till fortsatta bidrag.

Den ideella föreningen Dalhalla opera avser att söka förnyat stöd för fortsatt operaverksamhet, men förutsättningarna för att lyckas förefaller i dagsläget små.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post När opera slås ut av rock och pop first appeared on Opulens.