RETROKULTUR. Jesper Nordström reflekterar över några skivomslag med minimalistisk design och konstaterar att det musikaliska innehållet kan variera starkt.

Det hela började med en lögn. När gitarristen Michael Rother sökte lägenhet ville han inte just vara musiker det vill säga framstå som fattig bohem utan bildade ett företag inom “reklam och design” och fick en lokal som han sedan bodde i också.

Omslaget till den första sjävbetitlade lp:n med hans band Neu! (december, 1971) var just sådan där rätt okonstnärlig bruksreklam med sin till synes sprayade logotyp i form av ett typsnitt på snedden mot vit bakgrund. Något liknande kan man fortfarande hitta på Tysklandsimporterad läsk i Malmös närbutiker.

Men kanske ligger också Andy Warhols silkscreenverk och Coca-Cola flaskor som en mer highbrow och arty-farty referens. Det är i alla fall musikaliskt sett fråga om ett slags renhet och ikonoklasm som präglar musiken.

Neu! spelade nämligen rak monoton tajt artrock som ett alternativ till den erans internationellt dominerande pompösa prog-rock (ej att förväxla med svensk progg) där konvoluten ofta var en blandning av rymd och änglar och knark och Jesus och där konceptet helst skulle innefatta komplexa kosmiska och metafysiska perspektiv.

Eller musikaliskt helst kasta sig mellan 17 taktbyten och “citera” Igor Stravinsky. Det vill säga att jag tänker på band som Jethro Tull, om vi ska gå till, i mitt tycke, något av det värsta i detta avseende.

Signifikativt nog nämnde Iggy Pop Neu! som en av sina stora influenser, “with its clean raw energy”.

Det asketiska omslaget hade blivit något att förhålla sig till mer eller mindre uttalat.

Kevin Godley och Lol Creme hade mod att lämna hitfabriken och kassakon 10cc för att spela mer kommersiellt ogångbar artrock. Och till sitt andra album ”L”, med Godley & Creme, 1978, valde de Storbritanniens skylt för övningskörning som omslagsbild.

“L” som i “Learning”. Ett slags erkännande av att de nu åter befann sig på ruta ett och gav ut ett svårlyssnat, om än kort, album på 34 minuter.

Fast ändå med påtagligt ekvilibristiska Frank Zappa-liknande influenser. Så här kunde det låta.

Neu! var måhända omslagsinspirationen. Men det var snarast Neu!:s totala motsats som utgjorde musikalisk inspiration.

Den här lilla estetik- och omslagsorienterade cirkeln i min skivsamling ska jag så sluta med tyska Kowalskis “industrifunk” på ”Der Arbeiter”, från 1983.

Det är en platta där vägarbetarskylten, ett renodlat piktogram på omslaget, i kongenial kombination med bandets robotiska dans och sound närmast framstår som ett slags milt självironiskt slut på det som var den krautrock-era som Neu! varit med om att inleda.

The post Veckans vax: Bland logotyper och piktogram first appeared on Opulens.