FILOSOFI. Mats Barrdunge, som doktorerat i idéhistoria, gav 2017 ut en liten pamflett med titeln ”Skapelsens kodnyckel”. Den avslutas med ”tre sånger”. Här kommer dessa i en ny version.

Barrdunge beskriver sina texter som ett slags filosofisk poesi och framhåller att den tredelade texten avser att bilda en större helhet, en triptyk.

Skapelsens kodnyckel

tre sånger

Djupaste djupet

Livet är en gåta som går att lösa.
Livet är den materiella och andliga tillvarons syntetiska form.
Livet är större än döden.
I själen ligger det förborgade svaret på livets gåta.
Men själen? Vad är själen? Finns själen?

Psyche är grekiska och översätts till svenska med ”själ”, men vi använder själ och psyke i två helt olika kontexter. När vi talar om själen är det som ett hälsobegrepp för vårt själsliga välbefinnande. Psyke däremot är en term som används i beskrivningar av sjukliga tillstånd som psykisk ohälsa, psykiska problem och psykisk sjukdom.

Tanken på en själ är förknippad med tanken på en odödlig själ, och är så motbjudande för så många människor att de föredrar att förneka att människan har en själ.

Psyke är en beteendevetenskaplig term som vetenskapen äger, men frågan om själens existens äger människan, var och en av oss.

Själen kan inte bevisas vetenskapligt eftersom själen är det som gör människan till ett levande väsen.

Själen har samma form som kroppen, men är lite större.
Själen är elastisk och kan växa sig större, men den kan också sammandra sig innanför vår kropp och bli mikroskopiskt liten.
När du lever på jorden i en kropp sträcker sig din själ ut från kroppen och ut i världen, lika långt ut som din blick kan nå eller dina öron höra, men själen kan också krympa till en liten punkt inom dig själv, som när du försöker fånga dina tankar eller förstå din existens i ett självbetraktande.

När du dör, kan själen inte längre använda den fysiska kroppen för att utsträcka sina gränser utan sammandrar sig och krymper ihop till en liten punkt i mikrokosmos. Själen antar då en renare form och blir helt transparent.

Har ni inte tänkt på att alla dessa berättelser om nära-döden-upplevelser beskriver hur man färdas inåt i en tunnel. Det är inte bilder av hur vi växer och expanderar utan hur vi förminskas och sugs inåt i något litet.

Finns det en himmel, finns den i mikrokosmos. Och längst bort i tunneln skimrar ett ljus. Och mot detta ljusets centrum sugs du, tillsammans med alla levande varelser, in i en obeskrivligt enorm extas, i en enda kosmisk ormgrop.

Till slut blir du så trött av all överjordisk extas att du känner att du vill sova och övergår då i den drömska utomjordiska tillvarons alla olika faser för att slutligen påbörja stegen mot att återfödas.

Du pressar dig in i den materiella tillvaron, ur det lilla, för att växa till något större, med början i en liten cell.

Livet är den materiella och andliga tillvarons syntetiska form
Livet är större än döden.

Det tredje

Människan är en perfektion,
och bär universum inom sig.

Gränsen till universum finns både innanför och utanför dig.
Du och universum är ett och detsamma.

Hela skapelsen balanseras i människan.
Människan befinner sig mitten av skapelsen, mellan dess början och dess fulländning.

Skapelsen är en tanke på ett före som under ett efter hinner ikapp sig själv.

Vi måste finna mittpunkten inom oss själva,
vid gränsen mellan det yttre och det inre,
vid gränsen mellan vår själ och vår kropp,
i balansen mellan våra känslor och våra tankar.
Vi måste finna ro i våra känslor och klarhet i våra tankar.

En tanke övergår i en känsla och en känsla övergår i en tanke.
Bakom varje tanke finns det en känsla, och bakom varje känsla finns det en tanke.

Känsla och tanke kompletterar varandra.
Känslan söker närhet medan tanken söker distans.

När känsla och tanke förenas bildas ett tredje.
Du vet utan att du tänker, du känner utan att du begär.
Det kallas för intuition.

Intuitionen är den mänskliga utvecklingens kronjuvel.
I intuitionen samlas människans alla minnen, erfarenheter, kunskaper och färdigheter i en ny synkroniserad form.

Det är ett tillstånd, ett sinne, en livsstil, ett nytt etiskt synsätt.
Du vill vara spontan, öppen och uppriktig.
Du blir gladare och du börjar skapa.

Intuitionen är också din förbindelselänk med universums
kärleksfulla medvetande.
Den kan liknas vid en ande som styr din själ.

Snilleblixtar, aha-upplevelser, the flow, peak-experiences och den perfekta tajmingen är alla fenomen som kan härledas tillbaka till intuitionen.

När tillfälligheter blir till sammanträffanden, när din närvaro i nuet ökar,
då har du kontakt med din intuition.
Då har du hittat mittpunkten inom dig själv.

Skapelsen är en tanke på ett före som under ett efter hinner ikapp sig själv.

Mitt i mitten

Hela universum är levande, liksom du är levande. Allt lever i symbios.

Cellen, människan, djuren, jorden, alla livsformer lever sina särskilda liv, tillsammans i ett och samma enhetliga universum.

I rum innanför rum ordnas livet, i lager på lager, där varje liten del återspeglar helheten.

Det stora finns i det lilla och det lilla finns i det stora.

Det går inte att förstå livet genom att analysera levande organismer genom att bryta ner dem i deras mindre beståndsdelar och egenskaper som självreproduktion, självläkning, egenrörelse osv. Livet kan inte förstås i dess minsta delar, utan livet måste betraktas som en helhet av sammanhängande men självständiga delar.

Livet kan inte förstås analytiskt utan är ett holistiskt fenomen som måste förstås intuitivt.

Livet är inte en fråga som vetenskapen äger utan livet är något som varje människa kan förstå genom vetskapen om att man lever. Det är alla individers privata och mänsklighetens gemensamma vetande.

Livet är den materiella och andliga tillvarons syntetiska form, och själen är dess verktyg.

Vad är skillnaden mellan ande och själ?
Anden syns inte, hörs inte, känns inte, utan märks genom dess avtryck i själen, genom våra tankar och känslor.
Anden är det som ger livet en riktning, den är motorn bakom dina visioner, ideal och livsdrömmar, som gör att du strävar mot ett mål och förmår dig att skapa något nytt.

Anden skänker livet i den materiella världen mening.
En själ utan ande vore som ett evigt upprepande, en cirkulation utan mening och avslut.

Finns det ingen mening med livet, finns det ingen mening med ditt liv.
Då lever du ett meningslöst liv.
Lever du ett meningslöst liv?

Gör allt ditt arbete till ett skapande!
Gör hela ditt liv till ett skapande!

Att skapa är att gestalta och realisera anden i den materiella verkligheten
med själen som verktyg.
Det gäller att påbörja, genomföra och slutföra sina idéer.

Lyssna inåt och agera utåt!
Du är ett centrum i mitten av universum.
Mittpunkten inom dig själv är också en mittpunkt i universum.
Allt befinner sig på samma plats i samma tid,
Samtidighet är nyckeln till universums krafter.
Allt är lugnt och stilla i skapelsens mittpunkt.

The post Mats Barrdunge: ”Skapelsens kodnyckel” first appeared on Opulens.

NATURVETENSKAP. Människan har sedan tidernas begynnelse förundrats över frågan om hur allting började. Detta är utgångspunkten för Guido Tonellis nya bok ”Genesis ‒ Den stora berättelsen om alltings ursprung”.  “Boken är alltså synnerligen intressant, och den har varit en resa för mig,” skriver Lis Lovén.

Genesis ‒ Den stora berättelsen om alltings ursprung
av Guido Tonelli
Verbal förlag
Enligt fysikern Guido Tonelli måste vi människor skapa oss ett nytt språk för att förstå kosmos uppkomst. Men kan våra vardagliga upplevelser förmå oss att förstå var vetenskapen nu befinner sig? Det tycks trots allt vara möjligt att uttrycka det omöjliga. Han försöker förklara de tankar om universum som nu finns hos den nya forskningen.

I boken ”Genesis, Den stora berättelsen om alltings ursprung” leder Tonelli läsaren in på fantastiska slutsatser. I denna okända värld måste vi liksom ge oss ut på en resa, på en upptäcktsfärd bortom horisonten. Kanske måste vi tänka bortom våra historiska fördomar för att förstå kosmos. Framförallt tänka bort allt det vi tänker oss att tomrum är.

Människan har ju alltid egentligen forskat och undrat över verkligheten. Tankar om kaos och oordning har alltid funnits, även om det tycks vara kulturellt betingat hur vi ser på tomhet, på nollan, på begreppet ‘ingenting’.

Bibelns berättelse började med ‘och jorden var öde och tom’. I Indien tänkte man att kosmos uppstod gång på gång och där hade man inte samma tankar inför begreppet noll som antikens greker hade. Det är ju just rädslan för ett kosmiskt kaos som troligtvis får oss människor att söka balans, harmoni och ordning och reda i samhället. Men tänk nu att tomrummet är något annat och att den kan lära oss något om skapelsen och tingens natur. Varför finns det till exempel materia och hur uppstår den?

Det är lite krångligt för mig att förstå, jag är ju bara gammal humanist i sammanhanget. Men i en partikelaccelerator, belägen i Schweiz, kan man studera hur materia och antimateria uppstår. Och i dessa experiment kan man återskapa kosmos början. På partikelnivå antar jag. Men helt och hållet harmoniskt är inte universum, då skulle allt vara platt, om jag förstår Tonelli rätt. Alltså måste något i skapelseögonblicket ha rubbat balansen, så att det fanns utrymme för själva den skapelseakt som gör att något finns. Och detta något – materian tycks det som – är ju det stabila i tillvaron. Annars fanns ju inte vår värld. Pust! Har jag förstått allt rätt nu? 

Boken är alltså synnerligen intressant, och den har varit en resa för mig. In i denna värld av plasma och töcken och ett segt ”något.” Kanske är det här Higgsbosonen kommer in. Jag har inte riktigt fått kläm vad nu det där med boson är. Men tror det har att göra med ett fält, den väv som skapelsen består av.

Rent poetiskt och konstnärligt tror jag man kan göra jämförelser mellan konst och kosmos. För alla tror jag någon gång kan fyllas av förundran över något i tillvaron. Tänk bara långt ute på landet en stjärnklar natt! Finns vi verkligen här? I tomrummet tycks det som. Och kanske finns det en slags sanning i det där med att meditera: Att gå bortom invanda föreställningar. Det är nog vackert i sig. Kusligt ibland, men skrämmande vackert.

Sedan, i andra halvan av boken, är det lätt att intresset falnar. Det hela handlar ju nu om partikelnivå, än hit och dit, och växelverkan. Och alla smådelar som beter sig än si och än så. Jobbigt att ha koll på. Men på det stora hela får man en överblick av vad författaren vill. Att skapa ett språk för lekmän. Och i slutklämmen vill författaren få oss att inse att vi alla kommer ur samma ursprung. Tomheten – ja!

Men det är inte slut där. För vi äger även ett symboliskt universum, skapat av hjärnans komplexitet. Att återberätta vårt inre kosmos – genom berättelser – är att skapa kontaktytor människor emellan. Och jag tror att detta var anledningen till att Tonelli ville dela sin bok med världen. Berättelsen går ut på att vi alla kommer från samma ursprung. Det är sannerligen ett vackert tomrum.

The post Att undersöka tomrummet first appeared on Opulens.

ODDS. Visst är det osannolikt att just du läser denna text just nu? Det är ju så mycket som måste falla på plats för att det ska ske menar jag?

Om vi börjar med vissa grundförutsättningar: Du måste existera, och det är ingen självklarhet precis. Det innebär ju att en obruten linje av liv sen miljarder år tillbaka, trots pest och kolera och krig och olyckor, har utmynnat i det djur som är du. Och detsamma gäller förstås för mig, min lycklige sate.

Miljarder år innan dess var kosmos tvunget att frammanas ur intet, vilket torde vara en process som inte kan räknas som vare sig särskilt vanlig eller sannolik.

Åter till nuet, vi har nu såväl kosmos som dig och mig på plats; jag har dessutom skrivit just den här Tankespegeln, vilket jag personligen tycker är väldigt osannolikt, för det finns ju så mycket annat att skriva om här i världen, och du har i just detta nu, trots att det finns så många andra stunder att välja på under dagen, läst om att allting egentligen är ytterst osannolikt, och att du själv är en del av detta osannolika.

Det är sånt här som gör att det är svårt att räkna ut saker och ting. Om man har fasta abstrakta entiteter att hålla sig till, som till exempel siffror, då går det ganska lätt. Ett plus ett är lika med två, och så vidare. Men om man ska räkna ut hur en population påverkas av beslut som tas i riksdagen, eller hur sannolikt det är att nån just nu i en liten trädgård nånstans i Motala startar upp sin gamla dieselgräsklippare, ja då blir det lite svårare.

Det hindrar ju inte att många blir mer och mer tvärsäkra ju mer komplext något är. Politik, som handlar om hur vi organiserar vårt gemensamma rum, eller samhälle som det också kallas, är ju väldigt komplicerat eftersom alla människor är olika och unika, och har sin egen känsla för hur de vill ha det, och sin egen smak för färger, dofter, äventyr, sina egna rädslor och sorger, sina egna glädjeämnen, erfarenheter, ambitioner, förhoppningar och så vidare.

Så skapar partier sina program som ska ge sken av att kunna skapa samhällen som passar alla, när de egentligen är intresseföreningar för människor som vill samma sak i vissa frågor, och som vill få hela länder och världsdelar att falla in i samma linje.

Det kan man ju ganska enkelt räkna ut, att när ett sådant program implementeras är det många människor som känner oro och rädsla eftersom de inte känner igen sig, och för att det inte är passar deras egen smak, eller deras egna värderingar, eller kort och gott: det de är vana vid.

Inga problem! Vi kör ändå, vårt parti har ju nämligen rätt! Väldigt enkelt alltså!

Men kommer ert program verkligen att passa de som har svårt att klara sig själva, de som är fattiga, de som har krossats av sina föräldrars knytnävar och klasskompisarnas hån under sin uppväxt, alla de som ser döden som en befriare, de som inte kan samla ihop sina splittrade själar tillräckligt mycket för att ens formulera en fråga om sitt eget liv, de utslagna, de sköra konstnärerna, fåglarna som flyger i skyn och alla de grisar som står i begrepp att skrikande skäras upp i rikets alla lysrörsskinande slakterier?

Självklart! I och med att direktörerna slipper skatt och invandrarna sparkas ut ur landet så löser sig allt annat automatiskt, så rösta på oss bara!

Om folk inte gillar vårt budskap har vi varit otydliga, själva budskapet är perfekt, naturligtvis, eftersom det bygger på vårt underbara partiprogram som några mer eller mindre snurriga människor med skygglappar för ögonen formulerat.

Så möts partirepresentanter i debatter i en tevestudio, och alla är de upprörda över hur fel alla andra har – indignerade.

Du och ditt parti har missuppfattat allting, ni har fel om allt. Vi å andra sidan, i vårt parti, vi har full koll på allting, och har därigenom rätt i allt vi säger. Alla i vårt parti är ofelbara och fantastiska, och svinen i ert parti är en fruktansvärd samhällsfara.

Partierna till höger om mitten har god hjälp av de stora tidningsdrakarna, som till 90 procent har en borgerlig agenda. De bedriver opinionsbildning, som det kallas, men säger själva att det egentligen är helt onödigt eftersom alla väljare är så himla duktiga på att tänka själva – så då undrar man ju verkligen över varför de lägger så mycket kraft på sina ledarsidor och sin politiskt indoktrinerade journalistik.

Sverigedemokraterna håller förstås inte med om att medierna är borgerliga, deras åsikt är att allt till vänster om deras eget partiprogram är kulturmarxism och kommunism, och på så vis lyckas de driva den kantrande skutan ännu mer åt styrbord, eftersom så många lyssnar på och påverkas av deras upprörda och gnälliga tjat.

Väljarna som är så oerhört duktiga på att tänka själva grottar ner sig mer och mer i vilda konspirationsteorier som frodas på Youtube, och att det skulle bli på det viset var kanske inte så lätt att räkna ut när dinosaurierna fortfarande dominerade vår planet?

Nej, allting är väldigt osannolikt när det kommer till kritan, och det mest osannolika av allt är kanske att jag avslutar denna text just här, och att du nu tittar på dina händer och att du undrar vem som skapat dem.

The post Tankespeglar: Allt är osannolikt first appeared on Opulens.

HYLLNING. “Det här är till dig som inte släpper en människa för att han eller hon är tråkig och som inte träffar en människa för att hen är rolig. Som tittar djupare på riktigt, som inte bara säger att du gör det”, skriver Christoffer Andersson i sin essä som riktar sig till alla “glädjedödare”.

Det här är till dig som på ett eller annat sätt kan betraktas som glädjedödare, stämningsdödare; negativ eller tråkig. Du som inte kan låta bli att säga saker som de är, som tycker att någonting är konstigt med omgivningens sätt att kommunicera; folk är inte ärliga. Jag brukar säga till min son att folk vill vara snälla, och att de är snälla, bara de vet hur de ska vara snälla. Själv är jag inte så säker på det, men det måste jag vara för Gud förbjude att han blir som du och jag, en glädjedödare och en negativ tråkmåns. Paradoxalt kanske, men det är av barmhärtighet. Det vet du. Om det finns en chans för honom att vara blind (eller åtminstone kunna blunda) för det som händer bakom det som händer då önskar jag honom det. Det är inte illvilja mot dig. Det enda jag vet är att vi lider, du och jag, för att vi inte kan ”spela spelet”, och jag respekterar att du fortfarande lever. För det är vad vi måste göra: fortsätta leva.

Jag respekterar dig för att du står ut. Det där dravlet om starka tillsammans, det gäller inte oss. Vi måste vara starka själva. För vi kan ingenting annat. Vi kan släppa in andra i vår sfär i många andra sammanhang, men inte för att bli starkare. Vi behöver bara vetskapen om att vi finns. Jag vet att du finns där ute. Det räcker för mig. Ingen människa kan ge mig styrka annat än under mycket långa och djuplodande samtal där våra jag, våra fysiska kroppar med våra små värderingar, är skilda från samtalet och våra medvetanden. Andra människor är så beroende av den fysiska kontakten att de håller lika hårt i den som de håller i sina pengar. Ett sådant mellanmänskligt utbyte är oerhört uttröttande. Jag respekterar dig för att du lika lite som jag vill träffas. Du öppnar hellre en bok, den långsammaste och djupaste formen av kommunikation mellan två individer som kan existera, för det är en individ som har skrivit boken och som har velat säga dig någonting. Tro inget annat. Om du öppnar en bok och läser den till slut var den skriven för dig att reflektera över, att formulera till en pusselbit i din tankekarta.

Det här till dig som vill prata med människan bakom masken.

Det här är till dig som inte släpper en bok för att den är ”negativ”. Som inte släpper en människa för att han eller hon är tråkig och som inte träffar en människa för att hen är rolig. Som tittar djupare på riktigt, som inte bara säger att du gör det. Som väntar tills det där djupa visar sig. Som vet att det roliga och det tråkiga inte är annat än gener och miljö – inpräglade karaktärsdrag – och därför inte kan bedöma en människa efter annat än det djupa, det individuella. Det här är till dig som trots utanförskapet och ensamheten det förebådar inte hungrar efter gemenskap, som vet att lycka och olycka är tillfälligheter med en början och ett slut. Som inte klistrar dig fast vid en människa i törst efter mänsklig kontakt – saktmodigheten handlar inte om det misstolkade begreppet medmänsklighet, inte om välvilja, omhändertagande, inte om öppet sinne, stort hjärta eller någon mänsklig värme. Det handlar om demaskering. Ingenting annat. Det här till dig som vill prata med människan bakom masken, annars inte alls – det här är till dig som klarar dig ändå.

Jag vet inte om du finns på riktigt. Men det vore konstigt om du inte gjorde det. Vi är ganska många och om det är något vi är på jorden så är vi mångfasetterade. Jag hoppas aldrig att vi träffas. Jag hoppas att vi är varandras fantasifoster, varandras glimt av en annan verklighet, där medvetanden möter medvetanden och ingen har så bråttom. Innerst inne är vi alla sammanlänkande i det stora kosmos som vi kallar världen och det finns ingen anledning att försöka så hårt. Det är ändå bara kroppar som möts. Våra kroppar är fängelser av kött och blod som ska hållas vid liv från uppenbarelse till uppenbarelse, de ögonblick då vår klick av kosmos håller oss levande, drivande bland höga moln på konstens himlavalv. Ögonblick vi skulle kunna dela, men som tillhör sin plats i tiden i så hög grad att ett sådant samtal skulle tillintetgöra uppenbarelsens kraft. Det kan bara upplevas i det uttryck som blir kvar: i konsten. När ögonblicket är över återgår kraften till sin rätta plats i kosmos och det enda vi kan göra är att vänta på nästa uppenbarelse.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vi är det väntande folket. Ju färre störningsmoment mellan uppenbarelserna desto bättre. Vi rör oss inte från plats till plats i den fysiska världen. Rörelsen sker i ett inre kosmos som bara kan urskiljas i de fragment av spår som vi lämnar i konsten. Vi har omedelbar kunskap om varför det inte går att döma en människa utifrån hennes sken, men det är en kunskap som inte kan förmedlas omedelbart; kosmos kommunicerar aldrig med omedelbarhet, det förfelar konsten. Det vet vi och det är därför vi väntar. Vi är ödesbestämda att vänta för att vår kontakt med världen bara sker i uppenbarelserna. Det här är till dig som vet det. Som fortfarande funderar på hur man gör för att kommunicera det utan att framstå som en flummig idiot.

Det här är till dig som inte håller någonting för självklart oavsett om du inte kan eller bara inte vill. Som vet att allt är förgängligt och sprött och som vet att allt skapat har en begynnelse och en ände. Människan har sin ände för att hon föds och dör och däremellan försöker göra så gott hon kan för att förstå vart hon har hamnat och varför hon inte får stanna. Konsten har sin begynnelse och ände för att den föds och dör i ögonblicksbilder, i betraktarens ögon och medvetande. Det här är till dig som inte vet när, var eller ens hur dessa ögonblicksbilderna har sin levnadscykel, men som klarar dig ändå. Som vill mötas i uppenbarelserna för att det bara är då du kan orientera dig i den fysiska världen som annars ter sig så mångtydig. Som förstår att individualismen går förlorad i kommunikationen för att den måste placeras i en hierarkikarta för att kunna begripas i ett socialt sammanhang; i slutändan måste någon bli föremål för en ideal individualism och där går dess kärna förlorad. Det här är till dig som vet att bakom språkets och tystnadens otaliga svek har individualismen deformerats till en vertikal jaktmark. Som vet att alla inte tilldelas lämpliga vapen för att överleva i jaktmarken. Det här är till dig som inte skäms ett ögonblick för att sätta dig ner och vänta. Som vet att bara för att en fysisk kropp är stillastående betyder inte det att dess hela väsen är orörligt.

The post Ode till en ensam person first appeared on Opulens.

LYRIKDEBATT. “Vi poeter skriver utifrån ett medvetande som inte är särskilt prosaiskt eller realistiskt. Och vetenskap, realism och naturalism har sopat mattan med poeterna”, skriver Lis Lovén i vår pågående poesidebatt. Tidigare inlägg hittas under Debatt i menyn här ovan.

En procent av befolkningen är visst schizofrena. Sägs det! Men förminskar detta denna skara av vilsna medlemmar av homo sapiens? Jag skulle vilja säga det som så här: Matematik och statistik har inget med poesie att göra. Hur många eller hur få som läser betyder en flugskit i Universum, som visst Fridegård skrev. Så låt oss för guds skull sluta att räkna och gå på djupet, bredden och ytan.

Jag tror på tidsandan. Vi poeter skriver utifrån ett medvetande som inte är särskilt prosaiskt eller realistiskt. Och vetenskap, realism och naturalism har sopat mattan med poeterna. Vi tror att om vi bara känner världen och politikens realistiska förutsättningar så kommer vi att få syn på vår egen tillvaro.

Men att veta var man befinner sig i en global, postkolonial tid är svårt att få grepp om. Alltså blir psykologiserandet och navelskådandet närmare till hands när man tror sig om att förstå sin egen verklighet. Inget kunde vara mer fel. Att förstå sig själv tar många år. Och att skriva poesi utifrån självförståelse skapar bara detta slags postmodernism som tycks skåda naveln, men glömmer bort gud, och glömmer bort det kosmiska perspektivet.

Det arketypiska med poesi tar åratal att lära sig. Och när man hittar den där poetiska guldgruvan då har man lärt sig att stå på jättarnas axlar.

Det hjärtat är fullt av därav talar munnen. Jag har full förståelse för kroppsaktivismen, men skulle vilja gå ännu längre: min kropp är oxå din hand och din hand är oxå min penna! Jag måste stjäla orden ur din hand för att du, just du ska känna in det mänskliga med att leva! Och handen på hjärtat: hur många bekanta har vi? Tusentals enligt Facebook räknat, men säkert bara två eller tre sanna vänner. Matematiken och statistiken om vem som läser oss kräver visst det list och en del svek.

Jag gråter inte blod för att jag aldrig blev publicerad som tjugoåring. Men liten Karin gråter ännu blod på Medeltiden. Det arketypiska med poesi tar åratal att lära sig. Och när man hittar den där poetiska guldgruvan då har man lärt sig att stå på jättarnas axlar. Det vill säga, alla de poäter som gick före oss, som stal ur historien. En gång kunde man sin Petrarca. Idag ska man visst vara Hollywoodfru i tv för att anses som äkta blondin. Men själv bryr jag mig mindre och mindre om det populära. Och när jag öppnar min Spotify och lyssnar på Johnny Cash ”Sunday morning coming down” – då känner jag det. Jag känner igen den hopplösa känslan av att vakna bakfull likt en avslagen poät som ingen köper och ingen läser. Jag är blott en stackars ensamvarg som sover bort morgonen ibland och som lärt mig känna den svenska ensamheten.

Att vara solitär är att förstå Baudelaire. Och att vara utanför skapar viljan att ta sig tillbaka till ursprunget. Om vi alla började i Olduvai är det just dit varje enskild poet borde ta sig för att känna djupet, bredden och det ytliga med att vara vilsen. Vi bara går här på jorden en stund. Att förstå sitt djupaste ursprung är att bli del av mänskligheten som sådan. Men då måste man flanera i det mänskliga kosmos för att ta sig dit! Först då börjar läsarna lyssna – på riktigt!

The post En äckl-usiv skara poäter… first appeared on Opulens.

ORDKONST. “Vår värld och vår upplevda värld vibrerar tillsammans”, skriver Carsten Palmer Schale.

I över 45 år har jag varit mycket intresserad av poesi. Förmodligen därför att det är den enskilda litterära genre som jag sysslat med allra mest. Under dessa år har jag även varit djupt engagerad i den företeelse som kan betecknas som mystik. Förmodligen därför att mystiken har attraherat mig både i sin egen rätt och som en del av ett mycket brett religiöst fält och flöde. Det är därför inte så konstigt att jag – särskilt det senaste decenniet – ofta fascinerats av skärningspunkterna mellan den ”mystiska” poesin och den ”poetiska” mystiken.

För mig som religiös fritänkare och poetisk praktikant har helt enkelt den mystiska poesin och den poetiska mystiken framträtt som två aspekter av samma sak. Hans Ruins formidabla bok Poesins mystik (1935) var en avgörande ögonöppnare för det mystiska i poesin: den kontemplativa dimensionen.

Å andra sidan fängslades jag tidigt av det gemensamma inom sufismen, den kristna och judiska mystiken och visst ett hinduistiskt tänkande från Vedanta och framåt, vilka jag uppfattade som tolkningar av enhetsupplevelser och holism, snarare än av det uppdelade och positivistiskt mätbara.

Som sammanhållande kraft har härutöver en rad filosofiska traditioner spelat en avgörande roll. Från delar av den franske ”intuitionsfilosofen” Henri Bergsons kvalitetstänkande över den moderna fenomenologen Edmund Husserls idéer om vara och medvetande till existentialismen efter Martin Heidegger och sökandet efter mening, samt den franske (vetenskaps-)filosofen Gaston Bachelards epistemologi och tankar om drömmar, eld och rymd.

Poesin och mystiken går med andra ord, hävdar jag, omlott i de tysta gränstrakter vari kontemplationen, det enhetliga, intuitionen, det obegripligt meningsfyllda och drömda härskar. Där varje klang inrymmer märg, varje tecken en meditativ grund, varje  konstnärligt uttryck en transcendent mening. I förordet till den franska upplagan av J.W. von Goethes Väst-Östlig divan (1819) heter det bland annat:

”Den orientaliska dikten förefaller Goethe besläktad med den antika mysticismen, med den platonska och herakleitiska filosofin. Goethe, som dykt ner i läsningen av Platon och Plotinos, uppfattar tydligt den släktskap som förenar den grekiska symbolismen med den orientaliska. Han igenkänner överensstämmelsen mellan ett sufiskt tema med fjärilen som kastar sig i ljuslågan och den grekiska myten, som av fjärilen skapar själens symbol, som Psyke presenterar för oss i form av en ung flicka eller en fjäril, gripen och fångad av Eros och bränd av facklan.”

Så kan man antyda något om mystiken i allmänhet – om än något från sidan. Ruin uttrycker sig så här om den religiöse mystikern och mystiken:

”Han strävar att ge en alldeles särskild tyngd och verklighet åt satsen: in Deo movemur, vivimus et sumus. I den mystiska upplevelsen, den mystiska gudsåskådningen, känner han sig ha blivit ett med det oändliga (min kursivering) och är medveten därom. Såsom William James säger i sitt ryktbara arbete om den religiösa erfarenheten, är detta mystikens eviga och triumferande tradition, som knappast skiljer sig inom olika länder och bekännelser.”

Från ett mer poetiskt håll sufflerar Inger Christensen i sin essäbok Hemlighetstillståndet (2000, på svenska 2011) det hela så här:

”Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet, som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd. “

Christensens tolkning ligger för mig mycket nära just detta att vara ett med det oändliga, men också olika utläggningar om att ”varje ord förutsätter en värld” (Peter L. Berger & Tomas Luckmann, The Social Construction of Reality, 1966) och – kanske –  ekosofins uppfattning om egenvärde. Inte minst genererar friktioner mellan till synes oförenliga ord och upplevelser energi som alstrar ogripbar mening.

Indisk advaitisk filosofi återför oss till vår intonation. Inom denna tradition har Anthony Paul Moo-Young, känd under det självtagna namnet Mooji, uttryckt sig så här:

”Mystiken, som jag ser den genom mina egna upplevelser, är en öppen inbjudan fylld av hänförande upptäckter och intima avslöjanden, förbluffande paradoxer, dubbeltydigheter, självklara hemligheter och obegränsade mängder kärlek. Den mystiska poesin när den är som bäst nuddar vid en inneboende visshet; den berör och väcker till liv ett bortomsinnligt, okuvligt vetande som når oändligt långt bortom vårt förstånd”.

Men med allt detta sagt känns det väsentligt att illustrera resonemanget med några poetiska exempel. Tomas Tranströmer skriver såhär:

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Den här dikten, ”Från mars -79”, i Tomas Tranströmers Det vilda torget illustrerar vilken bildmagiker Tranströmer är: Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala eller i värsta fall förlorar sin innebörd. Tranströmer är också mystiker, om än inte nödvändigtvis i religiös mening.

Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar
den väldiga skuggan som flyter där ovan,
det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.

Denna sammankoppling av människor och kosmos, av upplevelsen, ofta i ögonblicket (jfr Sören Kierkegaard!), av hur vi hör samman med världsalltet, är mycket karaktäristisk för Tranströmers form av mystik. Tranströmer förenar dessutom de vardagligt sakliga observationerna med drömmen och mystiken: tystnaden i kyrkan vävs ihop med ”brummandet igenom från trafiken därute, den större orgeln”, en motor på vattnet långt borta tänjer ut sommarnattens horisont, och: ”vi vet det egentligen inte, men anar det: det finns ett systerfartyg till vårt liv, som går en helt annan trad”. De benådade ögonblicken, de som ger livet dess mening, kan hos Tranströmer ha helt andra källor än de religiösa. ”Eldklotter” är en kärleksdikt:

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till bara när jag älskade med dig.
Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.
Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Bilderna hos Tranströmer är här grenar i ett holistiskt nätverk, där tid och rum, vardagligt och oceaniskt (Romain Rolland) förefaller mig vrida sig in i och ut ur varandra. Vi kan känna hur eldflugor och kor kopplas ihop med evigt och oändligt, hur kärleken knappt kan uttryckas. Vi ser vad som står där men begriper det i egentlig och enkel mening inte. Kärleken och kosmos penetrerar varandra.

Sylvia Plath skriver i dikten ”Vise män”:

Abstraktionerna svävar likt slöa änglar
Deras vithet har ingen släktskap med tvätt, snö, krita eller liknande. De är
äkta vara, helt klart: det Goda, det
Sanna –
hälsobringande och rena som kokt
vatten,
kärlekslösa som multiplikations-
tabellen.
Medan barnet ler rakt ut i luften.

Plath strävar efter den paradoxala konkretion som utmärker mystiken; den som i sin oändlighet borrar hål i verklighetens innersta. När barnet ler rakt ut i luften har vi att göra med ett närmast heligt tecken – som står i bjärt kontrast till det som är enkelt att beskriva och abstrahera (alltså förenkla). I ”Godhet” skriver hon:

Och här kommer ni, med en kopp te
svept i ånga.
Blodstrålen är poesi,
den går inte att stoppa.
Ni räcker mig två barn, två rosor.

Här, upplever jag det, förmedlas en hemlig förbindelse mellan lager av betydelse. Där teet och barnen är konkreta och/eller symboliska, medan den poetiska blodstrålen förmedlar märg och enhet. I båda dikterna av Plath återfinns också både humor och ironi – måhända sarkasm, som ger relief åt det innerliga (barnet, blodet och rosorna).

Marcus Larsson skriver:

Spring morning
the children`s game
of being quiet

eller

winter stars
my boy says he sees better
standing on the ground

Hos Marcus Larsson kan man se hur mystiken fälls ut som paradoxer, orimligheter och tvetydig humor. Detta möte mellan en form av absurditeter eller surrealismer är typiska för mystik dikt.
Jean Bourdeillette skriver:

Daliorna har bevarat solens glöd.

Denna enda rad kan sägas sammanfatta en mängd av det som präglar poesins mystik: hur då, nu och sedan förenas i ett ögonblick, som vetter mot den upphävda tiden. Glöden och daliorna är inte bara ett yttryck för enhet – de är också uttryck för den form av intensitet, översinnlighet och omedelbarhet som är mystiska kännetecken par excellens.

Mina fingrar skriver:

Droppe

I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe.

Poesin låter oss ana ett djup bakom bokstavens yta. Bortom bildens yta. Bortom musikens yta. Bortom allt.

Den franske filosofen Gaston Bachelard avslutade sitt författarskap med den förtrollande boken La flamme d’une chandelle (Lågan av ett ljus) – och insikten att människan är en låga!

Och så skriver han:

”På det hela taget, när alla livets sönderslitna och sönderslitande erfarenheter medräknats, så är det snarast inför mitt vita papper, inför den vita sidan som ligger på bordet på rätt avstånd från lampan, som jag verkligen är vid mitt existensbord.”

En drivkraft bakom mystiken – och poesin! – är att sökaren inte anser att några traditionella vägar eller breda allmänna förklaringsmodeller räcker till för att uppleva varats mening. Man vänder sig från ”det yttre” (med hjälp av just detta yttre!) mot den kontemplation som direkt, oförmedlat, omedelbart, anses kunna ge ”kunskap” eller enhetsupplevelse. Vår värld och vår upplevda värld vibrerar tillsammans. I detta avseende kan man se poesin som ett försök att ge uttryck för den andliga dimensionen av vår tillvaro, för det enkla likaväl som det komplexa tillståndet av vår vardagliga existens. Denna ”kamp” mellan motsatser eller motsättningar är en mycket viktig del av både poesin och mystiken, en ”kamp” i vilken man skall finna ett ständigt sökande efter harmoni och enhet. Både poesin och mystiken handlar om resonans.

The post Poesin och mystiken first appeared on Opulens.