PROSA. ”Kammakargatan” är en liten pärla till bok,” skriver Erik Bovin som läst Therese Bohmans aktuella kortroman.

Kammakargatan av Therese Bohman
Norstedts

I vår jäktade och läsföraktande tid står märkligt nog tegelstenarna högt i kurs. Bokhandlarna kryllar utav dem, i hyllorna står de uppställda med uppfordrande uppsyn som om de bar på ett löfte om att rädda oss från det höga tempot och ständiga scrollandet på skärmen.

Frågan är om de verkligen väcker så mycket läslust? Litteraturkritiker och andra bokmalar har på sistone vittnat om att de dessvärre lider av en hel del transportsträckor. Inte konstigt då det krävs en insats utöver det vanliga av en författare för att få en text att behålla sitt fokus på över 600 sidor. Alla heter ju som bekant inte Tolstoj i efternamn.

Therese Bohman blickar tillbaka

I kampen om tid och läslust är den noggrant utmejslade kortromanen att föredra. Därför gläder det mig att en i vårt land så framstående och hyllad författare som Therese Bohman hittat till detta underskattade format. Julberättelsen “Kammakargatan” dök först upp digitalt på Substack. Passande nog har en reviderad version nu utkommit i bokform, lagom till jul.

Intrigen är simpel. Huvudpersonen tillika berättaren (som delar namn med författaren) ser tillbaka på sin studenttid i slutet av nittiotalet. Närmare bestämt några månader under året 1997 då hon lämnar barndomshemmet för att gå kulturvetarlinjen på Stockholms universitet. Där lär hon känna Andreas och Roman, två unga intellektuella. Bekantskapen med dem visar sig vara av avgörande art och hon blir snabbt en del av den lilla kretsen kring det litterära fanzinet ”Stereo”.

Andreas och Roman är exempel på en sorts snobbar som till varje pris vill leva utanför sin tid. Medan andra jämnåriga är flitiga nattklubbsbesökare som konsumerar Nöjesguiden, indiepop och MTV håller sig detta gäng till fina middagar med Bourgognevin, poesi och Charlie Parker i bakgrunden.

Therese Bohman fångar elitismens lockelse

Bohman är skicklig på att fånga elitismens lockelse och baksida. Berättelsen är onekligen en skildring av en ung människas längtan efter bildning och gemenskap. I sådana här sammanhang får uppfattningen om att alla som inte bor i Stockholms innerstad är lantisar stå oemotsagd. Men trots att berättelsens Therese på många vis är en ”utböling” verkar hon inte besväras alltför mycket av Andreas och Romans trångsynthet. Kanhända har man överseende med ett och annat bara hungern efter vänskap och kulturellt kapital är tillräckligt stor.

“Kammakargatan” är dock en mellanbok i Therese Bohmans författarskap. Den nyinflyttades blick på huvudstaden väcker förvisso både sympati, igenkänning och fascination men har dessvärre skildrats några gånger för mycket i svensk romankonst. Och visst är vi många som likt Therese idealiserar vårt forna studentliv, men jag vet dock inte om detta enkla faktum motiverar dig till att plöja ännu en roman på temat.

Nostalgiskt skimmer

Therese Bohman sällar sig till en skara författare som inte sällan skriver i ett nostalgiskt skimmer. Andra kvinnliga författare i denna anda som jag kommer att tänka på är Ia Genberg och Christine Falkenland. Tre vitt skilda författare som har det gemensamt att de ofta balanserar på gränsen till det sentimentala och pretentiösa men likväl lyckas förtrolla läsaren med sina magnifika skapelser till böcker utan att man riktigt förstår hur det går till.

Allt jag kan säga är att Bohman håller en mycket hög lägstanivå. Hennes prosa är kristallklar och drar paradoxalt nog lika mycket näring av sin detaljrikedom som av det som den utelämnar.

Utmärkt jullektyr

Och hur var det med julen? Kan detta lilla alster bidra till julstämningen? O ja! I denna berättelse möter läsaren vad jag vill kalla en gammaldags borgerlig jul. Ingen norénjul dock, utan mer lik den sortens jul vi möter i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” om än med ett kraftigt nedbantat persongalleri. Allt är högtidligt, överdådigt men också en aning vulgärt och ensamt. Man går till en florist på Odenplan enkom för att inhandla en tjock girlang av gran, dricker glühwein i stället för vanlig glögg och i en av Östermalmshallens diskar syns ett helt grishuvud med ett äpple i munnen.

”Kammakargatan” är en liten pärla till bok. Den kräver lagom mycket av läsaren och är med andra ord utmärkt lektyr för den som behöver en paus i julstöket.

The post En litterär pärla av Therese Bohman first appeared on Opulens.

ROMAN. Bo Bjelvehammar har läst Annika Thors aktuella kortroman ”Sälflickan” och konstaterar att det är en stark gestaltning av samhällets olycksbarn. Dessutom går det att med lätthet se paralleller till det som sker i dagens samhälle.

Sälflickan av Annika Thor
Roman
Wahlström & Widstrand

Annika Thor återkommer i sin nya kortroman ”Sälflickan” till tiden kring andra världskriget. Det är en tid som hon tidigare gestaltat i ungdomsromanerna om Steffi och Nelli och ”Om inte nu så när”. Berättarrösten i romanen tillhör Harry. Det är nämligen han, den pensionerade konstnären, som ser tillbaka på sitt liv och minns – dagarna i skolan, efterdyningarna av spanska sjukan och det hårda stenhuggararbetet.

Thor tar oss med till ett samhälle i Bohuslän där det finns två grundpelare, en konservfabrik och ett stenbrott. Generationer arbetar där bredvid varandra. Det finns dock vissa som har annat i tankarna, som vänder kroppsarbetet ryggen och blir studerade.

Alla de övriga lägger märke till vilka som ändrat stil och skaffat nya klassmarkörer. Det kan räcka med att någon skaffar en kavaj, som Tore. Det är så långt från de andras värld.

Eskil och Harry har andra drömmar, de ska framför allt inte bli uppnästa, utan följa i sina föräldrars spår. Men de lockas likväl bort från verkligheten, särskilt Harry har en oförmåga att se politiska samband och idéers vidd eller innehåll.

Harry har ett särskilt ansvar i den stora familjen. Harry ska nämligen ta ansvar för sin syster, Lilly, som ser saker och ting på ett lite eget sätt. Någon kallar henne sinnesslö och skolfröken vill ta bort henne från skolan och sätta henne på institution. Föräldrarna vägrar att lämna bort henne. Harry tar ofta Lilly till vattnet, när hon blir omöjlig och bångstyrig. Vattnet lenar.

Det är en tid av mörker och oro. I skuggan av andra världskriget blir många indragna i politiska skeenden och processer som de inte kan hantera eller bemästra. Mycket kretsar kring skuld och ansvar.

Annika Thor ger i denna kortroman en tillbakablick på ett intensivt och avgörande ungdomsår, särskilt för Harry och Lilly. Det är en rak och ärlig bild av gränslösheten hos barn och det ensamma barnets utsatthet.

Därtill är det en stark gestaltning av samhällets olycksbarn och dessutom är det lätt att finna paralleller till det som sker i dagens samhälle. Spänningarna, rörelserna, motrörelserna och det svårfattade – hur allt kunde gå så snett på område efter område.

Och så sker här något stort, ”Sälflickan” utvecklar sig från att vara ett öknamn, till att bli ett kärleksnamn.

The post Annika Thor har skapat en stark skildring av samhällets olycksbarn first appeared on Opulens.

AUTOFIKTION. Erik Bovin har läst den autofiktiva och Sverigeaktuella romanen ti amo av Hanne Ørstavik och konstaterar att hon en mästare på att gestalta det obearbetade.

ti amo av Hanne Ørstavik
Översättning: Lotta Eklund
Bokförlaget Faethon

Jag har alltid fascinerats över glidningen mellan närvaro och frånvaro i Marguerite Duras författarskap. Hennes benägenhet att på ett säreget vis upprätta en stark närvaro som hon i nästa ögonblick saboterar, bara för att kort därefter frammana på nytt. På så vis uppstår friktion – och utan den hade hennes romaner sannerligen varit tråkigare.

Närvaro är också det ord som kommer för mig när jag läser norska författaren Hanne Ørstaviks femtonde roman ti amo, från 2020, som nu finns att tillgå i svensk språkdräkt. Det är med behållning jag läser Lotta Eklunds lyhörda översättning.

Varje boksida i denna autofiktiva kortroman sjuder av liv trots att den utspelar sig ett stenkast från döden. För tre år sedan dog Ørstaviks dåvarande man, den italienske förläggaren och översättaren Luigi Spagnol. I denna roman kommer man dem tätt inpå livet. På strax under hundra sidor naken prosa skildras deras sista tid tillsammans – från cancerbeskedet till slutet, utifrån den anhörigas perspektiv.

Vid ett tillfälle samtalar hon med läkaren mellan fyra ögon och kräver att få veta. Hon har ju förstått att hennes man snart ska dö. Frågan gäller hur lång tid han kan tänkas ha kvar. Mindre än ett år, enligt läkaren. Döden lägger sig som ett osynligt täcke över deras relation. Men de klarar inte av att nämna den vid namn. Hon vet ju vad som väntar. Men han? Läkaren har bett henne att inte säga något. Men tystnaden äter på dem; kärleken prövas.

Intimt, ja. Vad annars? Att få komma nära är vad man förväntar sig som läsare när det kommer till böcker av det här slaget. Ørstavik vågar dock borra djupare än många författare i sin osminkade skildring av en tillvaro som rämnat.

Men det är, som titeln antyder, också en bok om kärlek, närmare bestämt om kärlekens förmåga att gro även i bistra stunder.

Hanne Ørstavik tycks ha sållat bland dagboksanteckningarna. Ti amo är av allt att döma resultatet av en bunt valda stycken som omvandlats till en roman. En berättelse, om än i grumligt skick. Ørstavik är nämligen en mästare på att gestalta det obearbetade.

Denna koncentrerade och på en gång öppna form skapar en känsla av autenticitet som gifter sig med författarens sanningsanspråk. Hon refererar till C G Jungs ideal om att lyckas utveckla ett tillräckligt starkt jag under livsresan för att tåla sanningen om en själv. Även i tidigare romaner har behovet av att vara sann – i konsten och i livet – tematiserats, då som nu med tonvikt på att blottlägga såväl skammen som det skamliga.

Medan hennes man vittrar bort i cancer tar hon sin tillflykt till alkoholen och skrivandet. Sista tiden befinner hon sig ofta långt ifrån honom. På bokturné i Indien och Mexiko, bland annat. En turné hon fullföljer trots dubbla känslor, å ena sidan vill hon åka och han protesterar inte – åk, du, jag klarar mig. Under dessa resor hemsöks hon av oro och ånger, men inte enbart. Hon älskar honom utan tvivel. Men hon är också författaren med sitt ego och starka driv.

Mot slutet problematiseras författarens/den närståendes sanningsanspråk. Utan att avslöja för mycket sker något som får läsaren att fråga sig om vi inte gör rätt i att bevara vissa illusioner. Oavsett vad en auktoritet som Jung hävdat bör vi kanske bespara oss själva, liksom dem vi har kära, vissa sanningar.

Den verkliga tragedi boken uppehåller sig vid blir inte mindre av vetskapen om att den slog ned hos två livsbejakande människor; två livshungriga som dessvärre inte hann dela så många år tillsammans.

Låt er inte avskräckas av temat. Det är, trots allt, genom att läsa drabbande böcker som denna man håller sig vid liv.

The post Drabbande och intim kortroman first appeared on Opulens.

PROSA. Knausgård blottlägger skickligt det mesta, allt från det skygga, det sårbara till det sköra i relationerna mellan tre kvinnor som står varandra mycket nära, men som på ett sätt inte når fram till varandra, skriver Bo Bjelvehammar. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Fåglarna under himlen av Karl Ove Knausgård
Fotografier: Stephen Gill
Översättning: Staffan Söderblom
Norstedts förlag

The post Skickligt blottläggande av relationer first appeared on Opulens.