PROSA. Vi kan idag presentera en kort prosatext om kärlek och konst. Den är författad av vår medarbetare Lis Lovén.

Hon kände det där stinget i hjärtat när hon tänkte på det förföriska spelet. Vad än det var som satt i bröstkorgen och kallades hjärta så hade hon ingen naturlig konnotation till denna muskel. Visst, hon trodde på konst. Hon älskade bildkonst. Och när extasen drev henne att uppsöka ett museum så var det som om bilderna i sig blev sublimering. Dessa konstnärliga objekt krävde inte hennes direkta gensvar. De krävde ingen mänsklig infiltration. De personer däremot som ville ha hennes kärlek, hennes nåd, hennes uppmärksamhet – de var rent ut sagt löjliga.

För att yttra komplimanger krävdes liksom hela arméer av syndfulla ord. Ord halvt tomma och präglade av obegåvade konventioner.

Det var inte förälskelsen eller kärleken i sig hon hade något emot. Det var hela den uppsjö av kulturell ballast som simmade i åtråns gula sörja hon inte tålde. Ja, allvarligt talat var kärleken som princip alltför dyr för att plockas ner från idéernas himlavalv.

Kärleken hade för henne under den moderna epoken förlorat den sannaste riten. Den var en bortvänd ceremoni utan förnyelsens kraft. Eller snarare. Kärleksspelet hade tvingat ut lockelsen på så många förnyelser, så många fraser av fjantiga löften att allt bara blivit spel. En tjäder eller orre var ju mera rituell i sin förförelsekonst, det förstod hon nu. Kanske, så tänkte hon, hade den moderna tiden sugit ur all kraft ur det sammanhang som krävde mer än individuell tillfredsställelse. Kärleken hade blivit en ensamhetsrit, svagsint och ständigt behövande. Kärleken hade missat målet att göra längtan till en struktur som slukade varje fiber i medvetandet. För medvetandet sträckte sina fattiga, västerländska armar mot åtråns änglar och bad om – åtrå.

Så vandrade hon in på ett museum i Paris och fann spelande ögon i konsten.

Blickar med sann flirt och äkta förhoppning.

En dag skulle hon måla ett klassiskt leende porträtt.

The post Lis Lovén: ”Löjliga lekar” first appeared on Opulens.

KORTNOVELL. Idag har vi nöjet att presentera en kortnovell av Eric A.L Axner. Det rör sig om en historia där pilsnerkorv är en av ingredienserna.

Eric A.L Axner är musiker, målare och författare av poesi och prosa. Ibland missförstådd, oftast förstådd och alltid underförstådd, enligt honom själv. Axners kortnovell En anekdot till är en riktig rövarhistoria om hur förbenat dumdristigt folk kan bete sig ibland. Så här beskriver han hur den kom till: “Novellen kom till då jag fick ett allvarligt anfall av ett kreativt infall. Med lite verklighet och en stor dos påhitt som kryddning skrev jag denna lilla berättelse under en varm sommardag i juni, sittandes på de vita utemöblerna. Möjligt att jag åt pilsnerkorv till lunch den dagen – dock inte helt säker”.

CAROLINA THELIN

En anekdot till

Vi satt på de nymålade utemöblerna i furu, så skinande vita att de till och med stack i ögonvrån då man bara sneglade ned. Trädgården var i full blomning och en mångfald pioner, rosbuskar och rhododendron tävlade om att vinna vår gunst genom se vackrast ut och dofta ljuvligast.

För att vara livslång storstadsbo så var han inte vare sig särskilt slö eller andefattig tänkte jag för mig själv medan solens strålar just nådde mitt ansikte igenom en av de majestätiska grantopparna framför oss. Detta var första gången jag var ute vid hans citrongula sommarstuga utanför Rejmyre i Östergötland.

Min vän och jag hade precis plockat klart några nävar krusbär som i kväll skulle bli till hemmagjord kräm, samt planterat ytterligare tre nya idegranar borta vid skogsbrynet. Nu åt vi lunch på varsin burk pilsnerkorv med stark grovmalen senap och lite hackad gurka till. Efter att halvvägs ha tömt min burk så såg jag hur min vän, låt oss kalla honom Caj, stoppar in en av sina korvar på bredden i munnen. Jag kunde inte hålla mig utan frågade leende:

– Varför äter du sådär?

– Jo du, det är ett åtagande som jag efterlever alltsedan jag gick på mitt livs nit. Det är för att påminna mig om hur dumt man ibland kan agera och för att försöka komma överens med den dumheten.

Allt detta lyckades han klämma ur sig innan korven hade hunnit slinka ned. Min nyfikenhet tog nu överhanden och den tvingade mig till följande följdfråga:

– Vad kan du ha gjort som är så dumt att du fortsättningsvis måste äta korv på tvären?

Min nyfikenhet hade fört mig rakt in i Cajs fälla. Att berätta smålustiga anekdoter med sig själv i centrum är nämligen hans främsta nöje och nu skulle det åter bli dags att lyssna till ytterligare en – den sjunde den dagen. Han log mycket förnöjt alltmedan han mumsade i sig sin sista pilsnerkorv, var efter han lutade sig bakåt i stolen och började berätta en kort och inlevelsefull historia.

– Inte långt efter att jag köpt denna sommarstuga så åkte jag runt på många loppisar för att hitta lite saker att ha här ute. På en gårdsloppis i Simonstorp så hittade jag en vacker oljemålning föreställande en dalgång i ett fjällandskap, med några fjällbjörkar och en klar himmel i skymningstid, allt i de mest underbara färger. Jag tyckte mig ha sett någon liknande tavla förut och den äldre kvinnan som sålde den försäkrade mig om att det var en äkta Helmer Osslund. Den hade hennes far köpt av konstnären själv. Hon begärde 250 000 kronor för den, ett högt men mycket rimligt pris, särskilt som det på baksidan fanns ett äkthetsintyg med Osslunds signatur på. Jag visste ju att några av hans tavlor gick för över miljonstrecket på auktion, så jag var mycket nöjd över att kunna äga en riktig Helmer Osslund. Dagen efter försäkrade jag den för det dubbla. Den hängde på hedersplats över soffan i vardagsrummet här inne. Det var min stora stolthet.

– Men det visade sig senare vara en förfalskning? avbröt jag för att snabba på processen något.

– Nej, verkligen inte. Jag fick den till och med värderad på självaste Antikrundan och fick då öka på försäkringsvärdet dubbelt upp. Så nej, inte alls.

– Var den stulen och du behövde lämna tillbaka den? försökte jag med då.

– Om inte damens far snodde den så var är den inte stulen.

– Tyckte du inte att det kändes säkert att ha målningen här ute och sålde den istället? blev mitt sista bemödande.

– Nej, där hade du fel igen. Vill du veta anledningen till varför jag inte har den kvar?

Jag nickade uppgivet som svar på denna ytterst retoriska fråga.

– Den var ju målad på smörpapper! Kan du tänka dig? Uppklistrad på en skiva och sen inramad – så fräckt! En kvarts miljon för det! Det kan ju inte ens räknas som grafik, väl?

Nej, svarade jag, grafik räknas det inte som, men då det är skäligen känt att Osslund ofta målade på smörpapper så borde väl min vän ha vetat om det, eftersom han även kände till hur mycket en Osslund brukar kosta på auktion?

– Nej nej, jag tittar bara på namnet och priset. Det är väl det konstkännare gör?

Jag nickade uppgivet åt denna ytterst trista sanning. Han fortsatte, nu med en något bistrare min:

– Och i min ilska över min upptäckt så rev jag ned den från väggen och då gled den mig ur händerna. Smörpappret lossnade och knycklade ihop sig på golvet. Inte ens den fina guldfärgade ramen gick att rädda. Jag hade kunnat få över en miljon för det där smörpappret! Istället fick jag slänga den i sopen. Hur kan det bli så dumt ibland?

Om detta konstaterade jag torrt:

– Att äta korv på tvären för resten av ditt liv är nog det minsta du kan göra för att försöka komma överens med din dumhet.

The post “En anekdot till” first appeared on Opulens.

KORTNOVELL. I dag, den första maj, arbetarnas dag, gläds vi åt att publicera en fin kortnovell av Peter Sundborg. Den sista sommaren handlar om Sundborgs erfarenheter från Papyrus i Mölndal, där han arbetade från runt 1972 till 1980.

Peter Sundborg är frilansjournalist och författare. Mellan 1980 till cirka 1989 arbetade han som frilansskribent och skrev framför allt i fackföreningstidningar som SIA, Metallarbetaren och LO-tidningen. Under årens lopp har Sundborg också gett ut flera böcker. Han har bland annat skrivit facklitteratur om arkitektur, bebyggelsehistoria och historia och diktberättelsen Ådalsupproret. Just nu arbetar han med en licentiatavhandling i historia på Mittuniversitetet.

Sundborg håller dessutom på med att sätta ihop en samling kortnoveller. Kortnovellen är en form som knappt existerar i Sverige men i tillexempel USA används den ofta och betecknas som en speciell genre. Det var en form som passade Sundborg väldigt väl när han ville skriva om sin barndom och ungdom och då inte minst tiden på Papyrus i Mölndal där han arbetade från runt 1972 till 1980. Han menar att kortnovellens form gör det möjligt att skildra en händelse och samtidigt ge stämning och kärnfull karaktäristik av både miljön och människorna.

Kortnovellen Den sista sommaren handlar just om Sundborgs erfarenheter från Papyrus.

Han har tidigare skrivit ett femtontal kortnoveller men Den sista sommaren blir den första som publiceras.

CAROLINA THELIN

Den sista sommaren

Ramverkstaden på Papyrus låg för sig själv en bra bit från närmaste fabriksbyggnad. Runt det låga trähuset var växtligheten frodig och vildvuxen. Verkstaden kunde ha legat var som helst för den fungerade som en självständig enhet. Stora långtradare kom med jämna mellanrum och försåg verkstaden med klossmaterial och virke. Av detta råmaterial blev det färdiga pallar som så småningom lastades på truckar och truckvagnar och kördes upp till fabriksområdet. Jag började där en vårdag och när jag gick in genom de stora plastdörrarna slogs jag av den härliga tystnaden i verkstadslokalen. Det var rast och alla maskiner stod stilla och gav inte ett ljud ifrån sig. Det luktade nysågat virke och varje gång jag känner den lukten igen tänker jag på ramverkstaden. Nästan ett år hade jag tillbringar i måleriets oväsen och mörker. Nu kändes det som om jag kommit till himmelriket. Här skulle jag kunna jobba resten av mitt liv, tänkte jag.

Hjärtat i anläggningen var spikmaskinen som betjänades av fyra personer; en matade in klossar och bräder, två personer spikade till färdiga pallar och en person tog av pallarna från maskinen. Bredvid spikmaskinen fanns cirkelsågen som betjänades av en man. Han tog virke och klossmaterialen från virkeslagret och sågade till de rätta längderna till spikningen. Intill den stora maskinsalen fanns en mindre sal med ett stort spikbord och två spikpistoler som hängde ner från taket. Där hade jag min arbetsplats tillsammans med min närmaste jobbarkompis, en före detta fastighetsmäklare från Göteborg. Vi började med att spika på medar och klossar för att därefter vända på pallen och spika på däcksbräderna. Sedan var den färdig och kunde läggas upp på den växande pallstapeln. Så småningom kom truckföraren in och hämtade pallarna.

På måleriet hade jag jobbat tvåskift, men här på verkstaden var det dagtid, sju till fyra. Också det var en lyft. Truckföraren, som hette Mats, fastighetsmäklaren och jag var alla nya, resten av personalen hade många år bakom sig på verkstaden. En äldre gråhårig man vid namn Henriksson hade varit där längst. Han var en slags informell förman. Den verkliga förmannen såg man nästan aldrig till. I lunchrummet hade var och en sina bestämda platser, inte på grund av någon slags ritual skulle jag tro, utan helt enkelt av gammal vana. Varje rast satt ett och samma gäng och spelade whist. Ibland lyckades jag och fastighetsmäklare få ihop ett andra gäng whistspelare, oftast när Mats råkade vara på verkstaden på rasten. Den ende som aldrig spelades whist var Henriksson. Efter att han hade ätit sin lunch gick han in på lagret någonstans och sov middag.

Under många härliga sommardagar satt jag, Mats och fastighetsmäklaren ute på brädgården och käkade lunch eller fikade. Inne på verkstaden var det tyst och vi hörde nästan ingenting av bullret från alla maskiner uppe på fabriken. Inte långt ifrån oss rann Mölndalsån stillsamt fram med sitt färgade vatten. Växtligheten runt verkstaden frodades och hade vuxit sig nästan meterhög på sina ställen. Bortom parkeringsplatsen hade bolaget byggt stora, öppna lagerskjul i blå plåt. De hade börjat fyllas med pappersbalar och pappersrullar. Den svenska ekonomin var i början på en lågkonjunktur och regeringen hade infört lagerstöd för att uppmuntra fortsatt produktion. Och produktionen på Papyrus fortgick ungefär som vanligt. Vi märkte inte så mycket av den begynnande lågkonjunkturen. Inte förrän i slutet av augusti. Då fick vi beskedet att hela ramverkstaden skulle läggas ner. All produktion av pallar skulle i framtiden ske i Rabbalshede. Jag och Mats flyttades över till präglingsavdelningen. Fastighetsmäklaren fick jobb som smörjare på huvudverkstaden. Jag vet inte var det blev av de andra. Men en gång flera år senare, när jag efter skiftet var på väg till min bil på den övre parkeringen, fick jag syn på Henriksson. Han kom ut från frikyrkokapellet. Vid sin sida hade han en äldre dam som jag förmodade var hans fru.

The post 1 maj: Prosa: “Den sista sommaren” first appeared on Opulens.

PROSA. Nellie Skute är en 23-årig journaliststudent vid Lunds universitet. Opulens har tidigare publicerat en av hennes texter som tar avstamp i den sydkoreanska författaren Han Kangs författarskap. Nu har vi nöjet att  presentera en kortnovell av henne, en ögonblicksgestaltning av den annalkande höstens vemod. 

Revir

Otåliga tassar i hallen. En lägenhetsdörr slår igen. Ett ekande trapphus. Snabba steg.

– Hej, sa världen där utanför. Här kan ni andas! Här leker solen med människorna och smeker hud och hår.

Någon styr blicken i gatan. En svart luva åker upp. En annan blundar mot solen, liksom hälsar tillbaka. Tassar mot en varm trottoar.

Därinne i lägenheten viskar väggarna. Avslöjar allas hemligheter. De skvallrar om alla som nånsin bott där. Om alla de tillsammans. Om alla de ensamma. Det är fult att viska, heter det. Men det sitter ingen moral i väggarna. De är sanningssägare. De berättar om disktrasan som surnat i vasken. Om alla tomma ölburkar på balkongen. Om pölen under köksbordet. De berättar om vuxnas mardrömmar och om barn som aldrig somnar. De berättar om evighetslång gråt. Om bråk, skam och förlåt. De talar om allt det där som solen aldrig får se.

Därute berättar en fågel om hösten. Första lövet föll, sjunger den lilla. Vissa lyssnar. Andra vill inte höra. Höst som höst, visslar fågeln. Höst som höst.

I en park: en lekpark. I en stad i ett land i en värld. Så många människor. I samma värld. I helt olika världar.

Ett fördomsfritt möte. Två barn emellan. Blyg nyfikenhet. Små steg. Närmare och närmare. Därbakom, granskande blickar. Artiga nickar. Ett väldigt avstånd. Två vuxna emellan.

Två hundar möts. Rumpa mot nos.

Stadens gator talar sitt föränderliga språk. Väggar prydda i färg. Sanningssägare i människokläder. Uttryck, budskap, rop på hjälp. Här ryms berättelser om allt det som sker bakom stängda dörrar. Berättelser om förtryck, om rasism och utanförskap. Berättelser om trasiga hjärtan, om saknade vänner. Om kamp som måste fortsätta. Till varje pris. Här förmedlas historier. Här förverkligas människor. Här står dörrarna till andra världar öppna.

Otåliga tassar har blivit trötta. Snabba steg tunga.

Ett sista hundben i luften.

Ett ekande trapphus.

Dörren går igen.

The post Kortnovell: Revir first appeared on Opulens.