TRUMPERAN. “Det som måste uppfinnas på nytt är institutionerna och vad politiken betyder för oss och vad det betyder att vara en demokrati”, skriver Lars Borghem som läst Masha Gessens Surviving Autocracy.

Surviving Autocracy av Masha Gessen
Riverhead Books

Masha Gessens Surviving Autocracy börjar med en genomgång av Donald Trumps alla felbeslut när det gäller covid-19. Hon jämför med Sovjetunionens reaktion på Tjernobylolyckan 1986. Gessen funderar över vilket språk vi ska använda för att förstå utvecklingen både i staterna i forna Sovjet och i dagens USA.

Åsa Wikforss bekände i sin bok Alternativa fakta (2017) sin tilltro till de amerikanska institutionerna i en tid präglad av Trump och andra kunskapens fiender. Masha Gessen påminner istället om en artikel hon skrev för New York Review of Books efter valet av Donald Trump till president med budskapet ”Institutionerna kommer inte att rädda dig”. Hon jämför med Ryssland, Ungern och Israel där institutionerna har sviktat och nu ser hon USA följa efter.

Auktoritära ledare använder dramatiska händelser i den egna nationen för att utöka statens makt över medborgarna och hon använder riksdagshusbranden i Berlin och Hitlers favoritjurist Carl Schmitt som exempel. Putin och Trump har följt i hans spår men Gessen menar att Donald Trump inte är ett undantag utan är den logiska slutstationen på en repressiv utveckling från Abraham Lincoln, Woodrow Wilson och framåt, över George W Bush och Barack Obama.

Ett kapitel heter Vi kan kalla det en kakistokrati, det vill säga en regering styrd av de sämst ägnade eller minst kvalificerade människorna och Gessen ger många exempel på amatörer och svindlare runt Trump. Andra teman i hennes bok är korruptionen och Trumps fascination för Vladimir Putin och andra auktoritära ledare i Nordkorea, Brasilien, Filippinerna, Ungern, Israel, Saudiarabien, Turkiet och Kina.

Ett kapitel handlar om Robert Mueller och utredningen om det fanns ett samband mellan Trumps valkampanj och Ryssland före och under presidentvalet 2016. Hon är besviken på rapporten som inte lyckades knyta ihop alla trådar och på kongressen som inte klarade av att följa upp rapporten. Här kan man påminna om att Masha Gessen besökte Skavlan under 2017 och då talade om den undersökning om rysk inblandning i valet som beställts av Barack Obama. Undersökningen som i en redigerad version presenterades för allmänheten några veckor innan Trump tillträdde som president har konstant misstolkats i den svenska pressen. Jag skrev om Gessens besök hos Skavlan, där hon kallt räknade med att varken Skavlan eller hans publik var så informerad i saken.

När hon skriver att en autokratisk attack i USA bygger på en koncentration av makten i presidentadministrationen och äktenskapet mellan pengar och politik, är det lätt att hålla med henne. När Trumperan är slut finns det ingen normalitet att gå tillbaka till. Det som måste uppfinnas på nytt är institutionerna och vad politiken betyder för oss och vad det betyder att vara en demokrati, om det är det vi väljer att vara.

Även den politiska debatten måste förnyas, menar Gessen. Den saknar fantasi och ambition. Den handlar mer om vad som är realistiskt och lagligt än rätt och rättvist. Det är detta tråkiga, neutrala och ihåliga rum som medierna ständigt skapar, som Trump har stoppat fullt med grovheter, grymhet och lögner. Efter Trump måste journalisterna börja betrakta sin publik inte som passiva åskådare av en katastrof som inte kan förstås, utan som deltagare i ett projekt att skapa en framtid tillsammans med medborgarna.

The post De sämst ägnade och minst kvalificerade first appeared on Opulens.

KORRUPTION OCH VÅLD. I helgen marscherade hundratals costaricaner i huvudstaden för att stötta de nicaraguanska migranter som flytt våldet från säkerhetsstyrkor och regeringstrogna paramilitära grupper i hemlandet. Lars Palmgren beskriver president Daniel Ortega och hans hustru Rosario Murillo som två vålnader som gömmer sig bakom presidentpalatsets murar och skissar på en egen värld som förr eller senare kommer rasa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den sandinistiska revolutionen var kanske världens mest älskade revolution. Ingen var emot den, utom Somoza och hans anhang. När jag landade i Managua bara ett par dagar efter sandinisternas seger den 19 juli 1979 (för 39 år sen) var det som om hjärtat flög fritt omkring i kabinen och omfamnade alla andra lika fritt flygande hjärtan. Den slitna bilden om att nudda vid himlen var på pricken.

Nicaragua var vändningen. Efter raderna av kupper i Latinamerika, senast Chile 1973 och Argentina 1976 var det som ett vulkanutbrott av hoppfullhet. Och alla ville hjälpa till. Jag mötte till och med en utsänd expert från skatteverket bara ett par veckor efter segern, fast besluten att bygga upp ett skattesystem av svensk modell baserat på personnummer – i ett land där man inte ens visste hur stor befolkningen var.

Det fanns ett behov av Nicaragua, ett behov som var så stort att Nicaragua inte riktigt fick plats.

Och redan på den första vibrerande årsdagen av revolutionen kunde man ana att det nog inte skulle bli så lätt. Inte bara för att många biståndsprojekt, inte minst svenska, stupade på sin egen välvilja. Utan framförallt för att USA-finansierade contrasstyrkor hade börjat agera i norr och redan dödat några av de tiotusentals studenter som undervisade om bokstävernas mysterium i avlägsna väglösa byar under den stora alfabetiseringskampanjen, revolutionens första stora språng. De sandinistiska ledarnas reaktioner på olika slags protester, framförallt strejker hade också redan gett prov på oroande auktoritära beteenden och attityder.

Men trots det var det ingen som ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att någon av de nio, fortfarande unga, comandantes som ingick i FSLN:s ledning och som stod där på scenen ett år efter segern, nästan lite blyga, och mottog folkets hyllningar, 40 år senare skulle stå i spetsen för något som liknar statsterrorism.

Bara det att de utgjorde en kollektiv ledning var en garanti mot enskilt maktmissbruk. Eller borde ha varit. Men det tog slut i och med valnederlaget 1990. För de flesta var valnederlaget en bekräftelse på att den demokrati som revolutionen erövrat inte var detsamma som att alltid ha rätt. Och att man får acceptera att makten kommer och går.

Men för Daniel Ortega var det inte så. För honom var nederlaget ett historiskt misstag som måste korrigeras. Vilket också blev hans historiska uppgift, och hans beslut att återta makten hade inget pris. Han arbetade med imponerande målmedvetenhet. Drog sig inte för smutsiga metoder, valfusk eller brott mot lagen. Ändamålet helgade medlen. Och han lyckades.

De senaste elva åren har Daniel Ortega och hans hustru Rosario Murillo, som idag är hans vicepresident, varit Nicaraguas obestridliga ledare. Det har nästan funnits något monarkiskt över dem. Jätteaffischer med deras leende porträtt och texten ”socialistisk, kristen, solidarisk” har funnits överallt i hela landet. Och de var framgångsrika, åtminstone så länge biståndet från Venezuela fanns. När det upphörde, för drygt ett år sedan, började både de sociala konflikterna och korruptionen att synliggöras.

Och sen den 18 april i år, då en studentprotest slogs ner med provocerande, oproportioneligt våld, har ingenting varit sig likt. Idag drygt tre månader senare har över 300 människor dödats. Nästan alla de döda är studenter och unga människor som protesterat, men en del är poliser och paramilitärer, medlemmar i de organiserade mobbgrupper som i Nicaragua kallas turbas. En del av dem som protesterar mot familjen Ortega-Murillo har haft vapen. Men det har mest rört sig om enkla avskjutningsarnordningar för fyrverkerismällare och molotovcocktails.

Paramilitärerna, turbas, de civilklädda chocktrupperna med rånarluvor som, stöttade av den vanliga polisen, har stått i spetsen för attackerna mot demonstranterna, däremot, har tunga automatiska och halvautomatiska armévapen.

Till en början beskrev Rosario Murillo studentdemonstranterna som ”ynkliga själar, vampyrer som behöver blod, minimala grupper utan betydelse….” Och Daniel Ortega hävdade att det i själva verket rörde sig om kriminella ungdomsgrupper, så kallade maras, som mest slogs med varandra. Nu påstår Ortega att demonstranterna är ”terrorister som har mördat, torterat och kidnappat hundratals medborgare…” och att bakom dem står USA, oligarkin och knarkmaffiorna.

Rosario Murillo å sin sida, beskriver paramilitärens och turbas nerrivande av vägblockader till priset av dussintals döda som ”en guds välsignelse”. Och när turbas angrep en grupp biskopar och påvens sändebud inne i kyrka med skärskador och blåmärken som följd, sa hon att det helt enkelt var uttryck för alla kristnas rätt att uttrycka sina personliga vittnesmål.

Idag är praktiskt taget alla ledande sandinister från revolutionens första tid aktiva motståndare till Daniel Ortega och Rosario Murillo. Till och med Daniel Ortegas bror Humberto, som brukar beskrivas som revolutionens militäre genius, har uppmanat honom att tidigarelägga valet för att få ett slut på våldet. Men alla sådana uppmaningar beskriver Daniel Ortega som kuppförsök.

Avståndet mellan presidentparets retorik och den verklighet som dokumenterats inte bara av deras tidigare allierade, den oberoende pressen utan också av internationella kommissioner för mänskliga rättigheter knutna till OAS, FN och Amnesty International, är häpnadsväckande. Det är som om Daniel Ortega och Rosario Murillo skapat sin egen värld bakom de fem meter höga murarna som omger deras bostad i det stillsamma villakvarteret El Carmen i Managua. Och det kanske de har.

Att makten leder till blindhet är ingen nyhet. Liksom att absolut makt leder till absolut korruption. Men hänsynslösheten i det våld som utövats mot demonstranterna i Nicaragua är ändå obegriplig. Att studenter ockuperar universitet och blockerar vägar är närmast vardagsmat i Latinamerika. Men de möts inte med blinda massakrer. Inte ens av auktoritära regimer.

Det närmaste jag kan komma på, för att jämföra det som hänt i Nicaragua, är massakern på Tlatelolco i Mexico City 1968. Men det var, å andra sidan, en specifik händelse. I Nicargua har dödandet pågått i tre månader. Varför? Maktens berusning, illegalt ackumulerade rikedomar, invanda previlegier…allt det….men jag börjar allt mer misstänka att det också finns en obehaglig, ångestladdad, inkapslad och kanske livsfarlig psykologisk förklaring:

1998 lämnade Rosario Murillos dotter från ett tidigare äktenskap, Zoilamérica, in en anmälan till domstolen i Managua att hon allt sen hon var elva åt utsatts för sexuella övergrepp, inklusive våldtäkt, av sin styvfar Daniel Ortega. När hon gjorde sin anmälan var Zoilámerica 31 år – hennes sammanställning av dessa 20 år av övergrepp är full av detaljer, och målar upp bilden av en man som tar det han vill, oavsett vad det kostar.

Istället för att bemöta Zoilámericas anklagelse gömde sig Daniel Ortega bakom den parlamentariska immunitet han då åtnjöt. Först tre år senare, när han kunnat tillsätta en domare efter eget tycke, inställde han sig hos domstolen. Beslutet kom rekordsnabbt, efter bara någon dag, och lydde helt kortfattat; ”brottet är preskriberat”. Rosario Murillo tog, till skillnad från sin make, till orda och anklagade sin dotter för att ljuga. Hon påstod att det i själva verket var Zoilámerica som, kärlekskrank, jagat efter Daniel Ortega. Zoilámerica, som aldrig tagit tillbaka någonting i sitt vittnesmål, lever nu i exil i Costa Rica sen hennes mor och styvfar gjort livet i Nicaragua omöjligt för henne.

Utan Rosario Murillos försvar skulle Daniel Ortegas politiska karriär ha varit slut för länge sen. Idag är både hon och han rikare och mäktigare än någonsin – framförallt när det gäller möjligheten att utöva våld till sitt eget försvar.

Som sagt; ingen domstol har dömt. Men misstankarna är överväldigande att det är en våldtäktsman och en beskyddare av en våldtäktsman som liksom vålnader drar runt i huset bakom de fem meter höga murarna i El Carmen och ritar fram nya slagfält mot en sanning de innerst inne vet att de aldrig kommer att kunna besegra.

Vad skulle hända om Rosario Murillo berättade sanningen om Daniel Ortegas förhållande till hennes dotter Zoilamérica? Något är definitivt ruttet i Nicaragua. Och det är knappast folket.

The post Nicaraguas maktfullkomliga vålnader first appeared on Opulens.

BESTICKLIGHET. För den överväldigande majoriteten i Sverige har Svenska Akademien fatalt misslyckats med att hantera sina interna konflikter, kan man nog på goda grunder anta. Man kan därtill anta att förtroendet för denna institution – vars yttersta syfte är att sprida bildning – är kört i botten.

Den som vill sätta sig in i denna så kallade skandal får svårigheter. Vi talar om en sluten institution, där det dessutom råder tystnadsplikt och där ingen utomstående har insyn i vilka principer och regler som gäller vid beslut om priser och prestigefyllda utmärkelser. Transparens är inte ett användbart ord i detta sammanhang. Till råga på allt måste denne ambitiöse person sortera bland en uppsjö av rykten om både det ena och det andra. Och säkert ta ställning i den rika floran av anklagelser och påhopp. Ett närmast ogenomförbart uppdrag. Frågan är om ens akademins ledamöter kan reda ut vad som egentligen hänt bakom de lyckta dörrarna, särskilt om man tar i beaktande att ledamöter dras med i mediastormen och uttrycker sig i affekt som om de inte hade läget under kontroll. Att fullt ut begripa denna löjeväckande cirkus är sannerligen inte lätt.

Samtliga medlemmar av Svenska Akademin har sina bundsförvanter och man får innerligen hoppas att de inte gynnar dessa för att de är just bundsförvanter. Det är en fråga om integritet, värdighet och förmodligen också respekt för akademiens månghundraåriga stadgar. Men nu talas det om jäv och mutor. Och det är antagligen ingen djärv gissning att mer kommer att komma ut ur denna smutsiga byk, till exempel avslöjanden om vänskapskorruption. Om så är fallet så kan det inte vara lätt för en man eller kvinna att ha sina vedersakare i akademien; svårt blir det för dessa att erhålla pekuniära priser och olika hedersbetygelser.

Nu har Svenska Akademiens ledamot Anders Olsson i egenskap av ”tillfällig ständig” sekreterare fått i uppdrag att reda ut den minst sagt svåröverskådliga röran, där bland annat ledamoten Katarina Frostenson varit delägare i maken Jean-Claude Arnaults famösa kulturbolag Forum, som mottagit ansenliga summor av Akademien. Hennes delägarskap lär ha varit en nyhet för de andra ledamöterna, om man nu ska tro på det. Ja, misstänksam måste man nog vara mot alla ledamöter som rimligtvis borde ha känt till att något inte stod rätt till. Efter att nyligen ha läst Agatha Christies Mordet på Orientexpressen undrar jag, inspirerad av den snillrike och smakfulle Hercule Poirot, om det kan finnas någon oskyldig i denna knivhuggsstinna akademiska oreda?

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Den misstänkliggjorda Svenska Akademien first appeared on Opulens.

KASSAKOR. Det finns de som säger att det inte var bättre förr. Det får vara hur det vill med den saken. Somligt var i alla fall betydligt lättare förr.

När jag i sann Almost Famous-anda började skriva om musik på 80-talet var det inga större problem att få intervjuer och recensionsskivor med de artister man ville skriva om. Promotionexemplar skickades mestadels knusselfritt och ville man prata med någon favoritartist, även en lite kändare, kunde man oftast vända sig direkt till vederbörande. Antingen ringde man till hotellet där bandet eller artisten bodde och bestämde tid för en träff, eller så hängde man på spelstället runt soundcheck.

Numer får man inte sällan recensionsskivor som lågupplösta mp3-filer utan mycket av den nödvändiga information som finns på skivomslagen, och en intervjuförfrågan nagelfars ofta av grindvakter som får betalt för att bli befjäskade av den skribent som nu vill pusha för deras artister. Om nu inte någon pressansvarig själv försöker pracka på skribenten intervjun vill säga – då liggs det på …

Ibland undrar jag om inte skivbolagsfolk är sådana som fått sparken från Försäkringskassan för att de var för jobbiga att ha att göra med.

När fildelningsdebatten rasade som värst handlade det från skivbolagshåll om att artisterna och deras intäkter skulle skyddas (vilket de också ska, på något vis). Sedan kom Spotify och beskrevs som det bästa som hänt sedan gaffeln uppfanns. Några av oss undrade om det verkligen var artisterna som skivbolagen värnade om; i dag ser vi att vi ”gnällspikar” fick rätt: Spotify var en gudagåva till skivbolagen och lockade bort många fildelare från illegalitetens bana, men blev i stället de nya piraterna som alltjämt slussar en betydande mängd av de ersättningar som borde gå till artisterna rätt ner i bolagens penningpungar. Inget nytt med bolagens girighet, skillnaden är bara att den i dag är större än någonsin.

SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare) och FST (Föreningen svenska tonsättare) har nyss varit insyltade i en misstänkt mutskandal. Den generösa ersättning som Alfons Karabuda får som ordförande i SKAP har diskuterats vilt inom organisationen. Pengarna borde kanske i stället gå till de kreatörer som man säger sig värna om.

Jag kan inte låta bli att tycka att allt detta sammantaget är rätt märkligt. Först gör man det svårt för dem som ska upplysa konsumenterna om den musik som man ger ut (kanske är man räddare än någonsin för självständigt tänkande kritikers ärliga sågningar av skivbolagens mer eller mindre talanglösa kassakor?) och sedan ger man sig på dem som vill konsumera musiken på ett sätt som passar dem, för att därpå sno stålarna från de artister som tjänat ihop dem. Allt under så pass utdragen tid att det hela kan ske omärkligt för allmänheten, åtminstone tills det börjar lukta lite för skumt inifrån garderoben.

Men det är väl så som Peps Persson konstaterade, att det inte spelar någon roll var man släpper slantarna för de rullar ändå alltid åt samma håll. Inte heller är det någon nyhet att ju mer maktfullkomlig man blir, i detta fallet musikbranschen med alla dess vajande hydrehuvuden, desto mer arrogant blir man mot dem som fört en dit man är.

Min lösning? Jag har ingen. Men jag tycker i alla fall att det är bra att brallorna dras ner på branschens smusslare och krämare så att de kan få stå där med skammen lysande röd i nunan. Om så bara för en liten stund.

The post Det var inte bättre förr men det är sämre nu first appeared on Opulens.

MAKTSTRÄVANDEN. “Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal?”undrar Isobel Hadley-Kamptz.

“Do you enjoy losing?” ”Not that much, no. Then again, I really don’t have a lot to compare it to.”

Toby Ziegler, då i Josiah Bartlets till synes förlorande primärvalskampanj får en fråga från en kritisk kollega och svarar. Han har varit en politisk strateg i hela sitt liv och har ännu aldrig vunnit ett val. Han har nyss givit presidentkandidaten rådet att tala sanning i ett möte inför arga bönder, om så bara för att sanningen är enklare att komma ihåg.

Jag har älskat Toby sedan jag först såg honom på tv i The West Wing (Vita huset), för snart 20 år sedan. Med sin cynism, sitt intellekt, sin osvikliga moral och sitt goda hjärta vann han omedelbart mitt och sällan har jag känt igen mig lika mycket i en karaktär i populärkulturen.

Finns det en konflikt mellan att vara en intellektuellt hederlig människa och att vinna val? En av basparadoxerna i West Wing är att president Bartlet faktiskt blir president, trots att han är en hopplös liberal elitist som både kan latin och erhållit ekonomipriset till Nobels minne. Det där är egenskaper som tv-tittare som jag gillar, men som den vanlige väljaren antas ogilla. Med vissa undantag beskrivs presidentens stab också som renhårig, rakryggad och politiskt konsekvent. Politiska problem beskrivs uppkomma främst när man avviker från den rätta vägen. Det är inte särskilt realistiskt.

Många pratar om att svensk debatt måste bli mer vuxen, mer sansad och hederlig, men vinner man verkligen något på det? Är det inte tvärtom de personer som medvetet ligger på eller över gränsen för det man kan kalla ett anständigt samtal som har flest följare, mest entusiastiska supporters? När jag kritiserat högermänniskor som jag tycker beter sig oanständigt får jag ofta svaret att vänstern var först. ”Vi blev överkörda förut, nu ger vi bara igen.” Kanske har de rätt, men är det rätt?

Människor har en oerhörd tendens till överseende med övertramp från åsiktsfränder, och säkert är jag undermedvetet likadan. Jag vet att jag inte alltid protesterade särskilt tydligt när folk säg 2010 kallades rasister på rätt lösa boliner. Det försöker jag lära av nu och faktiskt säga emot när jag tycker att det behövs.

Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Jag är allvarlig nu: finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal? Och vilket är i såfall viktigast. Sviker man de förra om man avviker från de senare? Sviker man dem mer om man håller sig på sin höga moralhäst och därför aldrig vinner makten?

För Bartlet blir president mot alla odds, men det beskrivs inte i serien hur kampanjen till slut såg ut som gjorde att han vann. Kanske är det logiskt. Toby vann äntligen ett val, men vi får aldrig se om han gick emot sina principer för att nå dit. Den lyxen finns inte i den verkliga politiken.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Leder politiska strävanden till moraliska övertramp? first appeared on Opulens.

KORRUPTION “Litteraturkritiker, kulturchefer, förläggare och akademiledamöter super, knullar, minglar och hyllar varandras böcker, gärna i förstadagsrecensioner, och till råga på allt elände tyder mycket på att denna brist på integritet och yrkesansvar belönas med stora summor av pengar av den högsta maktinstansen för litteraturen: Svenska Akademien”, skriver Cecilia Persson.

I svallvågorna av #MeToo har kultursidorna och de sociala medierna  under flera veckors tid dominerats av skandalerna kring ”kulturprofilen”. Akademiledamöter och andra namnkunniga personer inom litteraturbranschen har visat sig ha olika intrikata konstellationer och grader av suspekt samröre med kulturscenen ”Forum” i Stockholm som “kulturprofilen” driver.

Nu har detta med absolut nödvändighet lett till att Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius igår torsdag kallades upp till ett utredande möte med kung Carl XVI Gustaf angående den så kallade kulturprofilen som anklagas för sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt. Det ska understrykas att ”kulturprofilen” är gift med en akademiledamot och nära vän med flera andra av de aderton. Kungen är den ende som har mandat att kritiskt granska Svenska Akademiens arbete och i vilkas fickor de 30 miljoner som utdelas varje år i stipendier och gåvor hamnar. Kungen borde tillsätta en haverikommission beträffande den skamliga och generande offentliga redovisning av vänskapskorruption som pinsamt avslöjat hur kulturhierarkierna och litteraturmakten ser ut i Sverige.

Den franske sociologen Pierre Bourdieu publicerade 1992 boken som i svensk översättning har den ytterst belysande titeln − ”Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur.” Vad Bourdieu gör i denna tänkvärda och lärorika analys är att undersöka litteraturens och kulturens fält. Utgångspunkten är de litterära och konstnärliga fältens maktarenor och Bourdieu problematiserar vilka disparata symboliska och strategiska karriärinvesteringar författare, kulturarbetare och intellektuella gör för att nå positioner och vad som legitimerar konstens och bildningens regler, koder och normer. De senaste veckornas litteraturskandaler har med emfas tydliggjort att Pierre Bourdieu, i mångt och mycket måste anses ha rätt i sin skarpa och kritiska kultursociologiska analys.

Litteraturkritiker, kulturchefer, förläggare och akademiledamöter super, knullar, minglar och hyllar varandras böcker, gärna i förstadagsrecensioner, och till råga på allt elände tyder mycket på att denna brist på integritet och yrkesansvar belönas med stora summor av pengar av den högsta maktinstansen för litteraturen: Svenska Akademien. Litteraturskandalen är komplett och litteraturkritiken riskerar att förlora sin trovärdighet. Vad ska läsarna tro och tycka när de tar del av denna litteraturinavel som skapat litteraturförmedlande missfoster? Ska läsarna behöva googla sig till en konsumentupplysning innan de läser recensioner och litteraturdebatter?

Sveriges Författarförbund borde gå ut med yrkesetiska rekommendationer för det litteraturkritiska uppdraget som utöver att bedöma litterära kvaliteter är böckernas VDN –märkning på den kommersiella bokmarknaden. Litteraturkritiker bör inte recensera sina vänner, älskarinnor, makar och hustrur eller förlagskollegor. Litteraturkritiker bör inte supa tillsammans och i bakfyllan skriva lovordande recensioner om varandras verk dagen efter. Litteraturkritiker bör inte heller skriva om sina mecenaters verk som betalar deras hyra och räkningar. Det är ett mycket osunt och allvarligt beroendeförhållande som självfallet inte bidrar till att generera objektiva litterära betygsättningar.

I efterskalvet av skandalerna så kommer i bästa fall en självkritik och självsanering ske inom det litteraturkritiska skrået. Läsarna ska kunna lita på att litteraturkritiken inte går  korrumperade makthavares ärenden utan drivs av kompetenta personer med en yrkesetik som gör dem förmögna att ge trovärdiga omdömen av böckernas litterära förtjänster och brister. Om läsarna inte längre vill läsa litteraturkritiken eller köpa författarnas böcker så blir alla arbetslösa.

Det är läsarna författare skriver för och litteraturkritiken ska visa både de litteraturälskande läsarna och författarnas krävande skrivarbete tillbörlig respekt.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Skandalerna kring Akademien är en spottloska i läsarnas ansikten first appeared on Opulens.