MISSAKTNING. Det ska finnas breda marginaler när det gäller yttrandefrihet. “Ändå måste vissa handlingar räknas som att gå över gränsen. Enligt min uppfattning har Paludan gått över gränsen i sitt smädande av islam,” skriver Peter Pagin, professor i teoretisk filosofi.

Frågan om yttrandefrihetens gränser i Sverige har åter kommit i fokus efter Rasmus Paludans koranbränning utanför den turkiska ambassaden. Frågan ställs om det ska vara, eller inte vara, tillåtet att bränna koranen i Sverige. Alla är ense om att frågan är viktig. Den förtjänar därför ett visst begreppsligt klargörande: Exakt vad är det som ska vara tillåtet respektive förbjudet?

För att nå klarhet måste vi börja med att skilja mellan en enskild handling som äger rum vid en viss tidpunkt, och en handlingstyp. Jag kan trycka på knappen många gånger, och utför då flera olika handlingar av samma typ, trycka-på-knappen. Ibland när jag trycker på knappen tänder jag lampan, och utför då också en handling av en annan typ, tända-lampan. Det där delvis på grund av att jag trycker på knappen som jag tänder lampan, delvis också på grund av omständigheter som omfattar glödlampan och strömkretsen.

Vi behöver dessa distinktioner för att förstå frågorna om koranbränning. Att bränna en bok, som handlingstyp, är inte olagligt. Att bränna ett exemplar av koranen, som handlingstyp, är inte heller olagligt. Det kan till och med räknas som uttryck för en åsikt och skyddas av Tryckfrihetsförordningen. Men denna grundlag, i sitt sjunde kapitel, anger också vissa begränsningar av yttrandefriheten: vissa former av förtal, förolämpning, uppvigling och hets mot folkgrupp (§ 6) räknas som tryckfrihetsbrott, även reglerat i Brottsbalken, Kapitel 16, § 8.

Det är enligt lagen om hets mot folkgrupp inte tillåtet att “[…] i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids” hota eller uttrycka “missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck […]”.

Vi har därmed också handlingstypen hetsa-mot-folkgrupp. Det borde vara ganska klart en enskild offentlig koranbränning utanför en muslimsk stats ambassad är en kandidat till att också räknas som en handling av typen hetsa-mot-folkgrupp, och i så fall vara olaglig. Men den vore inte olaglig för att den vore en bränna-koranen-handling, utan för att den vore en hetsa-mot-folkgrupp-handling. Handlingen skulle i så fall räknas till den senare typen *delvis* just genom att räknas till den förra, men att bränna koranen skulle *i sig* fortfarande vara lagligt. Dessa två saker måste hållas i sär.

Distinktionen är självklart central också för den normativa frågan om vad som *bör* vara lagligt eller olagligt. Att koranbränning bör vara tillåtet kan innebära att det inte bör vara olagligt i sig att utföra handlingar av typen bränna-koranen. Detta är helt klart min uppfattning. Men det är också min uppfattning att enskilda koranbränningar under vissa extrema omständigheter ändå *skall* kunna räknas som olagliga.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Såvitt jag förstått är det Erdogans uppfattning att all koranbränning ska vara olaglig. Såvitt jag förstått är det SD:s uppfattning att det all koranbränning ska vara laglig (med tanke på att de vill förbjuda bränning av Svenska flaggan kan man undra hur mycket det har med yttrandefrihet att göra). Jag misstänker emellertid att det finns försvarare av yttrandefriheten som tar för givet att vi står inför ett val mellan att tillåta koranbränning eller förbjuda koranbränning, vilket alltså är felaktigt, så länge det handlar om handlingstypen bränna-koranen. Trots att typen som sådan är tillåten kan enskilda handlingar av den typen vara olagliga, och till och med *delvis* på grund av att de är handlingar av den typen. Förvirring uppstår när vi inte håller dessa två saker isär. Vi har sett liknande förvirring i diskussionen om ett eventuellt förbud mot att förneka Förintelsen.

Jag anser att Rasmus Paludans offentliga koranbränningar bör kunna räknas som hets mot folkgrupp, och därmed prövas av en tryckfrihetsjury. Jag är juridisk lekman och kan inte själv bedöma om Paludans handlingar faktiskt utgör uttryck för missaktning exakt i lagens mening. Enligt vad jag hört i media från juridiska experter är det oklart. Paludan har anmälts för hets mot folkgrupp av Civil Rights Defenders, men fallet har vad jag vet inte prövats. Paludan har tidigare dömts för brott mot motsvarande dans lag (dock inte på grund av koranbränning).

Att Paludans handlingar bör räknas som uttryck för missaktning beror i hög grad på omständigheterna. Till dessa omständigheter hör att Paludan i syfte att skapa reaktioner konsekvent söker upp muslimskt dominerade områden för sina aktioner, att han där hånar och förolämpar muslimer också på andra sätt (lyssna gärna på podden Studio Expo från 19 augusti 2022), att det parti han själv grundat, Stram Kurs, har som program att förbjuda Islam samt kasta ut alla muslimer ur Danmark (och, genom det svenska systerpartiet, ur Sverige), vilket indikerar hans avsikter. Att detta sammantaget är ett uttryck för missaktning i *vanlig* mening torde vara otvivelaktigt. Tidskriften Expo kallar honom helt enkelt för hatpredikant.

Vi bör kunna kombinera två tankar. Dels ska det finnas breda marginaler när det gäller yttrandefrihet. Dels ska ändå vissa handlingar räknas som att gå över gränsen. Enligt min uppfattning har Paludan gått över gränsen i sitt smädande av islam. Likaså anser jag att David Irving gjort det ifråga om förnekelse av Förintelsen, vilket jag tidigare skrivit om. Jag har då argumenterat för att detta inte skulle begränsa den akademiska friheten, då Irving gått långt bortom gränsen för seriös forskning.

The post Paludans koranbränning är hets mot folkgrupp first appeared on Opulens.

TOLKNINGAR. “På nätet möts man av en till synes aldrig sinande ström av kritik mot judar och judendom. Denna störtflod består av polemiska citat som dock oftast inte kommer från koranen själv.” Det skriver Niklas Anderberg som läst en nyligen utkommen bok av Meir M. Bar-Asher, professor i Jerusalem och internationellt känd expert på islam.

Jews and the Qur´an av Meir M. Bar-Asher (Princeton University Press)  är en kort bok som lägger upp till att vara tre gånger så lång. Efter ett förord av Mustafa Akyol använder författaren inledningen till att förklara vad boken kommer att handla om. Därmed är själva innehållet reducerat till ungefär 130 sidor. Meir M. Bar-Asher är professor i Jerusalem och en internationellt känd expert på islam. Han har genom åren ägnat sig åt tolkning av koranen och är dessutom specialist på shiamuslimernas historia.

Frågan hur islam betraktar judar och judendom är fortfarande omstridd. I koranen ser Bar-Asher en tydlig skiljelinje efter Muhammeds emigration från Mecka till Medina. Det vi i väst kallar år 622 är startpunkten efter denna så kallade hijra; islams år noll. I Mecka hade Muhammed en liten grupp följeslagare som inte hade mycket att säga till om. Gruppen växte sig starkare i Medina och i takt härmed behovet också av att manifestera sig som en självständig religion. Från att från början ha varit relativ tolerant gentemot judendom, kristendom och andra mer eller mindre monoteistiska trosuppfattningar, skärptes tonen alltmer. Även om moseböckerna skickats ner av Gud och låg till grundval för de abrahamitiska religionerna måste man vara vaksam eftersom många hade förvanskat deras innehåll och därmed gjort sig orena.

Frågan om man får äta mat serverad av judar eller ens röra vid dem tas i vissa fundamentalistiska kretsar fortfarande på allvar. Och även om David (enligt shiaislam) hörde till Muhammeds familj är det, om inte förbjudet så åtminstone suspekt att gifta sig med deras kvinnor. Detta föga förvånande sett från ett manligt perspektiv. Om det omvänt skulle vara tänkbart är en uppgift att tampas med för dagens feministiska förespråkare.

Muhammed var själv förhållandevis tolerant men som så ofta i historien var de som kom efteråt inte lika försonliga. Man brukar träffande säga att Calvin inte var en kalvinist.

Det förutsätter att Gud skulle kunna ändra sig, något som både rättroende muslimer, judar och kristna har svårt att acceptera.

Om Gud genom ärkeängeln Gabriel förmedlade budskapet till Muhammed uppstår frågan om Gud själv med tiden blev oförsonligare. Det förutsätter att Gud skulle kunna ändra sig, något som både rättroende muslimer, judar och kristna har svårt att acceptera. Ändå händer det med jämna mellanrum i de heliga skrifterna. Kung Hiskia är ett berömt exempel. Gud gav honom femton år extra att leva (genom att låta skuggan av soluret gå tio grader baklänges; Jes. 38:8) och i sura 10:98 tar Gud tillbaka sitt löfte om att jämna Ninive med marken eftersom invånarna till slut omvände sig.

Som bekant ville Gud också döda alla som bodde i Sodom, Gomorra och de syndiga städerna i närheten. Efter förhandlingar med Abraham kom de överens om att först femtio och till sist tio rättskaffens invånare skulle vara nog för att rädda dem från den förestående katastrofen. Efter skärmytslingen med de två änglarna kunde den ändå inte undvikas och bara Lots familj (utom hans fru) lyckades fly helskinnade från “de fem städerna på slätten”. Gud ville också mörda Moses men det hände inte; även om vissa menar att folket själv fixade det, Freud till exempel.

Det finns många sätt att framställa dessa och andra passager som teologiskt plausibla men i koranen tillämpas med jämna mellanrum en radikalare metod som går under det olyckliga namnet abrogation (engelska), det vill säga upphävande: om en passage kommer i konflikt med ett senare uttalande avskaffar man helt sonika det först sagda. Denna metod har inte oväntat lett till oändliga diskussioner. Om det finns motsättningar i texten kan man undra om Gud kanske har fått mänskliga drag. Andra menar att just denna flertydighet utgör islams kärna, för att inte säga hjärta. Enligt detta synsätt är sanningen inte huggen i sten utan snarare mångtydig och öppen för dialog. Men att upphäva Guds ord?

Vem har auktoritet att fälla omdöme i ett konkret fall? Taliban menar att kvinnor måste täcka sitt ansikte i offentliga sammanhang trots att koranen inte uttalar sig om den saken. Det är överhuvudtaget förvånansvärt hur lite som sägs om centrala begrepp inom islam. Hela sharia-lagstiftningen är till exempel ett påfund från århundradena efter Muhammeds död.

I koranen påstås för övrigt att det inte var Jesus som hängde på korset utan en annan, okänd person (Judas?). Varför Gud ville spara honom en plågsam död på korset är en gåta eftersom Jesus inte accepteras som Guds son. Detta är en av de stora dispyterna mellan de tre monoteistiska religionerna. Den allsmäktige kan inte vara två, låt vara tre entiteter. Tro på treenigheten är ingenting annat än avgudadyrkan.

Jesus (Isa) var visserligen en av stora profeterna som trots att han kunde blåsa liv i lerduvor och få dem att flyga iväg, själv inte var modellerad av gudomlig substans (sura 3:49).

Tre sidor av Jews and the Qur´an ägnas åt en ordagrann återgivelse av den beryktade och samtidigt svårdaterade Umar-pakten (senare än år 634 men antagligen utformad under en längre period). Här definieras det omstridda begreppet dhimmi, något som har visat sig vara ett evigt stridsäpple: betyder det att oliktänkande monoteister lämnas i fred om de bara betalar sin skatt eller är det ett brutalt sätt att hålla dem i schack? Paradexemplet är den så kallade gyllene tiden i Andalusien. Liberala kommentatorer framställer perioden fram till 1492 som ett lysande exempel på harmonisk conviviencia medan kritiska röster beskriver systemet som en praktiskt fungerande polisstat.

Meir M. Bar-Ashers korta – men inte desto mindre lärorika – bok avslutas på en pessimistisk not. Även om islam inte är “oåterkalleligt anti-judisk” möts man på nätet av en till synes aldrig sinande ström av kritik mot judar och judendom. Denna störtflod består av polemiska citat som oftast inte kommer från koranen själv men har fiskats upp ur den samling laggivande kommentarer som går under namnet Hadith, av många betraktad som islams ryggrad. Lugnare röster har svårt att göra sig hörda i det brusande svallet.

The post Helgessän: Koranens syn på judar first appeared on Opulens.

POLARISERING. Ida Thunström reflekterar över polariseringen, Paludans Koranbrännande och Dan Parks provokationer. Hon drar en slutsats: Genom att ställa sig vid sidan om Dan Park har Paludan för alltid dragit med sig  honom och hans gelikar ned i den högerextremistiska smutsen.

Ohoj! Nu tänds det eld på grejer igen! Det börjar med Koranen och så sprider det sig. Det är inget nytt fenomen, men slutar i samma förödelse och frustration och leder bara till en sak: polarisering. Och detta i yttrandefrihetens namn. Man önskar att någon kunde gömma tändstickorna.

The post Nu brinner det igen first appeared on Opulens.

NYANSER. “Vem har till exempel hört talas om Marrakechförklaringen från 2016? Över hundra islamlärda uttalar sig här mot religiös fanatism och förföljelse med syfte att garantera lika medborgarskap för alla”, skriver Niklas Anderberg.

I den omdiskuterade boken The Closing of the Muslim Mind från 2011 förklarar Robert R. Riley den vetenskapliga och politiska stagnationen inom islam med att det inte står någonting i Koranen om att Gud skapade människan till sin avbild. Enligt den turkiske författaren och journalisten Mustafa Akyol är detta inte särskilt övertygande. De verkliga orsakerna är inte bara teologiska men har framförallt med politik och makt att göra. Makthavarna använder sig föga förvånande av de passager från Koranen och förklaringar ur Hadith som passar deras egna intressen bäst.

Telegram från Gud

I Koranen sägs inte mycket om sharia, stening eller om något heligt krig. Själva ordet sharia förekommer endast en gång och då i betydelsen ”tydlig stig”, nämligen närmaste vägen för Muhammed att hitta en vattenkälla (Sura 57:25). Denna ”raka väg” har i senare traditioner utvecklats till de sharialagar vi hör talas (och tror oss veta allting) om.

Förbud mot att hälsa en kvinna med utsträckt hand är heller ingenting som står i Koranen, lika lite som ett påbud att bära vare sig burka eller hijab. Däremot kan man läsa att kvinnan bör titta med nedsänkt blick och endast mot sin egen man. Steget från Paulus (apokryfa) brev om att kvinnan skall täcka sitt hår och vara tyst i församlingen är inte långt. Däremot är det tillåtet för en man att slå sin hustru – men bara i nödfall. Först skall han försöka prata reson med henne. Om inte det hjälper skall han inte ligga med henne i tre månader. När ingenting annat hjälper är det tillåtet att korrigera henne med hjälp av ett slag.

Mycket bläck har spillts över vilken sorts slag det handlar om. Liberalt inställda kommentatorer menar att det rör sig om en mild tillrättavisning. I en översättning av denna passage talas det om en knäpp på fingrarna. Den mest osannolika tolkningen jag träffat på är att mannen i värsta fall får använda sig av ett väldigt litet redskap, förslagsvis en tandborste! Man ser för sig hur familjens överhuvud jagar sin förtvivlade hustru i badrummet med detta hygieniska instrument i högsta hugg…
(The Hitting Verse, sura 9:5; Garry Wills, What the Qu’ran Meant 2017, s. 189).

Borde vi inte alla bli frälsta till slut?

Profetens främsta roll är att varna folk att uppföra sig ordentligt och frukta Gud. De som inte tror på återuppståndelsen får skylla sig själva; ett grymt straff väntar dem i livet efter detta. För det mesta råder Muhammed de troende att inte gå i diskussion med de gudlösa utan att snarare koncentrera sig på den sanna tron. Ni går er väg och vi går vår. Men vi varnar er, Gud har förberett ett jämmerligt uppehälle i den evigt brinnande elden vilket bland annat innebär att få smält koppar över ansiktet, att tvingas äta tjockflytande var ur ettriga sår och att dricka besk saft från det ökända Zaqqum-trädet som bara växer i underjorden och vars frukter är små djävulshuvuden.
Detta är ett dåligt ställe att vistas, som Koranen med karaktäristisk underdrift uttrycker saken. Frågan om uppehållet på denna dystra ort verkligen skall vara i all evighet har sysselsatt mången exeget, särskilt eftersom det då aldrig skulle vara möjligt att bli botfärdig. Gud är visserligen sträng men samtidigt sägs han vara både rättvis och försonlig. Till yttermera visso är begreppet ´evighet´ lika skräckinjagande som det är ofattbart.

Borde vi inte alla bli frälsta till slut? Vad är det annars för mening med Guds uppfinning? Detta är åtminstone den öst-ortodoxe teologen David Bentley Harts uppfattning; That All Shall be Saved (2019).

De texter och förklaringar som samlats under namnet Hadith broderar vidare på Koranens tvetydiga telegramstil. Sunna (profetens levnadssätt) och Hadith färglägger det teologiska landskapet långt utanför Koranens gränser, vilket inte betyder att de är mindre viktiga för praktiserande muslimer runt om i världen. Men hur ofta hör man inte folk säga: “Det står i Koranen” – när det i själva verket inte förekommer där?
En tidigare terrorist stirrade med blinda ögat på sin intervjuare och undrade om denne inte hade läst den Heliga Boken. Där står klart och tydligt att män har rätt att stena kvinnor som missköter sig (vad det nu skall betyda). Tyvärr missade intervjuaren, som själv var en (god)trogen muslim, chansen att be den stridbare ynglingen att peka på den sura där det står. Den finns nämligen inte. Koranen sanktionerar inte stening av någon som helst. Ex-terroristen måste ha förväxlat Koranen med den Hebreiska Bibeln. Eller också var han, som profeten själv, inte läskunnig.

Inget tvång i religionen

Mustafa Akyol som är korrespondent för bland annat The New York Times och den turkiska tidningen Hurriet Daily News, beskriver i inledningen av sin bok Reopening the Muslim Mind (2021) hur han oförhappandes hamnade i häktet i Kuala Lumpur. Efter att ha hållit ett föredrag på inbjudan av en organisation som går under namnet Islamic Renaissance, blev han anhållen av religionspolisen som ständigt håller ett öga på folk. I sitt tal behandlade han den känsliga frågan om avfällighet inom islam där han förespråkade en tolerant hållning; att bestraffa någon för att tvivla på den rätta tron leder till raka motsatsen av det myndigheterna eftersträvar.

”Det finns inget tvång i religionen” (sura 2:252) är ett citat ur Koranen som ofta används av liberalt sinnade för att påvisa Koranens fredliga karaktär. Akyol är väl medveten om att detta lösryckta citat ofta dras i tvivel. I vissa moderna översättningar har man till och med smugglat in meningen när det gäller islam för att vinkla åt rätt håll. Det finns inget tvång – så länge man bara är en muslim (se Patricia Crone för andra förbehåll; Opendemocracy.net, 2000).

Alla översättningar är till ett visst mått tolkningar, men detta är ett exempel på vantolkning eller med andra ord ren och skär förfalskning. Man kan jämföra detta med det utslitna citatet av Karl Marx som i tid och otid dammas av. Men istället för att säga att religion är ett opium för folket skulle man kunna citera fortsättningen av meningen: religionen är själen (!) i vår andefattiga tid. Det passar inte in i bilden av den store ateisten att han skulle ha haft någonting positivt att säga om religionen.
Likadant är det med citatet från sura 2:291 där det sägs att de troende skall leta upp de gudlösa var de än befinner sig och döda dem. Lite längre ner ställs betingelser för denna barska utsaga, en av dem går ut på att man skall ge hedningarna tre månader på sig för att konvertera. Tufft, men inte lika obönhörligt som i den första meningen.
Allt detta kan kallas hårklyveri men ibland är det fråga om liv och död eller åtminstone som i Akyols fall, om frihet eller fängelse.

Akyol fick tillbringa en natt i häktet. Tack vare hans inflytelserika pappa och diplomatiskt tryck kom han ut dagen efter. Han kan dessutom tacka gudarna för att detta inte utspelade sig i något ännu mer ortodoxt land, som till exempel Saudiarabien, Somalia eller Jemen där dödsstraffet för avfällighet fortfarande är stadgat i lagen (2020).

Vingklippning av den liberala traditionen

Mustafa Akyol menar att stagnationen inom islam är ett resultat av ett allt starkare politiskt/teologiskt maktblock som håller befolkningen i sitt järngrepp. Några århundraden efter Muhammeds död uppstod en intellektuell tvekamp mellan de mer frisinnade Mu’tazaliterna och de ortodoxa Ashariterna. Den första gruppens fritänkeri kunde ta sig uttryck i det oerhörda påståendet att Guds oföränderliga skapelser skulle kunna utvecklas till andra sorter. Darwin skulle rycka till i sin grav om han fått nys om denna proto-evolutionära idé, utformad av en viss al-Jahiz redan på 800-talet!
De konservativa Ashariterna tog dock ett allt fastare strypgrepp om den spirande kulturen. Mu’tazaliterna fick tillbringa ett alltmer tynande liv i marginalen. Den enskilda människans rörelsefrihet övertrumfades av Guds fasta plan med fatalism och underkastelse som resultat. Den gudomliga befallningsteorin satte sin rostiga spik definitivt i det fria tänkandets likkista. Den reformvänlige föregångsmannen Fazlur Rahman († 1988) har beskrivit denna process som ett regelrätt intellektuellt självmord.

Den mångsidige Ibn Rushd var en av de första inom islam som uttalade sig positivt om kvinnor.

Den berömde tänkaren och teologen al-Ghazali (1058-1111) räknas vanligtvis till det Asharitiska lägret. Men hans efterlämnade verk är så omfångsrikt att det är omöjligt att reducera hans teoribygge till några lösryckta (och oftast negativa) citat. Hans bok The Revival of the Religious Sciences på 40 volymer (!) har tolkats på vitt skilda sätt. Vissa anser detta vara ett praktiskt inriktat och tolerant verk som inte är något angrepp på vare sig kättare eller vetenskapsmän. Andra tycker sig kunna spåra en rak linje från al-Ghazali till nutida terrorism. Hursomhelst citerar Akyol några ominösa uttalanden där al-Ghazali gör sig stark för att plikttrogna muslimer bör gå in hos musicerande festare, krossa instrumenten och stjälpa vinet ur glasen. Det blir värre: ett annat gott råd från al-Ghazali är att man dessutom skall dra ner byxorna på de unga pojkarna för att kontrollera om de har kommit i puberteten. Profeten påstås ha sagt att de i givet fall förtjänade att straffas med döden (s. 228).

Även om detta låter väl magstarkt visar Akyol på det faktum att den klassiskt tränade juristen al-Ghazali inte var ensam om att förespråka religiös och sedlig polisbevakning.

Ibn Rushd i moskén

Den mångsidige Ibn Rushd (Averroës) var en av de första inom islam som uttalade sig positivt om kvinnor. Han fick snart anledning att ångra sig: man tvingade honom att låta sig bespottas i den stora moskén i hans hemstad Córdoba. Undertiden roade man sig med att kasta allt han skrivit på bokbål varefter den tappre filosofen utvisades till en by ute på landet (Lucena).

Ibn Rushd försvann ur islams kollektiva medvetande och återupptäcktes först när de tidiga universiteten stiftades i Italien, Frankrike och England. Den (bokstavligen talat) store skolastikern Thomas av Aquino lär ha citerat honom över femhundra gånger. Detta kanske inte låter lika imponerande när man tar i betraktning att Thomas under sin korta karriär producerade över åtta miljoner ord på ofta svårläst skrift. En jämförelse med Bibeln ger ynkliga åtta hundratusen ord!

Det sägs också att Salman Rushdies pappa ändrade sitt efternamn som hyllning till den framåtsträvande tänkaren. Tyvärr punkterar den kända islamforskaren Carole Hillenbrand denna allmänt vedertagna historia. Enligt henne kommer namnet snarare från benämningen på de första fyra och ofelbara kaliferna, nämligen Rashidun (Hillenbrand 2015, s. 50). Varför kan man aldrig vara säker på någonting…?

Slutet gott, allting gott?

I sina avslutande funderingar är Akyol försiktigt optimistisk men han gör sig inga illusioner om svårigheten av att åstadkomma förändringar i rätt riktning. I media dras islam och islamism ofta över en kam medan positiva utvecklingar sällan eller aldrig omtalas. Vem har till exempel hört talas om Marrakechförklaringen från 2016? Över hundra islamlärda uttalar sig här mot religiös fanatism och förföljelse med syfte att garantera lika medborgarskap för alla.

Enligt Mustafa Akyol är det nödvändigt att gå tillbaka till de liberala källorna som aldrig sinat ut helt. Enda möjligheten för en livsduglig islam är att slå in på vägen mot förnuft, frihet och tolerans, undertiteln på hans bok. Akyol drömmer om en framtid där människan och inte bokstaven står i centrum. Vi får hoppas att det inte blir en mardröm.

The post Essä: Förnuft, frihet och tolerans i islam? first appeared on Opulens.

KRISTI HIMMELSFÄRD. Hur har det judisk-kristna bibliska stoffet funnit vägen till islam och blivit en integrerad del av islams religiösa tradition, om än i förändrad och omstöpt form? Thomas Notini skriver om ett mysterium.

“O, min broder, sade han till Morhab, mina synder tynger ner mig oerhört, och jag fruktar för det misstag jag begått genom att skriva denna bok. – Han talade om Koranen.” Den syriske munken Bahira i samtal med munken Morhab, i Historien om munken Bahiras förhållande till Araben [Muhammed], nedtecknad av munken Morhab, arabisk handskrift i La Bibliothèque Nationale de Paris, daterad ca 1590.

Koranen, islams heliga skrift, innehåller en mängd referenser till personer och händelser i den judisk-kristna Bibeln, i såväl det hebreisk-arameiska Gamla Testamentet som i det grekiska Nya Testamentet. Jesus, i Koranen på arabiska kallad Isa, räknas inom islam som en av de stora profeterna, i likhet med Abraham, Mose, Elia, Elisa, Jona med flera, och vördas som sådan bland muslimer världen över. Att islam håller Jesus i ära kommer exempelvis till uttryck i att även muslimska palestinier – inte bara kristna – samlas till det årliga julfirandet i Födelsekyrkan i Betlehem.

Allt detta är naturligtvis ingenting nytt för dem som på något sätt har kännedom om Koranens berättelser och den islamiska trons värld. Den fråga som är och tycks förbli obesvarad är: Hur har det judisk-kristna bibliska stoffet funnit vägen till islam och blivit en integrerad del av islams religiösa tradition, om än i förändrad och omstöpt form? Att Bibeln, förenklat uttryckt, finns inflikad i ett slags starkt förkortad och reviderad form i Koranen är uppenbart för de flesta, men hur det kommit dithän har ingen forskning riktigt kunnat ge svar på.

I legendernas töcken – och måhända även historiens – figurerar en litet udda gestalt, en syrisk kristen munk och eremit vid namn Bahira, omväxlande även kallad Sergius, någon gång Nestor. Frågan är om vi där, i den smått förvirrande floran av Bahira-traditioner, kan finna en länk eller åtminstone spåren av en länk som kunde förklara förekomsten av bibliskt stoff i Koranen och elementen av judisk-kristen tradition i islam. Legenderna om munken Bahira och hans möte med Muhammed är nämligen många, och de förekommer i både kristna, judiska och islamiska varianter. De är många, och berättelsens handling, lokalisering, persongalleri, rekvisita etc. varierar mycket mellan de olika versionerna.

Kärnan i berättelsen är ett möte som skulle ha ägt rum mellan Muhammed, när han var en pojke på omkring tolv eller fjorton år – i några versioner är han en ung vuxen man – och den kristne munken Bahira. Munken fick i en uppenbarelse se att Muhammed skulle bli en stor Guds profet. Platsen för mötet uppges ibland ha varit ett kloster i staden Bosra i Syrien, ibland mer opreciserat ”i öknen”. Hur mötet gick till, och vad som sedan utspelade sig, därom vittnar de talrika legendversionerna väldigt olika, och de har uppenbarligen tillkommit i både polemiska och apologetiska syften.

De kristna versionernas poäng: Koranen är ett falsarium

Personligen tror jag inte att Bahira är en alltigenom mytisk, uppdiktad gestalt. Det har med allra största sannolikhet funnits något slags ”Ur-Bahira”, eller i varje fall någon form av personligt möte mellan Muhammed och företrädare för den judisk-kristna, bibliska traditionen, men om dessa ting kan vi ingenting säkert veta. Den situation som de många legendversionerna beskriver – hur en kristen munk etablerade kontakt med islams grundare Muhammed och erkände denne som en stor profet – är i sig så kontroversiell, och de skilda berättelserna så tydligt präglade av en viss tendens, att dessa texter knappast räcker som underlag för några säkra historiska slutsatser.

Både de kristna och de islamiska källorna tyder på något som senare kristen polemik och apologetik skulle hävda: Bahira hörde högst sannolikt till någon av de orientaliska kyrkor som under de fyra första århundradenas häftiga kristna lärostrider blivit exkommunicerade och bannlysta såsom irrläriga av den officiella romersk-bysantinska kyrkan. Kyrkofadern Johannes av Damaskus (d. 749) skriver till exempel om Muhammed att ”han, sedan han råkat träffa på Gamla och Nya Testamentet och likaså fört samtal med en ariansk munk, utformade sitt eget kätteri”. Det tyder på att Bahira i första hand kan ha varit nestorian eller möjligen arian. Av dessa båda riktningar har endast nestorianismen överlevt in i nyare tid; arianismen i dess ursprungliga form dog ut redan i slutet av 600-talet.

Att Bahira således är heretiker gör honom ur det renläriga kristna perspektivet från första början opålitlig. Att han haft nära samröre med Muhammed och inspirerat denne till ett om möjligt ännu värre kätteri än sitt eget, skall alltså inte vara ägnat att förvåna. I några versioner varnar Bahira Muhammed och hans följe för bysantinarna, som han menar är ute efter att göra dem illa – i andra versioner gäller samma varning judarna. Det rådde alltså inget avspänt förhållande mellan de kätteridömda kristna grupperna å ena sidan och det renläriga romersk-bysantinska kejsardömet å den andra, och långt senare, när Konstantinopel föll 1453, stred många kristna från dessa grupper i sultanen Mehmet II:s armé. De gav hellre sitt stöd åt en förväntat tolerant muslimsk härskare än åt en kristen kejsare som länge förtryckt dem. Sensmoralen i de kristna Bahiraberättelserna tycks alltså vara: Se hur illa det kan gå, när man lyssnar på kätterska munkar!

De kristna versionerna av Bahira-legenden finns bevarade i sammanlagt trettioen handskrifter i olika bibliotek världen över. De flesta är skrivna på syriska, några på arabiska och armeniska. Flera av dem åtföljs av en livfull ”Bahira-apokalyps”, en visionär berättelse med drag av Uppenbarelseboken där det arabiska kungarikets seger över det romersk-bysantinska förebådas.

Den version av legenden som citerats här inledningsvis återger till att börja med hur en munk vid namn Morhab, som länge vandrat runt i öknen, slutligen finner ett övergivet kloster, där det ännu lever en ensam åldrad munk vid namn Bahira. Denne blir mycket glad och säger att det var fyrtio år sedan han senast träffade någon medkristen, och han börjar berätta sitt livs historia för Morhab. Det är denna version som återges i det följande.

Bahira var från Antiokia och hade en gång gett sig iväg ut i Sinaiöknen på en pilgrimsresa. En vördnadsvärd munk bland hans medbröder hade dessförinnan sagt honom, att han efter hemkomsten skulle få en uppenbarelse om stora och underbara ting.

Efter hemkomsten från pilgrimsfärden mottar Bahira sin uppenbarelse, som han i samtalet med Morhab redogör för i detalj; den är liksom Uppenbarelseboken i Bibeln rik på dramatiska symbolgestalter: ett vitt lejon med tolv horn, en tiger täckt med blod, en man klädd i grönt, en dal där det brinner en evig eld och så vidare. Alla dessa ting blir simultant uttolkade för Bahira av en ängel.

Strax efter att han haft sin vision – som i sin helhet är en egendomlig blandning av islamiskt och kristet traditionsstoff – blir Bahira förd av den tolkande ängeln till ”de kristnas kung” (således troligen kejsaren i Konstantinopel) och därefter till persernas kung, med budskapet om att deras riken snart skall krossas. Han reser runt bland araber och berättar för dem, med stöd i Bibelns berättelser, om den storartade framtid som väntar Ismaels ättlingar, det vill säga det arabiska folket.

Efter att ha vilat en tid hos en av de arabiska klanerna, ser Bahira en dag en karavan närma sig, anförd av en mycket ung man som ger ett ”ädelt och intelligent” intryck. Bahira går fram till den unge karavanledaren och frågar efter hans namn och får svaret: ”Mitt namn är Muhammed.” Varpå Bahira säger:

Dig tillhör nu makten och härligheten. Det är ditt namn som blivit förebådat: folk och stammar skall skynda till dig till mötes. Din ryktbarhet skall nå ända till jordens yttersta gräns, och den som förhärligar dig skall frambära en välbehaglig och ren hyllning till Herren.

Under karavanens vistelse på platsen för Bahira och Muhammed ingående samtal. Muhammed ber Bahira att förklara den kristna tron för honom. Bahira talar om en enda Gud i tre personer, treenig i sina personer men en i sitt väsen. Muhammed invänder då, att en sådan lära står över hans folks fattningsförmåga och ber munken att i stället förklara trons mer grundläggande principer. Bahira hörsammar Muhammeds önskan och anpassar från och med nu sin framställning till vad Muhammed och hans folk anses kunna ta till sig. Muhammed undrar till exempel om även han kommer att bli hjälpt av den Helige Ande, och Bahira svarar: ”Förvisso – han kommer att hjälpa dig på samma sätt som han hjälpt alla de andra profeterna.”

Så småningom glider berättelsen över i det som gjort denna version av Bahiralegenden särskilt sensationell: hur Bahira, vers för vers, skriver ner Koranen åt den unge profeten. De ingår ett slags hemlig pakt: Bahira skall undervisa Muhammed under natten; Muhammed skall predika under dagen; och om någon frågar, skall Muhammed svara, att det är från Djibril – Ärkeängeln Gabriel – som han mottagit sin lära. Muhammed blir förtjust över detta projekt och säger till Bahira: ”Skriv alltså åt mig; jag skall lära mig allt utantill och sedan förkunna det.” (Detta motsäger alltså islams lära att Muhammed skulle ha varit analfabet.)

Rad för rad, vers för vers, kapitel för kapitel, skriver Bahira ner Koranens text. Och ett flertal av de Koranavsnitt som återges i handskriften motsvarar verkligen dem som finns i den autentiska Koranen. Munkens och Muhammeds pakt fördjupas: Muhammed kommer hem en kväll efter att ha predikat för sitt folk och är besviken över att de kräver bevis av honom på att han verkligen är en profet. Bahira svarar: ”Säg till ditt folk: Gud har sänt mig en bok från himlen. Om en vecka skall han överlämna den till mig genom ett stumt sändebud. Liksom Noa genom ett stumt sändebud fick veta, att vattnet skulle dra sig tillbaka från jordens yta, så kommer också ni att känna att er oro försvinner från era hjärtan.”

Nu följer vad som troligen är Bahira-litteraturens mest spektakulära scen, och det är svårt att värja sig för intrycket att den har tillkommit i annan avsikt än som en parodi.

När Bahira är klar med nedtecknandet av Koranen, hänger han upp boken i det högra hornet på en ko. Han släpper iväg kon, som lunkar iväg till Muhammed och hans entourage som befinner sig ett stycke bort. När Muhammed får syn på kon med den säregna hornprydnaden, rusar han upp, springer fram mot kon, lyfter av boken, kysser den och utropar: ”Ära åt Gud som har sänt oss en vägledare, så att vi skulle kunna bli ledda! Ära åt Gud som har väglett oss, eftersom vi inte visste vart vi skulle gå! Detta djur är den stumma budbärare som jag förebådade er.”

Efter dessa händelser försjunker Bahira åter i apokalyptiska visioner.

När Bahira nu satt där, flera decennier efter dessa händelser, och talade med sin munkbroder Morhab i sitt ensliga kloster, jämrade han sig i självanklagelser över det onda han gjort mot de kristna då han ”försett deras fiender med vapen” genom att instruera Muhammed och ge honom Koranen. Han hade så småningom kommit till insikt om att han banat väg för en falsk profet, och Morhab berättar: ”Medan han talade med mig, grät han över sina synder. Jag grät med honom, och jag sade till honom: ’Må Gud förbarma sig över sina tjänare som tror på hans seger.’”

En falsk profet och en falsk helig skrift – det var alltså vad Bahira skulle ha åstadkommit, säkerligen till följd av sin egen irrlärighet, och man kan under sådana förhållanden inse hur olycklig han måste ha känt sig.

De islamiska versionernas poäng: Islam har fått kristen legitimering

I flertalet av de islamiska Bahira-berättelserna, som är skrivna på arabiska, kallas Bahira bara Rahib, ”Munken”. Där berättas också mer i detalj om hur Bahira såg tecknen på att Muhammed var en Guds profet: stenar och träd bugade sig för Muhammed när han närmade sig med sin karavan; han hade mellan sina skulderblad ett födelsemärke ”som såg ut som ett äpple” och som var ett hemligt tecken på att han var en sann profet; han satte sig att vila under ett visst sisyfusträd, ”där ingen Guds profet efter Jesus sätter sig”, och så vidare. De återger också hur Bahira bjöd in karavanen till en måltid och insisterade på att den unge Muhammed också skulle få vara med – han hade blivit lämnad kvar vid lägret för att vakta kamelerna.

Naturligtvis saknas i de islamiska versionerna berättelsen om hur Bahira skriver ner Koranen – det vore helt oförenligt med den etablerade islamiska läran att analfabeten Muhammed mottog Koranen muntligt direkt från ärkeängeln Gabriel i en serie uppenbarelser. Men Bahira-legenden har en ganska jämn spridning över hela det historiska islamiska kärnområdet och finns således i både sunnitiska och shiitiska varianter.

I en version, där Muhammed är en ung man och befinner sig på en handelsresa tillsammans med Abu Bakr (som skulle bli de förste kalifen efter Muhammeds död), berättas följande:

På ett rastställe slog de sig ner under ett sisyfusträd. Profeten satt i trädets skugga, och Abu Bakr gick till en munk och frågade honom om den rätta religionen. Munken frågade: Vem är mannen som sitter i trädets skugga? Han svarade: Muhammed, Abd Allahs son. Munken genmälde: Vid Allah, detta är en profet! Ingen utom Muhammed, Guds sändebud, sätter sig efter Jesus under detta träd. Detta gjorde ett djupt intryck på Abu Bakr. Han blev övertygad om sanningen och lämnade aldrig profeten, vare sig på resor eller hemma.

En annan version berättar om en resa till Syrien under ledning av Muhammeds farbror Abu Talib. Den unge Muhammed var med på resan, och följet bestod av ett antal män ur Kuraysh-klanen (som Muhammeds familj tillhörde). De slog läger i närheten av klostret där ”munken” – Bahira – bodde:

Medan de lastade av sina kameler, gick han [Bahira] runt bland dem tills han fick syn på Muhammed. Han tog denne i handen och sade: Detta är världarnas furste, detta är det sändebud som världarnas Herre har sänt. Några av shejkerna frågade hur han kunde veta detta, och han svarade: När ni svängde runt hörnet och kom fram hit, bugade sig varje sten och träd för honom, och sådan vördnad visar de bara profeter. Jag kände också igen honom på profetkallelsens insegel, som finns inpräntat på hans rygg, under skuldran, och ser ut som ett äpple.

Några av de islamiska versionerna är längre och utförligare, några är kortfattade och endast antydande. Men alla förefaller de att ha samma ärende: en kristen munk har mött Muhammed och i honom erkänt en Guds profet. Den ”profetiska successionen” från Gamla Testamentets profeter samt Johannes Döparen och Jesus lämnas över via den syriske munken Bahira till araben Muhammed.

Fler frågor än svar

Inom ramen för den moderna religionsdialogen brukar judendomen, kristendomen och islam med ett gemensamt namn benämnas ”de tre abrahamitiska religionerna”. Det finns ingen anledning att ifrågasätta denna term; alla tre religionerna åberopar ett gemensamt profetiskt arv som sträcker sig bakåt till Abraham. Det som ter sig problematiskt är vad man skulle kunna kalla kontinuitetsfrågan.

Det har funnits en hypotes om att islam i sin allra första begynnelse rent av skulle ha varit ett kätteri framsprunget på kristet område, i likhet med de gnostiska, pelagianska och arianska rörelserna. Men den saknar stöd helt enkelt därför att varken Muhammed själv eller islams tidigaste anhängare varit vare sig kristna eller judar. Islams ursprungsmiljö var den arabiska halvöns brokigt polyteistiska värld – och det är i första hand detta mångguderi med sina otaliga avgudar som Muhammed går till angrepp mot när han talar om ”de otrogna”.

Kvar är dock det uppenbara och allmänt bekanta: att Muhammed vände sig bort från polyteismen och attraherades av den judisk-kristna tron på en enda Gud, liksom att han någonstans ifrån fick kännedom om judendomens och kristendomens berättelser och – muntligt eller skriftligt förmedlade – trosvittnesbörd. Detta berättelsestoff har på något sätt funnit vägen från den judisk-kristna världen, troligen den som fanns i nuvarande Syrien och Irak, och till den arabiska livssfär där dessa ting tidigare varit i stort sett okända. Den organiska, historiska kontinuitet som råder mellan judendom och kristendom saknas mellan judendom/kristendom och islam. Men något har alltså kompenserat denna ”felande länk”, fastän historien hitintills inte kunnat sätta fingret på vad detta något är. Vi har bara å ena sidan den islamiska kanoniska berättelsen om hur Muhammed mottar Koranens innehåll, den slutgiltiga uppenbarelsen, genom direkt diktamen från ängeln Gabriel – och å andra sidan den judisk-kristna traditionen, som tenderar att se Muhammed som ett slags religiös usurpator och islam som en illasinnad förvrängning av judendom/kristendom. Islamisk teologi är obenägen att anlägga historiska perspektiv på den egna religionen; judisk/kristen teologi har i princip det historiska perspektivet och dess redskap i sin hand, men har sällan visat intresse för att använda det i förhållande till just islam. Det har bedrivits åtskillig forskning om de kristnas tidiga möten med den framträngande nya religionen islam, men påfallande litet om länken som binder samman islam bakåt i tiden med kristendom och judendom.

I denna kunskapslucka sätter naturligtvis Bahira-legenden i dess olika versioner vår fantasi i rörelse. Kanske är den därutöver ett spår som kan leda vidare. Orientalisten Bernard Carra de Vaux – som kommenterat den ovan citerade kristna arabiska handskriften – sammanfattar kunskapsläget på följande sätt; det gällde 1897 och tycks i stort sett gälla än idag:

Vi vet framför allt inte från vem Koranen kommer. Muhammed tillskriver den ärkeängeln Gabriel. En del har påstått att denna ärkeängel inte var något annat än en vacker fåraherde. Det skulle vara varken mindre seriöst eller mindre slående att tro att den arabiske profeten sammanställde sin bok på ursprungligt initiativ av någon kristen, om än fantasifull och vårdslös, munk.

The post Legenden om den syriske munken Bahira first appeared on Opulens.