KÖPENHAMN. Charlotte Wiberg har sett Copenhagen does not exist i regi av Martin Skovbjerg. En ”säregen, sevärd film med sagoskimrande och melankolisk atmosfär” lyder hennes omdöme om dramat som utspelas i Köpenhamn.

Copenhagen does not exist
Betyg:

Regi: Martin Skovbjerg.
Med: Angela Bundalovic, Christopher Læssø, Jonas Holst Schmidt, Vilmer Trier Brøgger, Zlatko Buric. 
Filmfoto: Jacob Møller.
Längd 1 timme 38 min.

Vissa filmer går direkt till streaming utan att passera biografen. Det betyder inte att de inte är värda att lägga lite pengar på exempelvis hos SF Anytime. Copenhagen does not exist i regi av Martin Skovbjerg, och med manus av Eskil Vogt som är känd för sitt samarbete med norska regissören Joachim Trier, är måhända inte något mästerverk men en säregen, sevärd film med sagoskimrande och melankolisk atmosfär. Som av en händelse spelas den kvinnliga huvudrollen Ida av Angela Bundalovic, som också spelade huvudrollen i Nicolas Winding Refns drömlika Netflixserie Copenhagen Cowboy. Staden är lika undslippande i båda verk.

Ida och Sander (spelad av Jonas Holst Schmidt) har ett intensivt kärleksförhållande. Hon hör inte längre av sig till sin familj. Han har inget arbete, inget liv utanför den uppslukande relationen. Men så försvinner Ida. Och instängd i en lägenhet måste Sander nu försöka förklara för Idas far och bror vad som egentligen hände. Men är han en pålitlig berättare? I ibland vagt skissade, ibland knivskarpa återblickar och återberättande, ges faktiskt en förklaring till vad som hänt, vi får alltså veta det centrala händelseförloppet, men samtidigt blir relationens konturer allt vagare. Allt fler frågetecken uppstår. Är han verkligen kärleksfull mot henne? Älskar hon verkligen honom? Hurdan är egentligen Idas relation till sin familj, till sin bror? Bilderna av Ida börjar skära sig mot varandra. Och minnet är ju som vi alla vet ett opålitligt redskap. Inte bara Ida utan också Sander själv är undflyende, försöker nå fram till sig själv i skärvorna efter en tragedi – ett smärtsamt projekt.

Stundvis tyngs filmen ned av sina pretentioner. Den blir då poserande och tillgjord snarare än gåtfull och suggestiv. Jag tycker ändå att det finns tillräckligt av de båda sistnämnda egenskaperna för att filmen ska vara sevärd. Själva ramberättelsen upplever jag visserligen som tämligen konstruerad, men den utgör ju bara en genväg för att nå fram till smärtpunkterna, så det kan nästan kvitta. 

Jag vill också nämna Jacob Møllers cinematografi. Bildspråket matchar perfekt just den vaghet som karakteriserar narrativet, och det är dessutom vackert utan att bara vara snyggt för snygghetens skull. Filmer som går direkt till strömning riskerar helt försvinna i den flod av film och serier vi simmar runt i. Denna film är dessutom tämligen lågmäld, den skriker inte för sig. Men lågmäldheten hör till dess tillgångar. 

Copenhagen does not exist
Betyg:

Regi: Martin Skovbjerg.
Med: Angela Bundalovic, Christopher Læssø, Jonas Holst Schmidt, Vilmer Trier Brøgger, Zlatko Buric. 
Filmfoto: Jacob Møller.
Längd 1 timme 38 min.

The post Melankoliskt drama i drömskt Köpenhamn first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström tar oss med till Köpenhamns boulevarder och dammar av en vinylskiva med en dansk pianist som också utgav sig för att vara adelsman och därtill förskingrade så mycket pengar att han hamnade i fängelse.

Frederiksbergs Allé i Köpenhamn är en av de minst köpenhamska stora boulevarderna. Anlagd efter parisiska ideal med breda trottoarer och eleganta borgerliga hus är det långt ifrån rød pølse, korsvirkeshus och bajer.

Den mynnar ut i sin motsats, den fräna och stundtals tålamods krävande edgy Vesterbrogade.

Strikt talat går man över en kommungräns här. Från borgerliga Frederiksberg till röda Köpenhamn. Från elegans och tradition till frän revolution.

Frederiksberg ligger som ett slags Västberlin med eget rådhus och allt. Så lämpligt då att den gamle svindlaren och bon vivören Jørgen Vase Schmidt, även känd som Marcel de Sade, fram till 2016 bodde i en överdådigt inredd hörnlägenhet just här i skarven, ty han står med en fot i varje läger och livsstil sannerligen.

På Wikipedia står han främst omtalad som kriminell och det är inget att hymla med; han hade en utsvävande livstil med vita limousiner, champagne och prosecco samt ett entourage som spred rosor för hans fötter när han kom ut ur fängelset för förskingring. Någonstans måste ju pengarna för att finansiera en extravagant livsstil komma ifrån.

Fast när Berlingske Tidende på hans ålders höst intervjuade honom framstod han som en högborgerlig verserad herre och något så anakronistiskt som en botfärdig syndare. Det framkommer att han också varit en av de längst anställda inom hemtjänsten och därtill en av de äldsta i personalen.

En gränsgångare sannerligen med andra ord.

Vän av ordning frågar nu om jag inte ska säga något om musiken han gjort? Tja, det är väl lite som med Liberace, den är bra men kommer i skymundan för helheten, hela hans persona.

Han förvaltar den gamla salongsmusiken från 1800-talet och det är ju helt i linje med hans persona. På 1980-talet framstod han som en kultfigur i det Köpenhamnska nöjeslivet. Så utkom 1985 albumet The Marquis… Strikes Again – A Touch Of Noblesse. Under perioden 2007–2014 har Jørgen Vase Schmidt för övrigt haft musikaliska samarbeten med bland andra Martin Hall och det danska punkbandet Iceage. Vilket kanske kan tyckas märkligt, men ändå inte så konstigt, kanske.

Nu när det är vintage och renovering och antikviteter i varenda tevekanal har han kommit lite i ropet igen och figurerat i en handfull program för i hans fall är det ju helt naturligt att ha en samling Christian Dior-klänningar från 50 och 60-talet, inte sant?

The post Veckans vax: En falsk dansk markis first appeared on Opulens.

COPYRIGHT. Dagstidningen Berlingske förlorade upphovsrättstvisten kring sin karikatyrteckning av Den lilla sjöjungfrun.

Det var i maj 2019 som Berlingske publicerade en karikatyrliknande teckning av skulpturen Den lilla sjöjungfrun på förstasidan. Figuren i teckningen hade samma pose som skulpturen, men också ett zombieliknande ansikte med röda ögon och höll i en sliten dansk flagga mot en bakgrund av taggtråd. Teckningen var en aptitretare till en artikel om dansk debattkultur inne i tidningen.

Arvingar till bildkonstnären Edvard Eriksen, som skapat Den lilla sjöjungfrun, ansåg att teckningen var ett brott mot upphovsrätten och stämde Berlingske.

Högsta domstolen håller med arvingarna, upphovsrätten är kränkt. Domstolen anser att det finns “en sådan likhet” mellan teckningens sjöjungfrufigur och själva skulpturen, att tecknaren inte bara har låtit sig inspireras utan har kopierat.

Berlingskes chefredaktör Tom Jensen uppger sig vara mycket förvånad över domslutet.

“Enligt vår uppfattning handlar det inte om ett upphovsrättsintrång, utan om medias fria rätt att hänvisa till en nationell symbol, till exempel Den lilla sjöjungfrun, i ett rent redaktionellt sammanhang som detta är”, kommenterar Tom Jensen domen.

Berlingske ska betala 300 000 danska kronor till arvingarna samt 358 280 danska kronor för rättegångskostnaderna.

Arvingarnas upphovsrätt till Den lilla sjöjungfrun går ut den 12 januari 2029, 70 år efter konstnärens död.

Jan Samuelsson/TT

The post Den lilla sjöjungfruns rättigheter kränktes first appeared on Opulens.

PLANKNING. När det stormade som värst kring Svenska Akademien fick Horace Engdahl eldunderstöd från Marianne Stidsen, lektor i Nordiska Studier på Köpenhamns universitet. Det fick fyra medlemmar av Det Danske Akademi – där hon är en av tjugo ledamöter – att lämna församlingen, den mest kända av dem Suzanne Brøgger.Men stormen har inte lagt sig, tvärtom: Marianne Stidsen meddelar nu att hon lämnar sin tjänst på KU efter många anklagelser för plagiat.

I ”Den nordiska Me Too-revolution 2018 – og dens omkostninger” högg hon en hel sida från Weekendavisen, annat har en redaktör på New York Times skrivit för henne. Köpenhamnsavisen Information har lagt ut flera passager ur hennes böcker som är hämtade ordagrant från annat håll, utan citationstecken och utan källhänvisningar (och universitetsbladet Uniavisen som hon lånat rader från är också på hugget).

Riktigt olycksbådande för henne är att doktorsavhandlingen ”Udveje – fra 90’erne” från 2001 på 336 sidor nu läggs under lupp på nytt, för att se hur mycket som är lån utan att det angetts. Hennes försvar är lite svagt och vagt: ”Vad som har hänt i det här fallet är inte värt en intellektuell debatt”. Bedømmelsesudvalget får göra om sitt jobb.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Dansk intellektuell anklagad för plagiat first appeared on Opulens.

HÖSTUTGIVNING. Det ledande danska förlagshuset i Klareboderne i Köpenhamn, Gyldendal, ångar på. Novemberutgivningen imponerar, inte minst för att man månar om klassikerna. Man ger ut på nytt de tre delarna av Tolkiens Ringenes Herre, Dostojevskijs Forbrydelse og straf och en luksusudgave av Tolstojs Anna Karenina, vidare Hamsuns Sult och hans Pan (i reviderat skick – behövs det?) och Marlen Haushofers Væggen, den skrämmande romanen om den ogenomträngliga glasväggen i Alperna.

Man fortsätter Tove Ditlevsen-given med en ny upplaga av Barndommens Gade, och ger ut en jubilæumsudgave av Susanne Brøggers Tone. Bland nya fördanskningar samsas Kerstin Ekmans Tullias verden med Rachel Cusks senaste, Det andet sted. Tove Thage skriver om de senaste hundra åren av danskt modefotografi, och Bente Scavenius om sitt livs bilder.

Intressantast nu i november är nog Bo Lidgards statsministerbiografi JOK (inte ens i Danmark är den akronymen lika känd som FDR eller JFK), om Jens Otto Krag. På omslaget ses han med sin hustru aktrisen Helle Virkner – inne i boken finns säkert foton på den han tidigare var gift med, Birgit Tengroth.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ett danskt förlag värt att uppmärksamma first appeared on Opulens.

TRILOGI. Nu har de två första delarna, Barndom och Ungdom, i Tove Ditlevsens Köpenhamnstrilogi utkommit i en samlad utgåva. Anna Remmets har läst med stor behållning och konstaterar att Tove Ditlevsen med fog kan räknas till de odödliga bland skandinaviska författare.

Barndom
Ungdom
av Tove Ditlevsen
Översättning Vanja Lantz
Natur & Kultur

Den danska författaren Tove Ditlevsens (1917-1976) författarskap har fått något av ett andra liv i Sverige sedan förlaget Natur & Kultur häromåret gav ut hennes Gift från 1971 på nytt. Det är en av de mest minnesvärda skildringarna av missbruk jag läst på länge och står utmärkt på egna ben trots att den autofiktiva romanen faktiskt är den tredje delen i den så kallade Köpenhamnstrilogin.

The post Autofiktion av högsta klass first appeared on Opulens.

DRYCKESKULTUR. ”Du Perikles, hvornaar smager en Tuborg bedst? – Hvergang!” Storm P:s reklamaffisch för danskt öl är lika klassisk som Albert Engströms arga nuna vid snapsglaset ovanför den allittererande texten ”Kräftor kräva dessa drycker!”, inför folkomröstningen 1922 om ett rusdrycksförbud.

I vårt grannland bortom Bron finns ”en drukkultur der gennemvæder hele vores samfund og nationale identitet” påstår Weekendavisens chefredaktör Martin Krasnik i ett skåltal till Thomas Vinterbergs Oscar för filmen Druk, med Mads Mikkelsen i huvudrollen: ”filmen er et subtilt portræt ikke af alkohol som sådan, men af en særlig dansk forståelse af alkohol.”

Och han hävdar att danskarna är ”Europas mest fordrukne folkefærd”. Det ligger nog ett uns av sanning i det: på armstöden i danska tågkupéer drar man ut en stålställning för en håndbajer, och den som varit med om en dansk julefrokost vet att det är en våt tillställning. Danskar liksom svenskar söp sig redlösa på brännvin. Bryggare Jacobsen på Carlsberg såg som sin uppgift att rädda dem över till öl. Det gjorde han framgångsrikt, men det hindrar inte att man också tar ”en genstand” eller ”en lille en”. Två genomträngande lukter lägrar sig över Ålborg på Jylland: av cement och sprit (fast det senare gäller kanske också för Åhus).

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Europas fullaste land first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. ”Folk äter inte själva” påstod en fetstilt rubrik i Dagens Nyheter den 13 mars. En infantil återgång till småbarnsstadiet? I så fall blir det ett rejält uppsving för alla juvelerare som fortfarande saluför ett samlat bestick som dopgåva: kniv, gaffel, sked och så den finurliga uppfinning som kallas påfösare och som liknar en snöskrapa.

Den har inte kommit helt ur bruk, åtminstone inte i burgnare kretsar.

Jag ser på nätet att man för facila 320 kronor kan skicka efter den i silver från ett guldmedsbolag. Dessutom är det en vacker sak, formgiven av Kay Bojesen, och därmed värd alla pengarna. Så kan man låta hans apa (numera ordentligt dyr), häst, kanin och björn titta på när man skyfflar in maten i munnen: se, jag äter själv! (den språkliga glidningen från ensam, på egen hand, till själv är underförstådd i den fortsatta tidningsrubriken: ”Nya regler slår hårt mot matställen”).

Kay Bojesen hade för övrigt länge både sin affär och sin verkstad en halv trappa ner i en lokal på Bredgade i Köpenhamn, med nergången flankerad av ett par gardessoldater i naturlig storlek med björnskinnsmössa, allt i trä och vackert bemålade – de riktiga soldaterna behövde man inte gå många steg bort för att se, när de vaktade (och fortfarande vaktar) den kungliga familjen på Amalienborg. Min far som likt sin äldre bror var seminarielärare i slöjd i Lund besökte honom strax efter kriget och skrev nog om det i en tidskrift. Han förde med sig hem Bojesens bilar, garage och byggklossar, pedagogiskt finurliga leksaker i gedigen bok som hållit för ungars framfart i flera generationer och som säkert är eftertraktade samlarobjekt (för några gäller den klassiska frågan: var tog de vägen?).

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Äta själv! first appeared on Opulens.

HÖGEREXTREMISM. Dagen efter terrorattentatet i Christchurch möttes omkring 200 personer från högerextrema Alternativ för Sverige till partikonferens i Köpenhamn. Där diskuterades vilka medel som skulle tas i bruk for att “stoppa den ‘islamiska invasionen’”. Bland deltagarna fanns en belgisk politiker som argumenterade för att tillgripa våld, vilket de svenska deltagarna mötte med ovationer.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“Vi är de som inte vill glömma vårt europeiska arv och nationella identitet. Vi är inte de som vill omfamna en gammeldags, märklig religion som kommer från den andra sidan av medelhavet. Islam är en religion som är så… retarderad. Ja, retarderad.” Ett högt ja-rop hörs från deltagarna och strax börjar de omkring 200 deltagarna på Alternativ för Sveriges kickoff till Europaparlamentsvalet att applådera. Citatet kommer ifrån gästtalaren Frank Creyelman, tidigare parlamentsledamot i Flandern för partiet Vlaams Belang.

Det hade varit en turbulent vecka för Alternativ för Sverige, som i anslutning med sitt arrangemang mött massivt motstånd i Köpenhamn och slängdes ut från de ursprungliga konferenslokalerna de hade bokat. Då danska antifascistiska grupperingar uppmärksammade att partiet skulle hålla sitt arrangemang på Comwell Conference Center i stadsdelen Amager, växte en kritik mot hotellet. På Trustpilot mottog konferenscentret negativa reaktioner i form lägsta möjliga betygsättning i 200 inlägg med olika kritiska kommentarer. En av betygssättarna skriver: “Kommer aldrig använda mig av detta hotell igen. Att husera nynazister är fullständigt osmakligt och motbjudande av Comwell. Ser till att ingen i mitt nätverk använder detta hotell.” skriver en av betygssättarna.

Utöver politikern från belgiska Vlaams Belang deltog och talade även andra högerextrema politiker och debattörer så som Julien Rochedy, tidigare ordförande för Front National, Jaak Madison, politiker för det estniska partiet Ekre, som har kopplingar till den svenska vit makt-miljön. Även Aia Fog, medlem i det högerextrema danska partiet Nye Borgerlige till folketingsvalet, talade i egenskap av att vara ordförande för den danska föreningen Trykkefrihedsselskabet, som drivs av en rasistisk föreställning om islam som ett hot mot yttrandefriheten.

Ett dygn innan konferensdeltagarna ankomst till det nya lokalen genomfördes det högerextrema terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland där 49 muslimer blev mördade. Efter sig lämnade terroristen ett manifest. Där ger han uttryck för sina konspiratoriska idéer om ett befolkningsutbyte, att islam är en religion med folk som förpestar vita och västerländska samhällen och att européer och europeisk kultur håller på att ersättas av muslimer.

Den belgiske politikern som talade på Alternativ för Sveriges konferens framförde liknande tankegångar, och mottogs med stort bifall av de svenska deltagarna. Likt terroristen på Nya Zeeland, talade han om hur muslimer använder demografi som ett vapen och hur detta hotade ett Europa med sjunkande nativiteten bland europeiska kvinnor. Frank Creyelman tvekade inte med att sprida antimuslimska budskap i sitt tal till mötesdeltagarna: “Vi kallar odjuret vid sitt namn. Islam är beslutsamt att erövra hela Europa. Islam är som ett rovdjur, alltid redo att attackera det svagaste offret.”

Med referenser till det Osmanska riket konstruerade Creyelman ett narrativ om hur islam attackerat Europa i hundratals år, och argumenterade för idén om en värld utan några muslimer: “Våra förfäder höll dem utanför där de hör hemma, på den andra sidan av Medelhavet. Några menar att de hör till på andra sidan av Medelhavet. Jag tycker att de inte hör hemma någonstans.”

Efter den belgiske politikerns tal öppnades det för frågor från deltagarna, där en svensk konferensdeltagare efterfrågade ett förtydligande omkring “vilka medel som har blivit rättfärdigade att använda för att driva tillbaka den islamiska invasionen av Europa”.

“Alla”, svarar Creyelman som utan att tveka fortsätter sitt våldsbejakande budskap, som av deltagarna bemöts med ovationer: “Vi måste göra någonting. Allt som krävs, måste vi göra. Så är det bara. Jag är inte en man som inte kan se blod, jag kan se blod om det krävs. Jag är väldigt tydlig nu.”

The post HELGLÄSNING: “Jag kan se blod om det krävs” — Alternativ för Sverige applåderade muslimhat first appeared on Opulens.

En testballong för att få bort oönskat klientel från tågstationerna föll platt till marken när Deutsche Bahn tänkte spela atonal musik vid pendeltågsstationerna i Berlin. Andreas Engström berättar om hur tilltaget istället ledde till en konsert i det offentliga rummet med mat och dryck till de hemlösa.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Finns det musik som verkligen ingen kan tycka om? Atonal musik? Man hör det nästan på namnet: Ton är bra, för musik består av toner. Men a-tonal, en negation, betyder väl icke-musik och det kan väl ingen gilla?

Så kanske man resonerade på Deutsche Bahn när de för en månad sen meddelade att de tänkte spela atonal musik för att få bort oönskat klientel från vissa pendeltågstationer i Berlin. Klassisk musik på hög volym har testats bland annat på centralstationerna i Hamburg och Köpenhamn. Men viss av erfarenheten där besökare ibland stannat upp för att lyssna på musik de tycker om hade man nu ett annat koncept: ”Med atonal musik kommer detta inte att ske.”

Nyheten i Tagesspiegel spred sig snabbt i Berlins och Tysklands musikkretsar. Många gjorde sig lustiga över tilltaget. Det var ju så uppenbart att de inte visste vad de talar om, klart man kan uppskatta också atonal musik. En radiojournalist skrev ett brev till DB med frågan om det tagits fram en spellista och om det lagts ut kompositionsbeställningar. Men framför allt blev folk upprörda över det osmakliga i att se konst som något oattraktivt att fördriva hemlösa och andra utstötta från det offentliga rummet med. Initiative Neue Musik Berlin och dess pr-avdelning Field Notes arrangerade blixtsnabbt ”Atonale Musik für Alle!” vid stationen Hermannstraße. Det blev litet av folkfest med musikframträdande, gratis mat och dryck. Representanter från DB var där och såg även de ut att trivas. Radion var på plats och bland annat undertecknad ombads förklara vad atonalitet är för slags musik.

I tonal musik finns en klar hierarki mellan tonerna. Det finns en grundton, något som till exempel visas i hur en låt går i en viss tonart. I atonal musik är hierarkin upphävd och skalans tolv toner är lika värda och kan förekomma i vilken ordning som helst. Detta är grunden till den musikaliska modernismen och kan jämföras med abstrakt måleri eller icke versbunden lyrik.

Atonalitet bemöttes från första början av kritik. Musiken har ansetts vara olyssningsbar, publikföraktande, eller rent av urartad, som Nazi-regimen kallade den. Skolor och grupperingar har ställts mot varandra, modernister mot traditionalister. Emellanåt blåses det liv i konflikten när man kräver att ”musik måste få vara vacker” med föreställning att det finns något slags eviga och sanna värden. Detta sker också på svenska kultursidor när någon kritiker får för sig att vilja ”röra om i grytan”.

Det var knappast atonal musik som spelades den där kvällen i Neukölln. Frågan om atonalitet har sedan decennier ingen som helst relevans för dagens tonsättare. Däremot verkar det som att förvirringen om begreppet och vad det representerar nu också nått Tyskland. I Berlin finns en festival som heter Atonal med inriktning elektronisk musik men som namnet till trots dock inte har något med atonalitet att göra. Från Deutsche Bahn framkom efter en tid att tanken inte var att spela stycken av atonalitetens fader, Arnold Schönberg, utan snarare allmänt ”oharmonisk” och bullrig elektronisk musik.

Deutsche Bahns projekt med störande musik avblåstes. Det var i grunden djupt osympatiskt — dessutom litet larvigt. Att musik kan skapa irritation och obehag står emellertid bortom allt tvivel. Själv stör jag mig nåt enormt på den ”icke-atonala” musik som spelas vid entréerna till varuhus, barer och mindre butiker och som förorenar det offentliga rummet. Att detta generellt skall dra till sig folk är dock vetenskapligt belagt. Men precis som med atonal musik gäller det inte alla och alltid.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Atonal musik für alle first appeared on Opulens.

SVAR. Verkligheten är inte alltid som man tror, skriver Fredrik Ekelund i sitt svar på Järv Strandbergs debattinlägg i Opulens där Ekelund kritiseras för främlingsfientlighet.  I sitt svar, undertecknat med Marisol M, hävdar författaren att det visst finns kulturella skillnader och hoppas att Strandberg läser den aktuella romanen Q.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sedan jag outade mig den 22 augusti i år har jag erfarit en fantastisk våg av sympati och värme, även från oväntat håll, som, till exempel, två gamla hamnarbetarkompisar som var kommunister på sjuttiotalet men nu är övertygade SD:are. Där var det tummen upp direkt. Verkligheten är inte alltid som man tror.

Strandbergs yviga text är det första riktiga hugget jag fått. Jag hade förväntat mig sådana, men kanske inte från hbtq-hållet. Texten får mig att minnas de första gångerna jag vågade mig ut som transa i Köpenhamnsmörkret, darrande, nervös, fruktansvärt osäker. Men så när jag väl vågade mig in på gaybarerna förväntade jag mig kramar och tummen upp från andra transor. Så var det inte. Det blev en kamp även det, att ta sig in i gemenskapen. Det är därför ensamheten är ett av temana i min roman Q, ensamheten i kampen i lägenheten men också, förvånansvärt nog, den på barer och dansställen.

Att vara transvestit är en evig skola i ensamhet. Järvs text påminner mig om det.

Det om det personliga. Så till det principiella. Kokar man ner Strandbergs påståenden blir det till ett slags: ”Det finns inga större skillnader mellan olika kulturer”. Jag tror tvärtom, att det finns stora skillnader mellan kulturer, inte minst vad gäller könsroller och maskulinitetsideal. Det är inte bara egen erfarenhet jag bygger det på utan också på läsning av olika böcker eller studier av sådant som World Values Survey. Men också på transvänners erfarenheter. En av mina viktigaste vänner i transvärlden går under namnet ”Soledad” i min roman och vår brevväxling, som löper som en röd tråd genom boken, är i stort sett ordagrant återgiven. Hen är bolivianska med indiansk bakgrund och blev min mästare, eller snarare: mästarinna, den som räddade mig intellektuellt när allt såg mörkt och omöjligt ut. Hens brev fick mig upp ur mitt självförakt, gav mig mod men också djup kunskap om transvärlden. Soledad är matematiker och har arbetat vid olika europeiska universitet i mer än tjugo år, framför allt i Wien, men också i Holland.

Hen har aldrig gått ut som transvestit i sitt eget hemland, Bolivia. Har aldrig vågat, vare sig i La Paz eller i Cochabamba. Machokulturen är för stark, hånen för överhängande. Men, och detta är viktigt, i Europa, framförallt i städer som Wien, Zürich, Leiden, Amsterdam och Berlin har hens liv kunnat blomma. Där har hen kunnat gå på gatorna som vilken medborgare som helst. Hens latinamerikanska erfarenhet påminner mig om min tid inom vänstern på åttiotalet. Jag jobbade som tolk på Invandrarförvaltningen, framför allt med chilenska flyktingar, de flesta kommunister eller socialister. Många av mina vänner på den tiden var också chilenare och inspirerade mig i mitt skrivande.

Det som händer nu, när jag outat mig, får mig att minnas den tiden. Från det hållet är tystnaden nämligen helt kompakt. Inga tummen upp, ingenting, nada. Och det får mig att minnas ett antal interna dispyter chilenarna emellan där det värsta invektivet alltid var: Maricón! (bög). Ordval jag aldrig hörde inom dåtida svensk vänster.

Och vad islam anbelangar är det så att min svåger är muslim, en from fordonsmekaniker som jag tycker mycket om, att tre av de bästa spelarna i mitt korplag är ensamkommande afghaner (hazarer och shia) och att jag är mycket stolt över att ha dem som lagkamrater men att jag i den kamp inom islam som pågår står helt och fullt bakom den modiga, kanadensiska, lesbiska muslimen Irshad Manji (läs boken Det muslimska problemet) i hennes kamp mot det hon kallar ”ökenislam” (den av saudierna sponsrade salafismen). Och här tycker jag att Strandberg borde fundera lite över varför det är så sparsamt med pridefestivaler i Kabul, Teheran, Bagdad eller Kairo samtidigt som den typen av festivaler är vardagsmat hos oss, veritabla kärleksmanifestationer med tiotusentals deltagare i städer som Köpenhamn och Stockholm, till exempel.

Ifall Strandberg läser Q, vilket jag hoppas, träffar jag gärna henom på nån pub i Malmö för vidare diskussion. Bara vi två.

Varma hälsningar, Marisol M.

The post “Stora kulturella skillnader finns” first appeared on Opulens.

ÖPPET BREV.  I ett öppet brev adresserat till Fredrik Ekelund/Marisol kritiserar Järv Strandberg, som själv är icke-binär,  några av de åsikter som författaren framförde i tv-programmet Babel. Det handlar enligt Strandberg om både främlingsfientlighet och islamofobi. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kära, Marisol/Fredrik Ekelund,

det var fantastiskt att se dig på Babel i söndags. Det var rörande och väckte stora känslor och solidaritet i mig, att se dig gråta på scenen när du fick ångest av ett minne. Höra dig ställa samma fåniga frågor om smink jag själv har ställt, om än inte i tv. Och samtalet om kukens fängelse det vill säga många mäns avklippta band mellan hjärta och hjärna. Jag hoppas att många såg eller kommer att se på det sista avsnittet av Babel.

Det var fantastiskt tills vi introducerades för din syn på muslimer och arabvärlden. Jessika Gedin gick i samtalet om rädsla inför mansgrupper över till din bok Q och hur du beskriver din rädsla för framförallt ”invandrargäng.” Det lät som att arabvärlden, vilken sammanhållen värld det nu än skulle vara, skulle härbärgera en värre machokultur än den du upplever i, vad blev jag inte riktigt klok på, resten av världen? Västvärlden? Skandinavien?

När du sedan försöker belägga detta påstående upplevde i alla fall jag det som, att vi hamnade med dig på en vanlig gata i Malmö eller Köpenhamn, där du kände dig illa bemött av mörkhyade personer på andra sidan vägen. Det blev inte helt tydligt vilka av dina onämnda upplevelser som härleddes till ovan nämnda arabvärld. Eller till din rädsla för det främmande, för mansgrupper eller för personer med en mörkare hår- och hudfärg än du. För hur kunde du veta att personerna du mötte var muslimer? Hur kunde de veta om du var man, kvinna eller något icke-binärt?

Jag förstår din rädsla för mansgrupper. Jag förstår din rädsla för det som är främmande och det som är annorlunda, som skiljer sig från den ytliga bild som möter dig i spegeln varje dag. Jag förstår också att din rädsla förstärks av utsattheten. Jag är också på min vakt när jag byter om till mina kläder, jag förstår. Jag förstår också att du kände dig extra utsatt igår när du, med ditt känslobaserade utspel, gick SD:s, AfS:s, NMR:s och alternativhögerns med fleras ärenden, när du tog chansen att visa: att även transor kan vara främlingsfientliga och islamofobiska.

Jag förstår, men jag tycker att det är fegt. Jag förstår, men jag tycker att du i din utsatthet har mer att tjäna på en solidaritet med den skrämmande arabvärlden, med många muslimer, snarare än med den svenska eller västerländska traditionen av kolonialism och utrotande eller kuvande av det som är normbrytande, av det queera, av dig och mig. Att det känns tryggare att söka sig allierade hos de med makt och inflytande är inte konstigt, det är bara fegt och tragiskt. Vissa skulle kanske kalla det självbedrägeri och ännu andra skulle gå så långt att kalla det förräderi, mot dina systrar, syskon och bröder runtom i världen. Framförallt färgade systrar, syskon och bröder som mördas av dem du indirekt tar parti för: vita poliser, vita främlingsfientliga människor, vita men inte bara vita makthavare som behandlar allt som befinner sig utanför könsnormen som en svulst de ska operera bort från mänskligheten.

Om du hade kunnat återge en mer specifik upplevelse än känslan ”av att gå på gatan”, ”besöka vissa områden i Köpenhamn” och reflektioner som sträcker sig bortom ”det är så här det är”, hade det varit lättare att bemöta dig i din känsla men nu känns det mest som en förenkling, som att du hävdar en sanning, baserad på rädslan från andra sidan gatan eller på andra sidan förorten. Som att du gömmer dig i din klasstillhörighet och räds de som hotar den, snarare än de som hotar Marisol.

När jag kom ut på mitt förra jobb som transa eller vad du vill kalla det, var den första att möta mig i ögonhöjd, i samtal med värme och nyfikenhet, en färgad muslimsk man. Han mötte mig i sin osäkerhet, sina fördomar och sin önskan om att förstå och vara min kollega. Det fanns inte en tillstymmelse till hot. Det var en konkret upplevelse, som för mig visar att även om du har rätt i att vissa delar av världen har starkare machokulturer än andra, så tjänar en generalisering så som jag upplevde dina ord igår inget annat än sprickan mellan utsatta individer.

Visst blir jag rädd för större mansgrupper med spända kroppshållningar men det blir jag oavsett om jag bär kjol eller jeans. Det hindrar mig inte från att röra mig i mina bostadsområden i Malmö, där det kryllar av olika mansgrupper på gatorna. Jag drar mig däremot för att röra mig i centrala Malmö, Lilla Torg och så vidare. när jag har kjol eller klänning. Jag drar mig för att röra mig i Limhamn eller väster om Kronprinsen, för att jag i dessa områden blivit värre bemött än i Rosengård eller Seved.

Jag tror du gör dig själv men ännu mer andra utsatta individer och grupper en stor otjänst när du sitter i kukfängelset och generaliserar. Våga möt det främmande, så ska det främmande våga möta dig och tillsammans så ska ni känna er trygga och stärkta. Transfobin och främlingsfientligheten fick nästan två miljoner (officiella) röster i årets val. Det är dessa människor du borde vara rädd för och för dem som du borde bära din försvarssprej.

I solidaritet med halva dig, Marisol/Fredrik.

The post Kom ut ur kukfängelset, Ekelund! first appeared on Opulens.