KONTEMPLATION. “Idag är ensamhet ett skräckexempel, ett misslyckande. Ingen frågar vad man tar med sig in”, skriver Christoffer Andersson.

Jag läser Malin Ekmans senaste essä. Den gör mig besviken. Återigen tecknas ensamhet med omgivningens ögon och blir missförstådd. Ännu ett steg bort från Tage Aurells fantastiska tal “om vårt behov av äkta ensamhet och stillhet”.

Ekman skulle kunna ackompanjeras av Mike Rosenberg, a.k.a Passenger. Hennes språk är just så vackert. Men det blir fel ändå. En gång i tiden hade vi så ont att vi fick hämta kraft från Jesus Kristus på korset. En gång var ensamhet en form av katharsis. En gång sjöng Bellman om glädje vid fader Movitz dödsbädd.

Aurell pläderade för ensamhet som botgöring efter två världskrig. Jag glömmer aldrig det viktigaste: ensamhetens värde bestäms av vad du tar med dig in. Idag är ensamhet ett skräckexempel, ett misslyckande. Ingen frågar vad man tar med sig in.

Säg ensamhet och Sverige tänker på en gammal man som ligger död i en lägenhet i flera år. En barndomsvän till mig tog sitt liv och upptäcktes av hyresvärden en vecka senare. Ska jag ta det med mig in i min ensamhet när jag vet vad det kan göra med mig?

Världen är komplex. En mosaik av kroppar och medvetanden i brinnande åsiktskorridorer. Världen förtjänar att vi tar den med oss in i vår ensamhet och kontemplerar över den. Den har givit oss mycket. Att finnas till om inte annat. Det är bara med våra ensamma och ärliga reflektioner vi kan släcka elden. Och begrunda.

Marcus Aurelius skriver att vi kan vara ensamma var som helst, när som helst, att vi alltid är ensamma i oss själva. Det är ett privilegium och inte en allmängiltighet. Tiden har pressat ut oss ur den plats som Aurelius pratar om. Det är inte lätt att hitta tillbaka in längre.

Maskulinitetens kanske viktigaste filosof, Friedrich Nietzsche, avslutade sina sinnesfriska dagar med att kasta sig om halsen på en häst och beklaga sig. Till denna dag vet vi inte vilken tanke det var som slog honom. Det är någonting att ta med sig in i ensamheten. Det som inte dödar, det härdar. Men det kan göra dig galen också.

The post Våra ensamma och ärliga reflektioner kan släcka elden first appeared on Opulens.

REFLEKTION. “Det finns alltid någon som tjänar på hur vi tänker, hur vi resonerar, hur vi låter våra egna tankar agera. Allt blir en fråga om makt”, skriver Melker Garay. 

Vilken likhet råder mellan att ständigt med fingrarnas hjälp röra skärmen på en smartphone och att hålla i ett radband? Överallt på jorden används smartphonen. Och radbandet, på vilken varje kula står för en bön, brukas där religioner som kristendom och islam utövas. Geografiskt sett finns det en likhet. Men finns det någon annan likhet?

Att tänka är viktigt. Att begrunda. Att kontemplera. All reflektion borde rimligtvis uppmuntras. För visst vill man ha tänkande människor? Som besinnar det som varit, det som är och det som komma ska. Det är en del av att vara människa. Utan tankens verksamhet torde vi endast vara halva.

Eftertanken bör således främjas. Här inställer sig dock frågan hur det ständiga smartphones- och radbandsfingrandet bidrar till eftertänksamheten. Mycket, säger någon ängsligt som om denne ofrivilligt anade att det skulle vara något fel med det eviga fingrandet.

Att tänka kräver engagemang. Den som tar tänkandet på allvar försöker finna plats och tid där tanken kan slå rot. Där tanken kan öppna upp för nya tankar. Där tanken aldrig behöver frukta att bli bortträngd. Men var och när ska denna plats och tid finnas när det ständiga flödet på smartphonen eller den nästkommande kulan på radbandet pockar på uppmärksamhet?

Möjligen finns något inom oss som formats så att det tillåter oss att kapa våra tankar. Det vill säga hindrar tankar att bli varaktiga; som motarbetar tankar att förgrena sig med andra tankar; som inte låter tankar bli tillräckligt mäktiga. Finns det något sådant inom oss som har en fördärvlig verkan på vårt tänkande? Och hur kan det ha blivit så?

Det finns alltid någon som tjänar på hur vi tänker, hur vi resonerar, hur vi låter våra egna tankar agera. Allt blir en fråga om makt. Vem ska bestämma över hur vi tänker? Vem sätter villkoren? Det är svåra frågor. Men om vi inte ställer dem kommer allt att fortsätta som det är. Det ensidiga förblir ensidigt. Det skeva förblir skevt. Det inkrökta förblir inkrökt. Kort sagt: Tänkandets förlisning.

Allt blir upprepningar. En mekanisk repetition. En övning i att inte bryta ett inlärt mönster. Och då talar jag inte bara om de flinka fingrarnas rörelser. Utan även tankarnas rörelser. Därmedelst blir allt tal om vikten av att tänka inget annat än tomt prat. För den som tänker utvidgar mönstret; får det att växa; får det att öppna upp sig för allt som gränsar till det.

Sant är att upprepningen kan skänka ro och trygghet. Men priset för det kan bli för högt när allt övergår till att bli ett slags upprepningens träldom. En mental bubbla. En kokong vilken stänger ute det som torde vara det mest grundläggande i att vara människa: Att tänka fritt och att tänka självständigt.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Att kapa sina tankar first appeared on Opulens.