KÖTTALTERNATIV. “Även om det är ett lovande tillvägagångssätt att kombinera odlat animaliskt fett med växtbaserat protein, har det sina begränsningar,” skriver nätmagasinet Futurism i en artikel om labbodlat kött. 

Om människor ska konsumera mindre av animaliska produkter måste vi förbättra smaken på alternativen för dem som fortfarande är sugna på kött. Även om den växtbaserade köttindustrin kämpar, och labbodlat kött fortfarande är år ifrån att vara ett genomförbart alternativ, kan en hybridlösning vara vägen framåt. Genom att kombinera odlat animaliskt fett med befintliga växtbaserade produkter kan det kanske skapas ett mer tillfredsställande alternativ till kött.

Yasmin Tayag skrev nyligen i The Atlantic om sin erfarenhet av att prova bacon tillverkat av Mission Barns, en San Francisco-baserad bioteknikstartup. Baconet tillverkas genom att kombinera växtbaserade produkter med fläskfett odlat i en bioreaktor. Enligt Tayag är “animaliskt fett kulinarisk magi”, vilket ger en rik smak och saftighet som växtalternativ inte kan matcha. Dessutom är animaliskt fett lättare att odla jämfört med köttet i sig, eftersom det bara involverar en typ av cell.

— Redan innan jag provade baconet, eller ens såg det, visste jag att det var annorlunda, skrev Tayag. Doften av salt, rök och fräsande fett som steg upp från det närliggande köket verkade omisskännligt verklig.

Även om det är ett lovande tillvägagångssätt att kombinera odlat animaliskt fett med växtbaserat protein, har det sina begränsningar. Det löser inte problemet med bristen på näring i växtbaserade produkter jämfört med vanligt kött, som innehåller mycket protein. Marknadsföringen av hybridlösningen inför en skeptisk konsumentskara kommer också att visa sig vara en utmananing, eftersom den inte passar in i vare sig de växtbaserade eller labbodlade köttkategorierna.

Dessutom är processen att tillverka dessa produkter fortfarande kostsam, och för företagen återstår det fortfarande flera års arbete innan dessa produkter kan lanseras i större skala på marknaden

The post Labbodlat kött når nya höjder first appeared on Opulens.

BEGÄR. “Jag och många med mig har ett hål i själen och vi fyller det med fett och socker.” Oscar Petersson funderar varför han proppar i sig saker han vet inte är bra för honom.

Jag är i mataffären för att köpa blöjor. Bara blöjor. Trots det känner jag en stark, nästan obehaglig dragning mot lösgodishyllorna. Hur vet de vad jag heter? För det låter som att de viskar mitt namn. Oscar, Oscar. Som ett övernaturligt väsen som gömmer sig där borta; en lurig liten sockergud som känner av att jag är svag och behöver en medalj för att jag löst livspusslet en hel dag till. För jag har ju nattat barn, tänkt på viktiga saker, förhållit mig till tider. Det känns som om jag flyttat hela berg.

Till en början finns det viss motståndskraft inom mig. Häromveckan såg jag nämligen Rangan Chatterjee på TV4, någon typ av brittisk stjärnläkare, som pratade om varför människor i västvärlden blir alltmer överviktiga. För 50–60 år sedan åt vi egentligen bara för att bli mätta. Men nu äter vi av så många olika skäl, menade han. När vi är uttråkade, ensamma, ledsna eller kanske bara vill tackla det eländiga vintermörkret. Ett tips var dock att undersöka varför jag känner suget, varför jag vill proppa i mig saker jag vet inte är bra för mig. För sockerguden är såklart inte gud, det är någon sorts tomhet i bröstet. Vad är det för känsla jag måste dämpa med en belöning?

Men mitt i tanken ser jag favoritgodiset Filidutter och då bleknar Rangan Chatterjees röst genast. Jag märker hur jag sakta knäböjer inför sockerguden utan att reda ut varför, istället romantiserar jag Filidutter som något magiskt. Som ett sjuhelvetes trolleri. Människor ställer sig ofta frågan om det går att få allt – och här kommer en djärv liten karamell med löften om att det faktiskt är möjligt. Den låter oss följa med på en resa genom salt och sött och avslutar med fyrverkerier i en syrlig final. Jag vet inte om det är mina ord eller om jag är i trans, men Filidutter är en unik upplevelse. Det är så jag känner nu.

Jag försöker slita mig och hitta resonemang i nuet. Att vara närvarande och ifrågasättande. Vad hade den där Rangan Chatterjee gjort? Han hade rett ut de bakomliggande faktorerna. Såklart. Men så ser jag att det finns franska pastiller. Vita och blå, jo jag tackar, de är inte alltid så lätta att hitta. Bara sanna smågodisconnoisseurer hävdar att franska pastiller är deras favorit, tänker jag. Och titta, där ligger en seg Refresher som kommer sitta fast som en isoleringsmatta i gommen över hela julledigheten. Och hej på dig, underskattade punschpralin – visst ska du in i min mun?

Nu har jag tappat greppet. Helt plötsligt hittar jag fläsksvålar som gapar med sitt nedsatta pris i ett hörn. Fullständigt omoderna givetvis, men just här och nu står mitt avståndstagande från animaliska produkter i konflikt med att jag en gång älskade fläsksvålar. Bara salt och fett, liksom – behöver livet vara mer komplicerat? Det är nästan poetiskt. Lika gott som det garanterat leder till hjärt– och kärlsjukdomar, lika livsfarligt som det säkert går att använda som drivmedel till rymdskepp.

Tidigare trodde jag att den stigande åldern skulle ge mig tydligare ramar till sådant här, att mitt frosseri till slut skulle klinga av. Men det känns som att jag gått in i en ny vuxenera med en obalanserad relation till unnandet. Fler utmaningar och måsten i livet – fler anledningar att sätta fyr på en vanlig veckodag med transfett och kemikalier. Det är väl mitt varför, om ni och doktor Chatterjee undrar. Jag och många med mig har ett hål i själen och vi fyller det med fett och socker.

Jag ägnar Rangan Chatterjee en sista tanke i affären, men märker hur hans poäng blir bortprioriterad av mitt begär. Instinktivt rusar jag istället snabbt hem medan godisköpet fortfarande känns som en vinst. Förlusten kommer när jag fallit ihop i godiskoma och till slut möter natten – men bara för att vakna upp redo igen. Redo att möta sockerguden.

The post Rangan Chatterjee och sockerguden first appeared on Opulens.

KÖPGLÄDJE. “Detta är paradiset som vi skapat, och det är jag så lycklig över. Det är jag verkligen. Men ändå, jag har ett litet problem, och jag tror faktiskt att jag delar det med en och annan”, skriver Christian Wåhlander.

Moderaterna vill ju få oss att konsumera så mycket som möjligt. För att hålla hjulen igång så att säga. Vackert så, naturligtvis, enorma flöden av material, från gruvor och oljefält, via fabriker för anrikning och utvinning, sen till fabriker för tillverkning av komponenter, sen till fabriker för tillverkning av produkter, däremellan alltid lastbilar, flyg, tåg, sen till grossist, därefter till varuhus och tobaksaffärer… och sen är det bara att gå ut och shoppa, och en massa finfina jobb har skapats på vägen, och planeten blir mer och mer urgröpt på köpet!

Nämnde jag sopbergen, förstörda sjöar och hav, utrotade djur, slaktfabriker för våra söta grisar och kor, gråtande skövlade skogar och dessutom ett klimat på steroider? Alltså sånt som hänger ihop med vår härliga konsumtionsekonomi?

Nej, det kanske jag inte gjorde, men det beror bara på att jag – i ett försök att efterhärma en äkta moderat – alltid försöker att vara positiv, och se ljuset i tunneln, och förstås anse att glaset är åtminstone halvfullt, till och med när det är fullständigt tomt!

Så kan det bli alltså bli bättre? Nej! Detta är paradiset som vi skapat, och det är jag så lycklig över. Det är jag verkligen. Men ändå, jag har ett litet problem, och jag tror faktiskt att jag delar det med en och annan.

Ojdå, slut på skruv och plugg – dags att handla upp mig, så att jag kan sätta fast skåpen i köket.

Clas Ohlson ligger i köpcentret Triangeln i centrala Malmö, sju hundra meter från Möllan där jag bor. De har skruv och plugg, och mycket annat därtill, såsom elgitarrer och dammsugarpåsar.

Jag går ner för trapporna från vår lägenhet, öppnar porten och hamnar på Ystadsgatan. Blåsigt som vanligt, det är ju Malmö som sagt. Solen målar husen i starka färger, och folk promenerar omkring. Jag sluter mig till den allmänna mängden av människor, och ungefär där börjar bekymren.

Två snubbar går en meter bakom mig och pratar väldigt högt om tevespel och tentor – och de skrattar så att det skär i luften. Jag stannar och tittar in i ett skyltfönster tills de gått förbi. Aha, dom säljer vattenpipor där inne. Synd att jag inte röker.

På likartat sätt fortsätter jag min farofyllda färd genom stadens gator.

Jag fortsätter min promenad. Fasadrenovering pågår, och trottoaren är extra smal. En barnvagn står parkerad utanför en köttaffär och gör allt ännu krångligare. Ett äldre par vaggar fram bredvid varandra ett par meter framför mig, tre ungdomar diskuterar högskolestudier bakom mig. Fler skratt som skakar mitt inre. Jag har ännu inte lämnat Möllan.

På likartat sätt fortsätter jag min farofyllda färd genom stadens gator, och strax är jag framme vid Triangeln. Elsparkcyklar, vanliga cyklar, motorcyklar och bilar med trimmad rallymotor fast maxfarten är 40 km/h åker kors och tvärs och med nöd och näppe lyckas jag undvika bli påkörd när jag går över gatan och in i köpcentret.

Härinne ligger två fik mitt emot varandra. Det ena upplyst på samma sätt som en tandläkarmottagning, med mängder av spotlights och lysrör. Det andra mörkt och murrigt, och med en och annan brun skinnfåtölj. Därefter följer en kaffehandel, en djuraffär, en nagelförlängningssalong, ett par mobiloperatörsbutiker, en köksutrustningsaffär, och så vidare.

Mitt norra öga skådar en Hemtex-butik, där det finns massor av kuddar och dyra filtar i lamslaget skotskrutigt, och en Lagerhausbutik, fylld av glas och trälådor och allehanda kantiga och färglösa praktiska ting.

Och överallt mängder av människor som pratar, skrattar, skriker, står still, springer runt, är i vägen. Allihopa i centrum av kosmos, ensamma på sina resor genom livet, och alla tillsammans just här och nu med mig, som bara vill ta mig till Clas Ohlson oskadd.

Jag tar rulltrappan ned och tar en korg när jag kommer till butiksplanet.

Det finns bara en typ av butikskorg, och den är av storleken maximal. Enorm helt enkelt. Jättebra när man ska handla elefanter och så vidare, det kan jag mycket väl tro. Men något klumpig för den som vill göra inköp av bläckpennor och armbandsklockor.

Jag är inte så ofta på Clas Ohlson, så jag vet naturligtvis inte var det finns skruv och plugg. Jag letar efter nån att fråga, men ser ingen. Irrar runt en stund och fortsätter att leta efter personal, och ser så småningom en så kallad servicedisk. Där står en ur personalen och diskuterar med en kund. Tre andra kunder väntar på sin tur.

Det verkar gå undan ändå, det tycks som om kunden som diskuterar med personalen har fått sina frågetecken uträtade. Men vänta… nej, nu lutar sig bägge mot personalens dataskärm på ett olycksbådande sätt. Går att beställa… men i så fall vilken färg, och hur många, och vilken storlek, och vilket modellutförande i så fall?

Nja, mycket att ta ställning till så här i slutskedet uppenbarligen. De tre andra kunderna verkar inte bry sig alls, detta är bara normalt och trevligt, och de bläddrar runt bland intressanta facebookinlägg på sina mobiler. En av dem börjar plötsligt prata högt, nån ringde visst upp.

Javisst, nä, verkligen? Fy alltså, men vad gjorde du då? Oj, det var ju en tydlig markering, men vad sa han då? Va, vilken skit, så jävla oförskämt, håller verkligen med dig, det gör jag.

Jag tittar mig runt – finns nån annan personal ledig kanske, eller kan man möjligen se skruvavdelningen härifrån?

Hade det åtminstone funnits kölappar hade jag vågat släppa min plats i den stillastående kön, men det finns det inte, och nu har jag en ny stackare bakom mig. Hon ser väldigt deprimerad ut, säkert förstår hon att hon är förlorad i moderaternas glada köptempel för lång tid framåt, bara för att hon inte vet var glödlamporna och skarvsladdarna finns.

Tjugo minuter senare är det nästan min tur, och jag känner hur något som påminner om livsglädje börjar spira i mitt bortdomnade hjärta. Men vad nu? Personalen lämnar helt sonika sin post! Jag och de andra kunderna i kön är helt utlämnade åt våra egna öden, och ingen förklaring till detta plötsliga personalfrånfälle står att få heller.

Det går en liten stund, och jag tar mig om halsen. Har jag något som sitter åt på något sätt? Ett strypkoppel kanske? Nej, jag kan inte känna något, men ändå är jag på väg att kvävas. Obehagligt. Är det alltid så här på Clas fucking Ohlson?

En ny ur personalen dyker upp, det ser ut som om han ska börja gymnasiet snart. Säkert väldigt kunnig i byggfrågor tänker jag glatt. Han visar mig till skruven och pluggen, det var ungefär fem meter bort, precis runt hörnet från där jag stått och väntat på att få hjälp. Är det något annat jag kan hjälpa till med? frågar han.

Jag tänker så det knakar. Det vore kanske klokt att passa på att utnyttja detta läge. Det enda som dyker upp i huvudet är dock bilder på butikspersonal i giljotiner, så efter tio sekunder säger jag tyvärr inte, och ynglingen släntrar tillbaka till servicedisken.

En person över 80 bast i en kö – den får man definitivt undvika.

Jag lägger ett litet paket skruv och ett litet paket plugg i den jättelika shoppingkorgen. Sen drar jag den efter mig mot kassorna. Förmodligen har någon klåfingrig kund testat Karlssons klister på ett par av hjulen, för den skrapar och låter och drar väldigt snett.

Det är lönehelg, två kassor har öppet och till bägge är det lång kö. Nu gäller det att välja den snabbaste. Jag synar med expertöga kunderna och deras korgar. En person över 80 bast i en kö – den får man definitivt undvika. De hör aldrig vad personalen säger, har alltid tusen orelaterade frågor, varav vissa om färdtjänst, och ska naturligtvis betala med femöringar från 1973 som inte längre är valida i vårt monetära system.

Den andra kön har å andra sidan ett gäng korgar som svämmar över av varor av blandad sort, vilket inte heller känns särskilt betryggande.

Pest eller kolera, pest eller kolera, och innan jag hinner ta ett steg mot den ena kön blir jag passerad av två stojande barnfamiljer med mängder av leksaker och annat i sina korgar, och dom tar varsin kö.

Inte min dag detta tänker jag och gör uppgivet ett val till slut.

Jag kan efter en stund besviket konstatera att denna åldring är ett mönster av effektivitet när det kommer till att handla på Clas Ohlson, men att min kö däremot är dysfunktionell de Luxe. Ideligen är det varor som inte går att scanna in, och flera gånger byts kassören ut av oklara anledningar, och ibland kan dom inte logga in i kassasystemet – och så vidare.

Till slut blir det ändå min tur, och nästan gråtande lägger jag mina två ynka askar på det breda kassabandet.

”Ojdå, nu brakade kassasystemet helt”, säger kassören. ”Har du Swish?”

”Nej, men jag har cash”, säger jag och försöker pressa fram ett leende.

”Detta är en kontantfri kassa tyvärr, då får du ta den andra kassan.”

Jag vänder mig om och ser en enorm ringlande kö till kassan jag tidigare valde bort på grund av mina fördomar mot åttioåringar, och jag säger att tack så mycket, men jag kommer nog tillbaka en annan dag.

Med en van rörelse skyfflar kassören ned mina ickeinköp i en funktionell och rymlig plastlåda, och ber mig ha en riktigt fin helg.

Jag åker upp för rulltrappan till ljudet av ett larm som nu tjuter för fulla muggar eftersom en stackare som var på Kappahl förra veckan fick med sig nån konstig magnet, i den beiga byxan, som påverkar Clas Ohlsons detektorbågar.

En ström av människor på väg åt olika håll fångar upp mig och det känns som om jag är en kula i ett flipperspel och jag tänker att det möjligen är en mardröm jag fastnat i och jag tänker att moderaternas glada värld nog inte riktigt passar alla om sanningen ska fram, trots att det verkar så kul, allting, i reklamen.

The post Tankespeglar: Som en kula i ett flipperspel first appeared on Opulens.

NÄRINGSKEDJAN. I serien Tankespeglar reflekterar Christian Wåhlander över världen vi befinner oss i. Denna gång handlar det om maten vi stoppar i oss.

För många år sen läste jag nånstans att varenda liten byggsten i kroppen är utbytt efter sju år. Det vill säga att varenda cell har levt, dött, och blivit ersatt av en annan liknande cell. Ändå är vi samma personer från vaggan till graven, även om vi kanske hinner med att skaffa en del erfarenheter på vägen.

Det måste ju betyda att formen är överordnad innehållet. Och det är väl ingen nyhet direkt. Sedan till exempel företaget Volvo grundades 1927 har varenda person bytts ut i många omgångar – ändå är det samma företag rent juridiskt, även om det har utvecklats lite grand sen dess.

En människa består av flera miljarder celler, och cellerna består av sånt vi proppar i oss, alltså kolhydrater, proteiner och så fett också förstås, och lite mineraler hit och dit. Alla dessa celler är organiserade på ett sådant sätt att du existerar och har ett medvetande dessutom. Det är ju ganska otroligt egentligen, att denna ofattbara och komplexa mängd atomer, molekyler och celler kan bilda organismer som sitter framför datorn och skriver arga inlägg på Facebook om politiska motståndare.

Nuförtiden är det populärt att säga att allt detta, ja hela kosmos rentav, kom till av en slump, men sanningen att säga så finns det ingen här på jorden som egentligen vet varifrån denna ofantliga mängd materia som universum består av kommer ifrån, vilket innebär att det bara är en teori bland många andra. Och ganska osannolik dessutom. Människor i allmänhet brukar ju tro att det måste finnas nån tanke bakom sådant som är välordnat, men när det gäller hela kosmos som ju uppenbarligen kan frambringa sådana krångligheter som liv tack vare sina orubbliga lagar och för oss osynliga protokoll, nej då är det visst inte så noga med logiken längre. Då lägger man fram slumpteorin, som är fullständigt omöjlig att bevisa eller falsifiera.

Därav följer att slumpteorin är en tro. En slags religion skulle man kunna säga. Och eftersom jag är motståndare till svagt underbyggda teorier, även om de kan vara förföriska i sin skenbara enkelhet, undviker jag att själv bli en av dess många anhängare.

Man bör även komma ihåg att alla människor trodde att jorden var platt för några hundra år sen. Världen var trots denna rörande samstämmighet inte alls platt, utan istället klotformad. Sådana pinsamheter borde mänskligheten ha lärt sig av, människan borde vara ödmjuk inför sina begränsningar, vi borde helt enkelt förstå att vi faktiskt inte kan veta allting, och vi borde även förstå att vi trots detta tror att vi vet allting, vilket gör oss blinda för många djupare kunskaper om oss själva och tingens ordning.

Häromveckan satt jag på ett pizzaställe på Möllan och smaskade i mig tagliatelle med pestoröra. Då slog det mig att det ju faktiskt inte finns någon annan källa till byggmaterial för alla mina små celler än det som just nu låg på min tallrik!

Jag menar på följande sätt: mitt skelett, mitt hjärta, min hjärna, ja, alltihop är uppbyggt av mat. Och kroppen ser till att hitta de vettiga grejorna i maten, bryta ned dem i sina beståndsdelar, och låter sen dessa beståndsdelar bli byggmaterial för att reparera eller skapa nya celler. Och det som inte går att använda av det vi äter, vilket tycks vara en hel del, säkert nittio procent – ja, det hamnar i en toalett.

Och inte ens det är värdelöst, eftersom det går att använda till gödsel. Det är material som växter kan använda för att bli stora och starka, vilket betyder att de omvandlar skit till vackra blommor, och är inte det ett under så säg.

Jag skyfflar i mig tagliatelle. Äter en gurkskiva. Tänker.

Tagliatelle består av mjöl, mjölet kommer från vete. Vete är en växt. Gurkan är en växt. Om jag har köttfärssås gjord på blandfärs har jag även nermalda kor och grisar i maten, vilka representerar djurriket. Med andra ord äter vi ingenting annat än växter och djur, vilket är orsaken till att alla våra ladugårdar, slakterier och sädesfält finns.

Det enda vi får i oss som inte kommer från djur- eller växtriket är vatten. Och mineraler, av typen salt, järn med mera, men mineralerna utgör en oerhört liten del av vår mat och dryck.

Kan nån komma på en maträtt som inte består av växter eller djur? Whisky, kanske nån säger. Då svarar jag: Det är faktiskt ingen maträtt precis, men whisky är gjort på korn, så det kommer ur växtriket. Mjölk kommer från djur, havredryck från havre, nyponsoppa från nypon…

Men vattnet är det lysande undantaget. Det innehåller å andra sidan ingen näring, men är ändå nödvändigt för att få vårt blod att flyta runt i ådrorna. Det späder ut saker och ting. Vilket alltså innebär att din fingertopp består enbart av pommes frites, avokado, sojakorv, köttbullar med flera smaskigheter.

Fingrarna du använder för att skriva märkligheter på ditt tangentbord är gjorda av dina vänner i naturen som du helt enkelt ätit upp, men du har inte ansträngt dig det minsta för att få allt detta att fungera – det enda du gjort är att gå till snabbköpet där allt finns färdigpaketerat i plåt och plast, och sen tillaga alltihop och lägga det på din tallrik av porslin.

Kroppen arbetar med omvandlingen när du ser en toppendålig film på Netflix, och du behöver inte ens tänka på alla de djur och växter som dött för din skull.

The post Tankespeglar: Du är exakt vad du äter first appeared on Opulens.

SIMULTANFÖRMÅGA. Iodine Jupiter begrundar villkoren i arbetslivet och effekterna av att uppvisa simultanförmåga.

Att visa sig duktig är ingen framgångsfaktor, det är en orsak till utbrändhet. Göra mycket samtidigt är ett bra sätt att misslyckas med jobbet. Bäst är när personalen står i givakt, bjuder på räksmörgås fast det är strumpor du handlar. Att inte mötas av nån idiot bakom disken som ouppmärksamt stirrar på sin nöjesskärm.

Personal med mobiler är ett stort problem för konsumenterna. Med smartphones försvinner, som vi vetat i ett decennium, gränsen mellan arbete, skola och fritid. Att koncentration, precision och kvalitet blir så mycket sämre har beslutsfattare långsamt börjat förstå. När arbetsgivaren ser att du kan kan gå och tugga tuggummi, lyssna på musik, gymma, mejla, dra barnvagn, jonglera och utföra tjänster samtidigt gnuggar han förtjust händerna.

Med fler uppgifter på jobbet får du en utökad tjänst, men till samma lön. Grattis! Bara för att du visat dig tuff, tuggat och jonglerat.

Att ha många bollar i luften samtidigt är ingen framgångsfaktor, det är en väg till helvetet.

The post Vägen till helvetet first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSPLANERING. “Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Gränser och regelverk är en verklig förutsättning för frihet”, skriver Samira Ariadad som ifrågasätter tron på att marknaden och konsumentens val kan klara klimatkrisen.

Visst borde vi förbjuda värmeljusen? Okej, frågan kräver kanske kontext: jag har en stor hög aluminium som tydligen ska till återvinningscentralen och inte källsorteringsstationen. Centraler som sällan finns inom en armlängds, ja ens en cykelturs avstånd. Varför fick jag ens köpa de här värmeljusen? Under vilket sken av möjlighet till allas förmåga till ”eget ansvar”, förutsättning för och kunskap om korrekt sortering såldes de? Ska friheten och ansvaret för sorteringen ligga på oss konsumenter? Det låter kanske som ett ansvarsförskjutande petitessartat problem att börja med, men låt oss ändå plocka isär vad frågan rymmer:

Att vi skriver under att klimatkrisen är ett faktum.

Att vi vill undvika den förödelse för både klimat, miljö, människa och andra livsformer den innebär.

Att vi är beredda att gå till handling genom att angripa produktionen, inte konsumtionen.

Både vi:et och handlingen förutsätter en gemensam beslutskraft där en inkluderande avgränsbar entitet, säg medborgarna eller boende, avgränsas. En beslutsprocess som är direkt och inkluderande, gärna genom folkomröstning eller dylikt – men med ett väl förberett underlag. Vad för dokumenterat och vetenskapligt bevisat problem förslagen ska åtgärda, vidare konsekvenser, positiva och problematiska.

En folklig vana av att väga individuella konsekvenser mot samhälleliga och lösningar åtföljda av gemensamma insatser att minimera allvarligare konsekvenser för vissa (till exempel kan vi förbjuda bilar och samtidigt bygga ut kollektivtrafik i glesbygden och i storstäderna).

Men förbudsförslag är infekterade i ett samhällsklimat där faktabeslöjade problem- och lösningsförslag egentligen är åsikter och faktum kring problem för någon typ av allmänhet ses som tyckande. När regelverk tappade allmänintresse blev det byråkrati och förmynderi. Verkställande instanser i en demokrati blev politikerklass. Planering blev dödskommunism.

Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Gränser och regelverk är en verklig förutsättning för frihet. För separerar vi frihetens likställande med individens frihet kommer vi ifrån den falska motsättning som råder i mångas sinnen. Att skapa regelverk är som jag brukar säga ”att bädda för kaos”. Att klä ett rum i skumgummi så att man sedan kan röra sig helt fritt i det utan att behöva tänka sig för i varje instans. Det är det fina med planering och ramar.

För vi kan jubla över vår övergång till vind- och vattenkraft, men vi kan inte i alla hänseenden invänta en gångbar marknadslösning med internationella investerare på en kapitalistisk marknad. Det finns inte heller någon mening med att jämföra individuella skuldbefriande konsumentval, som om de gjorde hela skillnaden. På ett eller annat sätt kommer vi troligen behöva bli av med delar av de funktioner, tjänster och produkter vi kommit att vänja oss vid. Om vi till och med slutar förutsätta och tillåta vinstintressen över miljöförluster så behöver vi inte återkalla nya levnadsvanor och tjänster. Varför inte återta en rimlig offentlig makt genom att besluta om vad och hur vi släpper igenom i import och – produktionsprocesserna?

Som vore vissa produkter långsiktigt skadliga för människa och miljö. Som vore det en nödvändig och möjlig omställning. Utgångspunkter som ställer frågan: Vilken makt har vi att påverka?

The post Förbjud mera! first appeared on Opulens.

LIVSHÅLLNING. Det har visat sig att det finns ett samband mellan icke-materialistiska värderingar och välbefinnande. Människor som lägger stor vikt vid materiella ting konsumerar mer, har större skulder, tär mer på naturen och umgås oftare med icke-levande saker än med levande individer, skriver Ante Filip Tepic.

De lediga dagarna är förbi och för många är det en vardag med jobb som väntar. Det är stress på schemat. Juldagarna har snabbt passerat. Liksom nyårsfirandet. Nu är det jobb och åter jobb som väntar, som följs av mer jobb. Vilken tur att trettondagen inte inföll på helgen!

En som forskat om vår tids arbetsideologi är sociologen Roland Paulsen. Han har i sin studie Arbetssamhället från 2017 ställt följande fråga; hur kommer det sig att vi fortfarande arbetar lika mycket som tidigare – i vissa fall till och med mer – när vår produktivitet drastiskt ökat de senaste decennierna? Borde inte all den tid vi sparat in på vår förbättrade effektivitet ha gett oss mer fritid? Tid som vi hade kunnat lägga på att tänka, känna eller umgås med nära och kära.

Kärnan i Paulsens slutsatser kretsar till stor del kring den konsumism som präglar vår tidsanda och som är själva motorn i arbetsideologin. I samband med att arbetets ökade effektivitet kan täcka livsnödvändiga behov, har nya behov skapats för att behålla synen på arbetet som den enda vägen till lycka. Arbetar vi får vi pengar. Då kan vi konsumera och skaffa nya prylar, som i längden identifierar vilka vi är. Många gånger hamnar vi nog i paradoxen psykoanalytikern Erich Fromm tidigt dechiffrerade; vi skaffar inte för att nyttja, utan för att ha. Fromm frågade sig: om vi människor är vad vi äger, men förlorar det, vad är vi då?

Våra värderingar är något som i hög grad påverkar hur vi mår. Det har visat sig att det finns ett samband mellan icke-materialistiska värderingar och välbefinnande. Människor som lägger stor vikt vid materiella ting konsumerar mer, har större skulder, tär mer på naturen och umgås oftare med icke-levande saker än med levande individer. Hela denna livsstil tär i sin tur på det existentiella välbefinnandet – den största lyckan verkar utebli trots alla tappra försök. Törsten efter ägande utvecklas till ett tomt jagande.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En av 1900-talets största psykologer, österrikaren Viktor Frankl, betonade i sin forskning att det mänskliga livet är tomt och hopplöst om en större mening inte uppenbaras och omfamnas. Det är meningssökandet som driver oss genom livet. Frankl fördömde hedonismen och materialismen, då han var övertygad om att den största meningen inte kunde nås härigenom.

Men just hedonism och materialism reproduceras av arbets- och konsumtionssamhället. Den ständiga otillfredsställelsen håller jakten efter lyckan vid liv. Insatsen som krävs är vår tid och vårt liv. Är vi redo för dealen?

The post Konsumera mindre och lev mer first appeared on Opulens.

HÅLLBARHET. Idag fredag är det inte bara Black Friday utan också Buy Nothing Day. “Handelslobbyister har nyligen lanserat ordet köpskam för att skuldbelägga de som vill ta ansvar och stoppa överkonsumtionen. Det är ju svårt att i sak argumentera för att miljöförstöring är bra, därför spelar man på känslor istället”, skriver Göran Hådén som är talesperson för svenska En köpfri dag. 

Miljörörelsen tillskrivs ord som flygskam, köttskam och nu även köpskam. Men vill miljörörelsen att människor ska skämmas? Inte mer än reklamen får människor att skämmas för att vara nöjda med det de har. För att synliggöra det lanserar jag nu ordet nöjdskam.

2018 satsades nästan 82 miljarder kronor på reklam i Sverige. Det blir i snitt per svensk drygt 8 000 kr för att du inte ska känna dig nöjd med det du har. Att du bör skämmas om dina kläder är gamla eller om du inte reser utomlands på semestern. Att du inte duger som du är och att lyckan väntar runt hörnet om du bara bejakar ännu mer konsumtion.

Så för att reklamen ska löna sig måste vi alltså påverkas så mycket av propagandan att våra konsumtionsval ökar företagens vinst med över 8 000 kr per person varje år. För ett genomsnittligt större hushåll på fem personer blir det drygt 40 000 kr. Ju mer reklam, desto mindre utrymme för att tänka själv.

Sven Lindqvist skrev redan 1957 i boken Reklamen är livsfarlig: ”Det är något djupt egendomligt med ett samhälle, vars sätt att leva och tänka ofta inte är annat än en biprodukt av företagens ansträngningar att öka sin försäljning.”

Handelslobbyister har nyligen lanserat ordet köpskam för att skuldbelägga de som vill ta ansvar och stoppa överkonsumtionen. Det är ju svårt att i sak argumentera för att miljöförstöring är bra, därför spelar man på känslor istället.

HM:s vd varnade nyligen för fruktansvärda sociala konsekvenser om köpskam får spridning. Som om det inte skulle bli värre med fortsatt överkonsumtion. Sedan skriver media utomlands om svenskarnas köpskam och därefter frågar svenska journalister konsumtionskritiker om köpskammen, som då lyfts i debatten. Utan uttalad motpol framstår då alternativet som skamfrihet.

Men skam är redan centralt i våra liv. Ibland är skam dåligt, som när någon hånas för sitt utseende. Ibland är skam bra, som när någon säger åt dem som hånat. Skam handlar om att främja normer. Utmaningen är att skambelägga rätt företeelser, så att vi får rätt normer.

Konsumtionssamhället är beroende av skammen vi förväntas känna när vi inte skaffar de “rätta” prylarna som vi matas med i reklamen varje dag. Denna skam är så normaliserad att vi inte ens tänker på den som skam. Det är i sig ingen unik analys, men för att lättare prata om det döper jag det nu till nöjdskam.

Hur hanterar vi allt det här? Vissa söker sig till subkulturer eller går sin egen väg, men många försöker hålla sig tillräckligt mycket i mittfåran för att slippa skämmas eller behöva ta steg ut i det okända. Vilket många sedan ångrar på sin dödsbädd, att de i så hög grad levt sina liv efter andras taktpinnar.

Så vad ska vi göra åt det? Individer kan överväga att kliva ur sin bekvämlighetszon oftare och utmana onödiga normer. Det ökar inte bara den egna friheten och framtida bekvämligheten, utan underlättar också för andra att våga ta ut svängarna lite mer.

På samhällsnivå valdes fram till 70-talet både kortare arbetstid och högre löner. Sedan dess har vi ensidigt valt mer pengar och därmed mer prylar. Genom att framöver satsa på mer tid istället, så ökar chansen för ett framtida gott samhälle, särskilt i kombination med en rimlig fördelningspolitik. Dels för att vi då inte har råd att överkonsumera lika mycket. Dels för att vi då kan få mer tid och energi till mer hållbara lösningar än de som reklamen ser till vi har på näthinnan när vi stressat bara vill att saker ska fungera NU.

Vissa förnöjsamma individer hackar dock redan systemet genom att finansiera sin egen kortare arbetstid, friår och förtida pension. På sociala medier tipsar människor varandra i grupper om minimalism, downshifting, frivillig enkelhet, köpfritt och så vidare. I grupp är det också lättare att kliva utanför sin bekvämlighetszon, ifrågasätta “måsten” och säga nej till nöjdskam och ja till förnöjsamhet.

Hela mänskligheten kommer kanske aldrig bli nöjd, men många fler skulle kunna få bättre balans och harmoni i sina liv. Nöjda människor sliter inte ut människor och miljö, men kan inspirera genom att bara vara. Rikedom är inte att äga mycket, utan att sakna lite.

The post Hellre köpskam än nöjdskam first appeared on Opulens.

HÖGTIDER. “Jag är beredd att offra livet för kommersialismen. Är det nödvändigt spränger jag mig själv i ett shoppingcenter. Jag värnar om friheten att få shoppa, att få leva som konsument.” Iodine Jupiter skriver om varför Black Friday inte räcker för att vi ska bli konsumenter på riktigt.

Nationaldagen bejublas, men vi saknar högtidsdagar för sann lustfylld konsumtion. Black Friday är bara en vulgär parodi på låga mänskliga begär. Den svarta dagen är utan avsikt till reflektion. Min längtan efter sann konsumtionsestetik är djupt mer lidelsefull.

Under nationella konsumtionsdagar ska jag shoppa så mycket jag kan. Och så värdegrundat jag kan. Jag ska dyrka, avguda köpdagen, älska den såsom min nästa. Jag ska komma hem med armarna fulla av produkter. Jag ska finna sammanhang och mening med mitt liv.

Att känna mig delaktig i ett system av förbrukning ska göra mig trygg i vissheten om att jag vandrar på en gemensam, naturlig och utstakad väg. Att känna mig bekväm i en superkommersiell livsform är utvägen ur ett känslomässigt utanförskap. Att konsumera mig in i ett tillstånd av lycka är kungsvägen i mitt grå, förutsägbara liv. Genom att följa mig ska du, kära läsare, finna en väg som passar dig suveränt.

Shopping skiljer oss från djuren. Att konsumera av kärlek till västvärldens ideal är en dygd. Inneboende i den moderna människans liv är att glädjefullt bejaka vår köpreligion. Det är det naturliga sättet att uppnå harmoni och att undslippa konflikter med inre röster som säger att du gör fel. Det gör du inte. Njut istället av att vara ett hjul i ett maskineri. Det är du som får samhället att gå runt.

Många springer utan att veta vad de letar efter, men du är fri att söka delaktighet. Du ska göra din köpprocess rituell, andlig och personlig, med förtröstan om att du gör rätt.

Det du köper ska vara inslaget i presentpapper av guld och skänkas som gåvor till dig själv. Gåvorna ska öppnas med andakt som om att du är med om något storslaget, fantastiskt, som en del av en process. Kvalitet i stället för kvantitet ska vara ditt personliga motto.

Ni, 365 förväntansfulla dagar av shopping, ska få mitt väsen att blomstra, min konsumtionsestetik att jubla. Tack alla dagar, för att ni finns. Jag älskar er förbehållslöst.

The post Black Friday räcker inte first appeared on Opulens.

MILJÖDYSTOPIN. En färsk forskningsrapport visar att vi får i oss så mycket som fem gram plast i veckan. “Konsumenterna styr marknaden har det sagts. Bullshit! Det är tvärt om. Var gör jag min stämma hörd?” undrar Dag Persson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Med hängande armar står jag där i affären och inser att nio tiondelar av mejerierna har plastkorkar. Likadant är det med juicerna och “de nyttiga magsafterna”. Hann du uppfatta den virala fjärt som drog förbi när Arla slutade med den gamla hederliga brickpacken? Jag vill inte säga att jag älskade den, för om du ska dricka mjölk är ju det bästa om du har en egen get, kanske en ko när vi är flera. De tiderna när jag levde på det viset har nog passerat och jag får hålla tillgodo med Yoghurt Naturell Mild med naturlig fetthalt.

Det gamla Arla-formatet gjorde att förpackningen gick att förvara upp-och-ned i väntan på öppning. Då slapp jag den första rinnigheten och den var krämig från början till slut. Kom jag ihåg det lydde jag inte heller den streckade markeringen utan klippte bara upp en pytteliten öppning. Så hållbart och käckt!

Nu är det värre. Den syrefattiga miljön under plastkorken gör faktiskt yoghurten rinnigare hela vägen. Säg inte emot mig! Sedan ska kartongen delas så att jag kan slänga överdelen i plaståtervinningen? Eller behöver jag inte det? Och återvinns verkligen plasten eller blandas allt och bränns tillsammans med det andra? Och är verkligen plaståtervinningen så himla smart egentligen? Och blir det inte en väldigt massa transporter hit och dit och fram och tillbaka? Jag står i soprummet och undrar “vem i hela värden kan man lita på”.

Nej, inte är det de stora företagen iallafall. Arla förklarade att de gamla maskinerna var slutkörda och att det inte längre fanns reservdelar. Några av de som pep till i de virala diskussionerna “älskade den nya med plastkork”. En av dessa, visade det sig efter tio sekunders googlande, jobbade som marknadsförare inom just förpackningsindustrin. Undrar vilken planet hen ska åka på bad- och solsemester till om ett par decennier. Kan jag lita på systemet, samhället, läs: alla vi i demokratin som genom våra folkvalda ska stifta lagar till skydd för natur och miljö? Tillåt mig undra!

Konsumenterna styr marknaden har det sagts. Bullshit! Det är tvärt om. Var gör jag min stämma hörd? Den butiksanställde och den som svarar i telefon när jag vill framföra mina åsikter som konsument har ju sina uppdrag. Dåligt betalda och utbytbara är de också medan de som äger är oanträffbara och oantastliga.

Jag tror inte att ägarna är okunniga och inte ser vart det barkar hän. Kanske saknar jag logik, men jag undrar faktiskt om de drabbats av något slags uppgivenhet. Att de skiter i effekterna och tänker: det är bäst att njuta så länge det går. Finns det en risk att du och jag är på samma väg? Jag vill inte att det ska vara så!

The post Hur plastkorkade får vi vara? first appeared on Opulens.

FETTISDAGEN. I dag är det fettisdagen som föregår fastan. “Ramadan, quadragesima eller fasta, för många sekulariserade människor kan det tyckas konstigt att fasta. För återhållsamhet är inget som premieras i dagens konsumistiska och narcissistiska kultur”, skriver Eric Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Så kommer fettisdagen, eller semmeldagen som vi snarare kallar den. Dagen då man enligt katolsk kulturtradition håller sin karneval. Folk dansar, spexar och skojar så mycket det går innan fastan inträder dagen efter, på askonsdagen. För då är det allvar och knapphet som gäller. Fasta i hela 40 dagar fram till påsk. Åtminstone om man är religiös eller på annat sätt håller på traditionerna. Det blir en period då man avstår från utsvävningar, ovanor och ytligheter. Inget hungerspel utan snarare ett tillfälle att skala ner på livets bling-bling, vilket öppnar för självförbättring och ökad empati. Köttet eller snarare det köttsliga läggs undan, något som rent semantiskt motsvaras av det latinska ordet karneval.

Här uppe i Norden dansar vi inte på gatorna, utan äter semla. Ganska kul det också, tycker vissa. Inte minst konditorierna. Traditionen att göda upp sig inför fastan finns i de flesta regioner och traditioner, följaktligen har semlan många namn och variationer som fastlagsbulle, fettisdagsbulle eller hetvägg. Idag behöver ytterst få av oss någon gödning. Snarare tvärtom. För övervikt är som bekant en välfärdssjukdom som ökar och oroar allt mer.

Hur är det då med fastan? Hur många är det som håller på med sådant i dagens sekulariserade Sverige? Ganska få, skulle nog många svara.

Vrider man på perspektivet en aning finner man dock en annan verklighet, där det i dagens multikulturella Sverige fastas mer än någonsin. För med invandringen har antalet katoliker och muslimer ökat kraftigt, två världsreligioner som båda håller fasta, men då under beteckningen quadragesima på latin eller ramadan på arabiska.

Ramadan, quadragesima eller fasta, för många sekulariserade människor kan det tyckas konstigt att fasta. För återhållsamhet är inget som premieras i dagens konsumistiska och narcissistiska kultur. Ett skenbart undantag tycks vara dieter, vilka är företeelser som får konsumtionshjulen att snurra vilt och ofta bygger på falsk och narcissistisk återhållsamhet. Åtminstone om vi ser till de dieter som fyller veckotidningar och glättiga livstilsbloggar.

För fastan och dieten står långt ifrån varandra, i olika hörn. Dieter handlar oftast om att bli snyggare, en strävan att anpassa sig till vissa givna kroppsideal och att därmed höja sin attraktivitet och ”personliga varumärke.” Den styrande principen är egoism och narcissism, en ledstjärna i dagens globala konsumtionssamhälle.

Religiös eller andlig fasta handlar om att avstå något för att ge plats åt något annat, något viktigare och större. Något som överskrider oss som enskilda individer. Tanken är att avhållsamheten gör oss mindre självcentrerade, mer inriktade på självförbättring och mer tacksamma för allt det vi har.

Vad vi avstår beror naturligtvis på religionen, andligheten och vad vi själva finner rimligt. Kanske avstår vi att äta biff, åka bil eller slösurfa på mobilen under en period. Möjligen upptäcker vi då att biffätandet är ganska privilegierat och kan skäras ner för klimatet, inte bara under fastan. Och den avställda bilen kan ge utrymme för en promenad, ett litet bidrag till ett bättre klimat, mer cykling och kanske lite bokläsning på bussen. För att inte tala om slösurfandet som frigör oceaner av tid att tillbringa tillsammans med nära och kära. Men först måste vi äta upp semlan, förstås…

The post Efter semlan kommer fastan first appeared on Opulens.

VÄGSKÄL. I valet mellan läsk och vin börjar Ladislaus Horatius fundera över förutsägbara smaker och sådana som är oförutsägbara. Läsk ska alltid smaka likadant, medan vinets smak beror på en rad variabler.  Resonemanget leder vidare till frågor om livsval.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag rör mig i maktens korridorer. Förlåt, matens korridorer skulle det vara. Jag strosar alltså i ett snabbköp. Här finns korridorer för allt möjligt: Barnmat, hälsokost, kryddor, specerier, konserver, te och kaffe.

Jag stannar till i korridoren för dryck. Och det slår mig att detta är ett märkligt vägskäl. Faktiskt möts två världar här. På ena sidan läsk, på andra sidan vin och spirituosa. (Som ni förstår är jag inte i Sverige.) Varför är detta två världar? Jo, för allt är sig likt till vänster, medan mångfald och variation råder till höger. Det kunde inte vara annorlunda; läsk ska alltid smaka likadant, men vin är en fråga om årgång, terroir, druvsorter. En hel rad variabler, med andra ord.

Homogenisering ställas mot regnbågsvariation. Och detta har också intressanta aspekter för människans perception. Och förväntningar. Framför allt hennes smakande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Man kan säga att smakande handlar om grovt sett två saker; Att konstatera att “det står rätt till”. Och att känna efter hur det står till.

När vi dricker en Coca-Cola för tusende gången betyder den första slurken “Aha, det smakar rätt, det är Coca-Cola.” Efter det behöver vi faktiskt inte längre ge akt på drycken; vi känner inte längre smaken, vi bara igenkänner den.

Så annorlunda det är på andra sidan korridoren. Där gäller motsatsen, åtminstone om vi alls är intresserade av smaksensationer. När vi köper vin är vi lite äventyrliga; vi vet ju inte riktigt vad vi får. Smaksinnet, som är reducerat till sin enklaste funktion i fallet Coca-Cola och dylikt (nämligen att varna för om något “smakar fel”) är här tvärtom uppskruvat till, ska vi säga en högre oktav.
Detta i sin tur kan appliceras till hur vi lever.

Vill vi ha rutiner där allt är känt, upprepat och “tryggt”, eller finner vi glädje i nya smaker, syner, dofter, musik och tankar? Man ska inte diskutera smak, men det är stor skillnad på rutin och protokoll kontra upptäckarglädje med öppna sinnen.

Väldigt mycket i livet kan göras på rutin. Två områden som är fina undantag är parfym och vin. Jodå, även de kan göras på rutin, men samtidigt inbjuder de till större perceptuell vakenhet. Vad, snarare hur doftar parfymen? Vi behöver inte klistra namn och etiketter på upplevelsen, men den kan vara full av fina nyanser. Vad eller snarare hur smakar vinet? Räkna inte med att fånga upplevelsen i ord men räkna med att uppleva det.

Detta tänker jag i matens korridorer när jag står som en åsna mellan en rik och en påver värld: vin och läsk.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post När vin inviterar oss first appeared on Opulens.