EXISTENTIELLT MÖRKER. “På många sätt lever vi i ett vissnande vi, omgivna av samhällsplantor som blir allt skörare. En tid med tyranner, testuggare och troll”, skriver Erik Cardelús.

Samtiden kommer som ett gnisslande tåg fullastat med paradoxer. Värst av alla är dagens segregation och splittring, både på nationell och internationell nivå. För låt oss probleminventera en kort stund. Skriva en lista, som så många gillar att göra när det råder oreda och kaos. Därefter rangordna, en aktivitet som blir allt vanligare i dagens globaliserade och digitaliserade mätsamhälle, där siffrornas magi tycks lysa starkare än någonsin i det existentiella mörkret. Ta tid och skriv.

The post Samtiden är ett gnisslande tåg fullastat med paradoxer first appeared on Opulens.

KOMMERSIALISM. “Som supernovor rör sig influencers i omloppsbanor skapta av vinstdrivande storföretag. De agerar på order av, och utgör en skyddande sköld åt, företag som helskinnade slipper undan både ansvar och kritik”, skriver Nellie Skute.

Våra blickar riktas mot strålande superstjärnor i en digital rymd. De offentliggör sina privatliv i sociala medier, framställer varumärken och produkter i positiv dager och tjänar på så vis sitt levebröd. Våra älskade och hatade influencers.

”Influencers har blivit vår tids nya reklampelare – och makthavare” kan jag läsa i Expressen. Och ja, i utbyte mot fart, fläkt och flärd agerar de reklambudbärare och har makt att påverka sina följare. Som förebild, inspiratör, motivatör, trendsättare och opinionsbildare (kärt barn har många namn) skapar och bryter influencern trender tillsammans med sina, ofta unga och till stor del kvinnliga, följare. Dessa börjar tidigt sukta efter livet i den digitala världen. Vill ha samma kläder, samma smink, samma lukt. Vill åka till samma strand, träna sig till samma rumpa, äta lika grönt. De trogna följarnas blickar hamnar på rabattkoder och exklusiva erbjudanden. Önskedröm kan bli sanndröm!

Skönhetsideal styr oss in i osäkerhet och konkurrens med budskapet att du alltid har något att förbättra, du duger inte som du är. Samtidigt pratas det allt mer om det motsatta: att vi ska hitta och vara oss själva, våga bryta normer och ”gå vår egen väg”. Lägligt nog har en ny trend etablerat sig på skönhetsmarknaden: Att se så “naturlig” ut som möjligt. Ska vi sluta sminka oss? Absolut inte! På Youtube florerar mängder tutorials som riktar sig till unga tjejer med tips och trix om hur du på bästa sätt sminkar dig osminkad. Och det gäller att överträffa sin omgivning. Har du de naturligaste produkterna och de second-handigaste solglasögonen kan du känna dig nöjd. För en liten stund. Så lyder konsumtionslogiken.

Desto starkare band följare och influencers emellan, desto bättre. Så länge influencers beter sig som influencers bör, så länge följare beter sig som konsumenter, så långt är allt gott och väl. För konsumtion är svaret på alla dina frågor, nyckeln till frihet, lycka och framgång. Vägen till perfektion.

Influencers får även möta mängder av kritik – kärleksbomber varvas med näthat. Instagramkontot Aningslösa influencers ifrågasätter exempelvis influencers flygvanor. Genom att räkna ut hur många ton koldioxidutsläpp olika personers resande orsakar klimatet och därefter hänga ut personerna som klimatbovar vill de få influencers att reflektera över sina flygvanor. Syftet med kontot är även att folkbilda om flygets klimatpåverkan och försöka sänka den höga status som flyget fortfarande har. Att kritisera och medvetandegöra problematiken kring vår tids ohållbara resvanor är jag helt på det klara med. Men kritiken är till stor del missriktad. Blickar faller på den som står i rampljusen – influencern. Men i skuggan av influencerindustrin döljer sig de verkliga skurkarna med storkosingen i tryggt förvar.

Som supernovor rör sig influencers i omloppsbanor skapta av vinstdrivande storföretag. De agerar på order av, och utgör en skyddande sköld åt, företag som helskinnade slipper undan både ansvar och kritik. Så upprätthålls skeva ideal och konsumtion. Aktivitet i omloppsbanan. Men detta glimmande stjärnskådespel måste få ett slut. Vi måste nå längre med blicken. Det är dag att spänna ögonen i företagen.

Och med vinstbegär som norm urholkas dagens unga

Jag vänder mig mot att företag använder influencers som medel för att nå sina egna mål: att gå med vinst. Jag vänder mig mot normalisering av materiella ting som statusmarkör. Jag vänder mig mot skeva ideal. Jag vänder mig mot att vi lär oss – med blicken i spegeln och oss själva i tanken – söka efter brister. Men främst fasar jag över att allt fler vill springa ärenden å företagens vägnar.

Med influencers som ideal rör och för vi oss mekaniskt i vår digitala sfär, styrda och automatiserade av ett blint vinstbegär. Och med vinstbegär som norm urholkas dagens unga. Så nu gäller det att vässa våra blickar och använda vår analytiska förmåga för att få gemene man att genomskåda det väloljade system av prestationsinriktade konkurrens- och konsumtionstänk som den växande influencerindustrin för vidare. Med tillräcklig styrka och kraft kan vi hoppa av i farten. Vi kan lämna omloppsbanan.

Och suktar du fortfarande efter glimmande superstjärnor, lyft blicken en stjärnklar natt.

The post Stjärnskådespel åt folket first appeared on Opulens.

LIVSSTILISM. “Hur mycket utrymme lämnar egentligen den globala kapitalismen och konsumismen för ett stoiskt leverne idag? Är inte jakten på ett bättre jag själva drivmedlet i systemet, att vi ska jaga, kämpa och konsumera?” Erik Cardélus spanar in en ny trend.

Tydligt är att stoicismen trendar idag. Dagens Nyheter (DN), P1 och en massa bästsäljarböcker ger syn för sägnen. I Dagens Nyheter är titeln Därför ska du lida som en stoiker och anslaget är ganska sensationssökande, vilket vore främmande för antikens stoiker som sökte måttfullhet. Kardinalsdygderna var rättrådighet, måttfullhet, vishet och mod. Inte narcissism och trendkänslighet. Men ändå, varje tid återupptäcker något gammalt och låtsas vara nya med det; sådant är spelet.

Som DN-stoiker ska man späka och plåga sig, allt för att mejsla fram en tåligare och starkare version av sig själv. Säkert också visa upp och maxa sitt egna personliga varumärke genom att lägga ut processen och det lyckade resultatet på sociala medier, såklart.

Ta fram hårdingen i dig själv, sluta curla och softa. Duscha kallt, gå runt och frys, spring barfota och fasta. Men posta detta på sociala medier såklart, så att ingen missar att hårdingen kör sitt eget coola race. Glöm inte heller att köpa en ny uppsättning med prylar som kan visa att du går ”all in”, som det heter på trend- och konsultsvenska. För de ekonomiska köphjulen måste snurra, nu och alltid. Speciellt för självständiga superspäkande stoiker.

I P1:s Filosofiska rummet från fjolåret dras det stort på den nystoiska bästsäljaren How to be a stoic av Massimo Pigliucci. Här lyfts också stoicismens baksidor, exempelvis risken att fastna i känslokyla och dysterhet. För instängt depp är osexigt, helt enkelt. Även dygder som plikt och lojalitet kan leda fel, om vi väljer att följa fel snack och fel snubbe.

En som närstuderat stoicismen är den danske professorn Svend Brinkmann, framförallt i boken Stå fast. En grundtanke som Brinkmann hämtar från stoikerna är att vi behöver rota oss och stå fast, sakta ner förändringstempot och inte springa på varje boll som rullar. Mer djupa rötter än snabba fötter, helt enkelt. Lär dig också att livet inte alltid är perfekt, om någon nu trott det. Allt kan vi inte heller påverka, precis som det sägs i den välkända sinnesrobönen. Skilj på det du kan förändra och det som ligger utanför din kontroll.

Låter det bra? Jo, det är ungefär vad varenda välavlönad KBT-terapeut, företagsläkare eller livsstilcoach säger till oss när vi brakar in i väggen. Lite gammal tröstande skåpmat, kan tyckas, men i nygammal och uppfräschad förpackning, såklart.

Så i dagens känsloknarkande och förändringsskenande värld, spela stoiskt. Sakta ner, koppla ur och nyktra till. För den digitala dopaminduschen förgiftar, de algoritmiska baksmällorna blir allt tydligare, och nu är det dags för något nytt.

KBT och stoicism – ler och långhalm – och precis som dagens värld var romarriket en enda röra.

I den amerikanske psykoanalytikern Donald Robertsons bästsäljare från fjolåret How to think like a Roman Emperor tas utgångspunkt i den romerska kejsaren Marcus Aurelius liv. Här finns lightversioner på Youtube som Daily Stoics. Kärnan i brygden är måttfullhet och självbehärskning, att vi bör ge akt på oss själva och inte drunkna i känslosvall. Visst påminner detta om den kognitiva distansering som förespråkas i den kognitiva beteendeterapin, men ändå.

KBT och stoicism – ler och långhalm – och precis som dagens värld var romarriket en enda röra. Krig rasade, de politiska fulspelen florerade i Senaten och osedligheten grasserade. Om dåtidens härskare hade fluffiga överkamningar, ljög och svamlade om att göra sitt land, folk och regering ”great again” ska förbli osagt, men här finns slående likheter med vår tid.

Men är detta äkta eller bara fake news? Bara gimmick och spinn – att sälja böcker, kurser, kylskåpsmagneter och annat krams – eller finns något djupare och mer bestående här?

Och hur mycket utrymme lämnar egentligen den globala kapitalismen och konsumismen för ett stoiskt leverne idag? Är inte jakten på ett bättre jag själva drivmedlet i systemet, att vi ska jaga, kämpa och konsumera? Vilja bli bäst, snyggast och smartast, åtminstone på sociala medier. Kämpa med blodsmak i munnen och ont i magen, men se utvilade och avspända ut. Sedan gråter vi ut, utbrända, eländiga och tomma, hos KBT-terapeuten eller hos den stoiska livstilscoachen för några tusenlappar, men det är en annan sak. Fake it ’till you break it and never make it.

Klart är i alla fall att vi lever i konstiga tider, i tider då måttfullhet, jämnmod och rättrådighet behöver uppvärderas och uppdateras. Både för oss själv och planeten. Och om vi sedan kallar det stoicism, KBT eller bara lite omtänksamt kompissnack kanske kvittar.

The post Den stoiska trenden first appeared on Opulens.

LABYRINT. Vår recensent Freke Räihä har läst en satirisk bok som också är en textlabyrint. “Det här verket, textlabyrinten som Jupiter ritat, påminner om ett slags biografi över kapitalets och kommersialismens förkämpar. “

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En tjänstemans meditationer med departementschef Sten Hammar
Av Iodine Jupiter
Multimedia movement

I en fiktiv annons för att använda den konsumtionsmagiska stats-schamanen och byråkraten Sten Hammar som tvättmedel (det räcker med 2 deciliter!) matas vi i Jupiters senaste bok med budskapet: ”Välj den demokrati som passar din plånbok”. Ett symptomatiskt grepp som är genomgående i hela verket. Här samsas en, uttryckligen politisk, satir med textbaserad mulitimediaanspelning — texten är ömsom dikt, ömsom tv-manus, berättande prosa och referenser till olika video- och ljudverk. Jupiter kallar det textlabyrint. Det känns bekant, som att texten vill vara mer men fastnar på sidan.

Hammar, som är berättaren i verket och som porträtteras av Iodine Jupiter, har — genom att ”outsourca” delar av verket från dikterna till referenser som inte bara pekar mot världen utanför under dennes livstid men också innan och efter – velat, med dennes egna ord, skapa interaktivitet. Verket har också ett otal utskrivna inomverksliga sidreferenser — som för att ytterligare sluta verket i helhet eller galenskap.

Iodine Jupiter är magiker, poet och ljudkonstnär med sex böcker bakom sig, därtill musikskivor och radiopjäser. Fenomenet har varit verksamt sedan minst 1979 och kan väl anses vara en av Sveriges märkligaste outsiderkonstnärer — för att tala med medievetaren Ann Steiner som kategoriserat upp författarrollen utefter mängden kulturellt och socialt (ekonomiskt) kapital som den enstaka aktören besitter. Outsidern vinner sällan några priser och får heller inget brett erkännande men arbetar utifrån egna premisser och med en självständighet som är få förunnat. Konstnären har inte sällan ett lojalt följe och uppnår inte heller sällan en slags kultstatus. Iodine Jupiter är en av dessa.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Första gången jag stötte på Iodine Jupiter var genom den unglitterära tidskriften Serum — där jag också debuterade och sedan satt en kort stund i redaktionen. Men det egentliga intrycket, när jag runt millennieskiftet skulle vara konferencier åt en ung Anna Jörgensdotter och Jupiter själv (och passade på att läsa Leon Larsson-dikten Hatets sång till allmän förfäran), var det dova melodiösa i denne konstnärs uttryck och varelsens längd i relation till hans ödmjuka sätt. Bakom masken och satiren fanns en rar människa. Kanske behöver vi den balansen, om än inte den mellan debet och kredit.

En tjänstemans meditationer är ett verk som gör vad det själv vill, här finns en underton, samma dova rytm som maler oavbrutet — inte olikt den jag fann hos den unge Bruno K Öijer innan denne började låta som all annan svensk lyrik på 2010-talet. Men det här verket, textlabyrinten som Jupiter ritat, påminner om en slags biografi över kapitalets och kommersialismens förkämpar. Som en fantastisk och oroväckande inblick i de som påskyndar ekologins undergång med sin utvecklingshets.

Jupiters kritik mot köphetsen vägs möjligen, något subtilt, mot idén att utveckling är att själv kunna laga de verktyg vi använder. Är det en individualismens styrka som eftersträvas? Fjärran är byteshandel och specialisering — att jag kan köpa potatis med en dikt. Istället eftersträvas i samhället en uppsjö av John Wayne-figurer, förebilden död och begraven lyckligtvis, en självtillräcklig dimridå som egentligen inte kan någonting särskilt bra. Figurer som vill fortsätta att erövra naturen och kapitalisera på den. Det är som att ideologin som kritiseras är kvar i utvecklingsstadiet, utvecklingshetsen, hos det moderna — sisådär hundra år gammalt tankestoff framlyft av ideologer som löjeväckande döljer sig i ekonomer. Men kanske borde vi eftersträva ett visst mått av självständighet? All kunskap kanske inte behöver läggas ut på entreprenad?

Bokens Sten Hammar börjar emellertid sin bana som konsult och partishaman i Partiet. Ett parti med rötter i 1930-talets rasbiologi och med ett uttalat mål att konsumenterna bara ska erbjudas de allra bästa av produkter och matas med dessa och tvingas vilja handla och köpa mer i en nästan religiös iver. Eller vad sägs om uttalandet från Propagandaministern: ”Allmänbildning är nationalekonomiskt självmord” eller detta från en gammal nazist: ”Varje dikt ska bära sina egna kostnader”. Köpkraft är viktigast. Jobba mer. Se mer på tv. Svälj livsstilarna. Prenumerera på Netflix. Se 88 avsnitt på raken. Hela din kropp med mumiepulver och 30 silversmulor per liter vatten. Köp mer, köp 3 för 2, och underhåll ditt beroende av saker.

Kritiken är värdefull och Iodine Jupiter känns igen men ibland hoppas jag att Jupiter ska uppfinna något nytt, så att det inte är så förutsägbart att vända blad, för trots att det är en utmärkt satir så undrar jag om det verkligen håller i en hel bok. Det är kul en stund. Och jag är väldigt förtjust i allt. Men blir också lätt uttråkad. Kanske har jag också blivit lite slösinnad och borde säga upp mitt beroende av allt skit kapitalismen producerar med mig i åtanke. Eller så är det bara helt omöjligt att göra satir över de som själva är sin bästa satir.

The post Med humor som politiskt vapen first appeared on Opulens.

ÖGONBLICKSKONST. Varför är inte politisk konst så kul längre? David Zimmerman besöker en situationistisk utställning på Mjellby konstmuseum och funderar på den politiska konsten då och nu.

Känner även du att något saknas? Livets basala behov är uppfyllda – och ändå? Kanske beror det på att vår kreativitet är ekonomiskt förutbestämd. Att den storskaliga profitjakten gör dig, dina medmänniskor och dina ägodelar utbytbara i en cirkulation av varor, att bytesvärdet övertrumfar bruksvärdet! Ungefär så lyder åtminstone diagnosen enligt Guy Debords citatmaskin Skådespelssamhället från 1967: ”Första fasen i ekonomins herravälde över samhällslivet medförde ett uppenbart förfall från vara till hava i varje bestämning av mänskligt skapande. Den nuvarande fasen, där samhällslivet är fullständigt ockuperat av ekonomins samlade resultat, leder till en allmän förskjutning från hava till synas vara […].”

Det är 50 år sedan Debord och 68-vänstern protesterade mot konsumismens frammarsch, vilket känns rätt avlägset och naivt. Det tänker jag i alla fall då jag – i vår cyniska spekulationsvärld som tagit farsartade riktningar sedan dess – en dag står ensam vid en motorväg. Hård vind och loja fåglar över Hallands ödsliga fält, det tar ett tag innan jag hittar till Mjellby konstmuseum som dagens första besökare. Här, av alla ställen, har nämligen gjorts plats för Debords spöke. Utställningen Oenighet ger styrka – Bauhaus Situationiste 1960–1975 har visats i Kristianstad – eftersom det var i en stuga utanför Örkelljunga som allt hände – och nu hamnat här, utanför Halmstad.

Det är svårt att undvika tanken: Vad lära av Situationistiska internationalen idag? Debord bildade sin Marx-inspirerade grupp i Italien 1957. Man menade att den avancerade kapitalismen hade gjort konst, filosofi och politik ofarligt, till förutsägbara bytesrelationer mellan människor. Konsekvensen: det sociala livets tilltagande tomhet. I stället fordrades antikonstnärliga, antipolitiska och antifilosofiska terrorhandlingar. Civil olydnad och plötsliga situationer skulle rycka människorna ur deras depressiva sömn. Det första jag gör i utställningshallen är just att höra Guy Debords röst mässa i ett par hörlurar om ”ögonblickets fulla komplexitet” och ”betydelsen av en värld utan betydelse”.

Men sedan får den franske gurun ge plats åt Asger Jorn och Jørgen Nash, konstnärsbröderna som – får jag lära mig – bröt sig ut och placerade sig i Örkeljunga. De ansåg att de andra situationisterna gjorde konsten alltför instrumentell och osjälvständig. Härifrån utgick sedan omtalade ”attentat” som halshuggningen av av den lilla sjöjungfrun på Langelinie 1964; en visselpipskonsert som störde Danmarks folketing 1972; ett improviserat karnevaltåg som ockuperade gatorna i Köpenhamn eller Mette Aares performance där hon kamouflerade sig till ko. Lokalen är proppfull av videor, expressionistiska målningar, planscher, lekfulla skulpturer. Det mesta oförutsägbart, och, får jag tillstå, förvånande vitalt.

Så pass att jag undrar: Varför är inte politisk konst så kul längre? Det som utmärker en del omtalade politiska verk av i dag, säg Vilks teckningar eller vissa Ohlson Wallin-fotografier, är knappast bristen på situationer, utan snarare bristen på det oförutsägbaras intensitet. Plötsligt känns flera samtida politiska verk som färdigskrivna replikskiften. För de dansk-skånska situationisterna handlade konsten om att öppna ögonblickets komplexitet bortom rotade sociala relationer snarare än att förädla dessa till konst.

Visst, i lokalen på det halländska fältet har situationerna ändå glasats in till kuriösa objekt utan större politisk verkan. Men en riktningslös glöd lämnas kvar i mig när jag går därifrån. En påminnelse om att 68-rörelsens jubileumsår ger anledning att åter ställa Jorns och Nashs frågor om konstens roll och autonomi, något som många redan gör. Sverigeaktuella Pussy Riot har kallats nysituationistiska. Elis Burraus nya roman Karismasamhället har paradoxala situationistiska ansatser från en ny position och tid. En tid som inte ser en återvändo till 68-rörelsernas entusiasm, men som hungrar efter det där något: ett brott som väcker oss ur det förutbestämda.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Konstnärlig terror i Halland first appeared on Opulens.

LIVS- OCH DÖDSTÄDNING. Dagens konsumtionssamhälle styrs av att vi ständigt köper nytt, även om det förpackas i läcker minimalism, skriver Erik Cardelús, som efterlyser en intelligentare konsumtionskritik.

Less is more – så brukar dagens minimalistiska konsumtionstrend sammanfattas. Trenden som dominerat så länge att vi har svårt att tänka annorlunda, inte minst inom den skandinaviska estetiken. Trenden som visar sig på varje lägenhetsvisning och i varje inredningskatalog – rena, vita och fräscha rum, nästan helt utan prylar och med öppna ytor.

Enligt denna trend ska våra hem se ut som boutique-hotell från någon hipp metropol snarare än miljöer där vi lever och umgås, donar och sätter spår. Det ska vara rent, sparsmakat och bortplockat. Ingen bråte, utan fri sikt och smartsnygga konturer.

En bok som tar höjd för denna minimalistiska livsstil är nyutkomna Hejdå saker av japanen Fumio Sasaki. Framställningen börjar som så ofta i det personliga tillkortakommandet och lyfter mot ljuset och de minimalistiska höjderna.

Handlingen är enkel: Fumio Sasaki är en karriärjagande man som arbetar för mycket, äter för mycket och dricker för mycket öl. Däremellan köper han onödiga saker. Överviktig och trött genomlever han dagarna på jobbet och i sitt belamrade hem. Men en dag kommer vändningen – insikten och beslutet att skala ner och städa rent. Det minimalistiska ljuset har tänts.

Med denna sedelärande berättelse rullar sedan boken på. Den värsta lasten som Fumio Sasaki gör sig av med är boktravarna. Böckerna ligger där och samlar damm, blir aldrig lästa och måste bort för att skapa rena och klara linjer. Han får ett så renskalat hem att han kan packa ihop och ge sig iväg på blott 40 minuter.

Boken avslutas som sig bör med ett antal punktlistor. För vem vill inte göra sig till effektivitetens vän? Exempelvis ges ”Femtiofem tips som hjälper er att ta farväl av era saker”. Därefter kommer ”Ytterligare femton steg att nå nästa nivå i er resa mot minimalism”.

En variant på samma tema ges i boken Dödstädning – ingen sorglig historia av Margareta Magnusson. Boken utkom under fjolåret och redan har översatts till flera språk. Budskapet: vi behöver städa rent innan vi går bort för att inte ligga omgivningen och anhöriga till last. Att dödstäda är inte sorgligt, utan handlar om omtanke och respekt, vilket inte minst signaleras i den engelska titeln The Gentle Art of Swedish Death Cleaning.

Även här möts vi av den personliga rösten, berättelser och dilemman hos en som själv dödstädat åt nära och kära. Poängen är att man ska städa upp efter sig själv innan det är för sent – att man ska göra rätt för sig, för att låna Skatteverkets devis. Tipset, oavsett om det handlar om andras dödsbo eller det egna, är att börja med det osentimentala, alltså saker som man inte fastnar i och som framkallar en massa onödiga känslor. Sedan arbetar man sig fram till det renstädade slutet; sopar undan avtrycken och gör rummen rena och skinande igen.

Minimalism, feng-shui, dödstädning eller bara ordning och reda – kärt barn har många namn. Alltsedan människan satte sin fot på planeten och började samla på sig prylar lär det ha funnits ett behov av att sortera, städa och strukturera. Men vad betyder det i samtidens ljus, i en tid då den globala kapitalismen drivs av ständig tillväxt samtidigt som planeten bågnar under trycket av all överproduktion och allt överflöd?

Givetvis är det fint och respektfullt att både livs- och dödstäda, för stök och oreda uppskattas sällan. Ett rum ska lämnas som man själv vill finna det, sägs det. Dessutom driver ju minimalismen och städningen upp priset på vårt boende, vilket inte minst bekräftas av alla ljusa, fräscha och sparsmakat möblerade objekt som bjuds ut hos bostadsmäklarna. Och vem vill inte bo attraktivt, med ett stigande marknadspris och ett ökande antal sociala poäng? Vem vill inte ha det ljust och fräscht? Vem vill inte vara en väldesignad vinnare?

Samtidigt behövs mer balans mellan etik och estetik, mellan behov och begär. För dagens konsumtionssamhälle styrs ju av att vi ständigt köper nytt, även om det förpackas i läcker minimalism, nedskalade hem, ljusa utvilade ansikten och vältränade kroppar.

Enkelt uttryckt: varje inköpt pryl har ett värde och utgör en ekologisk belastning, oavsett om den bevaras eller städas bort, präglas av ful- eller findesign. Minimalismen löser inte problemet med överproduktion och överkonsumtion, utan förser den med en mer aptitlig förpackning. Köksrenoveringar blir inte mindre konsumistiska bara för att de görs stilrent. Även en ekologisk vara kräver transport och lagerhållning, vilket tär på klimatet.

Här utgör dagens delningsekonomi en viktig motvikt tillsammans med en mer konsumtionskritisk livsstil och en skopa sunt förnuft. Återvinn, ät upp maten och ha kul på nära håll snarare än på andra sidan jordklotet, tips som står att finna i en av den senaste tidens alla böcker om hållbarhet, nämligen Catarina Rolfsdotter-Janssons Handbok för en hållbar människa. Ta hand om dig och planeten samtidigt (2018).

Därtill kan man med fördel ställa några kritiska frågor inför varje köp. Behövs verkligen den här varan? Är det värt att producera eller konsumera den? Som bekant talas det mycket om etik och hållbarhetsfrågor bland dagens producenter, inte minst bland storföretag som vill bli förknippade med hållbarhet snarare än så kallad fulkapitalism eller fulkonsumism. I vilken mån detta är ett kommersiellt spel för galleriet eller uppriktigt menat kan variera. Att ett stort tyskt bilföretag nyligen fuskat med sina utsläppsmätare i stor skala och ett känt svenskt klädföretag bränt överproducerade varor i smyg, trots en hög hållbarhetsprofil, pekar på att det återstår mycket att göra. Och vad som händer på fjärran marknader, exempelvis den i Kina, vet vi sällan, särskilt inte när näthandeln skjuter i höjden och köpbesluten ofta går via ett musklick.

Kruxet är ändå att varken konsumenten eller producenten på egen hand kan lösa den här gordiska knuten, alltså att hitta en fungerande balans mellan begär och behov. För varken den så kallade konsumentmakten eller ansvarsfulla företag kan agera på egen hand, allra minst i dagens komplexa och svåröverblickbara globalkapitalism.

I stället behövs det en hållbar balans där både individ och kollektiv, konsument och producent strävar åt samma håll. En balans där varje ny generation gärna får överta dödstädade och minimalistiska rum, men ännu hellre vandra runt på en beboelig planet.

The post Den minimalistiska trenden är falsk konsumtionskritik first appeared on Opulens.