KONST. Den framstående tyske konstnären Georg Baselitz är död. Jesper Nordström reflekterar över ett konstnärskap präglat av yra, kraft och must och i otakt med tiden.

Den store tyske neoexpressionisten Georg Baselitz dog 88 år gammal på valborgmässoafton. Således en dag före förstamaj. Att han dog just då är en fruktbar ingång till att ringa in vem han var. Valborg; de stora känslornas dag. Våren, backanalen, ljuset. Men också: fyllan, gråten, den tyngsta dagen för psykakuten jämte julafton. Baselitz flyttade från Östtyskland 1957, alltmer trött på det bigott fyrkantigt politiska som även drabbade Bertolt Brecht. Programmatisk plakatmässig politik? Nej tack!

Så Baselitz dog symboliskt nog en dag före förstamaj. Hans bilder präglas mindre av disciplin och desto mer av yra kraft och must. Och kan därmed associeras med den sorts vänster som i sin utlevande primitivism just är valborg mer än disciplinerade parader med flaggor. Men vad är egentligen politik? En parallell ur musikens värld; ofta känner jag att stökig fusionjazz från 70-talet kan vara väl så mycket ”nu skakar vi lite på samhällsstrukturerna” som nåt proggband från samma decennium som utgår från tre ackord och fyra Marx-citat. Ja hellre stökigt valborgsfirande än stelt demonstrationståg.

Det bör inte heller smusslas undan att Baselitz, diplomatiskt uttryckt, inte var så smidig i genusvetenskapligt avseende. Han var ett typiskt manligt konstnärsgeni och ibland drog han i gång sin motorsåg och svepte ihop en ruffig träskulptur. Allt detta gör honom till en konstnär som framstod som helt anakronistisk i vår sterila influencervärld. Baselitz var en konstnär som var skrovlig på så många olika plan. Inget han skapade passar som ”cool bild” i din mobil. Nej, Baselitz gjorde konst som skall ses och upplevas i den fysiska verkligheten.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå Georg Baselitz död first appeared on Opulens.

KONSTRUNDA. Under den pågående Konstrundan i Nordvästra Skåne är Ulf Eklund en av de deltagande konstnärerna. Jesper Nordström fascineras av ett konstnärskap som kombinerar en kärv blick med värme.

Konstrundan Nordvästra Skåne. 3-12 april 2026. Ulf Eklund. Ringvägen 69, Viken. Måleri, grafik, teckning.

Ulf Eklund i Viken, Höganäs är lite som om en Otto Dix och George Grosz hade tagit en omväg via nordvästra Skåne med sina ljusa lite ”torrt genomblåsta” landskap, muttrat över samtiden – och sedan fortsatt jobba. Fast Ulf Eklund gör det på sitt eget sätt. För det här är inte konst som är retro eller pastisch. Det är mer som att Eklund plockar upp den där gamla, obekväma blicken på samhället och riktar den rakt mot vår egen tid.

Hans bilder slår an direkt. Lite skeva, lite obehagliga, ofta rätt roliga – men det är den där sortens skratt som fastnar i halsen. Figurerna stirrar, lufsar runt, gör märkliga saker. Man fattar ganska snabbt att det inte handlar om realism utan om något annat: en slags överdriven sanning. Typ “så här ser vi ut egentligen”, fast utan filter.

Ulf Eklunds parallellvärld

Och så är det en grej som återkommer, som man inte riktigt kan släppa när man väl sett den: vissa figurer ser ut som en sorglig version av Adolf Hitler. Inte som en direkt avbildning, utan mer som ett eko – en slags parallellfigur. Som om vi tittar in i ett alternativt universum, en annan tidslinje där saker gick lite annorlunda redan kring det tyska riksdagsvalet 1933. Inte nödvändigtvis ”bättre”, men annorlunda på ett sätt som gör allt mer skevt än storslaget.

Det är nästan som en sorts lågmäld, märklig ”steampunk-variant” av Tredje riket – inte med glänsande maskiner och hjältemod, utan med rost, trötthet och människor som mest verkar ha hamnat fel. Uniformerna sitter lite snett, kropparna ser slitna ut, blickarna är inte triumferande utan tomma eller förvirrade. Det är som om maktens estetik finns kvar, men innehållet har runnit ur den. Kvar blir något sorgligt, nästan patetiskt – och just därför ganska obehagligt.

Det där greppet gör mycket. För det blir inte bara historia eller referens, utan något som sipprar in i nuet. Man börjar tänka: vad är det egentligen vi upprepar, fast i annan form? Vad är det som fortfarande finns kvar i oss, men i mer vardagliga, mindre dramatiska versioner?

Mörk humor

Och humorn är om inte svart så brunmurrigt svettig. Inte charmig, inte inställsam. Snarare konstaterande: ”Jaha, där sitter vi allihop fast som en schimpans med en smartphone”. Den typen av bild som först känns absurd och sedan, tyvärr, ganska rimlig. Eklund har en förmåga att hitta de där enkla, nästan dumma motiven som ändå prickar helt rätt.

Det finns också något fint i att han jobbar med torrnål, lite i släktskap med Käthe Kollwitz. Det är ett rätt krävande, pilligt hantverk egentligen – inget man slänger ihop. Men paradoxen är att det ger en känsla av skörhet, som om linjerna nästan darrar. Det passar motivvärlden perfekt: allt ser ut att kunna spricka när som helst. Mycket jobb, mycket darr.

Ulf Eklund kör sitt eget race

Och trots att det är satir så är det inte bara ”kolla vilka idioter vi är”. Det finns något mer där, någon slags sned empati. Figurerna är inte bara offer eller skurkar – de är mer som vi. Lite vilse, lite komiska. Det gör att bilderna inte bara slår an, de hänger kvar också.

Ulf Eklund framstår som en sådan där konstnär som inte bryr sig så mycket om vad som är trendigt eller rätt just nu. Han kör sitt race. Lite som en gammal skön geezer som sett det mesta och inte orkar linda in saker längre. Och kanske är det just därför det funkar – det är rakt, ärligt och ganska svårt att värja sig mot.

Som en sista känsla som dröjer kvar: Ulf Eklund är lite som den där charmigt syrliga morfarn som muttrar vid köksbordet, himlar med ögonen åt världen och drar en aning för vassa skämt – men som innerst inne vill väl. En som kanske inte säger det rakt ut, men som ändå, i smyg, vill fylla fickorna på sina barnbarn med allt godis som finns. Det finns något i hans bilder som kommer från just den platsen: en blandning av kärv blick och värme. Som om allt det där skeva, mörka och absurda egentligen bottnar i en vilja att säga: ”det kunde vara annorlunda, det kunde vara bättre, och den världen glöder igenom i den jordiga koloriten”.

The post Ulf Eklund kombinerar kärvhet med värme first appeared on Opulens.

IMPRESSIONISMEN. ”Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ’paradisiska’ nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet.” Carsten Palmer Schale ger en konsthistorisk introduktion till impressionismen.

Impressionismen – en kort introduktion

Glittrande glimtar av ögonblick. Den oss undflyende tidens kärna. Joie de vivre. Allt detta flimrande fram inom måleriet för cirka 150 år sedan. Impressionismen.

Begrunda något av exempelvis Monet och Renoir sida vid sida med några av de stora fransmännen från decennierna innan – exempelvis Courbet eller Millet. Skillnaderna är slående! De förstnämndas verk framstår – jämförelsevis – som mer eller mindre halvfärdiga skisser, och fyllda av ljus. De sistnämnda är av ett mer klassiskt, fullbordat slag. Som om de, vilket också var fallet, målats i ateljéer i motsats till impressionisternas utomhusmåleri, präglat av snabbhet och försök att fånga det skimrande nuet.

Och precis detta är typiskt för hela den impressionistiska rörelsen. Ljuset som strilade genom lövverket; känslan av ett just då; verklig eller skenbar improvisation på grund av brådska; det ständigt föränderliga. På dukarna hastigt nedkastade färger, som dessutom ej sällan låg nära varandra, och därför förstärktes.

Det goda livets njutningar och glädje. Ja. Men många konstnärer hade redan tidigare sysslat med att gestalta detta, till exempel holländarna på 1600-talet (med sina stilleben och fylliga kvinnor). Men få, eller inga, skänker oss som impressionisterna en starkare känsla av just ögonblickets tillfällighet; tillfället då deras hustrur och barn är samman i den soldränkta grönskan. Då unga flickor och deras kavaljerer lever ut på utvärdshusen vid Seine; ögonblicket, glimten, då kanotisterna äter sin läckra frukost och håller om sina kvinnor medan solljuset fläckar borddukarna och dem själva.

Men blink! Så är ljuset borta. Som de själva och blommorna i trädgården. Impressionisterna tycks vilja påminna oss om just det ”paradisiska” nuet. Charm, ljus, glädje, påtaglighet. Som i dag uppskattas något alldeles extremt. Ändå hade impressionisterna svårare än de flesta att ”slå igenom”. Motståndet var stenhårt. Hur kunde det bli eller vara så?

De första impressionisterna

Vi förflyttar oss till sommaren 1869. Då stod Auguste Renoir och Claude Monet axel mot axel och målade av samma motiv: ett utvärdshus vid floden Seine, där folk badade, dansade och roade sig på det hela taget. Just där och då gick det egentliga startskottet för impressionismen. Två unga konstnärer fångade ljusflimret, färgfläckarna, vattnet och de badande. Antydda, skisserade. Publiken blev frustrerad och närmast aggressiv. Ja, de förstod inte de ”färdiga verken”, som Monet och Renoir hävdade att det handlade om. Renoirs version finns i Stockholm, Monets i USA. Jag har nog sett merparten.

1870 utbröt det tysk-franska kriget. Monet flydde till England. Där han på National Gallery fick syn på William Turner! Turners dimmor, hav, soluppgångar, atmosfärer, syner, visioner. För Monet var det en uppenbarelse, och Turner blev impressionisternas andlige förebild. På hemvägen målade Monet själv i Le Havres hamn något han kallade – ”Impression – en soluppgång”. Vilket gav hela impressionismen dess namn och gjorde Monet till dess centralgestalt. Impressionism blev i början ett skällsord bland kritikerna – men senare ett adelsmärke.

Monet. Men vilka var då de andra? Ja, Renoir har vi ju redan berört en smula. Från början var han en fattig porslinsmålare från Limoges. Men han var också en man, som i hela sitt liv älskade sensuella kvinnor, livaktiga barn och vackra ting. Och han fortsatte att måla i hela sitt liv. Även när gikten blev så svår att man fick binda fast penslarna vid hans händer. Kanske blev han impressionismens mest älskade målare! Han som sa, att han aldrig börjat måla om det inte funnits kvinnliga bröstvårtor.

Monet, som sagt. ”Urimpressionisten”. Älskaren av hav, klippor, trädgårdar (särskilt den egna i Giverny utanför Paris), ljusflimret och blommorna, barnen, hustrun Camille. Det var också Monet som i en berömd svit målade katedralen i Rouen från gryning till skymning.

Manet. Förmögen aristokrat. Skaparen av den mer än berömda ”Frukost i det gröna”, som gjorde skandal på Salongen redan 1863. Den geniale porträttmålaren och den svarta färgens mästare. Som väl noga räknat inte var genuin ”impressionist”. Han målade för övrigt även andra ”skandalporträtt” (exempelvis av Olympia, Zola och Clemenceau). Beundrad av Zorn, som sannerligen inte var lättflirtad, och som skänkte ”Päronskalaren” till Nationalmuseum. Manet var stramare, mer svärtad och mer klassisk – kanske – än de andra impressionisterna.

Berthe Morisot, däremot, den enda kvinnan i församlingen, och gift med Monets bror, var i allra högsta grad en tvättäkta impressionist. Måhända den finaste koloristen. Hon älskade att måla sin dotter och man i trädgården, Seine, små byar.

Sisley. Engelsmannen som levde nästan hela sitt liv i Frankrike. Besatt av soldränkta flodlandskap. Dog lika fattig som han levat. I dag vore han miljardär.

Pissaro. Den vitskäggiga manligheten personifierad, som levde bland bönder på landet och som den ende i kretsen var socialt engagerad. Han blev mer och mer fascinerad av pointillismen, med förgrundsfigurer som Seurat och Signac. Pointillismen, eller ”prickmåleriet” vinnlade sig om att lägga små prickar av besläktade färger nära varandra, som så att säga förstärkte det impressionistiska ljusflimret. 

Degas. Rik. Älskare av dansöser och kapplöpningshästar. Målade och tecknade oavbrutet för att fånga ögonblicket. Han målade inte bara dansöser – även om de målningarna måhända är de mest kända – utan också kvinnor i vardagssituationer (som badar, tvättar, stryker).

Impressionisterna var alltså en blandad skara, men med gemensamma intressen: färgen, ljuset, glittret, rörelsen. Begabbade av samtiden, världsberömda i dag. Kritikerna menade att de inte målade av verkligheten, och att färgerna inte heller stämde. Zola betonade verkligheten sedd genom ett temperament.

Impressionisterna, olika – men lika

Olika – men lika. Men något manifest eller program presenterade de aldrig. Snarare var de intuitiva och vägledda av ögats tillfälliga uppenbarelser. I någon mån kan man förresten säga, med undantag för Pissaro, att de uttryckte en viss ytlighet. Och formen, eller kompositionen, var inte deras starkaste sida. Detta noterades bland annat av Cézanne, som snart lämnade dem, eftersom han hade helt andra krav än impressionisterna på motivets uppbyggnad. Han närmar sig stegvis åter en ny tids konst: kubismen och den abstrakta konsten. Picasso lärde sig mycket av Cézanne, som alltså själv hade ett ursprung i impressionismen.

Om konstens utveckling mellan – låt oss säga – 1870 – till 1930-talet finns med andra ord mycket att säga. Mycket. Men detta förtar inte impressionismens storhet.

Impressionismen som konstströmning hade sin mest intensiva och definierade period under ungefär ett par decennier. Om man tittar på de berömda impressionistutställningarna, som startade med premiären 1874 och fortsatte med flera utställningar fram till cirka 1886, kan man säga att den ”rena” impressionismen var aktiv i ungefär 12 år. Samtidigt är det vanligt att konsthistoriker räknar med att själva rörelsens utveckling – från de tidiga försöken och experimenten kring 1870 till att den övergått i andra stilar (såsom postimpressionism) i början av 1900-talet – sträckte sig över cirka 20 år. På så sätt var den grundläggande stilen hos impressionismen mest framträdande under mitten av 1800-talet, med en varaktighet på ungefär två decennier, även om dess inflytande fortsatte långt efteråt.

Det här visar hur en relativt kort period av intensivt skapande och innovation kan lämna ett djupt och bestående avtryck i konsthistorien.

Matisse och impressionismen

Henri Matisse hade en intressant relation till impressionismen. Han exponerades tidigt för impressionistiska idéer – bland annat genom sina studier i Paris där han kom i kontakt med verk av målarna som fokuserade på att fånga ljusets och ögonblickets flyktiga effekter – men han lärde sig snabbt att gå bortom den rena återspeglingen av naturens skiftningar. I stället blev färgens rena intensitet och den dekorativa, ofta förenklade, gestaltningen centrala inslag i hans konst. Genom att använda starka, nästan överdådiga färger lyckades han uttrycka en inre emotionell verklighet som skiljde sig från den mer direkta naturtroheten i impressionismen. Det är alltså så att medan impressionismen erbjöd en grund att stå på, utvecklade Matisse en egen konstnärlig vision som senare kom att bli en hörnsten i fauvismen – en rörelse där den känsloladdade, abstraherade färganvändningen var av central betydelse.

Om vi inbäddar impressionismens arv i en vidare historisk linje spelar postimpressionisterna en central roll. Konstnärer som Paul Cézanne, Vincent van Gogh, Georges Seurat och Paul Gauguin tog de impressionistiska idéerna om ljus och färg och byggde vidare på dem genom att introducera nya sätt att tänka kring komposition, form och djup. Dessa konstnärer ville inte bara fånga det flyktiga ögonblicket, utan de sökte även en djupare struktur och en ny tolkning av verkligheten – något som banade väg för modernismens och abstraktionens utveckling.

Fauvismen

När det gäller vidareförandet av det Matisse initierade, blev fauvismen det huvudsakliga blomstrande uttrycksmedlet. Här ser vi att konstnärer som André Derain och Maurice de Vlaminck tog Matisses experimentella sätt att använda färg och form och förde det ytterligare in i en radikalt ny riktning. Medan Matisse själv experimenterade med att bryta ned naturen till sina mest centrala känslotoner och former, byggde dessa samtida konstnärer vidare på idén om att färgens uttryckskraft kunde stå för sig själv – fri från traditionella regler om djup och realism. På så sätt kan vi se en tydlig linje från de impressionistiska idéerna, via Matisses nyskapande vision, vidare in i modernismens och de abstrakta konstnärernas universum.

Eller via Matisse själv. Om vi tänker på Matisse – en mästare när det gäller färgens, linjens och formens poesi – skulle jag säga att han står någonstans mitt emellan den djupemotionella, ofta med dysterhet laddade uttrycksfullheten hos Munch och den drömlika, fria, nästan revolterande tankevärlden hos surrealismen.

Munch gav oss konst som var en intensiv spegling av den mänskliga själen – den existerande smärtan och den nästan outhärdliga känslan av existentiell ångest. Hans verk, där ”Skriet” är den kanske mest kända, fungerar som ett fotografi av en inre storm och ibland mörka sanningar. Den atmosfär han förmedlade lade grunden för en rad emotionellt laddade konstarter, där individens inre liv blev det centrala temat.

Å andra sidan har vi surrealismen som ville riva ner de logiska strukturerna och ge plats åt det irrationella, det undermedvetnas gåtfulla landskap. Här tas betraktaren med på en resa där drömmar blandas med verklighet, och där symbolerna dansar fritt utan att nödvändigtvis förklara sig själva. Surrealistiska verk av till exempel Dalí och Magritte spelar med absurditeter, oväntade associationer och en känsla av att världen kan vara mycket mer än vad den vid första anblicken tycks vara.

I Matisses fall handlar det om att skapa en harmoni där färg och form lyfter livets positiva aspekter. Med en betoning på en dekorativ, nästan poetisk känsla, använde han färgens intensitet för att kommunicera en fest av liv och skönhet – en estetik som inte drunknar i den melankoli som kännetecknar Munch, och som inte heller helt släpper loss de irrationella krafter som surrealismen hyllar.

I Matisses målningar, exempelvis i den resa man kan följa genom verk som ”Marockanskt landskap”, är det snarare en kärlek till det visuella, det omedelbara och det harmoniska som står i centrum. Det är en inbjudan till betraktaren att möta världen med nyfikenhet och värme, utan att behöva konfronteras med livets tyngsta sorger eller de absurda vridningarna av verkligheten.

Så kan man säga att Matisse utgör en bro mellan den råa, känslomässiga intensitet som Munch förmedlar och den drömska frihet som surrealismen erbjuder. Matisse möter det mänskliga i sin fulla glans och smärta genom färgens och formens språk, och skapar en konstnärlig värld där livets skönhet blir ett sätt att både förstå och försköna verkligheten.

The post Impressionisternas glittrande glimtar av nuet first appeared on Opulens.

VÄNSTERHÄNTHET. Maria Johansson reflekterar över möjliga samband mellan vänsterhänthet och kreativitet. Stämmer det att alla stora konstnärer är vänsterhänta?

Något fler män än kvinnor är vänsterhänta, tillsammans utgör vi drygt 10 procent av befolkningen i Sverige. Det är ungefär detsamma världen över. Men i Japan är endast 4,7 procent vänsterhänta och i Kina så få som 3,5 procent. Nederländerna toppar med 13,5 procent. Bland aporna är fördelningen 50/50.

Av någon anledning är större delen av kängurur vänsterhänta/fotade, enligt forskningsrön i tidskriften Current Biology. Vilda kängurur i Australien och Tasmanien ”visade en naturlig preferens för sin vänsterhand.”

Stämmer det att alla stora konstnärer är vänsterhänta?

Men stämmer det som jag hört så länge jag kan minnas, nämligen att alla stora konstnärer är vänsterhänta?

Den högra hjärnhalvan arbetar med rumsuppfattning, intuition och melodier. Höger hjärnhalva är hos vänsterhänta större än genomsnittet och oftast den halva som styr.

Vänsterhänta påstås också ofta ha större hjärnbark som underlättar informationsflödet. En snabbare uppkoppling, på dataspråk.

Forskarna Rakhmanov och Dane har kommit fram till att vänsterhänta har ett bättre minne och en större förmåga att minnas rumslighet.

Enligt amerikansk forskning (Illinois Research Consortium) kan vänsterhänta se fler möjliga lösningar på ett problem.

Dessa forskare i USA menar också att höger- och vänsterhänta har olika sätt att ta sig an problem. Högerhänta bryter ner problemet en bit i taget medan vänsterhänta väljer att söka efter en helhetslösning.

Såväl öppenhet som att vara tävlingsinriktad och konfrontativ följer med att vara vänsterhänt. Vänsterhänta påstås också vara mer benägna att ta risker och tänka innovativt. Alla dessa egenskaper bör väl vara bra att besitta i konstnärliga yrken?

Fördomar om vänsterhänthet

Förr trodde man att vänsterhänta stod i förbund med djävulen, som också ansågs vara vänsterhänt. Att vakna på fel sida är att vakna på vänster sida. Att göra nåt med vänsterhanden är att göra något slarvigt. Vänstra, vänsterprassel, vänsterknäck, nästan allt dåligt tycks förknippat med vänster.

Det latinska ordet för vänster är olycksbådande, det betyder också otur, ond och misstänksam. Det engelska ordet ”left” kommer från engelskans svag och nedbruten, medan ordet ”right” är rätt. Sinistrofobi är rädslan för vänsterhänthet eller saker på vänster sida. Att vara någons högra hand är bara positivt. Man blir förvånad över hur polariserad uppfattningen är.

Två slags vänsterhänthet

Det finns två olika sorters vänsterhänta, naturligt vänsterhänta, ett anlag som ofta ärvs (25 procent), och patologiskt vänsterhänta. Den senare varianten är enligt forskningen en tidig hjärnskada som uppkommit av för mycket testosteron i livmodern och kan leda till inlärningssvårigheter.

Eftersom vänsterhänta gärna vill spegelvända saker och ting ser de saker annorlunda. Då skulle den äldre diaboliska uppfattningen av vänsterhänta kunna ha sitt ursprung i att tänka annorlunda. Som konstnär är det ju bra att vara originell, så att tänka annorlunda kan också vara en fördel för konstnärer.

Ju mer jag läser desto mer övertygad blir jag om att det ligger något i den gamla uppfattningen om att de mest framstående konstnärerna är vänsterhänta. Om hjärnan har ett större fokus på intuition, alternativa lösningar, rumslighet och melodier borde den ju ha goda förutsättningar att utveckla dessa områden.

Min vänsterhänthet

Men vänta, stämmer verkligen detta? Det är oftast min spontana reaktion när jag ställs inför något. Har alltid varit lite motvalls. Så till den grad att jag började undra om det är något fel på mig. Så jag kontaktade psykolog och bad om att få testa mig för någon bokstavskombination. En lätt adhd-diagnos skulle vara en helt acceptabel förklaring. Men adhd har jag inte, inte ens en klinisk depression kunde diagnostiseras. Däremot menade de att jag lider av sorg.

Då jag tror på epigenetik tänker jag mig att det delvis är nedärvt, både min mormorsmor och mormor tampades med traumatiska förluster som påverkade deras personligheter och beteenden. En del av svaret kan jag kanske hitta där. Men efter att ha läst om vänsterhänta började jag i stället fundera över om inte det kan vara min vänsterhänthet som är orsaken.

Som barn minns jag svårigheter förknippade med att vara vänsterhänt. Jag hade till exempel svårt att lära mig klockan. För mig hade det varit lättare om klockan gick motsols, antagligen för att min hjärna ville vända på det självklara i att allt rör sig medsols.

Så hur vänsterhänta läser av och interagerar skiljer sig från högerhänta.

I skolan var sidan på min vänstra hand alltid gråsvart av blyerts eftersom jag drog handen efter i mina anteckningar, och jag skämdes över att mina skrivböcker blev kladdiga.

Men jag minns också positiva upplevelser. Jag blev i 10-årsåldern glatt överraskad när jag upptäckte att jag kunde skriva spegelvänt.

Jag har numera förstått varför jag gärna vill ställa mig på vänster sida i till exempel rulltrappan. Det är för att jag vill stödja mig på min starka hand som är vänster. Och att jag då blir ett problem i det naturliga flödet där man för att underlätta för förbipasserande unisont ska stå på höger sida.

Så mot min vilja ställer jag mig numera på höger sida. Ett visst mått av konformism krävs. Vänsterhänta är inte bara vänsterhänta, de har också en vänster sida, öra och öga. Så hur vänsterhänta läser av och interagerar skiljer sig från högerhänta.

Fördelar för högerhänta

Fördelarna med att vara högerhänt är framför allt språket. Språket kräver finmotorik och styr förmågan att formulera sig, allt detta finns i vänster hjärnhalva som dominerar hos högerhänta. Språket har angivits som en möjlig förklaring till att högerhänthet dominerar. Att vänsterhänta har något kortare livslängd kan delvis förklaras med att de oftare råkar ut för olycksfall. Allt i vardagen är ju anpassat till högerhänta.

Framstående vänsterhänta begåvningar

Det finns en lång lista över vänsterhänta storheter; Michelangelo, Leonardo da Vinci, Beethoven, van Gogh, Picasso, M C Escher, Albert Einstein, Churchill, Chaplin, Marilyn Monroe, Jimi Hendrix, Bob Dylan, Paul McCartney är exempel på vänsterhänta.

Så även Bill Gates och tennisspelarna John McEnroe och Jimmy Connors.

Självklart finns det storheter som inte är vänsterhänta, eller högerhänta med stark intuition, men den generella uppfattningen inom forskningen är att andelen vänsterhänta bland konstnärer är större än de 10 procent som utgör den totala andelen vänsterhänta i befolkningen.

Även författaren Lewis Carroll var vänsterhänt. Det sägs att det var hans vänsterhänthet som inspirerade honom till ”Alice i spegellandet” där allting är upp och nervänt, bakvänt eller spegelvänt. Det skulle vara intressant att få veta om höger- och vänsterhänta upplever den boken på olika vis.

Bland Amerikas presidenter finns det många vänsterhänta. Harry S Truman, Barack Obama, Ronald Reagan, Bill Clinton och George Bush exempelvis.

Av fjorton presidenter (sedan 1929) har sju varit vänsterhänta, berättar Simon Kyaga, överläkare i psykiatri på Karolinska universitetssjukhuset. Det är en tydlig överrepresentation.

Kyaga berättar också att Donald Trump öppet har hånat Barack Obama för hans vänsterhänthet. Men en del forskare menar att det finns belägg för att antalet vänsterhänta ökar generellt. Så kanske är hela världen långsiktigt på väg att bli mer kreativ och konstnärlig?

The post Finns det samband mellan vänsterhänthet och kreativitet? first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Deras inre världar frångick tidens konventioner. Det är förmodligen också därför de väcker intresse än idag,” skriver Anne Edelstam som besökt en aktuell utställning med verk av Carl Fredrik Hill och Lars Hertervig.

Hertervig – Hill. Dröm och verklighet.
Utställningen pågår t o m den 26 januari 2025
Prins Eugens Waldemarsudde
Djurgården, Stockholm

Hertervig- och Hillutställningen på Waldemarsudde, på Djurgården i Stockholm, åskådliggör dessa två skandinaviska konstnärer ur en säregen synvinkel. Utställningens titel ”Hertervig – Hill, dröm och verklighet” beskriver tydligt det övergripande temat. Det unika är att drömmarna, eller sjukdomstillstånden, får en egen plats inom ramen för konsten. De verk som tillkom under sjukdomsperioderna framstår som en gedigen del av deras karriärer. Verken speglar en tid då de blev friare än förut.

För många svenskar är Carl Fredrik Hill (1849 – 1911) ett välkänt namn. Han har ställts ut i Sverige samt internationellt och har beundrats av många genom åren.

Däremot är den norske konstnären Lars Hertervig (1830 – 1902) förmodligen tämligen okänd för den svenska publiken. Det är därför glädjande att det nu ges möjlighet att upptäcka denne konstnär från vårt grannland.

Utställningen är uppbyggd på ett tematiskt vis och börjar bakifrån, det vill säga med konstnärernas senare verk, från deras tid på mentalsjukhus. Kuratorerna menar med detta val av upplägg att Hertervig och Hill då var friare att utöva sina respektive konstnärskap och således var intressantare eller, om man så vill, mer genuina.

Hills karakteristiska, delvis väldigt mörka och skrämmande, men i vissa fall även rätt humoristiska verk känns igen.

Hans ibland groteska fantasifigurer och djurskildringar kan leda tankarna till barnteckningar. Schizofrenin, som läkarna menade att han led av, ger dem ett utopiskt skimmer.

Blyertsteckningarna finner jag mer tilltalande än de som ritats med krita. Man skönjer i teckningarna hans finess och gedigna utbildning.

Kväkarsonen Lars Hertervig sägs ha lidit av ”melankoli” – eller kanske med ett modernare ord depression – och det märks i de mystiska och känslomättade verk som visas i detta första rum.

Det är svårt att uttyda någon svårare psykisk åkomma hos honom. Vad som snarare skiner igenom är hans andlighet. Kan det vara kväkaren inom honom som lyser igenom? Kväkarna tror ju på ett inre ljus. Denna gudstro genomstrålar samtliga hans verk: ibland ter de sig melankoliska och är nästan genomskinliga med tunt färglager i lugna färger och ibland ter de sig gladare och lyckligare i en helt annan färgskala.

Hertervigs överkänsliga världsåskådning undkommer nog ingen. Det går nästan att ta på de känslor som måste ha legat honom till last i det dagliga livet. För det är svårt att vara överkänslig även som konstnär. Skörheten formligen genomstrålar verken.

Hans landskapsmålningar, vilka framför allt visas i den stora salongen, tyder på ett behov av att framställa realistiska detaljer i landskapet men även på en förmåga att erinra sig ett motiv och därefter framställa det i enlighet med egen fantasi.

De norska kusterna, klipporna, havet och träden har en framträdande plats i hans tavlor.

Färgskalan går från dova, ljusbruna nyanser till klarblå men plötsligt förvånas man över en naturtrogen målning i mörka färger med tunga moln. Genom tavlorna kan man närma sig hans mentala tillstånd vilket verkar gå i vågor från att vara stabilt till bräckligt.

Hills psykiska tillstånd framgår tydligare. Hans ambition att bli en erkänd landskapsmålare, vilket han också blev i början av sin karriär, övergick på ett uppenbart vis till ett sjukligt sinnestillstånd.

Flera minnesvärda stora oljemålningar har hängts mitt emot Hertervigs i det större rummet i utställningen. Dessa Hill-målningar visar på konstnärens skickliga penseldrag och intressanta perspektiv.

I det innersta rummet konfronteras vi med en helt annan konstnär: en vars verklighet har fördunklats av sjukdomen.

Hill improviserar under denna tid även med olika slags papper, penslar och kritor vilket gör honom påfallande unik för sin tid. Men även Hertervig använde sig stundvis av olika sorters material i sitt konstnärskap, till och med tobakspapper, vilket är värt att notera.

I det sista lilla rummet möter vi återigen en annorlunda bild av konstnärerna. Där slås jag av en serie små studier av moln. Passande i Prins Eugens palats eftersom denne själv målade flera tavlor med just det motivet.          

Det ligger nära till hands att föreställa sig hur isoleringen på mentala institutioner bidrog till att dessa konstnärer inte påverkades av sina samtida konstnärskollegor. De var avskurna från omvärlden men kunde ändå sitt hantverk och hade motiven, om än påverkade av sinnestillståndet, inpräntade inom sig. De var befriade från att inneslutas i ett visst fack. Deras inre världar frångick tidens konventioner. Det är förmodligen också därför de väcker intresse än idag.

I samband med utställningen publiceras en rikhaltig katalog vilken erbjuder en fördjupning när det gäller dessa två verkligt visionära konstnärer.

The post Fascinerande utställning med Hertervig och Hill first appeared on Opulens.

MÅLERI. Maria Johansson fascineras av Christina Ekstrands abstrakta måleri och hur konstnären djupdyker i sitt sökande efter ett upphöjt tillstånd.

Christina Ekstrand
Chasm – skuggkropp
SPG (Susanne Pettersson Gallery)
Gävlegatan 10 b, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 28 september

Christina Ekstrand är en svensk konstnär som är utbildad vid Konstskolan Idun Lovén och Kungliga Konsthögskolan. Tidigare har hon arbetat med figurativt måleri men med tiden har hon utvecklat ett abstrakt formspråk med ett karaktäristiskt signum. Nu är hon aktuell med en utställning på SPG i Stockholm.

Christina Ekstrands verk rymmer en växelverkan mellan ytskikt och rumsligt djup. Tankarna går till romantikens frossande i pastell, änglar och besjälade landskap. Strax därpå förvandlas bilden framför ens ögon till en övernaturlig och vildvuxen vegetation ur en Tarkovskij-film. En plats där gränsen mellan det levande och det döda löses upp. Det finns också en påtaglig dramatik i målningarna.

Det är svårt att tro att konstnären är omedveten om att flera målningar påminner om kött och blod eller de olika färgnyanser som uppstår vid en köttskada. För att inte tala om de spår som lämnas kvar på till exempel operationsbordet eller olycksplatser av färskt och olika grader av levrat blod. Kanske rymmer dessa målningar till och med en önskan om att skapa liv. Eller att komma så nära skapelsen som det går.

Alkemiska processer

Jag associerar också till alkemi. Enligt uppslagsboken är det en äldre kemisk verksamhet som var halvt vetenskaplig och halvt magisk. Alkemisternas högsta önskan var att framställa guld. Man hade redan under antiken kunskap om kemiska processer men man kunde inte riktigt förklara dem. Vilket antagligen lämnade ett fritt utrymme för fantasin. Redan i det forna Egypten försökte alkemister att framställa guld hundratals år före Kristus. Med tiden kom den vetenskapliga kemin att bli den dominerande läran när det gäller interaktioner mellan substanser. Den esoteriska aspekten har fallit bort men kemi tycks ändå vara rätt magiskt i sig självt.

Eftersom jag själv är konstnärligt verksam som målare så är jag väl medveten om olika färgers kvaliteter och vet att inget kan jämföras med oljefärg. Ingen annan färg kan ge illusionen av äkthet och djup som just oljefärg kan. Christina Ekstrand tycks också vara väl medveten om det. Hennes sätt att låta oljefärgens råa pigment tillsammans med emulsionen och penselns spår röra sig in och ut ur varandra i slöjliknande skikt över duken för tankarna till gudabenådade kemiska processer.

Man får också en känsla av att det som sker på duken är autentiskt, vilket stämmer överens med konstnärens egna ord i utställningstexten om målningen som en plats för förtätade minnen, händelser och tillstånd.

Aristoteles hade en teori om att alla ämnen är uppbyggda av fyra element. Om man bara hittade exakt rätt proportioner skulle man kunna få fram vilket annat ämne som helst, också guld. Antikens tankesystem byggde på nu bortglömda idéer om hur den materiella världen kunde flätas samman med den andliga. Numera är vi upplysta och vet att Aristoteles teori inte fungerar rent vetenskapligt.

Mystiken och Ekstrands måleri

Carl Gustaf Jung, använde alkemiska symboler för att beskriva individuationsprocessen, och knöt via alkemin an till mysticismen. Mysticismen, som blandar religiositet med filosofi, litar mer på känslan än förståndet. Mystiken erbjuder metoder för att förvandla ens inre känslomässiga och symboliska liv till ett andligt tillstånd, rent och ädelt och lysande som guld. Genom att, likt en kemisk process, bränna bort dåliga egenskaper ska ett högre tillstånd kunna uppnås.

August Strindberg var besatt av alkemi. Han upptäckte den under sina krisår i Paris och gjorde många försök att framställa guld. Detta är väl dokumenterat i bland annat brevväxlingar (finns bland annat i Stockholmskällans arkiv). Strindbergs eld var ju störst i Sverige, enligt honom själv, och räcker inte det för att göra guld så räcker troligen inget.

Men det är inte omöjligt att tänka sig att Christina Ekstrand tagit intryck av Strindberg. Hans handlag med oljefärgen som medium kan mycket väl ha påverkat, kanske även hans öppna och dynamiska sinnelag med dragning åt det dramatiska.

Vi vet alla att skatten vid regnbågens slut är en illusion. Precis som mångas sökande efter svar i stjärnorna kan tyckas som ett fåfängt sökande. Men är inte det poetiskt och behöver vi inte den dimensionen? Vi lever ju inte av bröd allenast? Och finns det inte en kvalitet i poesin för att den just inte är vetenskaplig? Är det inte den människa som själv erfarit vad smärta, inre eller yttre, innebär, som bäst kan transformera den till poesi eller till konst?

Även detta tycks Christina Ekstrand vara medveten om när hon djupdyker i sitt sökande efter ett upphöjt tillstånd. Det är nog så hon håller balansen.

The post Christina Ekstrands måleri går på djupet first appeared on Opulens.

THIELSKA. Anne Edelstam har sett en utställning, på Thielska galleriet, där ljuset är av central betydelse. Denna sommar visas nämligen målningar av Stefan Johansson.

Ett nytt ljus
Stefan Johansson
23 mars – 1 september 2024
Thielska galleriet, Stockholm

Thielska galleriet visar just nu en utställning där ljuset står i fokus. För det mest slående med denna inte så välkända konstnär, Stefan Johansson (1876 – 1955), är just hans sätt att gestalta ljuset.

Utställningen är inte i kronologisk ordning utan visas i teman, i den nedre delen av detta palatsliknande hus. Det ägdes av konstmecenaten, Ernest Thiel, innan det skänktes till staten som museum och galleri.

Längst ut på Djurgården, i Stockholm, steg jag av bussen en gråmulen dag för att dyka in i en annan, mystisk värld. Det är inte en sagovärld, trots att det förekommer några tavlor med motiv av skog och mossa à la John Bauer. Nej, snarare är det en eremits eller en munks andliga värld, som möter besökaren redan i det första rummet.

Elektrifieringens era

Elektrifieringen av städerna hade precis påbörjats och modernismen och industrialismen tog fart samtidigt som Stefan Johansson inledde sin konstnärsbana. Detta fenomen tog han vara på och målade ljusets olika sken, gatubelysningar, lampor i hemmet, månen… Men även det inre ljuset, eller snarare Guds ljus, för han var troende med ett stort kors hängande på väggen i sitt glest möblerade sovrum, vilket han målat av.

Stefan Johansson fann en egen stil

Trots uppenbara influenser från andra konstnärer, höll Stefan Johansson livet en egen stil och lät sig inte påverkas nämnvärt av den för tillfället rådande trenden.

Från att ha börjat sin konstnärsbana med oljefärger övergick han, efter några konstnärsresor till Italien, till att använda sig av en blandning av tempera och akvarell på duk. Denna metod återspeglar färgerna och skenet i hans målningar på ett närmast gåtfullt vis och gör honom unik i sin genre.

Ett inre djup

Melankolin i hans tavlor är dock inte särskilt dyster, utan genomsyras av ett inre djup betraktaren inte kan undvika. Paradoxen är slående i en tid då industrialismen, som sagt, började ta fart och takten ökade. Men för Stefan Johansson verkar tiden stå helt stilla.

Stefan Johanssons porträttmåleri

Förutom hans fascination för ljuset och gatubelysningar, så målade han porträtt. Hans främsta modell var hans egen moder. Hon betydde oerhört mycket för honom och hjälpte honom även ekonomiskt.

Modersporträtten är så realistiska att man nästan kan räkna hårstråna på hennes stramt uppsatta hår. När hon har gått ur tiden, ägnar han sig åt att återge sin ytterst spartanska interiör. Ensamheten i alla hans målningar påminner lite om den hos Edward Hopper men målad à la Vilhelm Hammershøi. Självporträttet är intressant eftersom det är gjort med en annorlunda teknik vilket visar bredden på hans kunskap.

Ett stillsamt inre landskap

I dessa hektiska tider är det en fröjd att gå in i ett stillsamt inre landskap och inse att vi kan finna ett lugn mitt i världens brus och kaos. Stefan Johansson skänker oss lite av sitt inre ljus, möt det med glädje på Thielska galleriet, i Stockholm, denna sommar.    

The post Stefan Johanssons måleri skänker lugn och glädje first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Det upphuggna, moderna livet som sällan sätts på paus får en kropp i Tove Kjellmarks konst,” skriver Henrik Schedin, som sett hennes aktuella utställning i Borås.

Tove Kjellmark
When I Crack I Expand
Borås konstmuseum
Utställningen pågår t o m den 21 april 2024

Sociologen Hartmunt Rosa har kanske inte varit på allas läppar, men har i alla fall refererats till oftare på kultursidorna den senaste tiden. Många känner igen sig i hans teorier om social acceleration, där han menar att vi lever i ett samhälle med så hög hastighet att vi inte hinner med utvecklingen. Konstnären Tove Kjellmark tycks också känna igen sig i detta.

Hennes utställning When I Crack I Expand visas på Borås konstmuseum under våren. Det är en omfattande samling av hennes verk där hästar och kroppar är ett genomgående tema. Det är en enhetlig utställning och en fin ingång till hennes konstnärskap.

”The Vanguard”

Bland det första som möter besökaren är videoverket The Vanguard. En video av en helvit häst inne i en tom industrilokal, en häst tagen från sitt sammanhang. Den ljusa gestalten mot den gråbleka betongen med intensiv blick samt hovarnas eko skapar en drömsk men spänd stämning. Det är kraft och rörelse i verket till skillnad från de skulpturer av fragmentariska hästar som har dekonstrueras till en skör och uppdelad massa som också finns i samma rum. Helhetsintrycket är splittrat på ett intressant vis.

Skeva människogestalter

Hennes människogestalter är också uppdelade likt hästarna. Skulpturen Inside är gjord i vit jesmonite och ihopsatt med metallslag. Den har fått dubbla uppsättningar av vissa kroppsdelar, vilket bildar en skevhet. Har det blivit en glitch i skapelseprocessen? Är det utomjordiskt liv som har försökt efterapa oss från gryniga bilder och hörsägen?

I ett av museets rum finns verket Archeology of the Body från 2018, som består av en mängd ortopediska verktyg prydligt placerade på ett lågt podium. Verktygen är trubbiga och tycks innebära hårdhänt behandling. Min första tanke är att detta inte har något med våra mjuka, mänskliga kroppar att göra, de passar inte ihop.

”When I crack I expand”

Det ger ett våldsamt intryck bredvid utställningens titelverk. Skulpturen When I Crack I Expand är en bronsskulptur av en kvinnokropp stående på händer, men kroppen är krackelerad eller uppbruten enbart sammanhängande av tunna bronsskärvor. Det tunga och hårda materialet ser skört ut.

Det finns också en serie mindre skulpturer som är verkar ha fastnat i en punkt men fortsätter röra på sig. Tänk er en olycka i Snurre Sprätt eller en serie stillbilder av rörelse som är ihopsatta. Gestalten, häst som människa, är i rörelse men är fast i ett bastant material.

Tove Kjellmark gestaltar fint

Vissa verk är något övertydliga, men är fortfarande fint gestaltade. Jag tänker flera gånger att jag har känt mig som skulpturerna när jag går genom museet. Kluvna men ändå i en helhet, fast i marken men ändå på väg ut eller bort. Det är både tryggt, obehagligt och vackert.

Kjellmark fångar något mänskligt, men kanske främst sin samtids kluvna identiteter. Vår omgivning är fylld med budskap som ofta motsäger varandra, och det är inte lätt att finna ett sammanhang där det stringenta består. Materialen är ljusa vilket inger ett lugn, och linjerna är precisa trots att det finns en flyktighet vid en första anblick.

Tidens rasande tempo

Nya trender och nya idéer ersätter varandra i ett rasande tempo utan att reflektion kring den föregående har hunnit landa, samtidigt som det mesta är tillrättalagt och ordnat med en glansig yta. Då känns det ibland som att jaget rör sig framåt samtidigt som att delar av en har fastnat i en annan punkt.

Det upphuggna, moderna livet som sällan sätts på paus får en kropp i Tove Kjellmarks konst. Hennes skulpturer fångar en utsmetad känsla med tydliga konturer, jaget finns på flera ställen samtidigt och är i rörelse vare sig vi vill eller inte.

Det är svårt att hinna med att vara människa när vi är så sköra.

The post Tove Kjellmark speglar en splittrad och accelererande samtid first appeared on Opulens.

UNIKT. Hur kunde detta unika konstnärskap pågå utan att någon upptäckte det? Maria Johansson har besökt utställningen Fårbonden från Tubbebo på Liljevalchs och upptäcker ett radikalt och förbisett konstnärskap.

Knut Andersson, Fårbonden från Tubbebo
Liljevalchs konsthall, Stockholm
Utställningen pågår t o m 12 mars

Johanna Linder arbetade 2016 på Österängens konsthall när inlämning av konstverk till en demokratisk höstsalong (demokratisk på det vis att det fanns ingen jury, alla konstverk som lämnades in kom med i utställningen) pågick. När en man i 80-årsåldern lämnade in tre konstverk inslagna i brunt omslagspapper var Linders förväntningar låga. I nästa stund drog hon efter andan. Hur kunde en fårbonde från Tubbebo ha gjort dessa målningar som så självklart andades av självsäkerhet och modernitet?

Knut Andersson föddes i Malmö 1934 (död 2021) och hamnade i 30-årsåldern i Tubbebo tack vare sin fru Ulla. Som enda barnet till en bonde tog hon över gården när föräldrarna gick bort. Då Ulla så småningom utvecklade en akademisk karriär i ämnet metodik föll lotten att ta hand om gården på Knut Andersson.

Han kombinerade fårfarmandet med att vara hemmapappa åt deras tre söner. De beskrivs som en öppen och social familj med rikt umgänge och som reste mycket. Simultant med livet som fårbonde fortsatte Knut Andersson att måla. Det hade han gjort sedan tidiga tonåren. Han hade ingen formell utbildning i konst men tycks ha följt konstens utveckling via täta besök på gallerier och konstmuseer. Utställningsscenen var hans skola. Och konstkritiken. Nästan alla recensioner i DN klipptes ut och sparades.

Knut Anderssons tidiga arbeten består av ett modernistiskt, expressivt och berättande måleri. Med åren blev hans realistiska sida alltmer tongivande. Han följde samhällets utveckling i nyheterna och framför allt i Dagens Nyheter. Fotografierna till nyhetsnotiserna i DN blev allt oftare underlag för hans bildskapande. Hans bilder har en tydlig relation till det ursprungliga fotografiet men han lyckas ändå göra dem till sina egna med små förändringar och förskjutningar, något som lades till, något annat som togs bort. När fotografiet snabbt passerade förbi i nyhetsflödet hade man sekunderna efteråt glömt bort det. Men i Knut Anderssons tolkning tycks nyheternas beskrivande ögonblicksbilder ha potential att säga så mycket mer. Konstnären målar in den andra världen i nyhetsfotografiet. Motiven är inspirerade av samtidens aktuella händelser som militärkuppen i Chile, mordet på Olof Palme, Berlinmurens fall, Sovjetunionens upplösning, Kuwaitkriget, talibanernas maktövertagande i Afghanistan.

Det han lägger till är närmast postmodernt på ett Dick Bengtsson-aktigt vis. Han får mig också att tänka på en bildruta tecknaren och illustratören Ulf Lundkvist gjorde på 80-talet kallad ”Den verkliga verkligheten”. Man förstår vikten av världen även om man i slutänden sitter med en rätt enahanda vardag i knät. Rätt långt från att kunna påverka.

Måleriskt utvecklades Knut Andersson från en koloristisk skala till ett alltmer luftigt tonskale-måleri i blått, vitt, grått. Frånsett den skola Knut Andersson fick via utställningar är han en autodidakt. Men hans målningar saknar den naivitet som vanligtvis präglar det autodidakta måleriet, även om den emellanåt kan anas. Det är det som är så märkligt med detta konstnärskap. Tillräckligt ofta är Knut Anderssons måleri lika väl utvecklat som hos vilken erkänd konstnär som helst. Ändå undrar jag om hans konst kommer att ta sig förbi etiketten ”fårfarmaren från Tubbebo”. Något som kan ligga honom i fatet är att hans familj vill behålla alla verk i familjens ägo. Om konstverken hade hamnat på marknaden kunde hans chanser att uppmärksammas kanske öka. Men det är måhända en cynisk reflektion.

Det som är mest påfallande i hans bildberättande är solidariteten och identifikationen med den lilla människan i relation till makten, världen, etablissemanget.

Även i detta finns ett stråk av något autodidakt. Ibland tippar ett slags subjektivitet över, men oftast håller han balansen väl. Det finns en aura av 70-tals realism i hans verk och en relation till den tidens vänsterpolitiska samhällskritik. Vilket är ironiskt, för lite visste man då om hur mycket mindre individen skulle bli i relation till makten. Det framgår av katalogens text att Knut Andersson ansåg att konstens uppgift var att gå den lilla människans ärende. Konst utan ärende ansåg han inte värdigt. Konsten har ett uppdrag att engagera betraktaren.

Så hur kunde detta unika konstnärskap pågå utan att någon upptäckte det? !977 ansökte Knut Andersson till länssalongen på Jönköpings läns museum och antogs. 1979 sökte han igen och refuserades. Det skulle dröja ända till 2016 innan han sökte till nästa salong, och då till en demokratisk salong där ingen blev refuserad. I samband med den utställningen formulerade han den enda egna dokumenterade uppfattningen om sitt eget skapande – under 70-talet började jag måla motiv som kallas ”kritisk realism” och samtidigt försöker jag skapa en radikal, engagerande målning. Enligt hans son som var närvarande under pressvisningen var Knuts enda svar när någon frågade honom vad hans bilder ville säga – ”Vad upplever du att den berättar?”. Han gav sig följaktligen aldrig in i några förklaringar eller egna tolkningar.

Tar man fasta på Knut Anderssons egna formulering om vikten av att vara kritisk och radikal så kan det ju vara så att för att kunna vara så öppen som sådana intentioner kräver, behövs ett jordnära liv i skymundan. Fritt från kritik och fritt från att andras tolkningar. Förhoppningsvis kommer utställningen fortsätta att vandra runt så att fler får ta del av konstnärskapet. Och förhoppningsvis kommer det i framtiden visas fler av konstnärens skisser och teckningar. Jag har en känsla av att det finns mycket kvar där att visa.

The post Knut Andersson – jordnära, kritisk och radikal first appeared on Opulens.

KONSTNÄRSBIOGRAFI. Mats Malms texter fångar både den konstnärliga och litterära sidan hos Ivar Arosenius och skildrar dessutom människan bakom konstnärskapet, anser Mathias Jansson.

Ivar Arosenius, berättaren av Mats Malm,
Bokförlaget Langenskiöld

De flesta är bekanta med ”Kattresan”, barnboken om Lillan som på kattens rygg rider ut på äventyr i världen och i slutet träffar självaste kungen och blir bjuden på saft och kakor. I sagan äter katten så mycket kakor och saft att den spricker och får sys ihop.

Det är en välkänd barnbok som jag själv läste många gånger för mina barn när de var små och det är också den boken som jag själv främst förknippar med konstnären Ivar Arosenius.

I Mats Malms aktuella konstbok “Ivar Arosenius, berättaren” har ”Kattresan” en viktig plats när det gäller att beskriva Arosenius förmåga att berätta i bilder. 

Ivar Arosenius föddes 1878 i Göteborg men avled bara 30 år gammal som följd av sin blödarsjuka. Efter hans död hittades manuset till den nu så klassiska barnboken ”Kattresan” som alltså gavs ut postumt. Under sin livstid gjorde Arosenius flera olika bildsviter som “Sagan om de sex prinsessorna” (1905), “Den Bergtagne” (1908) och andra bildsviter där motiv från mytologin eller sagorna återberättas utan behov av en förklarande text. Många av dessa bildsviter och Arosenius manuskriptbok, som för första gången publiceras i bokform, utgör en stor del av bokens innehåll.

Arosenius utbildade sig till konstnär vid Valands målarskola, men den konstnärliga karriären gick trögt och genombrottet lät vänta på sig. Kanske bidrog hans förakt för sociala konventioner och avståndstagandet från konstnärliga traditioner och auktoriteter till att han inte lyckades skapa en grund för en framgångsrik karriär.

Samtida vittnesmål beskriver Arosenius som en provocerande och självförbrännande person. Hotet att dö i blödarsjuka, ett öde som drabbat brodern Harald redan som 14-åring, präglade hans livssyn.

Arosenius ville skapa bilden av sig själv som en av de där bohemiska och plågade konstnärerna, en svensk van Gogh. Till skillnad från van Gogh fanns hos Arosenius också en annan sida. Han kunde framstå som en varm och välanpassad familjefar. Bara några veckor före sin död fick Arosenius till slut sitt efterlängtade stora genombrott på den svenska konstscenen med en utställning på Valand i Göteborg. 

“Ivar Arosenius, berättaren” är en mycket välgjord konstbok, fint inbunden och med ett generöst urval av bilder och bildsviter av hög kvalitet.

Mats Malms texter fångar både den konstnärliga och litterära sidan hos Ivar Arosenius, samtidigt som de tecknar ett nyansrikt porträtt av människan Arosenius. För Arosenius förtjänar att kommas ihåg för så mycket mer än bara ”Kattresan”, som visserligen är en fantastisk bildberättelse, men bara en liten del av ett varierat och bredare konstnärskap.

The post Läsvärd och välgjord bok om Ivar Arosenius first appeared on Opulens.

KONST. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. 

The post I huvudet på Maria Johansson: “Bollträd” first appeared on Opulens.

FÖRÄNDRING. I de nya målningarna har något i Marie-Louise Ekmans bildvärld förändrats. Det finns inte så många bajskorvar, snippor och snoppar i bilderna, och den offensiva ton man brukar träffas av tycks ha lämnat plats för något annat, skriver Maria Johansson.

Marie-Louise Ekman
Memories
Future
Reality
+
Fragments
Anna Bohman Gallery, Stockholm
Utställningen pågår t. o. m. 8 maj, 2022

Marie-Louise Ekman är en mångsysslare. Jag vet inte vad hon är mest känd som: konstnär, filmare, pjäsförfattare eller som chef för olika kulturinstitutioner. Och det spelar kanske ingen roll för vad hon än har gjort så har det fått genomslag, blivit omskrivet och debatterat.

Hon var professor på Konsthögskolan under den tid jag var elev där. Men hon undervisade på Fredsgatan. Som elev på Skeppsholmen mötte jag henne inte kontinuerligt. Hon gjorde efter sin tid som professor en tv-serie med ett slags nidbilder på konstskolestudenter. Då hon själv har varit det så är det väl okej, även om det sved lite ibland i något man kände igen, men som man inte alls ville se beskrivet på det sättet. Men hon har i dialogerna i sina filmer och föreställningar ofta en lite elak ton eller underton, kanske ett förakt för svaghet, som jag undrat över syftet med. Det är nog dialogernas ältande som jag uppskattat mest, för att de är komiska samtidigt som de avslöjar en väldigt besvärande mänsklig svaghet. Hon har också en förmåga att på ett roligt sätt beskriva människans ganska fula manipulativa sidor. Och scenografin har alltid varit spot on.

Som ung såg jag Hallo Baby och Marie-Louise med sitt då långa och tjusiga efternamn De Geer Bergenstråhle blev för mig (och som jag tror för nästan alla unga kreativa kvinnor) en viktig förebild bredvid Patti Smith. De stod för två olika slags förmågor och styrkor. Man brukar kalla Marie-Louise Ekman naivist, och på ett stilistiskt vis instämmer jag, men uppfattar hennes konstnärsskap som allt annat än naivt. Jag tror att hon är väldigt medveten om vad hon gör.

Då tycks egentligen Patti Smith mer naiv, åtminstone i efterhand. Ekmans känsla för spontana infall, plötsliga omslag och rappa vändningar och hennes sätt att sätta fingret på det absurda, komiska och sorgliga stack hål på en tungt akademisk pretention i det konstnärliga skapandet under tidigt 80-tal. Men det var framför allt hennes färgkänsla som inspirerade. Hon var också ett levande bevis på att man mycket väl kan göra flera saker samtidigt. Det var det jag själv hoppades på som elev på konsthögskolan men som bemöttes av många i omgivningen med ett olycksbådande omen om att ”man kan inte bli virtuos på flera instrument samtidigt”. Vem vill bli virtuos om det innebär att man inte får göra det man vill och längtar efter?

Marie-Louise Ekman är tidlös. Hon har alltid funnits där även när hennes utställningar och framträdanden tagit tid på sig. Hennes röst finns liksom alltid närvarande därute och kan plockas upp när man så önskar, hennes egensinne har varit en beståndsdel av samtiden så länge jag kan minnas. Hon är nästan en institution. Hon verkar alltid ha något substantiellt att säga, i livets alla skeden.

Ekmans bildskapande tycks vara det som oftast speglar hennes egen person och vardag. Där tycker jag mig kunna identifiera mig med henne och hennes värld, hanterandet av olika situationer och värden i livet.

I de nya målningarna har något i hennes bildvärld förändrats. Det finns inte så många bajskorvar, snippor och snoppar i bilderna, och den offensiva ton man brukar träffas av tycks ha lämnat plats för något annat. Hon brukar inge mig en känsla av kaos, men alltid ett kaos under full kontroll. Min spontana känsla är att bildvärlden nu är mindre kontrollerad.

Vid närmare eftertanke vill jag påstå att den är större. Det tycks få plats med fler bottnar i hennes berättelser. Som att hennes berättelser har öppnat en dörr till ett nytt slags självförtroende som står stabilt förankrat i jorden. Inte för att hon verkar ha haft dåligt självförtroende tidigare. Men att bildvärlden omfattar en acceptans som jag inte upplevt där tidigare.

The post Marie-Louise Ekman vidgar perspektiven first appeared on Opulens.