MUSIKFESTIVAL. Porträttkonserten är konstmusikens motsvarighet till bildkonstens separatutställning. Beroende på konsertens omfattning kan dessa ge lite olika perspektiv på ett visst konstnärskap. Andreas Engström besökte festivalen Ultraschall i Berlin där han upplevde ett par porträttkonserter som gav två olika typer av bilder – den ena i någorlunda helfigur, den andra utifrån en snävare vinkel.

De två tonsättarna Clara Iannotta och Mirela Ivičević skiljer skiljer sig mycket åt. Men typen av tecknade porträtt har ändå mest med de ensembler som framträder att göra. Den ena en stråkkvartett, som i regel framför musik komponerad för … stråkkvartett. Den andra en kammarensemble innehållande många instrumenttyper, med kapacitet att framföra verk av lite olika slag och sättning.

Efter att den italienska tonsättaren Clara Iannotta komponerat sin första stråkkvartett 2013 har detta blivit lite av en specialitet, även om hon också gjort mycket annat. Den hypade JACK Quartet från New York framförde nu hennes samtliga fyra verk i genren. Om den inledande kretsar kring långa toner skuggade av delikata bruseffekter och ljusa sinustoner har den följande, A Failed Entertainment (hennes förstkomponerade) ett liknande klangideal men med lättare rytmiska effekter med musikerna trampande på små, ljudande leksaker, vilket för in ett komiskt element något som bryter av mot de atmosfäriska ljudöverlagringarna. Den tredje och fjärde kvartetten i ordningen (båda från 2019) innebär en återgång till den betydligt lågmäldare inledningen, delvis med adderad elektronik.

Med fyra stycken i en sats på vardera cirka 15 minuter och, som sagt, stilistiskt rätt homogena, upplevdes framförandet som i princip en stråkkvartett, där den andra ”satsen” blev ett slags scherzo (alltså inte olikt en klassisk stråkkvartett i fyra satser där den tredje, precis som i symfonier, är det rytmiska och ibland humoristiska scherzot). Ett homogent och välljudande porträtt, men med tanke på Iannottas bredd i övrigt blev det i sin helhet lite enahanda och rent av anemiskt.

Annat var det med den Wienbaserade kroatiskan Mirela Ivičevićs konsert med den också uppmärksammade Black Page Orchestra, också hemmahörande i Wien. Totalt framfördes sju stycken med besättning från sång och sopransaxofon, slagverk och liveelektronik till ensemble (med elektronik). Direkt i Orgy of References slås tonen an. Sopranen Kaoko Amano driver lekfullt med den speciella textformen konstnärsbiografin genom att spruta ur sig ett kollage, från referenser till musiken till Stjärnornas krig och kroatisk schlager till skrik, stönanden och en drift med sportreferatet som form. Och så där lekfullt och eklektiskt fortsätter det under den timslånga konserten, där den röda tråden dock lyser klart i form av just lekfull stilblandning och aggressiv rytmik. Allt annat än anemiskt.

Konserten med Black Page Orchestra lyckas tveklöst bättre fånga bredden och karaktären i Mirela Ivičevićs konstnärskap, och var som porträtt betraktat därför mer lyckat. Men alla porträtt måste inte vara i helfigur, med JACK Quartet fick vi höra den lågmälda och finstämda sidan av Clara Ianottas musik, även om just hennes stråkkvartetter kanske inte gör sig bäst att serveras på ett bräde. Men som redan konstaterats, det finns flera sätt att teckna ett porträtt.

The post Intressanta porträttkonserter i Berlin first appeared on Opulens.