DDR. I ”Veckans DDR” reder Jesper Nordström ut begreppen kring en figur kallad Mecki och begrundar den folkliga estetikens betydelse i Östtyskland.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Är det ett troll?

Man står där på loppisen. I lådan med gamla dockor och bortglömda leksaker stirrar ett par pärlögon på en. En liten figur, något slags troll med tovigt hår och kläder sydda i filt. Och man tänker det genast: ”Den där är ju DDR. Det bara skriker Östtyskland om den.” Men nej – riktigt så enkelt är det inte. Lite research får mystiken att skingras. Trollet är ju en igelkott! Och förekom först i en tysk barnfilm av bröderna Diehl. En film som gjordes i slutet av 30-talet, alltså i Nazityskland. Sedan blev figuren populär i Västtyskland på 50-talet under namnet Mecki och känd som maskot för radio- och tv-tidningen Hörzu. Den blev seriefigur och förekommer även på en mängd vykort. Seriefiguren Mecki har en fru som heter Micki och de har två barn vid namn Macki and Mucki.

Det finns även en österrikisk variant och om detta kan man läsa på hemsidan för Das Igelmuseum in Bramsche.

Men visst förekom den också i DDR, fast då under namnet Mäcky. En version, en rökande igelkott, figurerar i många europeiska leksakskataloger. I Sverige var det Hobbex som saluförde den som ”Mecki den lille storrökaren”. Och det var faktiskt den östtyska varianten, Mäcky, försedd med låtsascigaretter i miniatyr och förmåga att blåsa rökringar som i Sverige blev känd som Mecki-trollet.

Det är inte alltså inte konstigt att man som svensk förknippar Mecki-figuren med DDR. Estetiken – tovigt, grovt, lite vackert fult – är perfekt DDR‑kompatibel. Den passar in i ett östtyskt vardagsrum bredvid en rökande tomte från Erzgebirge och en handmålad ljusstake.

Men så här är det: ”Mecki‑trollet” är inte östtyskt i grunden  – det bara ser ut så. Och kanske är det just det som är så fint. Mecki påminner oss om att öst och väst ibland möttes i sakerna snarare än i politiken. I tovade nosar och tygsömmar låg en tyst enighet om att barn behövde små figurer att krama. Oavsett om partiet styrde eller om stormarknaden sålde plastgranar till extrapris. Så nästa gång du träffar på Mecki, buga lätt. Det är ett stycke nordisk‑östlig leksaksmystik med hjärtat på rätta sidan av filtvästen.

DDR och det borgerliga arvet

Men låt oss nu stanna kvar i det där östtyska vardagsrummet ett ögonblick. För bakom den kamouflerade gulligheten hos Mecki, bakom de tovade figurerna och de handmålade träprydnaderna, finns en större berättelse: den om hur DDR, detta självutnämnda framtidsprojekt, i praktiken kom att förvalta ett borgerligt arv.

För DDR ville vara något nytt. En stat byggd på marxistisk vetenskap, framstegstro och kollektiva ideal. Men där stod man med Erzgebirgische Volkskunst som en slags pinsam anomali och intakt julgran om än omdöpt till Vinterfestträd. För att inte nämna mässan i Leipzig, grundad 1165 och ett av Europas mest råkapitalistiska fenomen där det till och med en gång i tiden handlats med slavar.

Erzgebirge, denna lilla region i Sachsen, hade i generationer tillverkat små trädockor, rökande tomtar, hästar, änglar och hela miniatyrlandskap i trä. Det var resultatet av hantverksstolthet, protestantisk flit och – inte minst – julfirandets djupa rötter i människors liv. Vad man ibland glömmer är att samma trähantverkstradition också låg till grund för instrumentbygge – inte minst i grannregionen Vogtland. Det är ingen tillfällighet att Mozarts vardagsfiol, enligt legenden, kom från just Markneukirchen, en liten stad alldeles i utkanten av Erzgebirge. Där byggde man fioler, klarinetter och trumpeter i trä – med samma omsorg som man snidade ljusstakar och änglar. Ett klingande syskonskap.

DDR:s lösning var inte att förbjuda dessa traditioner, utan att omtolka dem. Man kallade det Volkskunst – folkkonst – och lät träfigurerna leva vidare, bara de inte kallades änglar, helgon eller ställdes i en krubba. En rökande tomte kunde ju faktiskt lika gärna vara en gruvgubbe från klasskampens frontlinje. Ett ljus kunde tändas för socialismen i stället för frälsaren. Det blev en estetisk dragkamp som aldrig avgjordes.

Det fanns familjer som pyntade med vad som såg ut som helt neutrala vinterdekorationer – men i själva verket bar på kristen symbolik eller nostalgiska minnen från barndomens borgerliga jul. Man hängde inte en stjärna i fönstret – man hängde ett ”ljusmotiv i röd form”. Granen dök upp ändå.

Kulturkampen i DDR

Mecki må inte vara östtysk till ursprunget – men fångar en kärna i DDR:s kulturkamp: hur svårt det är att kontrollera estetik. Folk ger inte upp traditioner bara för att partiet trycker upp en ny affisch. De släpper inte sina änglar för att kollektivet kräver robotar. Och i detta finns en vacker paradox. DDR kunde kontrollera tryckpressar, valurnor och tv‑tablåer – men inte träfigurer från Erzgebirge. Inte julpyntet. Inte ljuset i fönstret. Inte en tovig figur som föddes på 1930-talet.

Den här texten började med Mecki. Den slutar med en fråga om ideologi, kulturarv och estetisk motståndskraft. För i varje mobil som hängdes upp i ett DDR‑hem, i varje Holzkunst‑figur som smög sig in vid advent, fanns en liten motrörelse. En tyst men envis tradition som vägrade dö. Oavsett hur mycket statens ideologer försökte sudda ut den.

Och som sista klimax i denna spaning: betänk bara att det fanns en extra lyxig växelspak till Trabant utformad som en snöglob med glitter. En subtil men tydlig gest: en sentimental motståndshandling mot gråhet och uniformitet – fast gjord i polyester och glitter. En mer träffande brännpunkt finns väl inte.

The post Veckans DDR: Den folkliga estetiken first appeared on Opulens.

DESIGN. När mösterdesignern William Morris tog inspiration från Persien, Turkiet och arabvärlden fick han med sig ekon av en islamisk idévärld. En värld som fortsätter att genljuda i nutida svenska rum. Om detta skriver Jonas Otterbeck i denna essä.

Du vet de där stormönstrade, blommiga tapeterna som för tankarna till äldre släktingars hem, gamla sommarstugor, men också hippa caféer och en och annan modig, designkunnig vän?

Många av dem bygger på idéer som utvecklades av mönsterdesignern, författaren, poeten och konstnären William Morris[1] (d. 1896) och hans kollegor i 1800-talets viktorianska London.

Morris var en av portalfigurerna för den brittiska arts and crafts-rörelsen[2] som växte fram som en reaktion på industrialismen.

Världen var onekligen i förändring då själva grunderna för mänskligt (kropps)arbete förändrades. Ungefär som nu, men nu är det AI som står i centrum och vårt tankearbete som kommer omstruktureras. Morris såg även en annan förändring, en han verkligen inte gillade. Industrialismen förfulade. Städerna blev ännu svartare än förut.

De ständigt utspyende skorstenarna ändrade himlen, naturen och folks hälsa. Morris växte upp i Walthamstow, då en naturskön plats utanför London, och kom att romantisera det vackra som en kontrast. Han vigde sitt liv till att försöka försköna sin samtid.

William Morris var socialist

William Morris var även socialist under halva sitt liv och kämpade för social jämlikhet.

Detta gjorde att han även som företagare i Morris & Co satsade på att ta fram vackra bruksmaterial som var möjliga att inhandla åtminstone för medelklassen, och i de sammanhangen använde han sig faktiskt av den brittiska industrin för att framställa varorna till ett lägre pris.

Hans företag gjorde även unikt material för de verkligt rika.

De storblommiga tapeterna med fåglar och slingrande rankor från Morris & Co blev omåttligt populära.[3]

Persiska mattor och textilier inspirerade 

Morris var, som många i arts and crafts-kretsarna, djupt fascinerad av det konstfärdiga hantverk som kunde köpas i Turkiet och östra medelhavets arabiska länder. Fast mest imponerad var han av persiska mattor och textilier. Han såg dem som formfulländade och han kallade Persien mönstermakarnas ”heliga land” bland annat i ett publicerat tal från 1879.[4]

Många av hans mönster är direkt inspirerade av persisk mönsterkonst. Men han stal inte rakt av, han utvecklade sina egna versioner. Han och hans medarbetade föreläste och skrev om vikten av att förstå de abstrakta mönstertraditionerna i Iran, Turkiet och Arabvärlden, det vill säga en del av det som på ett homogeniserande vis på den tiden kallades Orienten.

De framhölls som ett ideal och en kontrast till industrialismens estetik. Att ha orientaliska rum eller åtminstone objekt blev inne bland Londons kulturella elit.

Det går fortfarande att besöka åtminstone ett sådant hem, Leighton house[5] som är utsmyckat med turkiska tallrikar, persiska mattor och syriska kakelplattor och kalligrafi.

Morris mönster och islams idévärld

Att de intrikata mönstren finns i Mellanösterns konsthantverk är ingen slump då dessa traditioner är utvecklade och förfinade i relation till islams idévärld.

En grundbult för dessa konst- och hantverkstraditioner är att just den utvecklade geometriskt genomtänkta mönstertraditionen. Tanken är att den geometriska perfektionen pekar mot den egentliga världen, den vi människor anses avskurna från under våra liv på jorden.

Våra sinnen har vi för att navigera på jorden men i denna islamiska filosofi tänker man sig att det i oss finns en själ (kallad ruh) som bär på en gnista av det gudomliga och med hjälp av den samt meditation, filosofi, matematik och geometri kunde man föreställa sig eller till och med i extas möta den fördolda världen.

Denna världsbild var grundmurat etablerad i de senantika samhällena och kom att bli en integrerad del av islam, särskilt i sufiernas tänkande. Sufismens antagande om människan och världen blev basen för både bild- och musikkonsten under mer än tusen år. Att utveckla mönsterdesign till perfektion var ett sätt att skapa associationer till den värld som man såg som den verkliga, till skillnad från vardagsverklighets illusion.

Mönstren som Morris utgick från var inte bara estetiskt tilltalande, de bar ursprungligen på en idé om människans relation till ett religiöst kosmos. Det finns inga belägg för att detta var något som Morris noterade och mycket av den forskningen som gjordes på ”orientalisk” konst vid tiden ignorerade denna aspekt. I dag är forskningen mycket tydligare med den kopplingen.[6]

Kulturella gränsöverskridanden

Konstuttryck rör sig mellan regioner och ibland korsas gränser som kan kallas kulturella eller kanske civilisatoriska. Britterna kom i kontakt med konst och hantverk men också religiösa och andra idéer genom det brittiska väldet. Många tog intryck.

Särskilt andra hälften av 1800-talet såg en makalös kreativitet där traditioner av alla de slag blandades av visionära konstnärer, företagare, fritänkare och religiösa aktörer. I Morris fall så fann han ett stilistiskt ideal som kom att frigöra hans kreativitet.

Så nästa gång när du sitter på en toalett med intrikat mönstrade, storblommiga tapeter kan du ju reflektera över dessa snillrika geometriska konstverk som i sitt ursprungliga sammanhang signalerade den gudomliga, kosmiska, för människan fördolda, sfären.

Hur de kom att bli en del av svensk kulturhistoria via en brittisk socialist och antiindustrialist som trots detta drev ett kapitalistiskt, industriberoende företag.

Kanske kan en och annan gnällspik se det som ett bevis på hur Sverige islamiserats i omgångar? Själv ser jag det mer som ett bevis på hur sällsamt sammanflätad människans historia är.

Vår historia knyter oss samman i en komplexitet väl värd att kämpa för i dessa dagar av nationalism och kulturell misstänksamhet.

[1] https://www.wmgal lery.org.uk/

[2] https://www.theartstory.org/movement/arts-and-crafts/

[3] https://www.wallpaperfromthe70s.com/wallpaper/wallpaper-patterns/classic-wallpaper/william-morris-wallpaper/?srsltid=AfmBOoo4KDCcedWm2y7vJ27Jc8b-t6qiHQQy52O3CiR1VCyiJWHXqh3D&p=7

[4] https://www.marxists.org/archive/morris/works/1879/pattern.htm

[5] https://www.rbkc.gov.uk/museums/

[6] https://arthistoriography.wordpress.com/wp-content/uploads/2012/05/shaw1.pdf

The post Blommiga tapeter, islam och William Morris first appeared on Opulens.

KONSTNÄRSBIOGRAFI. Mathias Jansson har läst en aktuell bok om Maja Fjæstad, som föddes för 150 år sedan, och imponeras av konstnärens bredd, drivkraft och entreprenörsanda.

Maja Fjæstad – Att se på världen med konstnärsögon
Skribenter: Maria Hellstadius Wiberg, Kerstin Lind, Johan Knutsson, Hannes Trygg, Per Faxneld, Patrik Steorn
Votum

Jag imponeras av den bredd som Maja Fjæstad besitter i sitt konstnärskap. För trots att hon, som många andra kvinnliga konstnärer i början av 1900-talet, hamnade i skuggan av sin mer berömda man Gustav Fjæstad, framstår hon ändå som en drivande centralgestalt i Rackstadkolonins utveckling och framgång.

Maja Fjæstad föddes 1873 i Hörby och visade som ung talang för teckning och efter Konstnärsförbundets skola etablerade hon sig som konstnär i Stockholm och inleder också ett långt och fruktbart samarbete med Konstslöjdanstalten i Lund kring mönsterritning och textila produkter. I Stockholm introduceras hon för konstnären Gustav Fjæstad och de två gifter sig snart och flyttar till Arvika.

Fler konstnärskollegor följer efter till Arvika och tillsammans med en befintlig skicklig inhemsk hantverkstradition uppstår en koloni kring sjön Racken inspirerats av den engelska Arts and Crafts rörelsen. Rackstadskolonin präglas av en spännande symbios mellan konst, konsthantverk och hemslöjd. I centrum finns Maja Fjæstad som har ett ben i måleriet och det andra i den textila hantverkstraditionen.

Familjen Fjæstad utökades med fyra barn inom perioden 1899-1907 och vilken småbarnsförälder som helst förstår att det inte ges så stort utrymme för eget skapande eller egen tid om man dessutom som kvinna förväntas ha ansvaret för barn, hem och sociala sammankomster.

Maja lyckas ändå hålla liv i sitt konstnärskap och engagerar sig även socialt för kvinnors rättigheter i Arvika, en rörelse som växte sig stark kring sekelskiftet 1900.

Hon var också med att grunda Arvika Hemslöjdsförening 1913 och är ansvarig för den värmländska avdelningen på Baltiska utställningen i Malmö 1914.

Lägg därtill hennes entreprenörsförmåga och ett stort samhällsengagemang utvecklas hennes konstnärliga karriär under den här tiden med utställningar både i Sverige och internationellt. Förutom att hon fortsatte med oljemåleriet, där hon skildrar sin omgivning, människorna och miljöerna och det vardagliga, utvecklades det textila uttrycket som med tiden gick åt mer abstraktion i uttrycket.

Ett exempel är gobelängen “Vatten och fisk” från 1931 där fiskarnas form stiliserats så att formen kan tolkas dels som ett fiskstim eller som vågor på vattenytan. Under 20-talet började Maja Fjæstad att intressera sig allt mer för träsnitt och brukstextilier, anledningen var dels ekonomisk. Det var konst som vanligt folk hade råd att köpa och gav henne en möjlighet att bygga upp en egen ekonomi oberoende av sin man.

Jag gissar också att det även fanns ideologiska skäl i form av en vilja att kunna sprida sin konst till en bred allmänhet, något som låg i linje med Arts and Crafts rörelsen sociala idéer om god konst till vanligt folk.

Det man slås av när man läser om Maja Fjæstad är den mångfald av uttryck hon har i sitt konstnärskap och den drivkraft och entreprenörsanda när det gäller att skapa och bygga upp nya nätverk och möjligheter. Men på grund av tidens konventioner är hon också begränsad i sitt konstnärskap, och man kan bara spekulera om hur långt hon hade kunnat gå i sin karriär om hon hade levt i ett mer jämställt samhälle.

Boken om Maja Fjaestad är utgiven i samband med Rackstadmuseets jubileumsutställning i samband med uppmärksammandet av att det är 150 år sedan konstnären föddes.

The post Kvinnlig konstpionjär med imponerande bredd first appeared on Opulens.

JAPANSKT I PARIS.  Med en fascinerande utställning av japanska konstverk sprungna ur hantverkstradition kröns förra årets Japansatsning i den franska huvudstaden. Vår utsända i Paris, Anne Edelstam är imponerad av en konst som skänker harmoni i en stad som sedan en tid skakas av oroligheter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Fendre l’air – Art du bambou au Japon
Musée de Quai Branly, Paris
Utställningen står till den 7 april

Fendre l’air  eller, på svenska, Klyva luften heter en konstnärligt unik utställning på Musée de Quai Branly i Paris. Det etnografiska museet Quai Branly ligger ett stenkast ifrån Eiffeltornet, vid floden Seine. Museet, med sina afrikanska, oceaniska, asiatiska och indian-amerikanska samlingar, invigdes av före detta president Chirac 2006. Jean Nouvel, känd arkitekt, ritade den imponerande byggnaden. Jag steg in i en trädgård i asiatisk stil med små gångar, buskar och vrår, med höga bambuplantor, intill den första växtväggen som virvlar sig meterhögt upp. Barnen älskar detta museum för det är som en labyrint och väl inne i byggnaden slingrar sig, likt en boaorm, en lång ockra-färgad gång upp till entrén. Där möts stora som små besökare av färgsprakande indianfjädrar, schamandräkter, trummor, jättestatyer, träsniderier med mera. Längs med de ormlika gångarna kan man sätta sig ner en stund och se på en dokumentär från olika exotiska delar av världen.

Men jag var inställd denna kalla vinterdag på att drömma mig bort bland de japanska korgarbetena. Ur hantverkstradition utvecklades dessa till att bli veritabla konstverk med inget annat syfte än att vara ytterst vackra. Estetik är en del av den japanska kulturen sedan urminnes tider. Till och med en sprucken vas i Japan lagas med guld för ”det är när något brister som skönheten tränger igenom och det bör visas upp”. Vi skulle säga att det är när hjärtat brister som ödmjukheten och kärleken växer fram, för ett fruset hjärta föder ingen ömhet. Kanske det är samma sak för hantverkaren som skapar sina verk genom att lägga hela sin själ i sitt arbete? I vår släng- och skräpkultur glömmer vi ofta bort värdet av ett gediget hantverk. Men denna unika utställning erbjuder så mycket mer än hantverk: den berättar historien om hur korgarbete utvecklades till att bli skulptur.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Bambukorgarna är intimt sammanflätade med den medeltida ankomsten av te från Kina och buddhismens spridning. Bambu för tankarna till ”tomhetens frigörelse” i enlighet med buddhistisk lära. Men det är i och med Meiji-epoken (1868-1912) och teceremonins höjdpunkt konstnärer som Iizuka Rokansai och Hayakawa Shokosai blåste nytt liv i korgarbetet. Teceremonierna — vilka var väldigt sofistikerade och traditionsbundna — innebar även finurliga blomsteruppsättningar, Ikebana, och det var som vaser dessa mästerverk användes. De blev så pass uppskattade att de blev till samlarobjekt, utställningar ordnades och mästare utbildade sedan sina elever — ofta gick hantverket i arv från far till son. ”Bambusläkter” utvecklades, vissa blev mer kända än andra.

Utöver korgarbetena visas även filmer om de samtida konstnärerna och deras arbeten. Jag lärde mig hur de nutida konstnärerna har vidareutvecklat konsten med hjälp av datorer och de kan numera göra de mest otroliga skulpturer, vissa av vilka visas på Quai Branly-museet.

Denna utställning avslutade det spännande Japan-året 2018 i Paris. Det har varit en resa till ett land och en kultur som går i estetikens tecken och en skön avkoppling från den anarki vi upplever varje lördag sedan i höstas, med sönderslagna affärer, brända bilar, vandalisering och vansinnigt våld. Och utställningen fortsätter även en bit in på 2019, till den 7 april, närmare bestämt.

The post Bambu som konst first appeared on Opulens.