PUNKATTITYD. Maria Johansson har träffat Stockholmsbaserade Konsthall 323 som använder sig av okonventionella metoder. Till exempel att använda bilen som konsthall. Är det punk? Punkattityd säger de själva. På måndag deltar de i radiokonstfestivalen Radio art zone.

Konsthall 323 är en konstinstitution som drivs av konstnärerna Frida Krohn och Ylva Trapp, i en bil. Verksamheten grundades 2010 och är aktiv oftast i Stockholmsområdet, men vyerna skiftar. De dyker upp när och där de behövs, säger de själva. Jag lyckades träffa dem för en intervju.

Hur startade ert projekt?

– Vi träffades när vi utbildades på konsthögskolan i Umeå och startade detta projekt några år efteråt. Dels lockades vi av att skapa något gemensamt, dels var det ett sätt att få bestämma själva hur vi ville ta plats. Konsthall 323 är frigjord från etablissemanget och en plats för förutsättningslöst undersökande och vi kan byta vy när vi vill.

– Vi influerades av att det just då öppnat många nya konsthallar i Stockholm, t ex Bonniers och Sven-Harrys. Det kändes bra att ha en egen konsthall, det blev ett bra rum för oss att verka i. Vi betraktar oss som en institution och ser oss själva som konsthallschefer.

Vilka mål hade ni och vad har hänt på vägen?

– Vi har aldrig haft en målbild. Det har blivit allt tydligare med tiden att vi hela tiden väljer väg. Hade vi börjat idag med de erfarenheter vi gjort hade vi antagligen gått till väga på samma sätt.

– Vi gör ca 3-4 projekt per år med andra konstnärer, ibland kontaktar vi dem och ibland kontaktar de oss. Vi gör också egna projekt i Konsthall 323. Vi har till exempel under en period haft ett projekt med Saltsjöbaden som plats. Där har vi undersökt hur samtidskonsten syns i Saltsjöbaden, som i stort sett består av bara villatomter, genom att dyka upp på olika sätt i området. Vi har som exempel gjort en musikal på plats i Saltsjöbaden med text ur Saltsjöbaden-avtalet. Vi var nyfikna på om avtalet mellan fackförbund och arbetsgivare år 1938 kunde skönjas i eller på platsen idag.

– Ett annat av våra egna projekt kallade vi för ”Måste man vara 2 för att stå ut i världen?”. Det var en samtalsserie där vi bjöd in till samtal i bilen, runt den frågeställningen.

Det blir mer icke-auktoritärt i en bil, man behöver inte känna sig liten som man ibland kan göra inför en stor konstinstitution.

Vilken respons har ni fått från omvärlden på er verksamhet?

– Den vanligaste frågan vi får är ”varför har ni inte en större bil”. Att allt har begränsningar blir mycket tydligare i en bil. Men vi känner inte själva att det är för lite plats.

– Vi möter mycket glädje med projektet, folk tycker det är ett roligt projekt. Vi upplever att vi har ett tomrum att fylla. Poängen har aldrig varit att nå ut. Vi vill dyka upp där vi tycker det behövs och vi vill ha frihet att byta fokus ofta. Det lilla formatet väcker intressanta frågor om konstens relevans och mening. Vad är garantin för att något är intressant? Att en person ser det eller 1 000 personer? Vår konsthall blir snabbt full, kommer 5 personer blir det kö, då känns det som succé. Men det behöver inte komma någon för att det ska bli meningsfullt. Det är själva görandet som är meningsfullt.

– Vid tiden då vi startade pågick många långa, ofta inspelade, samtal om samtidskonst på olika samtidskonst-scener. Vi tog efter det med valde att bara ha en publik på 1 person. Vi valde medvetet att inte dokumentera detta då vi ofta upplevde inspelningarna av dessa samtal på etablerade konstscener som tråkiga att titta på.

Hur funkar bilen som konsthall?

– Vi betalar ingen hyra. Vi kan flytta när vi vill. Det blir mer icke-auktoritärt i en bil, man behöver inte känna sig liten som man ibland kan göra inför en stor konstinstitution. Det går att arbeta snabbt, vilket är ett av våra motton. Man slipper långa beslutsprocesser och kan prova sina idéer direkt. Å andra sidan har vi ingen toalett, och ibland är det kallt, och det uppstår snabbt kö.

Hur samhällskritiskt är ert projekt? Hur ser er relation till konstetablissemanget ut? Spontant tänker jag att ert projekt påminner om musikens punk?

– Det finns mycket samhällskritik i projektet. Vi tänker på det men vi pratar inte om det utan har vårt fokus på att ”göra”. Vid ett tillfälle stod vi utanför Liljevalchs. Det var konstnären som valde platsen men det går att läsa in kritik mot etablissemanget i det valet av plats.

– Vi har en medveten punkattityd men inte en punkestetik. Vi vill inte vänta på att någon ger en tillåtelse att vara verksam för man kanske aldrig blir vald. Det tar kraft att vänta på att bli inbjuden men ger kraft att ”göra”.

Hur funkar det i den konstnärsdrivna konstvärlden, uppstår inte samma hierarkier där som i den kommersiella, med tiden?

– Vi ser det som att vi tillhör den konstnärsdrivna konstvärlden men att det är slumpartat, det har blivit så.

Framtidsplaner?

– Den 20 juni deltar vi i radiokonstfestivalen Radio art zone, https://radioart.zone/monday-20-june i Esch, Luxemburg. Radiokonstfestivalen arrangeras i samband med det europeiska kulturhuvudstadsåret 2022.

– Vi kommer att göra en 22 timmar lång radiosändning som kommer att handla om stål, olja och resan till Esch.

The post Med bilen som konsthall first appeared on Opulens.

HURRA. Vad vore Liljevalchs konsthall i Stockholm utan sin vårsalong? I sommar är det äntligen dags för den försenade jubileumsutställningen. “Vårsalongen 100 år” samlar 250 verk av konstnärer från salongens sekellånga historia.

Viktor Andersson/TT

The post Vårsalongens “greatest hits” på Liljevalchs first appeared on Opulens.

KONTROVERSIELL KONST. Stölden av en bronsekorre tidigare i veckan i Konsthallen på Kulturens hus i Luleå har fått ett lyckligt slut.

Enligt SVT Nyheter Norrbotten har polisen kunnat ta verket i beslag och den ska nu placeras tillbaka i konsthallen.

Skulpturen, gjord av konstnären Mats Wikström, är en cirka 20 centimeter hög bronsekorre som gör en så kallad hitlerhälsning.

Verket har rört upp känslor men enligt Hans Sundvall, konstnärlig samordnare i Luleå, är det inte problematiskt.

– Vi har som uppdrag att väcka känslor. Att visa kontroversiell konst som kan röra och uppröra är något vi ska göra. Om ingen har känslor efter att ha besökt oss så har vi misslyckats i vårat uppdrag, säger han till SVT.

I den polisanmälan som gjorts har värdet på konstverket uppskattats till 30 000 kronor.

I februari 2009 stals ett annat verk av Mats Wikström. Då var det fråga om en förgylld mässingsskulptur föreställande en orre som stod i entrén till en fastighet i centrala Luleå. Den uppskattades i samband med stölden ha ett värde av cirka 200 000 kronor.

TT Nyhetsbyrån

The post Stulen bronsekorre återfunnen first appeared on Opulens.

KONSTHISTORIA. Hilma af Klint, Picasso, Märta Måås-Fjetterström och Vårsalongen – när konsthallen Liljevalchs firar hundraårsjubileum i Stockholm görs det nedslag i en lång konsthistoria. Men besöksrekordet som sattes 1952 har fortfarande inte hotats.

Dan Wolgers telefonkatalog, en soffa täckt av rosor signerad Josef Frank, självporträtt av Lena Cronqvist och Wilhelm Kåges “arbetarservis”. Över 600 utställningar har visats på Liljevalchs de senaste 105 åren. Konsthallens jubileum försenades av både ombyggnationer och coronapandemin – men nu har huset förvandlats till en tidsmaskin med glimtar ur 48 historiska utställningar.

Besökarna möts först av konstnärerna från invigningsutställningen 1916: Carl Larsson, Bruno Liljefors och Anders Zorn, som var med och kämpade för att den nya konsthallen skulle bli till.

– Det här startades av Konstnärsförbundet som ville ha ett alternativ till Konstakademin. Den känslan av arena för nytänkande, den har funnits i alla tider och fortsätter så även i dag, säger Liljevalchs chef Mårten Castenfors.

Lena Rydén, som står bakom utställningens urval, berättar att samtliga 600 gamla utställningskataloger nu också har digitaliserats och kan beskådas på plats och på hemsidan.

– Det är verkligen en kulturskatt, säger hon.

Kvinnorna tog plats

Varje rum är ägnat åt ett nytt tiotal. Här finns exempel på den erotiska och politiska konst som visades på 1960-talet, handarbetets vänner och Kjartan Slettemarks performancekonst från 1975 – då han försökte att lämna in sig själv i pudelkostym till Vårsalongen. Men det börjar på 1910-talet, då en nyckelutställning om expressionismen visas, där Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Leander Engström ställde ut nydanande verk, 1918.

– Det var en jätteviktig utställning som banade väg för modernismen. Den börjar befästas i Sverige från 1918, säger Lena Rydén.

Kritiken var dock obönhörlig, särskilt mot kvinnorna. “Det finns vid Gud inget av konst i hennes idiotiska kråksparkar” hette det om Sigrid Hjertén.

Lika hårda var omdömena när Föreningen Svenska Konstnärinnor höll sin aprilutställning 1921. Föreningen startade för att ge kvinnor möjlighet att ställa ut sin konst och 17 kvinnliga konstnärer visades på Liljevalchs, bland andra Sigrid Hjertén, Siri Derkert och Charlotte Mannheimer. Men konstkritikern Albert Engström dömde ut utställningen som “en skam för hela kvinnokönet”.

En nyckelutställning för kvinnliga konstnärer är också “De drogo till Paris” från 1988, då nordiskt måleri från 1880-talet lyftes fram, med fokus på bland andra Hanna Pauli och Helene Schjerfbeck.

– Det var då de kvinnorna började skrivas in i konsthistorien igen, säger Lena Rydén, som berättar att köerna ringlade långa.

Mexikos konst lockade

Publikkaos blev det annars vid minnesutställningen av Nils Dardel – 10 000 människor lockades till vernissagen, och polisen tvingades komma. Men rekordet slogs 1952, under en utställning om Mexikos konst från forntid till nutid. Tolv godsvagnar med föremål kördes hit från Paris. Sammanlagt kom 212 431 besökare.

– Vi vet inte varför den blev så himla stor. Det var efter kriget så folk var väl svältfödda. Det kom busslaster med besökare från Danmark, Finland och Norge. Vilken utställning i dag skulle engagera på det sättet? frågar sig Lena Rydén häpet.

Mårten Castenfors hade hoppats på att Lars Lerin skulle sätta ett nytt rekord 2018 – men han nådde “bara” upp i 187 000 besökare.

Storheterna har i alla fall varit många: Hilma af Klints “Målningarna till templet” visades för första gången i sin helhet, 1999. Dessutom lånades Picassos “Guernica” in 1938. Den här gången har man fått nöja sig med en replika av det världsberömda verket – och redan det var svårt att få tillstånd till, konstaterar Mårten Castenfors.

– Under 20-, 30- och 40-talen kunde man låna in 40 Picasso och slänga upp på väggarna. I dag skulle det ha kostat 20–30 miljoner. Det är fantastiskt vad som har visats här, säger han.

The post Liljevalchs jubilerar med tur i konsthistorien first appeared on Opulens.

LÄCKA. Liljevalchs nya konsthall på Djurgården i Stockholm har drabbats av vattenläckor, rapporterar SVT Nyheter. 

– Att det uppstår problem och utmaningar i den här konstruktionen är ingen nyhet, säger konsthallens chef Mårten Castenfors till SVT Nyheter.

The post Regnvatten läcker in i nybyggd konsthall first appeared on Opulens.

KONSTHALLSPLANER. Gatukonstnären Banksy avslöjar att han är ansvarig för att ha målat en bild på ytterväggen till ett fängelse i Reading i Storbritannien. Konstverket skildrar en man i gammaldags fångkläder på rymmen från fängelset via ett rep av hopknutna lakan.

I en video på Banksys Instagram visar han hur han gick tillväga när han målade bilden. Fängelset i Reading stängdes 2013 och är mest känt för att ha huserat författaren Oscar Wilde under hans tvååriga dom för “onaturlig otukt”, det vill säga homosexuella kontakter.

Det pågår just nu förhandlingar kring om fängelset i Reading ska omdanas till konsthall.

TT-Nyhetsbyrån

The post Banksy tar åt sig äran för fängelsemålning first appeared on Opulens.

KULTURARVET. “Normkritik är en metod för kulturinstitutionerna att uppnå förändring, fördjupad kunskap och ökad kunskapsspridning”, skriver Susanne Liljedahl.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Statens kulturråd konstaterar att konst och kultur har unika möjligheter att beröra, medvetandegöra och bidra med nya infallsvinkar och frågeställlningar och därmed motverka fördomar och stereotyper. (Queer kultur 2016:3). Få konstinstitutioner och museer i Sverige arbetar aktivt med queer – det är hög tid att damma av, och låta queerperspektiven synliggöras och utmana begränsande normer, inte minst könsrollsnormer och maktnormer.

Men hur mycket normkritik klarar institutionerna? Skepticismen är utbredd bland skribenter och kulturprofiler. Det talas om en statlig dikterad normkritik, en politisk styrning som vill anpassa institutionera efter samtida trender. Skribenten och Kinakännaren Ola Wong menar sig se en politisering som går ut på att uppfostra besökaren till att stötta politiken. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, beskriver det som att alla institutioner underkastas ett och samma normkritiska tänkande – allt och alla nu ska silas genom ett identitetspoltiskt durkslag.

Kritikerna bortser från att normkritik är ett vertyg som har sin grund i forskning, framförallt genusforskning. Själv är jag knappast intresserad av konstsalonger som konserverar hopplöst förlegade synsätt med liten anknytning till den kunskap som utvecklats i vårt postmodernistiska samhälle. I salonger som dessa blir jag lätt ointreeserad och vill snabbt finna utgången och göra sorti. Vad tjänar vi på att vidmakthålla normer och föreställningar som inte längre är giltiga? Är det inte bättre att frigöra sig från det mentala bagage som vi alla bär på?

Vårt kulturarv är tyngande på många sätt. Jag tänker nu särskilt på konst som befäster maktstrukturer och stereotypa könsroller. Att exempelvis närma sig de mytomspunna nationalromantikerna Anders Zorn och Carl Larsson är inte helt oproblematiskt – de har ju närmast kultstatus och ingår i kanon – den auktoritativa norm som skapats och som styr hur konst ska betraktas. Det ska inte förnekas att jag ser eminenta målerier och akvareller, men tar jag på mig normkritiska glasögon bryts förtjusningen och allt det som jag fått lära mig sedan klassrummens dagar.

Zorn är inte minst känd som en briljant uttolkare av kvinnan och med en uppenbar känsla för naturen, men gestaltar hans många målningar av nakna dalkullor en fri kvinnokropp? Är vekligen målningarna en servil hyllning till kvinnan? Det mesta tyder i dagsläget på att kvinnan objektifieras och reduceras till ett kön helt i enlighet med dåtidens föreställningar om att kvinnan var ett lite farligt naturväsen som lockar och förför männen. Underförstått att hon inte kunde ha samma förmåga till intelligens och rationalitet som en man. Stereotyperna för mannen var styrka, potens och kontroll. Alla stereotyper är begränsande eftersom människan oftast är mer dynamisk och mångfacetterad.

I några av Carl Larssons akvareller (t ex Karin vid stranden 1908/ Efter balen 1908) blir kvinnan bara en dekoration i fullkomlig förening med interiör och inredning. En blomma bland blommor utan egen identitet. Och i praktiken stod Karin Larsson i skuggan av sin man. Både hon och andra kvinnliga konstnärer fick spela den roll som en manlig, misygon kultur gav dem.

I både Anders Zorns och Carl Larssons värld styrde en patriarkal norm och könsmaktsordning. Normen har varit en del av tänkandet ända från antiken fram till våra dagar.

Exemplen är en bråkdel av en nyare storytelling som knappast ska tystas ner och döljas. Med detta menar jag inte att äldre tiders konst nu ska förpassas till sophögen. Men de nya ingångarna är här: vilka historier har dåtidens konst genererat och vilka nya kan berättas med den kunskap vi har idag? Vårt kulturarv är inte statiskt, vilket kritikerna borde veta. Som Anders Högberg, professor i arkeologi, uttrycker det: att förstå ett kulturarv som något i rörelse är inte politiskt tyckande. Det är förståelse grundad i forskningsbaserad kunskap, och förvaltandet av kulturarvet har alltid ändrats med sin samtid. Det finns inget stöd för att normkritiska perspektiv dominerar svenska museer och normkritik är en metod för institutioner att uppnå förändring, fördjupad kunskap och ökad kunskapsspridning.

Patrik Steorn, intendent och musiechef på Thielska Galleriet, har länge arbetat med queera teman i samarbete med universitetsvärlden och andra aktörer. Bit för bit upptäcks ämnet alltmer i djupsinniga projekt. En utställning handlade om Män vid vatten och den visade en mångfaldig svensk konsthistoria liksom den nu aktuella Nakenakter med nya perspektiv bortom konventionella könskategorier och konsthistoriska konventioner.

Så låt queerperspektiven komma ut ännu mer på våra statliga och kommunala institutioner och helst även i salongerna och på gallerierna. I dessa perpektiv blir det också viktigt att lyfta fram hbtq. Den lesbiska konsten och konsthistorien framstår som ett flagrant exempel på vad som kommit i skymundan. Vilka rädslor är det som har väckts här? Skygglapparna måste av och så menar jag att vi kan få ett mer uppdaterat och inkluderande konst- och kulturliv. Samhällets mångfald kommer nämligen att belysas bättre. Annars finns det risk för att konsten och kulturen dör av syrebrist.

Själva konstbegreppet började kollapsa för längesedan. Jag anser att det går att återupptäcka i förnyelsens vindar med en tydlig existentiell och tvärvetenskaplig förankring. Ett nihilistiskt konstbegrepp är ingen betjänt av. Även konstens maktstukturer bör ifrågasättas och granskas. Hur ser makten ut? Vem väljer vad som ska visas? Vilken roll har besökaren? Vad betyder hens personliga erfarenheter och berättelser?

Ett är säkert, publiken förväntar sig att kulturinstutionerna är aktörer i samtiden med förankring i både historia och forskning.

The post Låt queerperspektiven komma ut i kulturen first appeared on Opulens.

LJUDKONST. “Utan tvekan hålls utställningen samman på ett både enkelt och imponerande sätt där äldre verk förbinds med de nya”, skriver Andreas Engström om Susan Philipsz utställning Lost in Space på Bonniers konsthall.

Utställning: Susan Philipsz Lost in Space
Bonniers Konsthall, Stockholm

”Med sin egen röst eller med instrument skapar hon arkitektur av ljud i utställningsrummen” står det att läsa om Susan Philipsz i häftet till Bonniers konsthalls utställning. Jag har läst liknande om ett flertal ljudkonstnärer vid det här laget. Men samtidigt som det är en högst allmän formulering är den intresseväckande. Vad gör hon med just det här rummet, med den här platsen? Förmår hon rentav ”synliggöra en sångs, ett musikverks eller en kompositörs glömda historia, såväl som rummet eller platsen i sig”?

Susan Philipsz är vid det här laget en av de etablerade internationella ljudkonstnärerna. Inte minst sedan Turnerpriset 2010 finns hon representerad i de prestigefyllda konsthallarna. Också i Sverige har man tagit henne till sig. Hon engagerades för det stora radiokonstprojektet The Distant Sound vid Världsarvet Grimeton Radiostation utanför Varberg 2014. På Bonniers konsthall deltog hon i ljudkonstutställningen Mer än ljud 2011.

I en intervju som går att lyssna på i den för utställningen gjorda medieavdelningen talar Philipsz om ”the sculptural aspect of sound” och frågar retoriskt ”what happens with your body when you put sound in a room”. Philipsz bakgrund är bildkonsten och jag känner igen denna bildkonstens fascination för musiken; dess beståndsdelar, teori och teknologier och hur detta tar sig uttryck i det sociala eller idémässiga snarare än i det fysikaliska eller arkitekturmässiga. Mer relationellt och, säg, ”teoretiskt” än material.

Är detta något problem? Egentligen inte, men de konceptuella och trots allt teoretiskt-musikaliska anspråken leder till slut till ett resultatet. Och om det inte slår an ur ett så att säga musikaliskt perspektiv, hur intressant är det egentligen att separera tonerna ur ett stycke musik komponerat i tolvtonsteknik för att spela upp dem var för sig i varsin högtalare i ett rum?

Det för utställningen gjorda verket A Single Voice är konsthallens gravitationscentrum. Philipsz har låtit en violinist spela in ett parti för stråkar ur Karl-Birger Blomdahls berömda ”rymdopera” Aniara. Skalans olika toner i stycket har spelats in var för sig och dessa spelas upp i separata högtalare runtom i utställningshallen. Stycket får på så sätt en tolvkanalig återgivning där tonen C tilldelas en särskild plats då inspelningen av den visas på bildskärm i ett separat rum.

Förfarandet är liknande det i hennes uppmärksammade verk från Documenta 2012, där hon på Kassel Hauptbahnhof installerade en dekonstruktion av Studie för stråkar av tonsättaren Pavel Haas, som deporterades just från denna station till Theresienstadt för att senare avrättas i Auschwitz. Ett annat exempel är installationen i Hamburger Bahnhof i Berlin som bygger på Hanns Eislers musik där Philipsz också arbetade visuellt med stora bilder av dennes partitur. Ett av den kanadensiska ljudkonstnären Janet Cardiffs mest berömda verk,Forty Part Motet, där en körs individuella röster spelas upp i separata högtalare, bygger på liknande principer.

Men där installationen i Kassel ger en visserligen litet väl uppenbar men samtidigt förtätad känsla av historiens och ondskans närvaro, och utställningen i Berlin har en audiovisuell komplexitet, sträcker sig detta nya verk inte bortom det faktiska, konkreta: tolv toner, en för varje högtalare. That’s it.

Men namnet på utställningen är Lost in Space och rymden med associationer och tematiska sammankopplingar är trots allt ett starkt bärande element. I ett rum kan man höra Philipsz vokala inspelning från 2001 av David Bowies skiva Ziggy Stardust. Här finns också den lilla skulpturen Radio Star där radiovågor från roterande neutronstjärnor omvandlats till ljud och bild. Också detta verk har en Sverigekoppling då det skedde i samarbete med Onsala rymdobservatorium. Specialgjord till utställningen är den lilla väggmålning i form av en återskapning av en teckning Philipsz gjorde som barn, när hon fascinerad av en science fiction-serie i tv på väggen i sin barnkammare ritade ett ”tidshål” som hon skulle kunna krypa in i och göra egna tidsresor.

Barnets tankar kring rymd, tid och det oändliga, ungdomens identifikation med popidolen, stjärnan – så nära men samtidigt onåbar, overklig, konkret men samtidigt vag som vitt brus i etern. Och så rymdoperan, verktitlarna… Utan tvekan hålls utställningen samman på ett både enkelt och imponerande sätt där äldre verk förbinds med de nya vilka tillsammans relaterar till andra verk i Philipsz konstnärskap. Efter besöket på Bonniers konsthall slås jag av vad en bra curatering kan göra för en utställningen, för de enskilda verken och för att lyfta fram en linje i ett konstnärskap. Men betraktade var för sig känns inga av dem något vidare starka. Och på den där frågan vad som händer när vi placerar vår kropp i ett rum konstaterar jag: inte så värst mycket. Jag lämnar Lost in Space trots allt med en känsla av inre tomhet.

http://www.opulens.se/author/andreas-engstrom/

The post Med en känsla av inre tomhet first appeared on Opulens.