KONFLIKT. Det finns en konflikt mellan anhängare av digital konstfotografi och de som tycker att den analoga fotokonsten är mera äkta, på riktigt. Idag belyser Ida Thunström fenomenet och tar själv ställning i konflikten.

När man sitter inomhus tillsammans för länge är det risk för att den där lilla detaljen i relationen dyker upp. Igen. Den som är lika gammal som den är omöjlig att komma runt. Till slut kan man inte längre hålla sig därifrån. Jag bara måste ta upp det där med digital konstfotografi.

The post Digital kontra analog konstfotografi first appeared on Opulens.

KONST. I sommar kommer National Portrait Gallery i London att ställa ut verk av Cindy Sherman, en av vår tids mest kända konstnärer. Clemens Altgård presenterar här den banbrytande konstnären som med kameran som verktyg skapat en feministisk konst som närmast saknar motstycke.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Få konstnärer har i lika hög grad som amerikanskan Cindy Sherman kommit att förknippas med det postmoderna. En förklaring kan vara att hon konsekvent började använda sig själv som modell i en undersökning av vad identitet egentligen är. Men Cindy Sherman stannade aldrig vid ett maskspel utan gick vidare in i hysterins och groteskens många gånger skrämmande världar.

The post Helgessän: En banbrytande feministisk konstnär first appeared on Opulens.

SYNVINKLAR. “Erfarenhet kan både förblinda och förtydliga, och det tar kanske ett helt liv att lära sig se saker fritt. Att byta synvinklar både i tanke och blick är ett smidigt sätt att göra livet, och bilderna av det, intressant”, skriver Ida Thunström.

Vissa fotografer har en enastående, nästan magisk förmåga att i intervjuer spotta ur sig livsinsikter. När man hör dem tala om sin verksamhet känns det som att vara på ett filosofiföredrag. De berättar om ett undersökande, nyfiket förhållningssätt som utvecklats genom ett livslångt arbete med själva mediet fotografi. Eller kanske snarare, med seendet. Genom sitt verktyg, kameran, tycks de lärt sig att även i tanke och känsla undersöka livets subtiliteter på ett sätt som gör dem till små professionella tänkare. Och då detta även sker bakom kameran, genom vägran att uttrycka en förutfattad mening om hur världen ser ut utan istället arbeta genom ett förhållningssätt till den, då uppstår det i bilderna något helt avgörande.

Det är fortfarande en dryg månad kvar av den amerikanske fotografen Joel Meyerowitz’s retrospektiv på fotogalleriet C/O i Berlin. I videointervjun som toppar utställningen förklarar konstnären hur han använder kameran som ’ett sätt att lära sig mer om sig själv’. I samma stund beskriver han dock sitt arbetssätt till stor del i relation till olika kamerors tekniska möjligheter, och det slår mig att det är en och samma sak. Inköpet av en ny kamera, till exempel, skapar nya tekniska möjligheter som leder till nya synvinklar. Genom att betrakta verkligheten ur olika perspektiv lär vi oss mer oss själva, och det låter ju rimligt att det är just där de bästa fotografierna blir till, i dessa nya synvinklar.

Förhållningssätt i form av synvinklar är det kanhända svårt att tänka sig fram till. Såvida man inte ägnar sitt liv åt just det. Åt begrepp som tid, människor, beslut och prioriteringar, grundbultar inom det fotografiska mediet som går direkt in på djupet av vad en bild faktiskt är. Viger man sitt liv till att undersöka sin konstnärliga teknik, kommer man då fram till samma slutsatser som om man filosoferat sig igenom tillvaron?

Att fokusera på kameran som betydelsebärande verktyg, mer än en vilja att använda den för att berätta något som ligger utanför den, känns lite unikt inom fotografisk konst. Den franske 1900-talsfotografen Henri Cartier-Bresson gjorde ungefär detta då han tog till vara den nya tekniska möjligheten att ta ’ögonblicksbilder’. Han fångade den annars ständigt undflyende sekunden, och bilderna gör något nytt och annorlunda med omvärlden. De tycks dock vara tagna av helt andra anledningar än Meyerowitz’s, och verkligheten blir en helt annan.

Tveklöst föredrar jag Meyerowitz. Cartier-Bresson må ha rört sig i mitten av sina motivs rörelser, men bilderna innehåller ändå ett slags avståndstagande. Jag skjuts som betraktare på något sätt bort ifrån motivens innersta tillstånd. En anledning kan vara att de är just så färdiga och avslutade, att det faktiskt fångat ett motiv som i sig redan har ett innehåll. Det skulle kunna vara så enkelt att man, då man fotograferar människor och samhället, behöver göra det med en öppen, lite naken nyfikenhet. Låta de visuella elementen tala i sig. Att skapa bilder med hjälp av kameran, inte skapa fotografier med hjälp av motiven. Låta verktyget leda en fram till insikter om tillvaron, istället för att använda det till att befästa sin bild av den.

I slutet av mars kommer Irving Penn till C/O. Tyvärr. Känns det inte lite förutsägbart? Liksom Cartier-Bresson gjorde på sin tid, fulländade Penn ett visst förhållningssätt, och vi har sett det nu. Finns det verkligen så få bra konstfotografer att de ständigt måste återanvändas? Och en ännu bättre fråga är varför de alltid tycks behöva vara i mogen ålder för att överhuvudtaget kunna ha något vettigt att säga.

Erfarenhet kan både förblinda och förtydliga, och det tar kanske ett helt liv att lära sig se saker fritt. Att byta synvinklar både i tanke och blick är ett smidigt sätt att göra livet, och bilderna av det, intressant. Kanske är det därför inte så konstigt att det är just fotografer som kan ge mig den där filosofiföreläsningen. För jag vill ändå tro att man inser något relevant om man tittar tillräckligt länge omkring sig, på omvärlden och dess människor. Att man då av nödvändighet tillslut upphör med att döma den. Som med så mycket annat är då man inte har något att förmedla, som kan framkalla något verkligt intressant.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Med kameran som verktyg first appeared on Opulens.

FOTOGRAFI. “Skall man ägna sig åt att presentera fotografi som behandlar sociala och politiska frågor, bör man veta vad det är man sysslar med. Det är skillnad mellan att dokumentera och synliggöra, mellan att citera och problematisera”, skriver Ida Thunström.

Det kan ibland finnas något vårdslöst i hanteringen av fotografiutställningar. Efter alla år som digitalt fotografi har varit ett etablerat konstnärligt verktyg, ligger det fortfarande en illusion av att det är enkelt att hantera. Eftersom det digitala fotot är mer immateriellt än det analoga är uttrycket mindre förankrat i materialet. Konstfotografi måste på något sätt hela tiden undersöka vad fotot gör med det som avbildas snarare än, som det traditionella fotot, endast dokumentera motivet.

Det är ingen tvekan om att det finns många idag verksamma konstnärer som behandlar digitalt fotografi med full kompetens och respekt. Det är först när skillnaden mellan konstfotografi och dokumentärt fotografi blir otydlig som det blir problematiskt. Gränsen mellan dessa begrepp kan hanteras lite väl luddigt. Den snabba utvecklingen av digitala tekniker tycks ibland – helt felaktigt – kunna dra med sig professionalism, ibland även skönhet, av bara farten.

Ett fotografi har alltid stark förankring i den uppenbara visuella verkligheten. Siktar man på att skildra sina motiv ur en mer problematiserande vinkel bör man vara uppmärksam på vad detta innebär. Sedan journalistiska fotografier med hjälp av den digitala tekniken blivit lika enkla att manipulera som ett muntligt citat har man rentav ett ansvar att ta faktumet på allvar.

I torsdags öppnade utställningen The Atlas of Beauty på f³ – freiraum für fotografie i Berlin. En uppvisning av fotografen Mihaela Norocs bildserie The Atlas of Beauty – Frauen der Welt.

“For me, beauty is diversity. It is much more than what we often see today in mass media”, säger fotografen Mihaela Noroc om sin bildserie. I ett längre projekt har hon rest runt i världen och fotograferat olika kvinnor i deras respektive kulturer. Kvinnor i vilka hon funnit en specifik, äkta skönhet. Hon vill skildra denna riktiga skönhet, den som ligger bortom det av en yttre blick styrda definitionen. Det överpolerade och oäkta som i regel syns i media. Det hänger ett tjugotal bilder på galleriets väggar. De flesta är mycket vackra och det är där vi finner kontentan av problemet. Det problem som så lätt kan uppstå när det rör sig om digitalt fotografi. Istället för att vara vackra på det äkta sätt som syftet är, att visa upp den inre skönhet som Noroc upplever hos de kvinnor hon mött, får bilderna istället den polerat vackra yta som är karaktäristisk för just de bilder hon vill ifrågasätta. Diversity, mångfald, det måste få vara mer än bara ord. Mer än bara ett dokumenterande, platt avbildande foto.

Utställningen The Atlas of Beauty råkar tyvärr upprätthålla den struktur den givit sig ut för att ifrågasätta. Ett ärligt menat försök att ta sig an ett problem får, på grund av denna vårdslöshet gällande begreppen konstfotografi, och dokumenterande fotografi, motsatt effekt. När jag ser bilder som de av Mihaela Norocs på galleriväggar vill jag snarare dra paralleller till det tidiga fotografiet under det sena 1800-talet, då den nyfunna metoden att med naturalistisk precision kunna avbilda den Andre. Att med hjälp av fotografi ägna sig åt något så angeläget som massmedias bild av kvinnlig skönhet, det verktyg som så effektivt givit upphov till den snedvridna bilden, är en riktigt svår uppgift.

Skall man ägna sig åt att presentera fotografi som behandlar sociala och politiska frågor, bör man veta vad det är man sysslar med. Det är skillnad mellan att dokumentera och synliggöra, mellan att citera och problematisera. The Atlas of Beauty blir till en repris på den där subjektiva blicken, av infångandet och inramningen, just det som blivit den börda som vilar på de flesta av världens kvinnors axlar.

Digitalt fotografi plattar lätt till verkligheten på alla möjliga nivåer, så det är viktigt att vara försiktig. Som konstnär ja, men kanske främst som curator. Att försöka synliggöra det som gömmer sig bakom en bild, under den blanka ytan, och sedan misslyckas med det, kan bli riktigt kontraproduktivt.

Kanske är fotografier lite som ord? De kan stjälpa, de kan förändra, ibland hoppa fram av ren impulsivitet, men de bör inte hanteras helt omedvetet. Börjar vi själva blanda ihop vad som är citat och poesi när vi tolkar världen kan det blir hur fel som helst.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Vårdslös användning av begrepp first appeared on Opulens.