RETROSPEKTIV. ”Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.” Det skriver Maria Johansson som sett en retrospektiv utställning på Konstakademien.  

Pär Andersson
Retrospektiv
Konstakademien, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 22 november

Pär Anderssons liv och konstnärliga gärning

Konstakademien visar en retrospektiv utställning som speglar Pär Anderssons (1926-2015) konstnärliga gärning. Han är något av en doldis trots att han under sin levnad hann med att utföra nästan 100 offentliga uppdrag.

Även om han är mest känd för sina arbeten i kyrkor var ”bara” 40 av hans 100 uppdrag i kyrkor.

I övrigt utförde han offentliga uppdrag i T-banan, på sjukhus, företag, skolor och i fastigheter.

Många som läser detta har nog hällt upp ett glas mjölk ur Arlas mjölkpaket mellan 1981-1982 utan att reflektera över att det bar Pär Anderssons design.

Han var även aktiv som utställande konstnär. Särskilt under senare delen av sin levnad då Pär Andersson flyttade från Stockholm till Lidgatu i Ångermanland. Där utvecklade han ett akvarellmåleri med det omgivande landskapet som motiv.

Karriärens början

Pär Andersson föddes i Skellefteå och kom till Stockholm som 17-åring för att studera till teckningslärare. Han kom från en bakgrund där det ansågs viktigt att skaffa sig ett levebröd. Så hans tankar gick inte omedelbart till konstnärsyrket utan till något närliggande med bättre försörjningsprognos.

Efter att ha vunnit en affischtävling lämnade han planerna på att bli teckningslärare för att i stället bli reklamtecknare. Inom kort övergavs även dessa planer och Pär Andersson hamnade till slut på Konstfacks avdelning för bild och form för att utveckla det fria måleriet. Han ägnade sig inledningsvis åt konkretism och studerade måleri i Paris under ett år för konstnären André Lhote.

1951 blev han antagen som elev på Konstakademien. På konsthögskolan knöt han starka band med sin professor Olle Nyman som vid samma tid introducerade monumentalverkstaden på Konsthögskolan.

Pär Andersson hittade hem

Man kan nog påstå att Pär Andersson hittade hem där. Han började arbeta med offentliga uppdrag redan under sin studietid och uppdragen fortsatte sedan att komma in kontinuerligt.

Under studietiden hann han gifta sig med konstnären Astrid ”Tesse” Theselius och få sina första tre barn, tvillingarna Olof Theselius och Erik Andersson följt av sonen Mats Theselius. Kort efter föddes Jonas Theselius och Johanna Andersson-Birkeland.

De två sistnämnda är likt sina föräldrar professionellt utövande bildkonstnärer och sonen Mats en välkänd möbeldesigner.

Mellan 1959 och 1972 var Pär verksam som lärare på Konstfack, avslutningsvis som huvudlärare i dekorativt måleri.

Pär Andersson gick från klarhet till klarhet

I utställningskatalogen visas ett fotografi, från Konstakademiens examensutställning 1954, med en varmt leende Pär som har humor i blicken. Utifrån sett tycks allt ha varit lätt för Pär Andersson.

Som konstnär går han från klarhet till klarhet till synes utan motstånd. Pär Andersson beskrivs som ödmjuk, generös och tolerant. Därtill beskrivs han också som jordnära. Han arbetade 9-17 och när ett uppdrag var klart tog han sig an nästa. Några stipendier sökte han aldrig. De stipendier Pär Andersson ändå tilldelades kom till honom utan ansökningar.

Men det måste ändå ha varit ett omtumlande äventyr för en arbetargrabb från Norrland att hantera allt detta.

Alla som känner till villkoren för konst som utsmyckande verksamhet vet att det inte är lätt att bli förmögen på sådana uppdrag och att samtidigt på kort tid få fem barn är en utmaning för vem som helst. Det är som att Pär Andersson föddes med magiska fingrar.

Naturen inspirerade

Vid hans ateljé på tomten till familjen hus i Ålsten fanns naturen och grönskan inpå knuten. Den blev hans stora inspirationskälla i arbetet med utsmyckningar. Ett exempel är t-banestationen Universitetet som stod klar 1974 där han förvandlade det underjordiska bergrummet till en skog som ingav betraktaren intryck av en genuin naturupplevelse. Att SL med mycket grumliga motiv valde att måla över den 1996 var nog Pär Anderssons största, och vad jag vet enda, motgång. Personligen upplever jag det som ett övergrepp mot både konstnären och konsten. Kort sagt, en skam för Konstsverige.

Pär Andersson vidgade rummet

Pär Andersson hade ett eget och speciellt sätt att ta ett grepp om rummet med sina utsmyckningar. Hans gestaltningar går över alla rumsliga och formella begränsningar. Ta till exempel utsmyckningen av Pilgrimskapellet 1977 där skogen breder ut sig över rummets hörn och ger betraktaren en upplevelse av att rummet är mycket större än det faktiskt är.

Andra exempel på hur han inverterade rumsliga begrepp är hans objektmålningar som ”Grönskande torso” 1971 där en studie av en kvinnokropp på en sockel bemålats med grönska. Eller ”Fåtölj i grönska” 1971, en egendesignad stol med referenser till arkitektur som bemålats med grönska.

De mellanrum som stolens design skapar får betraktaren att intuitivt vända på uppfattningen av det rumsliga. Stolen uppenbarar sig i mellanrummen och grönskan tycks vandra från stolen ut i rummet. Dessa verk är också exempel på hur han smälte samman sitt tidiga intresse för konkretism med sin kärlek till naturen.

Många anser att Pär Andersson framför allt revolutionerade kyrkomåleriet och ett av hans största konstnärliga verk är Immanuelskyrkan i Stockholm. Gestaltningen av rum och interiör spränger alla gränser där och samtidigt lyfter han kyrkorummets andliga dimension.

Det var i sättet att arbeta med rumslighet som konstnären Pär Andersson på ett alldeles eget sätt skapade magi.

Även när konsten trotsar rummets alla självklara gränser så sker det med ödmjukhet och i glädje. Man upplever inte att han med sin konst sätter sig över rummet utan i stället att han befriar det.

The post Pär Andersson befriade rummet med sin konst first appeared on Opulens.

REALISM. Maria Johansson skriver om en utställning som för tillfället visas på Konstakademien i Stockholm. Hon fascineras av Christina Thomas Dahlbergs realistiska måleri där vardagliga objekt får en sällsam laddning.

Var är hemma?
Christina Thomas Dahlberg
Konstakademien, Stockholm.
Utställningen pågår t o m den 25 februari

En målning från en utställning som just nu visas på Konstakademien har då och då sista veckorna passerat förbi i utskick och sociala medier och på ett oförklarligt vis fångat mitt intresse. Det är en målning av en dörr med den enkla titeln ”Köksdörren”. Och om än så oansenligt både motiv och titel kan tyckas vara så triggar den mitt intresse. I kombination med en ganska märklig utställningstitel ”Var är hemma” blir den än mer mystisk.

Trots det hemtama motivet inger målningen också känslan av distans. Den tycks inte beskriva något personligt och verkar berätta om något snarare än utgöra en traditionell målerisk beskrivning av ett rum och dess inventarier. Den verkar byggd av lager på lager av syften och iakttagelser. Hur tingen, med tiden, motståndslöst smälter samman med vad som pågår runt dem. Och om något som inte kan ersättas eftersom det bygger på förutsättningar och skeenden som redan har passerat och därför inte längre är möjliga att återskapa.

Det är dagarna som går utan att vi noterar dem.

Samtidigt fortsätter tiden att gå. Det tycks handla om hemmet som plats snarare än om någon specifik persons hem. Vem är man utan ett hem? Vad är ett hem utan någon som bor där? Filosofiskt kan man hävda att ett hem är något man bär inom sig, dit jag går, där är mitt hem. Men tingens och platsens betydelse i hem-skapandet kan nog underskattas. Det är inte så enkelt att det handlar om nostalgi. Snarare om en relation vi har till tingen runt oss som är svårt att sätta fingret på. En relation som är mer, eller åtminstone lika mycket, fysisk som psykisk. Det är dagarna som går utan att vi noterar dem. Det är bara så det är.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Christina Thomas Dahlbergs målningar har enkla titlar; ”Taket”, ”Fåtöljen”, ”Randig stol”, ”Bokhyllan”. Titlar som verkar registrera, inte beskriva. Som en inventering. Det här handlar inte om att någon vill berätta om sitt hem. Eller sig själv. Det här handlar i så fall mer om vad tingen själva berättar. Tingen som intervjuobjekt eller varseblivning. Möjligen om vad ett hem innebär, hur det uppstår och värdet i just det.

Målningarna är gjorda efter fotografier från andras hem. Hem som konstnären i sitt arbete i hemtjänsten dagligen, under många år, besökt och tillbringat mycket tid i. Och känner likt sitt eget. Men det är inte hennes eget. Målningarna är enkla, väl utförda med känsla för måleri som hantverk. De gör inte så mycket väsen av sig men lämnar ändå betraktaren med känslan av att något specifikt berättas. Något dolt som vill komma upp till ytan.

Christina Thomas Dahlberg smälter samman sitt konstnärskap med sina dagliga iakttagelser som hemvårdare. Till en berättelse om tid som passerar runt ting och platser, om vår relation till platsen, men också om måleriet som språk. Det låter kanske flummigt men det märkliga är att intrycket inte alls är flummigt. Snarare direkt och modernt.

The post Vardagliga objekt får en sällsam laddning first appeared on Opulens.

STIPENDIAT. Just nu visar Konstakademien verk av utställningsstipendiaten Amalia Årfelt.  Vår recensent Maria Johansson har sett utställningen och möter en konstnär som i sitt skapande bjuder på sig själv men aldrig låter sig  ägas.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Amalia Årfelt — utställningsstipendiat
Konstakademien, Stockholm
6/10-11/11 2018

Ibland faller konstnärer mellan stolarna av oförklarliga skäl. Men det betyder inte att hon varit overksam.När Amalia Årfelt som elev på konsthögskolan visade den mångbottnade målningen Bjudningen (en nästan sex meter lång målning med inspiration från Leonardo da Vincis Nattvarden, Rousseau och Picasso) eller ett enormt elefanthuvud som sakta vickade på huvudet tänkte jag att en ny stjärna på konsthimlen var född. Men hennes konst har inte synts i de kommersiella galleriernas utställningar i den utsträckning jag hade förväntat mig.

Årfelt har som många flitiga konstnärer en stor produktion bakom sig. Det rör sig om en produktion som består av målningar, skulpturer, grafiska blad och utsmyckningar på offentliga platser.

Hennes statyett Gullspira, som fått sitt namn efter geten i Laura Fitinghoffs bok Barnen från Frostmofjället, med förgyllda horn och en skälla i äkta guld, delas ut varje år som filmpris till någon som gjort goda insatser inom barnfilmen. Samma get finns sedan 2017 att se i ett större format på en gågata i Sollefteå.

När man går in i Amalia Årfelts värld är det lätt att tro att man går in i paradiset. I första ögonblicket verkar hennes bildvärld och estetik naiv och kan kanske till och med te sig lite för snäll. Men det är den inte.

Den är däremot generös, färgglad, och organisk. Dekorativ men också subjektiv. Sedan  — helt plötsligt, liksom som när du bara tittat bort ett ögonblick, har hon inlemmat tillvarons mörka och mer lömska sidor i sin lustgård.

Årfelt bjuder på sig själv men låter sig aldrig ägas. Som konstnär äger hon sin värld men gör inte några vårdslösa övertramp. Hon försöker aldrig få något att verka vara något annat än vad det är och hon konstruerar inte.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det är så att Årfelt målar mycket och i både stort och smått format. Ibland är målningarna en aning flacka men så plötsligt stramar hon upp bildvärlden. Balanserar motsatser som öppet och slutet, tillfälligt och planerat, inbjudande och nonchalant med varandra.

På samma sätt jobbar hon med skulpturerna, många till antalet och i växlande format och material. Ibland liksom hastigt gjorda och sedan omsorgsfullt, genomtänkt, skarpt.

Det verkar som att hon tålmodigt och lagom nonchalant väntar in sina figurer tills de skapat sitt eget universum. Trumpna, glada, lömska, sura eller bara vänliga är de sedan plötsligt där med en fullständig självklarhet.

The post Generös och organisk bildvärld first appeared on Opulens.