KONST. Den framstående tyske konstnären Georg Baselitz är död. Jesper Nordström reflekterar över ett konstnärskap präglat av yra, kraft och must och i otakt med tiden.

Den store tyske neoexpressionisten Georg Baselitz dog 88 år gammal på valborgmässoafton. Således en dag före förstamaj. Att han dog just då är en fruktbar ingång till att ringa in vem han var. Valborg; de stora känslornas dag. Våren, backanalen, ljuset. Men också: fyllan, gråten, den tyngsta dagen för psykakuten jämte julafton. Baselitz flyttade från Östtyskland 1957, alltmer trött på det bigott fyrkantigt politiska som även drabbade Bertolt Brecht. Programmatisk plakatmässig politik? Nej tack!

Så Baselitz dog symboliskt nog en dag före förstamaj. Hans bilder präglas mindre av disciplin och desto mer av yra kraft och must. Och kan därmed associeras med den sorts vänster som i sin utlevande primitivism just är valborg mer än disciplinerade parader med flaggor. Men vad är egentligen politik? En parallell ur musikens värld; ofta känner jag att stökig fusionjazz från 70-talet kan vara väl så mycket ”nu skakar vi lite på samhällsstrukturerna” som nåt proggband från samma decennium som utgår från tre ackord och fyra Marx-citat. Ja hellre stökigt valborgsfirande än stelt demonstrationståg.

Det bör inte heller smusslas undan att Baselitz, diplomatiskt uttryckt, inte var så smidig i genusvetenskapligt avseende. Han var ett typiskt manligt konstnärsgeni och ibland drog han i gång sin motorsåg och svepte ihop en ruffig träskulptur. Allt detta gör honom till en konstnär som framstod som helt anakronistisk i vår sterila influencervärld. Baselitz var en konstnär som var skrovlig på så många olika plan. Inget han skapade passar som ”cool bild” i din mobil. Nej, Baselitz gjorde konst som skall ses och upplevas i den fysiska verkligheten.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå Georg Baselitz död first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har varit på Thielska galleriet och med stor behållning tagit del av Elsa Beskows bildvärld.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow
Thielska galleriet, Djurgården, Stockholm
14 februari–24 maj 2026

”Förtrollad vardag” är titeln på Thielska galleriets vårutställning. Det är en utställning som visar några av Elsa Beskows skisser och färdiga verk. Dessa har lånats in från såväl museer som privatsamlingar.

Vare sig man tycker att Elsa Beskow (1874–1953) är förlegad eller ej, så kom hon att spela en central roll i skapandet av den svenska barnkulturen under 1900-talet.

Än i dag är hennes sagor, som ”Tomtebobarnen”, ”Sagan om den lilla, lilla gumman” eller berättelsen om ”Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin” uppskattade av barn världen över. Flera av hennes sagor är översatta till andra språk. Visorna, tonsatta av Alice Tegnér, har varit ett inslag i många svenskars barndom.

Hela den nedre våningen av Thielska ägnas åt Beskow. Hon måste räknas som en av Sveriges mest älskade barnboksförfattare. Trots det har hon ibland ifrågasatts och kritiserats.

Redan i början av 1900-talet rasade en debatt om ”Tomtebobarnen”. Först handlade det om den ”kraftiga” färgskalan i boken och sedan tyckte vissa att trollet ansågs för skrämmande för barnen. På den tiden ansågs det viktigt med pedagogik och utbildning även för de allra minsta.

Utsvävningar in i fantasins värld uppskattades inte av alla. Men det är väl snarast sådan kritik vi i dag kan tycka är förlegad och inte teckningarna eller sagorna.

Böckerna ger oss en inblick i levnadsförhållandena i en svunnen tid. Framför allt genom historierna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin, som utspelar sig på 1840-talet, varav den första boken utkom 1918.

Elsa Beskow var medveten om hur de mindre bemedlade hade det. Sverige var fortfarande mestadels ett fattigt bondesamhälle. Barnen fick hjälpa till hemma på gården och långt ifrån alla gick i skolan mer än i sex år. Beskow var mån om att hennes böcker skulle säljas till lägsta möjliga pris, så att så många barn som möjligt kunde få tillgång till dem.

Elsa Beskow medverkade också bland annat i tidningen Jultomten. Där uppmanades barnen att berätta om sina upplevelser. Detta skriver en liten flicka, 1905:

”…I Jul ska vi koka lutfisk och gröt i fall pappa får hafva arbetet kvar. Jag tänkte nu be Farbror Jultomten om en liten sak till julen för i år får jag ingen julklapp. Det skulle vara rysligt roligt att få en julklapp. Förra julen som var hade vi inte någon gröt och fisk ej heller någon julgran men vi hade en stake som vi satte ljus i och då hade vi ganska roligt…”

Tidningens redaktion skickade ofta tidningar och böcker gratis till barn som levde under knappa förhållanden. Elsa Beskows berättelse ”Lisas framtidsplaner” publicerades 1907. Här drömmer flickan Lisa om att ta hand om föräldralösa barn. En senare variation på samma tema, tecknar Elsa 1930, till läseboken ”Vill du läsa?”

Elsa använder sig av sina egna eller andras barn som modeller för sina teckningar. Deras liv och lekar inspirerar henne. Men hon inspireras även av internationella författare och illustratörer.

Romantiken, med författaren och filosofen Jean-Jacques Rousseau, ändrade synen på barn. I sin bok ”Émile”, 1762, lade han grunden för idén om den fria utvecklingen för barn – pojkar främst – med känsla för fantasi och nyfikenhet. Folkvisor, sagor och rim drev författare liksom engagerade lärare att skriva nya sagor för att stimulera barns utveckling. Elsa inspirerades av såväl H C Andersen, Ellen Key, Nanna Bendixson, Jenny Nyström och Ottilia Adelborg för att nämna några.

Folkskolestadgan från 1842, ökade behovet av läsmaterial för barn och Elsa Beskow var med om att tillgodose detta behov. Läskunnigheten var då ganska väl utbredd. Tryckkonsten och den industriella utvecklingen bidrog till att sätta fart på bokutgivningen.

Förutom att bidra till barnens läskunskap kunde författarna genom sagorna hjälpa barnen att bearbeta psykologiska trauman.

Förutom att ta del av de, i mitt tycke, underbara teckningarna, är det väl värt att investera i boken om Elsa Beskows liv: ”Förtrollad vardag, Elsa Beskow, från verklighet till fantasi” av Gitten Skiöld (Gidlunds förlag).

The post Thielska visar Elsa Beskows underbara bilder first appeared on Opulens.

MUSIK OCH KONST. Ola Åstrand skriver, med utgångspunkt i ett postumt album med Ola Backström, om samband mellan musikskapande och konstutövning.

Ola Backström var både musiker och konstnär. Förra året släppte skivbolaget Fanfar! skivan ”Gråton” med Backströms musik, mer än 20 år efter hans för tidiga bortgång. Här reflekterar konstnären och före detta musikern Ola Åstrand över det albumet. Men han lyfter också fram Ola Backströms kollega i bandet Stockholm Norra, Kalle Berggren, och dennes skapande, samt olika kopplingar mellan musik och konst.

Musik & Konst heter en skivaffär i Malmö som jag sprang mycket i som ung. När jag inte försökte dra in pengar på olika skitjobb så satt jag hemma och tecknade och lyssnade på musik, i en etta som låg ovanför samma kinakrog som Thåström sjunger om i ”Bluesen i Malmö”. Någon som bott där före mig hade tapetserat upp en höstlig bokskog längst ena långväggen och gjort om garderoben till ”dusch”. Varje gång jag duschade kom restaurangägaren upp och skrek att det rann vatten längs väggen i hans kök. Utsikten från mitt fönster var en nedlagd fabrik och till största delen en öde parkering. Stanken av flottyrsmet var konstant.

Musik & konst

Musik & Konst startades av ett par där hon var konstnär och han gillade folkmusik. Sedan så tog Peter Thulin och musikjournalisten Lennart Persson över butiken och gjorde den till det absoluta vattenhålet i Malmö för fans av punk, reggae, new wave och postpunk i slutet av 70-talet. Det tog max tre minuter för mig att gå bort dit, och deras stora skyltfönster var ständigt skyltat med nyss inkomna frestelser från London och New York.

Jag brukar tänka på skivaffärer som de verkliga konstgallerierna. Att bläddra ibland skivbackar är en visuell kick, och många gånger har jag köpt en skiva enbart på grund av omslaget. Som den första skivan med Henry Cow, Pharoah Sanders och Art Ensemble of Chicagos skivor, Rickie Lee Jones ”Pirates” och singelskivor med DNA och Snakefinger.

Konstnärer vars skivomslag gjort oförglömliga intryck och gjort musiken ännu bättre är till exempel Barney Bubbles, Cal Schenkel, Raymond Pettibone, Neon Park, Winston Smith, Mati Klarwein, Gary Panter, Jamie Reid, Maggie Thomas, Rick Griffin, Tadanori Yokoo, David Stone Martin och HR Giger… Här i Sverige har vi Hans Esselius som gjorde omslagen till Fläsket Brinners skivor, och Jan Ternald som gjorde omslag till Bo Hansson och Älgarnas Trädgård.

Långt före internets överflöd av information så var endast omslagen till skivorna det man hade att tillgå. Skivomslagen förmedlade artisternas intentioner, och det som inte fanns där fick man med fantasins hjälp fylla i själv.

Konstnärer och musiker

Många konstnärer har musicerat och lika många musiker har tecknat och målat. På 60- och 70-talet så var brittiska konstskolor en grogrund för de individer som snart skulle göra sina avtryck på musikscenen. Där kunde unga människor under några år utveckla sin musik, och på köpet få en konsthistorisk utbildning som senare skulle avspegla sig i deras estetik.

Konstnärer och musiker som både uttryckt sig i bild och musik är bland andra Yoko Ono, John Lennon, Vasilij Kandinskij, David Bowie, Nick Cave, Joni Mitchell, Miles Davis, Captain Beefheart, Nick Blinko, Rammellzee, Steven Stapleton, Mare Kandre, Freddie Wadling, Max Book, Tore Berger, Clay Ketter, Jockum Nordström, Gittan Jönsson, Timo Aarniala, Patti Smith, Kalle Berggren och undertecknad. Sedan finns det grupper där hela bandet är konstnärligt inblandade som till exempel Swell Maps, gruppen Monitor (World Imitation Productions), Cabaret Voltaire, Tuxedomoon eller svenska Blå Tåget. Hos de flesta band har musiken bubblat över i affischer, t-shirts, scenshower med ljus och dansare.

Ola Backströms ”Gråton”

Det målade självporträttet som pryder omslaget till Ola Backströms skiva ”Gråton” sticker ut genom sin konstnärlighet och har något ärligt och rättframt på ett svenskt vis som snarare signalerar 70-tal än nutid. Målningen påminner mig om andra svenska konstnärer som Åke Pallarp, Vera Nilsson och konstnären och musikern, Kalle Berggren, som Ola Backström spelade med i gruppen Stockholm Norra. Det hade varit roligt att få se mer av Backströms konst i form av ett häfte. Nu pryds bara innerfodralet av två målningar.

Ola Backström spelade med Torkel Rasmusson, från Blå Tåget, och han var med om att starta Dag Vag. En kort tid spelade han också klaviatur med Ebba Grön. Jag lade märke till hans gitarrspel på Torkels plattor där han spelade slidegitarr, vilket var ovanligt på den tiden. Det gav ett slags Stones-känsla åt Rasmussons annars proggiga låtar. I Dag Vag spelade han mer interaktivt på ett sätt som påminde om afrikansk highlife, vilket fungerade bra med tanke på det bandets koppling till reggae. Han medverkade i många musikaliska sammanhang från 1977 till 1984 innan han bestämde sig för att i stället satsa helhjärtat på konsten och familjen.

Men han fortsatte att spela in låtar, ensam på en portabandspelare, efter det att han utåt sett lagt av, och låtarna på ”Gråton” är tydligen bara en liten del av det som han spelade in.

Även skivans titel skvallrar om en vardaglig och nästan lantlig attityd som påminner om både Blå Tåget och The Band. Jag känner igen Olas slidegitarr, och gillar mycket hans orgelspel, som faktiskt påminner om Garth Hudsons i nyss nämnda The Band.

”Gråton” spretar på ett sympatiskt vis, här finns korta instrumentala skisser, rockigare roots-spår, och flera låtar som bär arvet från proggen vidare in i postpunken. Att kvalitén är hemkörd och att man vet att låtarna har nästan fyrtio år på nacken ger skivan ett slags patina, som en bortglömd skatt.

Texterna är ofta lekfullt absurdistiska, och krumbuktiga à la svensk 60-talspoesi. Eller mer personliga, som i låten ”Tänk om du måste börja om nu”:

Jag sa: ”Om du kan förstå mig”, hon sa: ”Nej” och försvann

Jag stod så läskigt naken och allt runt mig brann

”Tänk om du måste börja om nu”, var det där hon sa:

”Låt mig få leva värre än du nånsin kan ta”

Jag säger: ”Vänta, åh, varför blir det alltid så?”

”Stopp, åh, vill ingen höra på när jag jämrar mig”

Om jag vill leka med de andra måste jag hävda mig så

Svartsjuka är ett fult ord och jag känner mig så grå

Enligt pressreleasen så gjorde Ola Backström en blygsam comeback runt sin 50-årsdag. Kort därefter diagnostiserades han med cancer, som utvecklades snabbt. Den sista låten han spelade in, två veckor innan han avled 2004, heter ”Fredagen kom”. De sista raderna lyder:

Drar kallt från dörrar och fönster, jag stannar ett tag

Jag tätar med den tid jag har kvar

Vägen härifrån verkar farlig, jag samlar mig

Beredd med stövlarna på

Släpper ni mig fri?

Håll mig hårt, jag är rädd

Livet drar i mig en sista gång

Allting lyser lite mindre nu

Och jag drömmer om en plats

Kalle Berggren

I Stockholm Norra medverkade alltså också konstnären Kalle Berggren på trummor. Kalle gjorde omslaget och Ola illustrerade det medföljande texthäftet till deras enda skiva som kom 1978.

Jag hade med Kalle Berggren att göra när jag satte samman en utställning som hette ”Tänd mörkret!”, som visades runt om i Sverige i slutet av 00-talet. Kalle, som bar sitt hjärta på utsidan och kallade sig för anarkist, var väldigt upprörd när den moderata kulturministern skulle hålla tal på vernissagen på Millesgården. Jag sympatiserade verkligen med hans ilska, att behöva stå ut med den sortens borgerlighet, men så där kan det tyvärr ofta se ut i konstens salonger. Kalle Berggren var för mycket rockmusiker för konstvärlden.

The post Musik och konst i symbios first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Tre konstnärer ger dig här upplevelser av bredd och mångsidighet i skilda tekniker,” skriver Bo Bjelvehammar, efter ett besök på Galleri M i Eslöv.

Ingrid Forfang
Orion Righard
Pelle Ossler
Galleri M
Norregatan 10 i Eslöv
Utställningen pågår t o m den 20 december

Om du som Östen Warnerbring är femton minuter från Eslöv, så ta en sväng inom staden, bekanta dig med Medborgarhuset ritat av Hans Asplund, stadens bordtennislag och det mer än trivsamma Galleri M.

Tre konstnärer ger dig här upplevelser av bredd och mångsidighet i skilda tekniker och uttryckssätt. Från måleri och grafisk konst till en nymodighet när det gäller interaktiv teknik.

Det är svårt att se någon gemensam tematik, men det finns minst en gemensam nämnare: de är återvändare och har ställt ut på galleriet tidigare.

Ingrid Forfang

Ingrid Forfang visar måleri och grafik, men hon inbjuder även till avslöjanden om hemligheter i ett konstverks tillblivelse.

Tillsammans med Katya Svedmark har Ingrid Forfang skapat en app, ”The secret behind”, där det går att upptäcka faser och rörelser i ett konstverk.

Till exempel finns det i appen ett verk av Orion Righard. Från en knuten hand, växer det fram en öppen och i detta öppna, föds en blå, hoppfull fjäril som fladdrar bort.

Du som betraktare blir både lyssnare och medskapare. Och deltagare. Det är spännande och inbjudande att utforska och upptäcka ”The secret behind”.

Pelle Ossler

Pelle Ossler är känd som en framgångsrik solomusiker, gitarrist, sångare, låtskrivare och med fruktbara, långvariga samarbeten med rockikonen Joakim Thåström och gruppen Wilmer X.

Nu visar Ossler i huvudsak landskap i vemod, ödslighet och dystopi, arbeten för det mesta i akryl och i kol på pannå.

Kraftiga huskroppar, som visar en påtaglig strävan mot att växa, treva och söka efter mera ljus. Det syns inga människor, inga rörelser, det mesta är stilla och i någon mening stelnat. Men allt talar om en inneboende kraft och dolda energier.

Färgspråket är kärvt, men tilltalande.

Orion Righard

Orion Righard visar i denna utställning en blandning av måleri och grafik. Det är som tidigare figuren Kungen, som är i centrum, som berättar om den yttre världen och den inre verkligheten.

Kungen berättar för Prinsen, någon gång för Prinsessan eller Katten. Om tillståndet i den lilla världen och förhållandena i den det stora, som kallas universum.

Små skärvor med stort inkännande, flikar av råa sanningar och balansakter på den sköra livseggen. Allt berättat med en påtagligt vardaglig känsla och lätthet, mot ett existentiellt bråddjup.

Bredvid Kungen finns några rader och några ord, som sammanfattar delar av en livshistoria. Med storartad precision.

Jag tar med mig några ord från Kungen – ”när man åldras får man minsann veta att man lever”.

Efter en kopp nybryggt kaffe och en bit smörkrans, blir det en påseenderunda till, i ett rikt konstlandskap!

The post En rik och mångfasetterad utställning first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. ”’Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson’ är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!” Det skriver Ingela Brovik.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är titeln på en svensk dokumentärfilm om den kända konstnären och keramikern. Det var fullsatt på Folkets Bio Panora i Malmö när den nyligen hade premiär.

Barnbarnet har regisserat

Filmen är regisserad av Emilia Ekman Larson, barnbarn till Lisa Larson. Farmoderns keramikfigurer av gulliga barn, knubbiga kvinnor, roliga djur och andra figurer är moderna klassiker och mycket populära i såväl Sverige som utomlands. Till exempel hölls det en utställning i Tokyo med Lisa Larsons verk 2014 som lockade 70 000 besökare inom loppet av två veckor.

Nämnas kan också serviser och andra föremål som hon skapat under en lång tid som konstnär med en helt egen stil, inte minst på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Lisa Larson i närbild

När filmen inleds har Lisa Larson fortfarande inte slutat jobba, trots att hon är mellan 80 och 90 år och har blivit änka. Vi ser henne ofta i närbild där regissören och filmfotografen Emilia Ekman Larson följer henne, nära och intensivt. Vi får se hur och nästan varför konsten blir till, i Lisa Larsons ateljé på Österlen och ibland i Stockholm.

Det blir oavbrutet fascinerande och rörande att se hur Lisa Larsons arbetsglädje och kreativitet frambringar nya verk inför filmkameran. Kärleken till konsten ackompanjeras av det emotionella bandet mellan konstnären Lisa Larson och filmaren Emilia Ekman Larson, vilket fördjupar filmens berättelse.

Stark närvarokänsla

Det finns en ovanligt stark känsla av närvaro i filmen. Ja, det är faktiskt en närvarokänsla som man sällan kan ta del av i en dokumentärfilm om en skapande konstnärs kreativa processer.

Efter premiärvisningen av filmen blir det en dialog mellan regissören och publiken. Diskussionen blir både livfull och engagerad, positivt nyfiken och eftertänksam.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!

The post Lisa Larson porträtteras i lyhörd dokumentärfilm first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Maria Johansson skriver om en aktuell utställning, ”Vaska guld”, med verk av Heidi Edström. Det är konst som både triggar och berör.

Heidi Edström
Vaska guld
Konstkuben
Vallentuna kulturhus
Utställningen pågår t o m den 2 november

På Konstkuben i Vallentuna kulturhus visas en utställning av konstnären Heidi Edström. Hon kallar utställningen ”Vaska guld”. Titeln refererar till att något å ena sidan kan vaskas fram men å andra sidan vaskas ur. Guldet i titeln har en liknande dubbelbetydelse och kan stå för såväl metallen som urin.

Heidi Edström är mångfasetterad

Som konstnär är Heidi Edström mångfasetterad. Hennes uttryck manifesteras som ett flöde av form, färg, text, ljud och performance. Hon drar sig varken för att svetsa, gjuta eller skriva poesi. Hon följer sin process, dit den tar henne, dit går hon.

Gränsen mellan den egna kroppen och världen utanför är flytande.

Heidi Edström är en ung konstnär. I sin avslutningsutställning ”a circled ⦁, squared” på Konstfack 2024, mätte hon sin egen urin i 115 dagar. Som en besvärjelse eller kanske frågade hon: Jag förstår att jag inte är ond men jag kan väl inte heller vara god?

Performancekonst

Även om hon nyligen avslutat sina högskolestudier var hon redan innan dess en etablerad performancekonstnär. Hon växte upp med lajv och datorspel, är utbildad i webbdesign och funderade ett tag på att bli regissör. Heidi Edström tycks ha inkorporerat alla dessa sidor i sitt konstnärskap.

Kollektivism och nätverkande

Det är ett konstnärskap som löper parallellt med en kollektivism där hon är en del av en rad grupper som arrangerar och deltar i festivaler, framträdanden, konserter och utställningar. Heidi Edström tycks med andra ord vara ett flitigt bi.

Ständigt sysselsatt och nätverkande utmanar hon filosofen Pascals formulering ”Alla mänsklighetens problem härrör från människans oförmåga att sitta tyst i ett rum ensam.”

Heidi Edströms pendelrörelse mellan abstrakt och mänskligt

Hon kallade sig i spelvärlden för Ingenting. Hon har även ett Instagramkonto som hon kallar ingentinget.

Edström beskriver ingentinget som en nollpunkt mer än ingenting alls. Kanske ett status quo. En plats hon återkommer till och kanske till och med vilar i innan hon på nytt tar plats.

Det är något med hennes verk som berör och samtidigt triggar. Som ett eksem man inte får klia på men ändå gör det. Särskilt tydligt framgår det i Heidi Edströms performance som är kreativa, nakna och en aning skrämmande. När hon med hjälp av tänderna väver en guldtråd mellan rummet, betraktaren och sig själv upplever man sig växelvis inkluderad och utsatt. Som att hon vill få mig att reflektera över mina egna gränser. I processen skiftar hennes kropp mellan att vara en människa och ett fysiskt objekt.

På samma sätt pendlar hennes skulpturer mellan abstraktion och att vara mänskliga. Heidi Edström intresserar sig för relationen mellan den skapade formen och hennes kropp. Om dessa objekt går att hålla i handen, famnen eller omvänt, placera sin egen kropp i eller på.

The post Heidi Edström gör konst som både triggar och berör first appeared on Opulens.

JUBILEUM . ”Utställningen utgör ett glatt inslag i den dystra tid vi lever i just nu.” Anne Edelstam har sett jubileumsutställningen ”Det ljuva livet” på Thielska galleriet.

Det ljuva livet
Thielska Galleriet, Djurgården, Stockholm
Utställningen pågår t o m den 1 februari 2026

Thielska galleriets historia

Thielska galleriet, i Stockholm, firar med pompa och ståt sitt hundraårsjubileum. År 1925 öppnade det forna privatpalatset dörrarna, med sina samlingar, för den konstintresserade allmänheten.

Kring sekelskiftet 1900 började, för paret Signe Maria och Ernest Thiel, festerna samt inköpen till den egna konstsamlingen. Deras nyinköpta bostad på Djurgården dekorerades med tidsenlig konst och blev snabbt en samlingspunkt för dåtidens kulturelit.

De ordnade glansfulla fester och maskeradbaler. När pengarna var slut och Ernst Thiel tvingades sälja sitt enastående hem och galleri till svenska staten, förvandlades det till ett museum i stiftelseform. Tack vare den insatsen kan allmänheten nu ta del av en betydande konstsamling.

Festen i fokus

Den utställning som visas denna höst och vinter är en festens utställning. ”Det Ljuva Livet” är titeln och utställningen speglar framför allt livet som det kunde levas innan helvetet bröt loss med det första världskriget, finanskrisen 1929 med åtföljande fascism, följt av det andra världskriget.

Kanske var det många som hade på känn att sämre tider skulle komma och därför ville festa, gå på maskerader och hänga på caféer så mycket de orkade.

Det intrycket får besökaren onekligen när man beskådar de färgsprakande konstverken på nedre botten av galleriet.

Redan i den första salen möts man av Sigrid Hjerténs mästerverk, ”Maskeraden” (som alltså målades 1916 under pågående världskrig). Målningen, i toner av violett och blått, möttes av oförstående när den visades.

Vi har Thiel att tacka för andra, mindre kända men intressanta konstnärer, som Gösta von Hennigs. Ernest Thiel förvärvade “Hästkapplöpning” av Gösta von Hennigs på en utställning 1906.

Denna konstnär med sin glada palett och de breda penseldragen kom att kallas för ”cirkusmålaren”. Han målade varietéer, jonglörer, akrobater och jockeys. Allt som rörde sig snabbt och varierande drogs han till.

I hans ”Kapplöpning” (1906) dras betraktaren in i arenan och farten känns i luften likt en frisk fläkt.

Axel Törnemans lite spöklika caféskildring från Paris skildrar ett nattliv i sus och dus där absinten gör sitt till för att lyfta stämningen. Man ska komma ihåg att bohemlivet även bar med sig prostitution, syfilis, fattigdom och undergångsstämningar.

Otte Sköld målade, utöver cafélivet, dansens och jazzens dynamik. Hans verk ”White Star” (1917) är ett fint exempel från denna tid, målad i kubistisk stil.

De flesta konstnärer drygade ut kassan med satirteckningar de sålde till diverse tidskrifter. De är rätt lustiga och ger en bra inblick i epoken.

Dessa exempel är blott ett axplock av ”Det Ljuva Livet” som finns att avnjuta på Thielska galleriet. Utställningen utgör ett glatt inslag i den dystra tid vi lever i just nu.

The post Thielska firar 100 år med ”Det ljuva livet”   first appeared on Opulens.

KONSTPROJEKT. Gussy Löwenhielm är en flitig medarbetare i Opulens. Hans konstprojekt ”Oroat” är ett återkommande inslag i vårt magasin.

Läs mer om Gussy här. Och se alla ”Oroat” här.

”Oroat” är Gussy Löwenhielms nya lågmälda konstprojekt som vi började publicera här i Opulens under våren. Projektet startade under hösten 2024 och har redan hunnit visas upp vid två utställningar. Gussy är en del av Galleri Konst och Folk där flera av hans konstverk finns till försäljning i begränsade upplagor, numrerade och signerade. Nu ligger dessutom några av de mest populära motiven från ”Oroat” uppe.

The post Gussy: ”Oroat” ‒ Dubbelliv first appeared on Opulens.

KONSTPROJEKT. Gussy Löwenhielm är en flitig medarbetare i Opulens. Hans konstprojekt ”Oroat” är ett återkommande inslag i vårt magasin.

Läs mer om Gussy här. Och se alla ”Oroat” här.

”Oroat” är Gussy Löwenhielms nya lågmälda konstprojekt som vi började publicera här i Opulens under våren. Projektet startade under hösten 2024 och har redan hunnit visas upp vid två utställningar. Gussy är en del av Galleri Konst och Folk där flera av hans konstverk finns till försäljning i begränsade upplagor, numrerade och signerade. Nu ligger dessutom några av de mest populära motiven från ”Oroat” uppe.

The post Gussy: ”Oroat” ‒ Högvakten first appeared on Opulens.

KONSTPROJEKT. Gussy Löwenhielm är en flitig medarbetare i Opulens. Hans konstprojekt ”Oroat” är ett återkommande inslag i vårt magasin.

Läs mer om Gussy här. Och se alla ”Oroat” här.

”Oroat” är Gussy Löwenhielms nya lågmälda konstprojekt som vi började publicera här i Opulens under våren. Projektet startade under hösten 2024 och har redan hunnit visas upp vid två utställningar. Gussy är en del av Galleri Konst och Folk där flera av hans konstverk finns till försäljning i begränsade upplagor, numrerade och signerade. Nu ligger dessutom några av de mest populära motiven från ”Oroat” uppe.

The post Gussy: ”Oroat” ‒ Gud first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Bo Bjelvehammar konstaterar att Fredrik Sjöberg har skrivit en uppslagsrik och personlig biografi över Bruno Liljefors.

Bruno Liljefors. En biografi av Fredrik Sjöberg
Albert Bonniers förlag

Fredrik Sjöberg är författare, översättare och biolog. Han har gett ut tjugotal böcker inom vitt skilda områden från konst till biologi och politik.

Under ett antal år har han ägnat sig åt Bruno Liljefors (1860–1939), grävt i arkiv, läst familjens brevsamlingar och funnit bortglömda anteckningar.

Det har resulterat i ett rikt porträtt i bokform av en mångsidig konstnär – ” Bruno Liljefors. En biografi”.

Bruno Liljefors säregna konstnärsliv

I sitt konstnärskap var Liljefors framgångsrik både som målare, grafiker och skulptör. Framför allt som djurmålare.

Bruno Liljefors hör till ett framgångsrikt triumvirat inom svenskt kulturliv – det talas ofta om ABC – gruppen inom svensk konst. Anders, Bruno och Carl, med efternamnen Zorn, Liljefors och Larsson, de är i stort sett samtida, även om Bruno Liljefors lever ett stycke längre in på 1900 – talet.

Bruno Liljefors lever ett säreget liv, omgiven av ett stort antal barn och ett betydande antal djur. En del av djuren är levande, en del är uppstoppade.

Det kan röra sig om allt från berguv och pilgrimsfalkar till grävlingar och sköldpaddor.

Bruno Liljefors fick sammanlagt 13 barn med systrarna Anna och Signe Olofsson. Under åren 1887–1895 var han gift med Anna och de fick fem barn. Bruno Liljefors rymde emellertid med Annas yngre syster Signe till Köpenhamn, där de gifte sig 1895. De fick sedan åtta barn i ett äktenskap som varade i 44 år.

Bruno Liljefors reste mycket i hela Europa. Han kände sig hemma överallt, både i Stockholms skärgård och på Uppsalaslätten.

Han var som en nomad i ständig rörelse och levde ett liv i ständiga uppbrott. Men höll genom brev god kontakt med både sin familj och sina vänner, inte minst Albert Engström.

Fysiskt stark och maniskt produktiv

Bruno Liljefors vårdade sin fysik väl. Han var både elitgymnast och en ivrig gäst i boxningens träningslokaler. Dessutom uppträdde han som varietéartist med sina bröder i akrobattruppen Bröderna Manzondi. I sanning en kontrast till hans stora umgänge med pilgrimsfalkar, havsörnar, rävar och kråkor.

Som konstnär var han närmast maniskt produktiv och i hans kvarlåtenskap fanns en förteckning, som återges i boken, på 863 verk.

Det stora problemet i Liljefors fall var att han trots god försäljning led av en ständig brist på pengar. Enkelt uttryckt så kunde konstnären inte hantera sin ekonomi och byggde hus på flera ställen, skaffade sig våningar samt ateljéer. Den stora barnaskaran krävde ett betydande underhåll.

Hans generositet mot andra var mycket omvittnad.

Det var ett konstnärsliv med stora kontraster från långa perioder med svår sjukdom och djup nöd till mycket korta stunder av rikedom.

Påtaglig ömsinthet för Bruno Liljefors

När modernismen kom, satt han kvar med sina djurmotiv på en mossbelupen stubbe, ja, så skriver faktiskt Fredrik Sjöberg.

Det är en uppslagsrik och personlig biografi som Fredrik Sjöberg har skrivit. Med en tydlig beundran och påtaglig ömsinthet för Bruno Liljefors. Sjöberg är noggrann och vetenskapligt uppmärksam, med en linneansk iver läser han särskilt de omfattande brevsamlingarna. Därtill skriver Fredrik Sjöberg med ett stort mått av humor. Boken är för övrigt rikt illustrerad.

The post Uppslagsrik biografi över Bruno Liljefors first appeared on Opulens.

KONSTPROJEKT. Gussy Löwenhielm är en flitig medarbetare i Opulens. Hans konstprojekt ”Oroat” är ett återkommande inslag i vårt magasin.

Läs mer om Gussy här. Och se alla ”Oroat” här.

”Oroat” är Gussy Löwenhielms nya lågmälda konstprojekt som figurerat här i Opulens under våren. Projektet startade under hösten 2024 och har redan hunnit visas upp vid två utställningar. Gussy är en del av Galleri Konst och Folk där flera av hans konstverk finns till försäljning i begränsade upplagor, numrerade och signerade. Nu ligger dessutom några av de mest populära motiven från ”Oroat” uppe.

The post Gussy: ”Oroat” ‒ Dagsböter first appeared on Opulens.