ESSÄ. Patrik Fridlund skriver om humaniora, teologi och filosofiska missförstånd. Texten handlar om vårt behov av fiktion för att kunna reflektera, pröva tankar och fälla omdömen. ”Det gör också att sådant som filosofi, religion, konst och litteratur måste tas på största allvar.” Så lyder hans slutsats.

Humaniora, teologi och filosofiska missförstånd

Inom humanistisk och teologisk forskning tycker jag mig uppfatta en intressant tendens som kanske bäst kan sammanfattas i en vilja att tala om en verklig verklighet som hålls för att vara precis som den är.

Det är på många sätt uppfriskande att på det sättet vara jordnära och konkret som humanist eller teolog, men jag ser i en sådan strävan också problem för ett intellektuellt arbete med att förstå människa och samhälle.

När definitioner förutsätts vara sanna eller falska, när argument förutsätts kunna styrkas empiriskt och när reflekterande angreppssätt marginaliseras, menar jag att en del forskning inom humaniora och teologi undergräver sin egen ställning genom att göra frågor om reflektion, övervägande och omdöme obsoleta.

Konspirationsteorier

I mitt arbete med frågor som rör konspirationsteorier har jag exempelvis slagits av att många tycks föreställa sig att det där ute i världen finns ett fenomen ’konspirationsteori’ som ser ut på ett alldeles bestämt sätt.

En definition av ordet ’konspirationsteori’ antas så vara antingen sann eller falsk. En representant för det sättet att tänka är professor Michael Butter som menar att alla definitioner av konspirationsteorier som säger att sådana teorier går emot en mainstream-uppfattning, eller emot den officiella versionen av en händelse, är falska.

Hans argument är att den amerikanske presidenten George W Bush och det politiska etablissemanget kring honom hävdade att Saddam Hussein och Osama bin Laden konspirerade mot USA och att de därmed måste ses som företrädare för en konspirationsteori, men att de snarare representerade en etablerad mainstream-uppfattning än att de gick emot en sådan.

Alltså är en definition av ’konspirationsteori’ falsk om den innefattar att en konspirationsteori måste stå emot etablerade mainstream-uppfattningar, menar Butter.

Det hela är bestickande, men det intressanta är att Butters resonemang bygger på idén att det finns något där ute i världen som faktiskt är ’konspirationsteori’, det vill säga att fenomenet konspirationsteori ser ut på ett visst sätt med en given uppsättning egenskaper.

Med den utgångspunkten är en definition falsk om den inte stämmer överens med det existerande fenomenet där ute, sann om den gör det.

Vad är egentligen en konspirationsteori?

I själva verket är vi många som arbetar med frågor om konspirationsteorier som alldeles precis inte skulle betrakta Bushs idéer om Saddam Husseins påstådda konspirerande som en konspirationsteori. Det rör sig kanske i bästa fall om att Bush har en teori om en pågående konspiration, vilket vi hävdar är något annat än en konspirationsteori.

Det intressanta är här det som tycks vara Butters uppfattning, nämligen att en definition antingen är sann eller falsk, inte att en definition används för att ringa in något i ett specifikt hänseende.

Realism ställs mot idealism

Jag menar att tanken på att det finns sanna definitioner kan ses som en del av ett större sammanhang. Det tycks vara så att många av oss tror att alla teorier och idéer som ventileras på något sätt måste spegla verkligheten på ett direkt sätt för att kunna vara relevanta. Och att de därmed också måste vara sanna eller falska.

En anledning till detta kan vara en missriktad iver att filosofiskt vara i rätt läger — nämligen i realismens och inte idealismens läger. Idealismen ter sig för många nästan lite skrämmande.

Filosofilexikonet beskriver exempelvis idealism i termer av att ingen verklighet kan finnas bortom mänskligt medvetande, vilket ställs emot realismens käcka hävdande att det finns en av människan oberoende värld.

Medvetandet är primärt i idealismen; världen ses som ett verk av medvetandet.

André Lalandes klassiska Vocabulaire technique et critique de la philosophie säger ungefär samma sak, men med fler ord och fler utvikningar: idealism är en position som innebär att all existens hänförs till tanken (la pensée) också här i kontrast till realismen med dess idé om en existens oberoende av tanken. Wikipedia avviker inte heller. Medvetandet är primärt i idealismen; världen ses som ett verk av medvetandet. Om vi vill bli tagna på allvar — och det vill vi som humanister och teologer inte minst — verkar det som vi tror att det är nödvändigt att tala om en verklig verklighet, liksom att om denna verkliga verklighet säga saker underbyggda av empiri.

Det som händer, menar jag, är åtminstone två saker. För det första riskerar vi att på det sättet missförstå argument som snarare rör val och ställningstaganden än om det som sägs är ”sant”.

För det andra undergrävs värdet av konst och litteratur, liksom i slutändan också religion och filosofi — och mycket av det som är humaniorans och teologins nerv, nämligen att argumentera för och emot ställningstaganden som inte är, och inte kan vara, sanna eller falska, och att reflektera över föreställningar och förhållningssätt på ett annat sätt än att empiriskt konstatera deras existens eller kartlägga deras drag.

”Det ondas problem”

Låt mig ta ett exempel på hur en diskussion kan hamna snett. En fråga som upptar många människor är det som kallas ”det ondas problem”. Hur kan en allsmäktig, allvetande och kärleksfull Gud tillåta att det finns så mycket ondska och lidande i världen?

Teologer och filosofer försöker sedan länge att finna en lösning på detta. Men, det finns också filosofer och teologer som menar att det i sig är perverst att försöka att få det att gå ihop på samma sätt som en ekvation löses. Enligt de senare är det moraliskt anstötligt att söka urskulda det lidande människor (och andra kännande varelser) utsätts för oavsett hur detta urskuldande görs och oavsett hur snillrika resonemangen än är.

Andra menar att sådana försök att hitta en lösning på det ondas problem är skadliga ur ett socialt och politiskt perspektiv då dessa strävanden, kanske utan att vilja det, sanktionerar förtryckande sociala strukturer genom att försvara status quo.

Båda linjerna delar uppfattningen att redan detta att ge sig in en diskussion om hur en tro på en allsmäktig, allvetande och allgod Gud på ett intellektuellt hedervärt sätt kan förenas med erfarenheter av ondska och lidande är ett skadligt eller förkastligt företag.

Det som är intressant är här hur invändningar mot dessa ställningstaganden mot att söka en lösning på det ondas problem ser ut.

Ett filosofiskt exempel 

Filosofen Robert M Simpson får utgöra ett exempel. För det första menar Simpson att dessa ”anti-teorier” inte accepterar möjligheten att det faktiskt finns en trovärdig lösning på det ondas problem, en möjlighet de borde acceptera menar han.

Det synes mig som om Simpson förutsätter att det faktiskt någonstans därute kan finnas en lösning på det ondas problem som är sann och riktig och värd att leta efter även om vi inte kommer att finna den (inom överskådlig tid).

Han tycks inte förstå att kritikerna menar att det är själva strävan i sig som utgör problemet, inte att en korrekt lösning för närvarande saknas. Ett ”sant svar” kunde faktiskt vara moraliskt än mer problematiskt och med än värre sociala och politiska konsekvenser.

För det andra menar Simpson att de argument mot försök att lösa det ondas problem som går ut på att de har dåliga sociala och politiska konsekvenser måste kunna visa på sådana dåliga konsekvenser empiriskt. Även här verkar Simpson missa en poäng. Redan i detta att empiriska bevis avkrävs ligger ett aber eftersom kritikerna ser de sociala och politiska konsekvenserna på ett konceptuellt plan, nämligen rörande hur diskussionen är konstruerad, och hur vi tänker kring detta.

Missriktad iver att vara filosofisk realist

Min tes är att det i tendenser att se definitioner som sanna eller falska och i tendenser att se de egentliga svaren i empiriska undersökningar, finns en underliggande strävan att försvara en filosofisk realism mot filosofisk idealism.

Jag menar att denna iver att vara filosofisk realist samtidigt är missriktad eftersom den leder in många filosofiska samtal på frågan om sanning och detta på ett olyckligt sätt. Dessutom görs det på ett sätt som tycks se empiri som nyckeln till alla undersökningar.

Med andra ord förlorar vi förmåga att reflektera, att göra överväganden och förmåga eller vilja att fälla omdömen.

På det sättet förlorar vi energi och tappar kraft att seriöst diskutera och argumentera kring sådant som vad vi vill — i frågor om ett gott liv eller ett gott samhälle — och sådant som om vad som är bra och dåligt i en religion, en livshållning eller en filosofi.

Med andra ord förlorar vi förmåga att reflektera, att göra överväganden och förmåga eller vilja att fälla omdömen. Naturligtvis kan vi ta ställning för det ena eller det andra utifrån sakkunskap, empiriska fakta eller kriterier för sant och falskt. Men många filosofiska ställningstaganden har en annan karaktär, hävdar jag.

Fiktion kan vara klargörande

Filosofen Emmanuel Levinas lyfter fram hur viktigt det är att vi förstår om samhället uppstått för att begränsa konsekvenserna av allas krig mot alla eller om det uppstått för att sätta en gräns för det oändliga som öppnar sig i människans etiska relation till människan.

Ett sådant resonemang och sådana frågeställningar låter som om de vore empiriska, men jag menar att det är att göra oss en otjänst att läsa dem så.

Vi formar vårt samhälle och på så sätt också vår verklighet utifrån eller med hjälp av de föreställningar vi har och dessa föreställningar måste i många fall uppfattas som fiktion. Att föreställningar är fiktiva är inte med nödvändighet en svaghet. Tvärtom. Saker kan framstå på ett mer avklarnat sätt i en fiktiv berättelse.

Överlag är idén om att föreställningar är sanna eller falska överattad.

Oavsett vilket menar jag att det inte hindrar att det är möjligt att argumentera för och emot olika föreställningar, och vi bör absolut argumentera med och mot varandra menar jag, men det är ett misstag att tro att vissa föreställningar om till exempel människans villkor är sanna och andra är falska.

Överlag är idén om att föreställningar är sanna eller falska överattad. Det är mer produktivt att se att många föreställningar är stabila och tämligen oomtvistade. En sten är nog för väldigt många en sten i väldigt hög grad och på de flesta relevanta vis. Även den som efter en mer grundlig analys kommer fram till att förståelsen av stenen som sten kanske kräver någon form av konceptualisering och språk är sällan beroende av dessa insikter i sitt (vardagliga) hanterande av stenen.

En fiktion som hjälper oss att se

När det gäller förhållandet till konspirationsteorier vill jag hävda att det inte är sunt att ha samma förhållningssätt. Det blir mycket mer uppenbart att definitionen av fenomenet i hög grad är avhängig av vad det är vi behöver komma åt, vad det är vi menar oss behöva hantera, vad det är vi ser som problem. Om det accepteras betyder det också att det finns en insikt om fiktionens roll i resonemanget.

När vi ringar in och avgränsar fenomen som konspirationsteorier är det delvis en fiktion vi skapar, men en fiktion som hjälper oss se saker på ett tydligare sätt. Och så är det, eller borde det vara, också när det handlar om att diskutera det berättigade i att se ondskans problem som en ekvation, en ekvation som väntar på sin lösning, liksom i teorier om ett gott samhälle.

I filosofen John Rawls argumentering för principer för utformande av ett samhälle tänker han sig att människor bakom den fiktiva okunnighetens slöja med nödvändighet, utifrån hur Rawls tänker sig att människor fungerar, skulle vilja utforma principer som skyddar de mest sårbara.

Att acceptera Rawls metod betyder inte att det inte går att argumentera mot Rawls idéer eller det han hävdar. Detta lika lite som vi vore förhindrade att argumentera mot dem som vänder sig mot försöken att lösa ondskans problem, och lika lite som det blockerar all argumentation rörande människans natur, eller för den delen konspirationsteorier.

Fiktion minst lika viktig som non-fiction

En poäng är att om vi tar argument om värderingar på allvar och om vi inser hur mycket våra föreställningsvärldar också formar vår verklighet, så tvingas vi också acceptera att fiktion kan vara minst lika viktigt som vad vi annars kallar non-fiction. Det gör det möjligt att använda fler resurser i vårt tänkande, och vårt handlande.

Det gör också att sådant som filosofi, religion, konst och litteratur måste tas på största allvar. Där finns platser för att reflektera, pröva tankar och fälla omdömen. Inget av detta kan relegeras till ett oskyldigt tidsfördriv eller en ren privatsak. Det är, vid närmare eftertanke, inte något som vi kan ha eller mista.

The post Vårt behov av fiktion first appeared on Opulens.

KONSPIRATIONSTEORIER. Martin Hägg skriver om något många erfarit i dessa konspirationsteoretiska tider. Hur ska vi bemöta närstående som så att säga ramlat ner i kaninhålet?

För ett ögonblick tystnade min bekant. Vårt samtal hade glidit in på partipolitik och jag lyfte sambandet mellan högerradikalism och klimatförnekande, det faktum att sittande regeringen och Sverigedemokraterna skippat klimatmålet för det fanns så många andra viktigheter som pockade på uppmärksamhet.

När min bekant åter öppnade munnen var det för att lära mig något. Jag fick höra att ”klimat är något vi alltid haft”, att han själv hade lite ”extra information om det här med väderomslagen”, att det var lite si och så med den där klimatkrisen, att det nog var så att den inte alls fanns. Ty han hade läst, han hade lyssnat och han hade förstått att allt bara var en agenda av förvillelser, en av alla tossigheter som sipprat uppifrån och ner.

Det var där jag förlorade honom. En gammal bekant som plötsligt sjönk ner i något mörkt och svart, jag tappade taget helt enkelt. Kan han så kan antagligen en himla massa andra, så tänkte jag.

9/11-attentatet

Något liknande hände tillsammans med en av mina elever på Komvux för något år sedan. Vi hade av en händelse kommit in på ämnet politisk konst och berörde av den anledningen 9/11-attentatet i USA. En konflikt mellan USA och islamisk fundamentalism, trodde jag, tills den unga (men vuxna) kvinnan informerade mig om att USA hade planerat och genomfört detta helt på egen hand, allt annat var dimridåer, försök att leda bort uppmärksamheten från den (topphemliga) sanningen med stort S.

Kanske gör jag en höna av en fjäder nu, varför inte bara glömma dessa människor, stryka ett streck över allt och gå vidare? Men tänk er in i en situation där ni tror att ni har funnit klokskap, träffat människor med båda fötterna på jorden, med en väl fungerande sköld mot konspiratoriska villfarelser, kort uttryckt folk som det går att snacka med – för att i nästa stund bli varse något helt annat, då är det inte så lätt att bara skaka det av sig.

Men var det rätt att så där rakt av vända på klacken? Jag är långt ifrån den förste som ställer den frågan, alltså frågan om man ska gå i klinch eller ej.

Tips och råd

Mängden tips och råd på hur man ska omvända kadern konspiratoriskt sinnade människor har hur som helst tagit smått industriella proportioner – något som i sig visar hur stort problemet har blivit.

De flesta av råden verkar vara av det softade slaget. Statens medieråd menar att man ska visa empati och försöka ”förstå bevekelsegrunderna” för att på så sätt locka fram självreflexion. Forum för levande historia vill att man ska stärka personens självkänsla genom att ”visa respekt” för allt det avvikande. (Istället för att peka på felaktigheter ska man ”erbjuda nya sätt att tänka”.) Europeiska kommissionen formulerar det här som att man ska uppmuntra motparten till ”logiskt tänkande, ifrågasättande och faktakontroll” i ett lyssnande samtal.

Om motparten har tid och lust för ett sådant vill säga. För när allt kommer ikring så är det jag (inte personen framför mig) som äger problemet. Hur lyfter man ett problem med en person som inte vet att ett sådant finns?

The post Hur bemöter man närstående som tror på konspirationsteorier? first appeared on Opulens.

ESSÄ. Människan har inte bara ett värde i relation till andra, utan varje människa är gränslös och har ett värde som är omätbart, skriver Mats Barrdunge.

Tesen om alla människors lika värde framstår vid första anblicken som både självklar och odiskutabel. Tesen, eller idealet kanske man skall säga, låter både riktig och rättvist. Men stämmer den? Om alla människor är lika mycket värda borde vi bemöta alla människor med lika stor respekt. Men det gör vi ju inte, utan vissa ser vi upp till och andra ser vi ner på och många står vi helt likgiltiga inför. Sanningen är istället att vi i bemötandet av andra följer ett mycket komplicerat rangordningssystem där vi värderar varandra olika. Tesen säger heller inget om den enskilda människans värde utan enbart att vi har ett värde i relation till andra. Om värdet är lika med noll är alla människor lika värdelösa. Om tesen eller politikens största floskel skall ha någon reell mening måste den även innehålla något om att varje människa har ett värde och inte bara i relation till andra utan att varje människas liv är värdefullt.

Det står förvisso i regeringsformens 1 kap. 2§: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för varje människas lika värde och för den enskilde människans frihet och värdighet”, och att det allmänna särskilt skall ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”. Ideala formuleringar i all sin ära men det är inga rättigheter med inbyggda garantier.

Numera hörs vi endast när vi protesterar och ju högre vi protesterar desto mer misstänksamma blir de maktutövande myndigheterna.

Alla människors lika värde bildade stommen i upplysningsfilosofins positiva människo- och samhällssyn, där varje individ inom samhällets ramar kunde realisera sina medborgerliga fri- och rättigheter. Upplysningsfilosofins idéer påverkade även Sverige på 1700-talet och förändrade vår syn på samhället som en social gemenskap skild ifrån staten och grundad på ett gemensamt intresse för det allmänna bästa, där förnuft, dygd och förstånd var centrala nyckeltermer. Det påverkade även synen på individen som en samhällsmedborgare som inte enbart hade ansvar för sitt eget privata liv utan för hela samhällets utveckling. Mot slutet av 1800-talet fick progressiva samhällsidéer åter en renässans i Sverige och människor började organisera sig i fackföreningar, partier och kooperativ och ställa krav på en politisk, ekonomisk och social rättvisa. Men efter det demokratiska genombrottet och samhällets förvandling till ett välfärdssamhälle svalnade individens intresse för det gemensamma intresset. Samhället blev inte längre en angelägenhet för alla utan initiativet gled över till statens fördel och individens engagemang flyttades in i privatlivet och vi blev konsumenter av varor och tjänster. Men samhället är allas gemensamma ansvar fastän man idag har svårt att se vad det är för något intresse som delas av alla och som håller samman ett samhälle. I känslan av maktlöshet där individens röst endast efterfrågas på  valdagen växer en frustration över att något har gått förlorat. Numera hörs vi endast när vi protesterar och ju högre vi protesterar desto mer misstänksamma blir de maktutövande myndigheterna. I denna mylla av ömsesidig misstänksamhet gror konspiratoriska tankar åt båda hållen.

Det finns inte ett enda maktcentrum på jorden, utan istället för en central global makt råder det istället en kamp mellan olika makter, spridd över olika kontinenter som kan beskrivas som ett kontrollerat kaos.

Människor har i alla tider konspirerat mot andra människor men den stora och aktuella frågan gäller föreställningen om Den stora världskonspirationen, att det skulle finnas en maktelit som med dold agenda försöker underkasta hela mänskligheten sina globala maktambitioner. Men hur rimlig är en sådan tanke? Det finns inte ett enda maktcentrum på jorden, utan istället för en central global makt råder det istället en kamp mellan olika makter, spridd över olika kontinenter som kan beskrivas som ett kontrollerat kaos. Makt tar sig också uttryck i olika former och det finns inte en form av makt som kontrollerar alla de andra slagen. Men ett annat och viktigare skäl mot tanken på Den stora världskonspirationen är att mänskligheten inte är någon endimensionell storhet som går att kontrollera och förutsäga, utan den är en flerdimensionell och flerförgrenad livskraft som kan röra sig i många olika riktningar samtidigt. Människan är ett skapande väsen som kan förändra förutsättningarna för sin egen existens, den är självöverskridande. Den kan både förnya och förstöra sig själv. Den kan sjunka ner i ren uselhet men också överträffa sig själv och göra något storartat.

En förnäm egenskap hos människan är att varje människa, och inte bara filosofer och vetenskapsmän, kan fälla omdömen om alla människor. Säg att du hävdar att du är unik så kommer du med största sannolikhet att få till svar att alla människor är unika. Det är inte bara en vetenskaplig sanning utan den djupare liggande meningen i varje människas värde. Men om alla människor är unika innebär det också att alla människor har en egenskap gemensam, dess unicitet, eller alla är lika och alla är olika. Att varje människa kan tala för alla innebär också att varje människa kan göra sig till tolk eller representant för hela mänskligheten. Är det inte den tanken som ligger till grund för den representativa demokratin? Ligger inte styrkan i det demokratiska samhället att var och en kan förstå och ha en redig uppfattning om alla människors lika värde? Filosofiskt skulle jag beskriva det som att även om vi delar mänskligheten i alla dess enskilda delar finns mänskligheten som en helhet i varje enskild individ, eller i varje människa lever hela mänskligheten som en vilande och inneboende kraft.

Det går kanske att konspirera mot enskilda individer eller grupper över en viss tid men det går inte att konspirera mot hela mänskligheten. Mänskligheten kan inte lura sig själv, den kommer alltid att genomskåda sig själv. Den kommer alltid att avslöja sina egna lögner genom att hitta nya infallsvinklar, få nya perspektiv och skapa nya idéer. Lögnerna kan omvandlas till redskap för att stiga mot högre sanningar om oss själva, eftersom människan är självöverskridande. Upplysningsfilosofins positiva människo- och samhällssyn var bara ett steg på vägen mot en större medvetenhet om människans inneboende möjligheter. Människan har inte bara ett värde i relation till andra, utan varje människa är gränslös och har ett värde som är omätbart. Och varje gång du möter en annan människa möter du också hela mänskligheten, inklusive dig själv.

The post Den gränslösa människan first appeared on Opulens.

EXTREMISM. När Donald Trumps anhängare stormade Kapitolium i Washington DC den 6:e januari så tog de också med sig symboler som aldrig tidigare visats upp inom dessa väggar. Den från Klu Klux Klan anammade “sydstatsflaggan”, symboler och bilder från “Qanon”, tatueringar från “III” samt allehanda material från vit-maktrörelsen. Alla dessa lösa grupper har flera saker gemensamt: de står får rasism, tokiga konspirationer och auktoritär separatism. 

Konspirationerna som i bild- text- och videoform samlat går under namnet “Qanon” är en sammanblandning och nyskrivning från 80- och 90-talets Illuminati-konspirationer – allt detta förstås baserat på tidigare antisemitiska dårskaper. En hel del av de nyare versionerna av dessa gamla konspirationsteorier, skapades på internetforumen 4Chan och senare 8Chan – men har på senare tid öppnat upp sina egna kanaler. Twitter, Facebook och YouTube har varit drivande distributionsnätverk för de här dåraktiga idéerna.

Vaccinmotståndare har använts som distributörer – men har också ingått i konspirationsteorierna själva, och skapat material. De här knasiga idéerna skrattade vi åt för 30-40 år sedan. De hade sina små följargrupper via tidningar som National Enquierer, i Sverige En Ding Ding Värld, konstiga fanzines som t ex Flashbacks tidigaste skapelse. På den tiden var inte de här konspirationsteorierna ett hot överhuvudtaget eftersom de inte fick särskilt stor spridning.

Extremhögern anammade mycket av de här idéerna, och drev dem genom galenpannor som David Icke – eftersom antisemitismen och separatismen tilltalade dem. Men dessa lögner fick aldrig det genomslag vi ser idag, helt enkelt för att det inte fanns någon med tillräcklig auktoritär ställning som spred dem. Journalister, politiker och andra makthavare brydde sig inte om detta, eftersom det helt enkelt bara var fantasier och dessa fantasier inte kunde, på något sätt, stärka deras ställning.

Allt detta ändras när Facebook, Twitter och YouTube gör det enklare för fantasierna att spridas till en större publik. När Putins Ryssland ser att den här typen av lögner går att använda för att sprida kaos i västvärlden skapas militära operationer för att infiltrera högerextrema rörelser i hela västvärlden – USA och EU framförallt – för att så split mellan de demokratiska rörelserna, journalister och politiker.

När Michael Flynn – dekorerad amerikansk general – betalas för att arbeta med turkiska och ryska intressen, är det för att så ett frö för framtida makt inom den amerikanska politiken. På samma sätt använder sig Putins Ryssland den amerikanska vapenlobbyn via mutor och stora pengar in i National Rifle Association. När Donald Trump så ställer upp i valet, och vinner det 2016, har de ryska militära operationerna en mängd amerikanska republikaner i sina fickor.

Det är dessa personer som under de senaste fyra åren sett till att Trump varit immun mot åtal och all form av konsekvenser. Personer som Lindsey Graham, Ted Cruz, Steve Bannon, Jason Miller, Jim Jordan är alla de som sett till att de senaste fyra åren varit möjliga att genomföra för Trump – men vissa medier, som t ex Fox News’ kvällsprogram ledare, som Bill O’Reilly, Ingraham och så vidare, har alltid backat upp Donald Trump till 100% – inte enbart via programmen, men via direkta telefonsamtal till den tidigare presidenten under fritiden.

Hade den här dåraktiga konspirationsrörelsen fått spridning bland tiotals miljoner amerikaner utan dessa politiker och mediala makthavare? Troligtvis inte. Det är genom dessa politiker och TV-människor som vanliga medier, och riktiga nyheterjournalister, tvingats skriva om ytterlighetsextremism som Qanon. Donald Trump skapade inte situationen som USA befinner sig i just nu. USA har en lång historia av högerextremistisk terror – Ruby Ridge, Unabomber, Oklahomabomberna.

De här rörelserna har funnit innan Trump – och kommer att finnas efter honom. Den amerikanska situationen är heller inte unik. De extremistiska rörelserna är globala och finns även här. “Det kan inte hända här”, säger de flesta. Men vem kunde tro att det kunde hända i USA?

Det vi kan lära oss av detta är att när en auktoritär och extremrörelse tar ton så vet vi var det kommer att sluta: i auktoritära kuppförsök. Kan det hända i USA så kan det hända i Sverige. Sverige är ständigt under attack från ryska spioner, på flera olika sätt. Svenska politiker har rest för att arbeta med ryska intressen – framförallt från Sverigedemokraterna.

Även extremvänstern har arbetat ihop med ryska intressen, och försvarat diktaturer som Venezuela. SÄPO ser nazistiska Nationella Motståndsrörelsen som ett av de största demokratiska hoten (även de med vissa kopplingar till Ryssland). När extremister säger något – lyssna, för de menar det. Vi kan lära oss av de senaste fyra-fem åren följande: vi riktiga svenskar, som är för riktig svensk demokrati – oavsett parti – måste arbeta ihop för att störa, aktivt motarbeta och helt enkelt krossa de icke-svenska rörelserna.

Med icke-svenska rörelser menas extremistiska rörelser som kanske ser “normala” ut idag – men som de facto inte är det. Demokratiska svenska rörelser är de som accepterar det svenska samhället, vår lagstiftning, allmän konsensus, vår demokrati. De som motarbetar denna med våld, hot om våld, våldsam retorik, inte accepterar “vissa svenskar” eller motarbetar svensk agenda är fiender och måste ses som fiender. Om USA kan ätas upp inifrån av extremistiska fiender, påhejade av ryska intressen, så kan även Sverige göra det.

Det är möjligt att det redan har gått för långt även här. Vaccinmotståndare, 5G-motståndare och andra foliehattbärande konspirationsdårar finns bland miljöpartister, sverigedemokrater och vänsterpartister – men även i de andra partierna. Lagstiftande politiker måste inom yttrandefrihetens ramar se till att samhällsfarliga konspirationer som vaccin- och 5G-motstånd, extremistiska separatistkonspirationer och terror inte kan spridas via stora multinationella företags distributionskanaler. Facebook, Twitter och Alphabet måste tvingas ta ansvar. Journalister måste också ta ansvar för sina texter i större utsträckning.

När det rapporteras om vaccinmotstånd eller om Qanonföljare – så bifoga information om att det som de här personerna står för är falskt och troligen rysk propaganda för att förstöra vår demokrati. Till alla politiska partier: ta ställning mot idiotin, extremisten och den ryska propagandan. Ta ställning för den svenska demokratin. Allt annat är ett hot mot Sverige.

The post Lärdomar från den galna kejsarens sista dagar first appeared on Opulens.

DUBBLA MÅTTSTOCKAR. Att försvara yttrandefriheten hos den man håller med är enkelt, men ska vi ha någon yttrandefrihet att tala om måste den också gälla den man inte alls håller med, skriver Mattias Svensson apropå ett aktuellt brittiskt fall.

I min förra krönika försvarade jag det begränsade tillstånd till böneutrop som beviljats en moské i Växjö några minuter varje fredag , trots att jag varken är troende eller särskilt sympatiskt inställd till islam. Församlingar bör ha samma rätt att störa som alla andra, varken mer eller mindre.

I den här krönikan är det dags att försvara Stephen Christopher Yaxley-Lennon, som under artistnamnet Tommy Robinson dragit i gång en mängd islamkritiska och nationalistiska brittiska rörelser. Med honom har jag som liberal internationalist inte heller någon åsiktsgemenskap att tala om.

Robinson har ett brokigt förflutet med domar för fotbollshuliganism, bedrägerier och återkommande våld. Han har samtidigt blivit attackerad och misshandlad vid flera tillfällen och försvarar senare våldsdomar med att han konfronterat nazister, och har i perioder sökt dialog med framträdande brittiska muslimer. Framför allt har dock Robinson återkommande försökt förknippa muslimer med de mest extrema förgripligheter som några i denna grupp utfört, som terrorrekrytering, eller som i det aktuella fallet en rättegång mot misstänkta organisatörer av påtvingad prostitution som också involverat minderåriga. Det var när han utanför domstolen i Leeds liverapporterade om detta fall som han i fredags greps av polis.

Anhängare till Robinson har larmat högljutt i sociala medier om att detta gripande innebär att Storbritannien blivit en polisstat där det är förbjudet att yppa ”sanningen”, åtminstone om den berör pedofiler eller utlänningar. Överdrifter och konspirationsteorier har varit många. Nyheter Idag rapporterade exempelvis: ”En blixtinkallad domstol dömde Robinson till 13 månaders fängelse för störande av allmän ordning.”

Att någon samma dag och utan advokats närvaro skulle ha dömts till 13 månaders fängelse för en ordningsstörning som inte ens har fängelse i straffskalan vore onekligen en rättsskandal som går utanpå det mesta. Så har det nu inte gått till. Robinson togs om hand av polis för ordningsstörning när han utanför domstolen ställde aggressiva frågor till några av de åtalade på väg in. Eftersom detta filmades och lades ut uppgraderade domstolen därefter anklagelsen till domstolstrots. I Storbritannien finns nämligen lagar som kan ålägga medier ett förbud mot att rapportera från känsliga rättegångar innan dom fallit, detta för att hindra att de åtalade i juryns ögon blir dömda på förhand av medierapporteringen. Robinson har dessutom en villkorlig dom för domstolstrots sedan tidigare. Detta då han filmat i en rättssal, vilket är uttryckligen förbjudet. Det är sannolikt denna villkorliga dom som trätt i kraft. En bra redogörelse finns här.

Andra brittiska medier har respekterat domstolens förbud att rapportera från fallet, vilket också gjort rapporteringen kring Robinsons gripande och domen mot honom knapphändig. Detta illustrerar det första problemet med den brittiska lagstiftningen. Robinsons anhängare i sociala medier och i internationella alternativmedier har ensamma kunnat pumpa ut sin version av händelserna, och i denna ekokammare sprids tvärsäkra spekulationer om i vilkas intressen Robinson tystas och farhågor om att han kommer att mördas under sin fängelsevistelse. Traditionella medier är samtidigt rädda att beröra det ursprungliga rättsfallet och har därför bara skrivit kortfattat om att Robinson gripits. Lagen har alltså primärt tystat seriösa medier och lämnat fältet fritt för andras spekulationer och halvsanningar.

Det andra problemet är lagarna som använts mot Robinson. Han greps för att ha ofredat personer utanför domstolen genom att ställa aggressiva frågor. Frågan är varför, han kan knappast vara den förste som har rusat mot inblandade för att ställa frågor inför kamera, det är ett standardförfarande bland journalister. Lagen om ordningsstörning är notoriskt subjektiv, vilket kommer i ljuset när den används mot någon polisen på grund av tidigare historier har ögonen på (och när polisen inte kan ge sin version via andra medier). Även förbud för medier att rapportera från rättegångar medan de pågår har i många demokratier ansetts som alltför långtgående. USA har yppandeförbud men ett rapporteringsförbud har ansetts strida mot konstitutionens första tillägg om yttrandefriheten, och för en svensk med vårt urgamla skydd för pressfriheten verkar det vara ett märkligt upplägg. Robinson har alltså gripits och riskerar att dömas enligt lagar som kan och bör ifrågasättas därför att de äventyrar rättssäkerheten och yttrandefriheten. Det är både fel och kontraproduktivt, oavsett vad man tycker om Robinsons agerande och agenda.

Ironiskt är det dock att se vindflöjlarna i Robinsons svenska supporterläger som förfasar sig över att muslimer i Växjö fått lov att störa ordningen med några minuters böneutrop samma fredag som de förklarar Storbritannien vara en diktatorisk polisstat sedan Robinson gripits för att störa ordningen. Bland dem som indignerat skriker Orwell tycks en del budskap och en del avsändare vara mer jämlika än andra. Detta bör inte hindra vänner av riktig yttrandefrihet från att medge att bortom larmet, överdrifterna och konspirationsteorierna så har de en del poänger. Även den som har galet fel har rätt att yttra sig.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Yttrandefriheten måste gälla alla first appeared on Opulens.

KONSPIRATIONER. Hanif Balis ryktbara Twitterpublicering är bara den senaste yttringen av en etablissemangsfientlig tendens. Det öppna samhället är hotat inifrån av populism och nationalism, skriver Sofia Nerbrand.

Det ägde inte rum ett val i Ryssland i söndags. Det handlade om en riggad övning för att Vladimir Putin skulle behålla sin makt. Av något märkligt skäl vill han låna demokratins glans, men han är inte en legitim president. Och Ryssland är inte en demokrati. Demokrati förutsätter nämligen fria val med flera kandidater. Demokrati förutsätter också fria medier, respekt för mänskliga rättigheter, ett levande civilsamhälle, en fungerande rättsstat och ett öppet och fritt offentligt samtal.

Ryssland är tvärtom ett land där Kreml har ett finger med i spelet överallt. Presidentkansliet styr direkt eller indirekt över företag, mediehus, föreningar, oppositionen – till och med de kriminella. I strävan att behålla makten är alla medel är tillåtna.

Den primära målgruppen för verksamheten är ryssar i och utanför moderlandet. Berättelsen är att Ryssland tappat en stor del av sitt västra territorium när Sovjetunionen föll samman – Putin beskriver detta som 1900-talets värsta katastrof. Det är i detta sammanhang man ska förstå ockupationen av Krimhalvön i Ukraina.

Väst beskrivs som fientligt mot Ryssland. Med hjälp av trollfabriker, aktivister, kontakter med journalister och så vidare sprider ryssarna en berättelse om hur Ryssland ska skickas i fördärvet. Sverige är i moraliskt förfall, mycket på grund av ohämmad invandring. Vi är en USA-lakej och kryptomedlem av Nato. Syftet är att slå split, vilket man också lyckas med.

Det är i detta perspektiv man ska se riksdagsledamoten Hanif Balis (M) Twitterpublicering av journalisten Patrik Oksanens e-postkorrespondens med utrikesdepartementet. Bali blev en nyttig idiot som spred fakta han fått av högerpopulistsajten Nyheter idag. Frågan är hur den senare kunde få informationen så snabbt.

Men det handlar inte bara om en högerdebattör som Bali. Antiamerikanismen, EU-skepsisen, nationalismen, konspirationsteorierna och så vidare sprids även på den yttersta vänsterkanten. De som svarar mest positivt på budskapet är marginaliserade grupper som är djupt kritiska mot det så kallade etablissemanget: allt ifrån ”gammelmedia” med Dagens Nyheter som främsta hatobjekt till myndigheter som man misstror.

Vi ser detta orosbådande mönster på många håll i väst. Tea Party-rörelsen i USA som bar fram olyckan Donald Trump, nationalister som driver Polen och Ungern i fel riktning, rena pajaspartier i Italien som får inflytande i ett viktigt EU-land, den högljudda svansen på sociala medier som lever i symbios med Sverigedemokraterna och så vidare.

Det öppna samhället är hotat inifrån av populism och nationalism. Och dessa eldas på av ett auktoritärt Ryssland.

Var vaksam inför det svenska valet i september. De här tendenserna är långt viktigare att vara uppmärksam på än regelrätt valfusk i vallokalerna. Den som äger makten över tanken kommer att gå vinnande ur striden. Så fundera på vem som vinner på polariseringen och ilskan.

Gå inte på propagandan! Värna sanningen och det sansade, samarbetsinriktade samtalet.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Gå inte på konspirationsteorierna first appeared on Opulens.