MORDGÅTAN. Bo Bjelvehammar har läst Koryféerna – En konspirationsroman av Lena Andersson. “Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten,” skriver han.

Koryféerna. En konspirationsroman
av Lena Andersson
Polaris

Lena Andersson fortsätter att beskriva och gestalta det svenska folkhemmet och dess upplösning. En vattendelare är Palmemordet. Det är detta som är föremål för en ingående behandling i hennes senaste roman Koryféerna.

Lena Andersson närmar sig ämnet och mordgåtan med en viss ödmjukhet, hon ser ingen version som absolut sann. Det går således inte att se entydigt på någonting här i världen.

Hon argumenterar brett, tar hjälp av både filosofiska och psykologiska verktyg. Ibland förefaller verktygslådan väl ymnig, som häggen i blomning. Det blir ansträngt och svårt att ta till sig. Det blir också ett sätt för författaren att legitimera sina egna tankar och det teoretiska ramverket.

Nu nämns inte personerna vid sina rätta namn, men det är lätt att inse vem som är Carl Lidbom och vem som är partisekreterare Bo Toresson. Polischefen heter i romanen Rolf Utterström och inte Hans Holmér.

Det slås fast i romanen att polischefen inte är släkt med Sven Utterström från Boden, som vann Vasaloppet någon gång i forntiden. Att märka är att Rolf Utterström åkt Vasaloppet ett antal gånger och under mordnatten befann sig i Dalarna.

Det som händer är förutsägbart, en februarikväll skjuts landets främste statsman Carl Stjärne till döds på öppen gata, bredvid honom finns hans fru Astrid.

Polischef Rolf Utterström leder spaningarna, viftar med sin pistol och nosar upp diverse spår. Dessa spår är begränsade och teorierna ihåliga, men polischefen är ihärdig i sitt handlande och håller fast vid dessa. Ingen gärningsman grips.

Lena Andersson kritiserar snävheten i angreppssätten. Det innebär att hon avvisar Skandiamannen-teorin och menar att bristerna i utrednings- och spaningsarbetet framför allt ligger i insnävningen och begränsningen.

Slutsatsen blir att det hade krävts ett mera brett, begåvat och okonventionellt sätt att tänka och att arbeta. Förmågan till detta saknades uppenbarligen hos de ledande inblandade.

Berättelsen bärs fram av journalisten Roger Lilja, som trettio år efter mordet får i uppdrag att skriva en artikel om dådet. I detta arbete möter han en man inom underrättelsetjänsten, som säger sig känna till det verkliga händelseförloppet.

Underrättelsemannen uppehåller sig länge och utförligt vid ett möte i Frankrike, några månader före mordet. Där diskuterades den svenska statsministerns belastning för partiet, för Sverige. De främsta bland dessa ledare, koryféer, ville göra sig av med Sveriges statsminister.

Resonemanget är så gott som andra spår i jakten på en mördare, inte konstigt, inte osannolikt, inte överarbetat. Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten.

The post Roman med kritisk udd mot Palmeutredningen first appeared on Opulens.

INBÖRDESKRIG. ”Hon driver tesen att USA står på randen till ett inbördeskrig och en av bokens främsta styrkor är att den inte är så där teoretisk och axiomatisk att kartan trycks på terrängen,” skriver Jesper Nordström som läst How Civil Wars Start – And How To Stop Them av Barbara F. Walter.

How Civil Wars Start – And How To Stop Them
Av Barbara F. Walter
Förlag: Penguin Viking

2016 åker en stadgad familjefar med gevär till en pizzeria och öppnar eld. Turligt nog blir det bara materiella skador. Anledningen? Via konspirationsteorier är han övertygad om att Hillary Clintons satanistiska pedofilring styrs härifrån. Hur konspirationsteorier sliter sönder familjer och vänskapsband har i USA blivit ett nytt studiefält inom psykologi och sociologi. Nog för att det kan finnas spänningar av ideologisk art inom familjer, exempelvis att föräldrarna är kristdemokrater och dottern vänsterpartist. När det gäller de nya befängda teorier som florerar i Amerika är det av en helt annan art och nivå. Familjemedlemmar faller ner i kaninhålet och hamnar i de mest bisarra parallellvärldar där all sans, logik och allt förnuft försvunnit.

Varför det just är i USA detta konspiratoriska tänkande spridit sig mest har diskuterats en hel del. En central punkt skulle kunna vara det som Wilhelm Agrell kallar ”den djupa staten”, som i hans mening är ett tämligen rumsrent statsvetenskapligt begrepp. Han exemplifierar det med FBI-chefen J Edgar Hoover som till slut byggde upp en så stor informationsbank att han sades kunna fälla vilken politiker som helst.

Men det har skett en glidning av begreppet där ”den djupa staten” nu avser en sörja av snart sagt vad som helst som inte är kristet, konservativt och lantligt. Reptilmänniskor, pedofila Hollywoodcelibriteter som ägnar sig åt rituella barnamord och såklart den antisemitiska tankefiguren att judiska finanspampar styr allting. Som om inte detta vore nog blandas det lätt upp i ett narrativ som innehåller begrepp som
ljushet, renhet och ande. Det skall hin håle till att reda ut detta ormbo, men Conspirituality Podcast via Facebook kommer nära.

Det är utifrån denna krutdurkssituation som Barbara F Walter skrivit How civil wars start. And how to stop them. Hon driver tesen att USA står på kanten till ett inbördeskrig och en av bokens främsta styrkor är att den inte är så där teoretisk och axiomatisk att kartan trycks på terrängen. Boken stöds istället av en enorm mängd data, det vill säga gedigen empiri. Visst blir man lite stolt när det visar sig vara en övervägande svensk databas.

Walter går igenom och stundtals närmast litterärt gestaltar inbördeskrig i modern tid och varje kapitel har en slags positivt förbryllande inledning som skapar nyfikenhet och suger en in i texten. Ett slags ”nämen hur menar hon nu” som sen knyts ihop elegant. Exempelvis börjar kapitlet om jugoslaviska inbördeskriget med en scen från trottoaren vid Titos likfärd.

Det är helt enkelt välskrivet och läsbart i den statsvetenskapliga genren som annars kan vara knastertorr. Så knyter hon i sista kapitlen ihop alla teman och påvisar att USA har alla de ingredienser som ingår i ett stundande inbördeskrig, framför allt den att det finns grupper som upplever en förlorad stolthet och yrkesroll. Den gruppen sammanfaller ofta med Trumps sympatisörer och befolkningsskikt som drabbats av den stora nedgången i det så kallade rostbältet, med bilindustrins kollaps i Detroit som det tydligaste exemplet. I andra ändan har vi Kentucky bortåt Appalacherna där hela städer lever i akterseglad misär med kollapsad infrastruktur och alkoholism, arbetslöshet och missbruk av värktabletter. Det är afrikanamerikansk problematik och vit problematik och i USA:s statistik skiljer man mellan ”poor black cities” och ”white poor cities”. Som om denna polarisering inte var nog spelar religiösa motsättningar roll.

Att största delen av bokmanuset låg klart innan stormningen av Kapitolium sjätte januari talar ännu mer till dess fördel.

Så vad är då Walters recept mot detta? Det är lika självklart som naivt idealistiskt. Sociala medier och fake news och allsköns polemiskt nonsens måste stävjas. Jag säger naivt eftersom jag tror det är försent, Facebookträsket kommer inte plötsligt att saneras.

Utifrån ett europeiskt perspektiv kan hennes bok ses lite som att sparka in öppna dörrar, att hävda det självklara. Visst har vi sett splittringen och polariseringen sedan länge? Förhoppningsvis kan den fungera som en ögonöppnare för en nation som blivit hemmablind. För en nation som länge slagit sig för bröstet som en av världens främsta demokratier men som nu i världssamfundet halkat ner på samtliga demokratiindex.

Att största delen av bokmanuset låg klart innan stormningen av Kapitolium den 6 januari talar ännu mer till dess fördel, den har helt enkelt profetiska kvaliteter. I dessa tider med den ryska invasionen av Ukraina och expansiv imperialism återigen kan det vara värt att komma ihåg Bo Rothsteins tankegång att vi bör rädas att vår starka ”kompis” i väst håller på att kollapsa.

The post Står USA på randen till inbördeskrig? first appeared on Opulens.

TERRORATTACK. Den amerikanske regissören Spike Lee klipper om det sista avsnittet av sin dokumentärserie om terrorattackerna 11 september 2001.

Serien görs för HBO och det sista avsnittet handlar om de effekter som terrorattackerna, men också covid-19 och pandemin, haft på New York.

Lee har bland annat inkluderat intervjuer med konspirationsteoretiker som tror att World Trade Center inte förstördes av flygplansattackerna men genom en kontrollerad rivning. I samma avsnitt intervjuas även vetenskapsmän som motsäger just detta. Efter en förhandsvisning av avsnittet fick dock Spike Lee kritik för att ha gett konspirationsteoretikerna alldeles för mycket utrymme och enligt HBO har han nu gått in i klipprummet igen.

HBO ska premiärvisa avsnittet den 11 september, på 20-årsdagen av terrorattackerna.

TT Nyhetsbyrån

The post Spike Lee klipper om dokumentär efter kritik first appeared on Opulens.

VÅRDKAOS. Dagens hyperkapitalism gör systembristerna uppenbara, men kapitalet kör sitt eget race medan vi ser på. Vårt fastklängande påminner om barnets separationsångest som blivit lämnat av sin förälder.

Försäljningsretorik och pr, tidigare kallat propaganda, slår undan benen på allt vad behov och livsvärde heter. Det finns en vurm för nya tekniska lösningar och paketlösningar på alla områden. Det har talats om Internet of Things, IP-telefoni, blockchains och värdebaserad vård. Men när man börjar prata om att integrera tekniska lösningar som inte alls passar verksamheten i fråga bör man se upp.

Konsten att vinna folks tilltro ligger inte i att ljuga rakt ut utan i att väva in något påhittat med något reellt och vettigt. Jag tänker ibland på konspirationsteorier som motsatsen till fullständig godtrogenhet, där misstaget ligger i att en uppgrävd lögn får konspirationstroende att se lögner och planerade missdåd i allt. I realiteten ligger de invävda mellan sanningar, inbyggda i systemet, varken helt dolda eller kanske särskilt planerade. Det ligger inte en konspiration bakom misstagen med Nya Karolinska Solna, utan det rör sig om en helt öppen politik av Moderaterna i Stockholms landsting, en problematisk strategi i form av new public management inom vården, felaktiga upphandlingsbeslut, ekonomiska intressen och brister i de oberoende utvärderingarna.

Demokratins största utmaning ligger just i att representation och ansvar måste bygga på aktiva beslut av insatta människor som faktiskt gör vad de förväntas göra i ett system som tillåter korrigering, som är öppet och där det finns förutsättningar att uppfylla sitt uppdrag. För att inte tala om att de berörda, personal och patienter, faktiskt måste kunna påverka och vara medbeslutande.

Man läser ofta att patientsäkerheten är viktig för ledningen i NKS. Samtidigt fick läkare i brist på annat fatta beslut om att börja kommunicera med visselpipor när varken larmsystemet eller IP-telefonin fungerade. En pragmatisk lösning som ledningen kritiserade i stället för att faktiskt fråga sig om reservrutinerna verkligen är rimliga.

Se på det jäv med Boston Consulting Group som nu ska utredas. Eller på utredningen om vållande till annans död då sjukhuset i somras vägrade ta emot extra resurser, vilket kanske ledde till att två cancerpatienter inte fick vård i tid. Dessa två kommer inte att få livet tillbaka och deras anhöriga kommer inte att få träffa sina kära igen. Vi försöker reparera systemfel genom efterhandsjusteringar som är uppenbart otillräckliga eftersom misstagen ständigt upprepas. Visst bör vi vara specifika i vår kritik och se till detaljerna. Men ibland måste vi också lyfta blicken. I Sollefteå undandras gravida kvinnor mödravård på grund av Socialdemokraternas nedskärningsbeslut. I Malmö har flera mist livet på grund av personalbrist och alltför få vårdplatser efter sammanslagningen av sjukhusen i Lund och Malmö.

Vi borde ha lärt oss. Vi kan inte dras med teknisk instabilitet. Vi kan inte dra ner på personalkostnaderna och läkarnas patienttider och ändå få patientsäkerhet och god vård. Vi kan inte ha låga sjuksköterskelöner. Vi kan inte sparka en person och därmed åtgärda ett helt landstings, en helt sjukhuslednings misstag. Avgå alla. Låt oss göra om, göra rätt.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Avgå alla first appeared on Opulens.

SOUNDTRACK. “Äntligen på väg hem igen, drar upp min iPod och en av plupparna på hörsnäckorna flyger i väg och försvinner någonstans med bussens aggressiva krängningar. Jag tror minsann att jag säger rakt ut vad jag tänker”, skriver Linda Bönström.

Blusen jag ska ha på mig fastnar i något och en reva, en stor sådan vill jag poängtera, uppstår fem minuter innan jag måste springa iväg. Det är tidig morgon, jag har redan sett snön som väcker inte bara en typ av vemod utan en ren och skär ilska inom mig som om det vore en av världens konspirationer emot just precis mig.

Klädbyte i panik leder till för dåligt om fötterna och frusna fötter sätter så som alltid tonen för dagen. På bussen inser jag matt och samtidigt stingsligt att jag åkt ifrån både mobiltelefon och snus. När jag sedan stiger ut på perrongen så flyger min klocka i marken och lyckas att studsa två gånger mot stenklossarna under alla stressade och uttråkade fötter.

Monoton und Minimal
Meine Welt ist ganz neutral
Und die Lösung einfach klar
Monoton und Minimal

(Welle: Erdball)

Dagen blir varken bättre eller kortare men på något vis så blir det dags att ta sig hem. Eller snarare så att det blir ett projekt att ordna en ny klocka, att vara lärare utan en sådan är att be om problem konstaterar jag buttert för mig själv. Lönen som inte täcker allt det som vore fördelaktigt att kunna kryssa av på listan av räkningar har precis kommit in.

Några dagar tidigare sätter det igång: detta tillstånd jag tycks dela med många. ”Den där nya skivan…”, ”nu behöver jag något nytt att lyssna på” (trots att man äger en samling sådana plattor för nödfallslyssning), eller min personliga favorit, ”man måste väl få leva också!”. Och får man ett dumt förslag som att ”man kan väl lyssna på den på Spotify” inser man att personen i fråga inte begriper det viktiga i livet.

And I leave behind this hurricane of fucking lies
And I walked this line a million and one fucking times
But not this time

(Green Day)

Nu råkar det vara så att tillsammans med min favoritrecensent driver jag i mitt eget tycke Sveriges bästa musiksajt, MONO, men ibland vill man ha en pappersupplaga, något att bläddra i, att göra hundöron på sidorna med nya plattor eller välskrivna artiklar. Och för mig finns enbart en enda sådan tidning, nämligen brittiska Q. Och det här förstår sig de flesta affärer inte på. Kanske man får syn på en eller två avarter som intresserar mig lika mycket som att samla på papperspåsar. Jodå, man kan lätt komma över tjugo magasin om heminredning och det dubbla om så kallad skönhet, för att inte tala om yoga och mindfulness… Men jag har ett ess i min snöblöta rockärm, Hanssons Tobak på Järnvägsgatan! Dit kan man till och med ringa och få en tidning undanlagd för avhämtning.

Men så var det ju själva fan till dag: framsidan pryds av Noel Gallagher. Igen. Och inte nog med det utan den nya serien i egen upplaga, Legends, handlar om… Oasis. Kom igen, Q! Vi har passerat den tiden – hur många gånger ni än trycker något om vare sig Noel Gallagher’s ’High Flying Birds’ (vars tredje album Who Built the Moon? som släpptes i dagarna också hamnar i kategorin papperspåse) eller Liam Gallaghers solodebut As You Were som landade förra månaden (som förvisso har sålt jäkligt bra, men vad betyder det en skitdag som denna?). Likväl så tar jag tidningen, slänger in en Mojo dessutom eftersom jag känner mig bedrövligt orättvist behandlad av dagen. Och för att den lovar ”Exclusive Dylan Track – Unreleased Slow Train from Bootleg 13” – som jag redan där i lilla Hanssons tobaksaffär vet om att vara strunt. Men hur skulle jag kunna motstå, jag är bara människa!

Yes you are, you’re gonna have to serve somebody
Well it may be the Devil
Or it may be the Lord
But you’re gonna have to serve somebody

(Bob Dylan)

Äntligen på väg hem igen, drar upp min iPod – jo, exakt så gammalmodig är jag – och en av plupparna på hörsnäckorna flyger i väg och försvinner någonstans med bussens aggressiva krängningar. Jag tror minsann att jag säger rakt ut vad jag tänker. Sedan trycker jag in även den nu enbart lilla metallbiten utan filtrering i örat. Någon måtta får det faktiskt vara!

Monday – humiliation
Tuesday – suffocation
Wendesday – condescension
Thursday – is pathetic
by Friday – life has killed me
by Friday – life has killed me

(Morrissey)

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Life has killed me! first appeared on Opulens.