LIVEMUSIK. ”Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen.” Det skriver Rikard Rehnbergh som gjort några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Andres Lokko känner nog de flesta till som en rolig kille i Killinggänget och som en inbiten anglofil som berättat och berättar om det senaste i musik- och modeväg från London och Liverpool, Birmingham och Bristol i diverse radioprogram, poddar och artiklar. Under våren har han, som han kallar det, ”kurerat” fem konsertkvällar på jazzklubben Fasching i Stockholm. Fastän de akter, artister han bjudit in har varit förhållandevis långt från jazzgenren, i en smal, snäv definition, har de ändå inrymt ett visst mått improvisation, som ju är en oavvislig del av jazzen.

Här följer några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Elektronisk eklekticism

Loraine James är uppvuxen i nordöstra London, ett av Lokkos smultronställen, och i mammans skivsamling återfanns spridda stilar som calypso och reggae, hårdrock och pop.

En eklekticism som med ett synnerligen hörsamt öra också kan skönjas i hennes mestadels elektroniska musik. I den, låt oss kalla den IDM, Intelligent Dance Music, bryter andra stilar, mer skönjbara stilar fram: acid house, ambient techno, mathcore, drill, R&B och inte minst breakbeat.

Ljudbilden är mestadels ryckig, tar fart, tar om, tar andra vägar, ibland ”omvägar”, som det står i programmet. James sitter helt stilla vid ett litet bord med sin laptop framför sig. (Om hon ändå haft lite klaviatur bredvid sig.)

På andra sidan scenen sitter batteristen Fyn Dobson och följer James på vägen. Följsamt. Det är tur. Utan hans medverkan hade den här spelningen, som dessutom torde vara en av de kortaste i Faschings historia, känts rätt meningslös.

Claire Rousay

Även kanadensiska Claire Rousay känns dessvärre rätt intetsägande där hen en två veckor senare sitter, vid flygeln denna gång, på samma orientaliska matta, på samma scen och framför sin ”lågmälda men hudnära” (återigen programmet) musik. Också Claire Rousay är en uttalat icke-binär person, och hens texter behandlar emellanåt detta faktum.

Under spelningen kan Rousay sägas föra ett trepartssamtal mellan sitt klaverspel, sin egen röst/text och samplade röster/texter. De senare kallas ”fältinspelningar” men är mestadels raka röster som därutöver låter förvillande lika hens egen. Monotont var ordet. Rousays akt hade definitivt inte tagit skada av att även ha fört ett musikaliskt samtal med en spelpartner, på scen; en bas, en gitarr, en cello eller en violin, som på den finstämda spelningen på radiostationen KEXP (90,3 FM) i Seattle (finns att se och höra på nätet).

Saratyh Korwar

Senare samma kväll, nära midnatt, blir det däremot fullt på scen. Indisk-brittiske percussionisten och producenten Sarathy Korwar belamrar med sina två ekvilibristiska medspelare hela scenen med österländska såväl som västerländska slagverk: trumset, tabla, dhol, ghatam, skallror, bjällror, marimba etcetera. Spelningen blir ”indisk” i ord och ton, det vill säga tämligen traditionell och tämligen avlägset den ljudbild som presenteras på Korwars senaste album ”There Is Beauty, There Already”, en reseupplevelse, som släpptes i slutet av fjolåret.

På Korwars spelning saknas något av den ambience, det atmosfäriska soundscape som återfinns på albumet och som det kanske fanns i överflöd av på James och Rousays spelningar. Alltid är det något.

Fast Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen. Som han skriver i sitt manifest till den:

”Övertygelsen om att modig och experimentell musik måste få höras, synas och hyllas är ju varför vi gör detta! Om och om igen hör och läser vi hur någon gäspande utser Stockholm till en allt dystrare kulturstad. /…/ Så jag tänkte att vi i stället försöker göra något för att bevisa motsatsen.”

The post Lokko X Fasching – ett lovvärt initiativ first appeared on Opulens.

KONSERT. För tre år sedan presenterade vi kompositören Teodor Wolgers i Opulens. Nyligen gjorde han och Klara Källström ett liveframträdande i Östersund. Rikard Rehnbergh var där och här följer hans rapport.

”Episod i Vikens kapell”

Teodor Wolgers och Klara Källström,
”Episod i Vikens kapell”
Gamla teatern, Östersund, den 22 januari 2026

Jämtsk romantik. Finns den? Jomenvisst gör den det: inom musiken berömdheter som Merit Hemmingson och Nils Jonsson (spelmannen ”Lapp-Nils”; ja, en klart pejorativ term), inom litteraturen Bodil Malmsten och Carl-Göran Ekerwald, inom bildkonsten Anton Genberg och Johan Tirén samt kulturpolitiker och -personligheter som Yngve Gamlin, Ewert Ljusberg och Allan Edwall.

Fast frågan är om det ändå inte är en urstockholmare som gjort mest inom det breda skiktet för jamtsk (som jämten själv stavar det) romantik?! Nämligen John Bertil ”Beppe” Wolgers med sina diktsamlingar ”Röster från Vattudalen”, ”Episod i Vikens kapell”, ”Mannen i Vattudalen” och inte minst fabelfiguren ”Dunderklumpen”, urjämten, som blev en barnbok 1973 och en animerad film året därpå; bägge två ritade och illustrerade av mäster Per Åhlin.

Låt oss gå tillbaka till mitten: 1968 befann sig Beppe i nordvästra Jämtland som gäst hos Gamlin i Sundnäset på Öhn. Beppe blev blixtförälskad i platsen och började leta sommarviste för familjen och sig. De fann drömkåken i grånat timmer så som den framstår i ”Dunderklumpen”, och bodde sedan i stort sett vart sommarhalvår vid näset i norr fram till Wolgers förtida död i blödande magsår 1986.

Teodor Wolgers i Beppes fotspår

Radiomakaren, pianisten, kompositören och sonsonen Teodor Wolgers har 50 år senare sökt sin farfar (inget av barnbarnen fick träffa honom) på metafysisk väg; gått i hans fotspår i Frostviken vid Kvarnbergsvattnet i Ströms vattudal och gjort en tonal illustration (tillsammans med bland andra nämnda Hemmingson, i likhet med farfadern) till hans dikter från Vikens kapell, vilket resulterade i en samling improviserade stycken varvade med Beppes poesi på albumet med samma namn som diktsamlingen (PISA 2025).

Teodor Wolgers kompositioner

Teodor Wolgers kompositioner är av det lugnare, timidare, tillbakalutade slaget. En del stycken är vågade i sin harmonik medan andra är mera ledsagande och tämligen intetsägande – som muzak. De följer en röd tråd som är tydlig för dem som lyssnat på Wolgers tidigare skivor – som samarbetet med filosofen Martin Hägglund på ”Distractions in a Capitalist World” (2021) och med folkmusikern Sara Parkman på ”Dialogues” (2023) – och på hans halvt dussin musikmixar för det eminenta radioprogrammet Kalejdoskop (SR P2).

Konserten i Östersund

Bredvid sig under hela konserten på Gamla teatern i Östersund har han partnern Klara Källström, och det är nödvändigt. Enbart Wolgers piano hade inte stått sig på egen hand. Bäst blir det när paret bjuder upp spelmannen Kjell-Erik Eriksson på scen och det uppstår något av en mindre spelstämma.

Beppe var, berättar Teodor Wolgers, från Gamla teaterns scen gemytliga scen med tända takkronor och kandelabrar, närmast en agnostiker fast om han någonsin fick svar på Leibniz’ teodicéproblem och erfor något av Jesse närhet (”episoden”) var det just i Vikens kapell den där sommardagen i början av 1970-talet, i ett helt annat Sverige.

Beppes gamla överkolorerade, tillfälliga och fläckiga super 8-filmer varvas med Teodors medvetet arkaistiska filmsekvenser från mitten av 2020-talet (med ett särskilt filter på mobilkameran?): Teodor utsträckt på en blomsteräng, på en stenstrand, hinsides blickande med fötterna i vattnet, med ett grässtrå i mungipan eller direkt in i kameran. Det funkar sådär.

Romantiken kan gå överstyr

Mellan kompositionerna håller han små lovtal till farfadern och uttrycker sin önskan att ha fått träffa honom, hänga med honom, fika med honom och troligen ha fiskat med honom i Frostviken och Sundnäset. På slutet kommer också en regelrätt hommage till farfar.

”Ingen fantasifull sentimental humbug!” utslungar Josiah Bounderby titt som tätt i Dickens roman ”Hårda tider” (1854) och det är inte utan att en är benägen hålla med den ändamålsenlige men dogmatiske fabrikören. För romantiken (hela genren) har en tendens att gå överstyr och då landa i ren sentimentalitet, lika översöt som sockerbiten dränkt i sockerdricka som Beppe bjuder humlan på vid fikabordet utanför gården i Sundnäset på Öhn.

The post Teodor Wolgers och den jämtska romantiken first appeared on Opulens.

MUSIK. ”Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner,” skriver Gussy Löwenhielm. Han bjuder också på en spellista.

Jag har redan valt musik till min begravning. Det känns som att det är det enda jag verkligen vill bestämma över när det kommer till det där jobbiga klivet in i min sista vila. För mig spelar det ingen roll om kistan är röd. Om jag begravs i en moské eller en synagoga, bara jag slipper ha en låt med typ Erasure under defileringen.

Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner som förmildrar de tuffaste konfrontationerna och funkar som en ypperlig mirakelkur för de skevaste tillstånden. På alla sätt.

Vare sig det är Albinonis dystra ”Adagio i g-moll” eller psalmen ”Guds Kärlek Är” så ska den, om inte lindra sorgen, i varje fall få oss att känna. Att ta del av smärtan och vara i den. Luckra upp det tunga i bröstet i ett par förlösande tårar.

Det är ju inte en slump att Samuel Barbers nästan lite uttjatade ”Adagio for Strings” kan höras i både David Lynchs ”Elefantmannen” och Oliver Stones ”Plutonen”. Ett sådant verk greppar tag i ens känslotillstånd med en trygg hand och lotsar en igenom smärta, ångest och den djupaste sorg. Och så kommer tårarna.

När Trent Reznor sjunger ”I hurt myself today to see if I still feel” i Nine Inch Nails låt ”Hurt” så vet i varje fall jag exakt vad han menar. Och ifrågasättandet av just vårt känsloregister är väl än mer aktuellt idag när vi hela tiden bedövar oss med en gigantisk flora av hjälppreparat för att vi just ska slippa känna.

När världen brinner, diktatorer har konferenser över huvudet på de som verkligen är drabbade, medan portar exploderar och psykopater med en lika defekt självbild som världsbild avslutar oskyldiga människors liv är det lätt att mata sig med lättsmälta snuttar i sin telefon för att helt sluta känna. Men det är i vakuumet, i det stilla tillståndet som alla Eckhart Tolle-entusiaster har lärt sig att kalla nuet, som livet smyger på en och påminner om oss att det existerar. Det är i nuet det händer.

Subliminalt ledmotiv

För sju år sedan låg jag i separation. Jag vet inte egentligen om det är rätt verb att använda. För det var en ganska stissig fas i mitt liv där jag bävade för att känna efter för mycket och inte alls var bekväm med att bara ligga och vara ett med min själ. I takt med att ett tryggt hem fick en temporär paus, flyttkartonger fylldes och köpare och nya säljare hörde av sig för att reda ut logistiska frågetecken samtidigt som livet genomgick en extreme makeover var nuet min största fiende. Där ville jag inte vara. I stället passade jag på att gå igenom hålen i min vinylsamling. Skivor jag haft men inte lyssnat på ordentligt. Lotten föll på Beach Boys ”Surf´s Up”.

Medan jag sprang mellan våningsplan och markerade kartonger med det så populära palindromet ”KÖK” så stannade jag alltid till vid vinylspelaren och tänkte ”det här är ju bra ju”. Skivan blev som ett subliminalt ledmotiv där det skulle ge mig ett tydligt motiv till min leda. Och tids nog när flyttlasset gått och jag hade kommit till rätta (efter att ha förlorat min dito) in i min nya lilla lägenhet så kunde jag i lugn och ro lyssna igenom hela mästerverket.

När jag efter att ha tagit in hela den välproducerade B-sidan och jublat över detta melankoliska hant- och mästerverk så landade nålen till slut på det avslutande titelspåret ”Surf´s Up”. Och då fullständigt brast det för mig.

Alla spänningar löstes upp, knutarna försvann och militären fick nästan blixtinkallas för att bygga fördämningar för att förhindra min tårkanalsmonsun från att svämma över hela Bagarmossen. ”Surf´s Up” spelade rollen som en mental kiropraktor. Den tillät mig känna och vara i nuet. Skapa en tvåfilig motorväg mellan hjärnan och hjärtat.

Där Bob Dylan har sin ”Blood on the Tracks” och Beck har ”Sea Change” där de skapar musik utifrån sina egna erfarenheter av att bli övergivna använde jag Brian Wilsons psykiska instabilitet för att lappa ihop min själ som ett, ja bandaid kanske (ordvitsar är också ett sätt att gå runt verkligheten och låtsas att man mår bättre än man gör).

Fastnaglad i nuet

Det är för jävligt att må dåligt. Och tyvärr är vi alldeles för många som inte mår så bra. Vi kämpar med våra smärtor, våra daddyissues, våra förhållanden, vår misstro mot politiker och brottas med våra egon som våra profiler i sociala medier tillåter att växa till gigantiska proportioner.

I stället för att fråga ”hur mår du egentligen” tipsar vi om en bra terapeut eller en bra youtubetutorial som kan läka dina själsliga sår. Säg till om du behöver prata. Men helst inte med mig.

Så vad gör vi? Stirrar djupare i mobilen, sätter tänderna i ytterligare en säsong av ”White Lotus” så vi kan konstatera att man inte blir lyckligare med mycket pengar? Nej, vi går på konsert. Kastar oss ut i nuet och låter musiken skölja över oss som en Ice Bucket Challenge med stundens ingivelse.

Och den här veckan har jag varit fastnaglad i nuet. Jag har behandlat mina själsliga och fysiska sår med musikalisk alsolsprit, bearbetat världsläget, accepterat universums utmaningar, bokat ålderdomspräglade måsten som bilbesiktning och deklarationer och vädjat om ett slut på kulturskymningen. Och då kom ljuset tillbaka. Kulturgryningen.

Temperaturen steg och den förnämliga kanandesiska postrockorkestern God Speed! You Black Emperor äntrade scenen på Fållan i Slakthusområdet.

Med sitt försiktiga anslag där en enslig fiol förmedlar melankoli och får en att tänka på glädjeämnen som amerikanska strafftullar gentemot sitt grannland drar en känslostorm in i ett evigt crescendo som landar i ett bombastiskt förlösande rockklimax samtidigt som analoga projektioner rullar som en suggestiv fond.

Och trots att Per Gessle är på en annan kontinent där Roxette lever vidare med hjälp av en respirator kallad Lena PH så kommer alla känslorna. På en och samma gång.

Men från publiken, som består av 85 procent män där åtminstone 70 procent av dem har skägg, händer ingenting. Det jublas inte. Det applåderas inte.

Publiken står blickstill och är helt tyst. För det här är musik som agerar defibrillator vilket är ett väldigt svårt ord att säga i en nödsituation. Och efter konserten efter det tolfte crescendot och sista klimaxet är vi alla igångsatta.

Vi går hem. Högst levande med välfungerande hjärtan och jag kan redan då konstatera att jag redan inom 19 timmar ska få känna igen. Och kanske ännu mer.

Ravel 

Då i Berwaldhallen och med Ravels mästerliga impressionistiska epos ”Daphnis et Chloé”. Återigen står den ensliga fiolen i fokus och förtäljer tillsammans med den resterande orkestern en berättelse om Dafnis och Chloe, två personer som blir övergivna av sina föräldrar som barn och känner en samhörighet men inte vet hur de skulle älska varandra.

Dessa ständiga daddyissues gör sig återigen påminda och när vi kommer till det populära puttrande partiet som inleder den korta versionen av stycket brister det såklart för mig. Det blir överväldigande. Trots att jag hört stycket hur många gånger som helst gör sig livets skörhet än en gång påmint och jag sugs in i ett nu som jag älskar att befinna mig i.

Ett tragikomiskt majackord där melankoli får samspråka med ett känslosvallande lyckorus. Ett ögonblicks eufori. Och så kommer crescendot. Hjärtat startas. Det pumpas i blodet och hjärnan kommunicerar. Trots att det råder väskförbud har vi alla tillräckligt med känslor i bagaget för att kunna känna.

Marc Ribot

I ett härligt tillstånd lämnar jag Berwaldhallen och kan konstatera att det bara ska ta 20 timmar tills jag återigen ska få känna. Denna gång på Jazzklubb Fasching för att äntligen få se och även dela scen med den kompromisslösa enastående gitarristen Marc Ribot. Jag får stå bredvid och spela skivor. Och det blir såklart en magisk upplevelse som sent kommer glömmas.

Fasching fullständigt kokar där den anrika jazzklubben är fylld till bristningsgränsen av, inte bara skäggiga män, utan även några kvinnliga entusiaster med en fäbless för det skeva avantgardemässiga. För det är just vad det är.

Vi är en hel del fans av Tom Waits, eller kanske Medeski, Martin & Wood och John Zorn. Men vad vi ska höra vet ingen. Det är namnkunnigt i publiken, det är trivsamt och det är högt i tak. Det spräcks och det skevas ur på scenen, alltid med en bra dos energi trots att vår gråhåriga nestor sitter ned på en stol med läsglasögon och kastar notbladen åt sidan efter att ännu en närvarande låt är lagd åt handlingarna. Kanske är detta ett spel för gallerierna eftersom det mesta känns improviserat. Och det är så nuet fattar tag i en.

Att ta del av de improvisationer som skapas i stunden gör att närvaron är total. Men när bandet i andra set börjar spela minimalistiskt där samma fras upprepas till leda. Då gör sig nuet påmint. Då kommer ledmotivet och det skapas vårfloder i tårkanalerna som gör det omöjligt att hålla känslorna tillbaka på min plats i det upphöjda DJ-båset.

Spellistan

Jag skulle kunna vara en reklampelare för den känslosamme mannen. Han som brukar gråta på film men som nu kan skådas IRL. IRL ja. För det är i det verkliga livet det händer. Här och nu. Och just nu kan jag bara konstatera att alla intryck gärna får rinna ner i smältdegeln så att jag i min stillhet kan njuta av det jag har varit med om samtidigt som jag försöker förmedla detta för er. Det går nog inte. Men här får ni i alla fall en spellista som jag har sammanställt.

Begravningsmusik

Jag avböjde ett erbjudande om att få se Kent återförenas på scenen. Ett intryck som skulle kontaminera och besudla alla dessa fina intryck från veckan som gått. Kent har ju varit döda i åtta år. Och frågan är väl vilken musik de vill ha på sin nästa begravning.

Själv vill jag ha ”Flamenco Sketches” av Miles Davis. Och kanske ”I Shall be Released” med The Band. En liten bubblare är också ”Pavane för en död prinsessa”. Jag gillar verkligen Ravel. Och tillsammans med Marc Ribot och God Speed! You Black Emperor blir han fantastisk. Rent utsagt odödlig.

The post Gussy: ”Ledmotiv” first appeared on Opulens.

KONSERT. Rikard Rehnbergh har med stor behållning sett Elin Teilus med band framföra konsertföreställningen ”Oavddo” (Mirakel) i Östersund.

Elin Teilus & The Miracle Band
”Oavddo”
Storsjöteatern, Östersund
13 mars 2025

Den samiska kulturen och traditionen att leva med och inte av naturen och dess olika dialekter har fått ett rejält uppsving och välförtjänt uppmärksamhet efter fjolårets julkalender ”Snödrömmar” (Lopmenïekedassh), som utspelar sig i det fiktiva samhället Gavmo. Det är dock inget nytt för jämtar: Alla myndighetsbyggnader i Östersund är tvåspråkiga (sydsamiska och svenska); alla vägskyltar i region Jämtland/Härjedalen, som ligger i Sápmi, likaså.

Det är således inte särskilt konstigt att Storsjöteatern är välfylld denna torsdagsafton i mars när Elin Teilus med band, The Miracle Band, framför egna kompositioner i samarbete med pianisten och kapellmästaren Rickard Åström.

Teilus bakgrund

Det nya, andra albumet och konsertturnén går under namnet ”Oavddo”. Oavddo är mirakel på lulesamiska, en centralsamisk dialekt som i förstone talas i Jokkmokkstrakten, varifrån Teilus härstammar, på fädernet, fastän hon själv är född och uppvuxen i Göteborg.

Teilus berättar att fädernebyn heter Udtja, där skogssamer lever kringskurna av Robotförsöksplats Norrland (RFN) och det stora flygfältet Vidsel, som mycket väl kan vara Sveriges lönnligaste plats och som få svenskar känner till. Det gör däremot samerna och samebyarna i Jokkmokks, Gällivare och Älvsbyns kommun, för militärområdet (stort som Belgien) skär av renarnas naturliga gångstigar, uråldriga vandringsleder och betesmarker, för att inte tala om den stress som djuren måst uppleva när diverse stater (bland dem diktaturer) testar nya stridsplan, drönare och robotar.

Teilus musik är en mix

Men Elin Teilus är optimist. Likt ett mantra upprepar hon Dákkar oavddo mij lip, ”Det är miraklen vi är”. Hur det än är med den saken så framförs musiken med inlevelse och finess. Musiken är en blandning av pop, visa, schlager, ”världs-”, folk- och improvisationsmusik, och så jojk naturligtvis, samt ett tydligt element av lätt EDM (electronic dance music), påtagligast i slagverkaren Rebecca Meiselbachs beat. Eller som Teilus själv beskriver den, ”gränslös”; tänk Marie Boine och Sophia Jannok möter Nordman och Jon Henrik Fjällgren, ungefär.

Teilus berättar om kampen i Kallak

Verkligheten och dikten möts när Teilus berättar om den mångåriga kampen i Kallak (Gállok), också det i Jokkmokks kommun, där företaget Beowulf Mining sedan 2010 utfört provborrningar och -brytningar för att utvinna järnmalm, vilket motsvaras av den skrupelfria kommunpampen Lena i ”Snödrömmar” som vill utvinna gavmolit ur Gavmofjället och bygga en multiarena (typ: Friends) nere i byn för profiten. En eller flera jättegruvor skulle motsvara ett eller flera Vidsel till. 

Mirakulösa stämningar

Det har varit mycket prat om videoprojektionernas vara eller inte vara i scenstycken, men här passar de in. På duken bakom bandet projiceras det Teilus sjunger, jojkar och talar om: de långa älvarna, de djupa skogarna, det svepande norrskenet, de gnistrande stjärnorna, den sjungande isen, de mylttäckta myrarna, den forsande vårfloden, de livgivande kallkällorna, de böljande fjällen: Aednan, jorden, hemvistet. Det är oavddo. 

The post Musik möter samisk magi i Elin Teilus scenshow first appeared on Opulens.

REAKTIONER. Brittiska The Guardian ger Abbashowen i London full pott. Svenska medier är mer kritiska.

Sofia Sundström/TT

The post Abba-showen hyllas – men inte i Sverige first appeared on Opulens.

VÄLGÖRENHET. Tre Göteborgsorkestrar går under en dag samman i ett musikmaraton för att hjälpa sina ukrainska musikerkollegor.

– Jag är enormt tacksam över engagemanget från de svenska kollegorna, säger Theodore Kucha, chefsdirigent för Ukrainas filharmoniska orkester i Lviv.

Den ryska invasionen av Ukraina har inte bara lett till förödelse för landets civilbefolkning. Även museer, teatrar och andra kulturinstitutioner har drabbats hårt av de ryska truppernas framryckning, och ukrainska musiker kämpar nu för att rädda instrument, noter och arkivmaterial undan bomberna.

När Göteborgsoperans orkesterchef Andreas Lönnqvist läste om förstörelsen ringde han sin vän Theodore Kucha, chefsdirigent för Ukrainas filharmoniska orkester i Lviv, och frågade om svenska musiker kunde göra något för att hjälpa sina ukrainska kollegor.

– Theodore sade direkt att vi kunde samla in pengar för att köpa instrument och annan utrustning – allt sådant som nu riskerar att antingen brinna upp eller bombas sönder. Många av musikerna har inte längre några instrument att spela på. Och när Ukraina en dag ska återuppbyggas kommer ett fungerande kulturliv att vara en viktig del av en läkningsprocess, säger han.

“Väldigt fin gest”

Samtalet ledde till det musikmaraton som den 28 maj går av stapeln i Göteborgsoperans foajé, då Göteborgsoperan, Göteborgs Symfoniker och Göteborg Wind Orchestra under tio timmar spelar för att samla pengar till Ukrainas musikliv.

Och enligt Theodore Kucha, som sedan ett par veckor befinner sig i Warszawa på en musikinspelning, betyder engagemanget mycket.

– Andreas var en av de första som hörde av sig och frågade hur man kunde hjälpa de ukrainska musikerna. Jag är enormt tacksam över engagemanget – det här stödet betyder så mycket. Ingen hade kunnat föreställa sig att vi skulle hamna i den här situationen, säger han och fortsätter:

– Att svenska musiker nu hjälper sina ukrainska kollegor betyder enormt mycket och är en väldigt fin gest. Men – kriget är inte över på länge.

“Ingen begravningsstämning”

Evenemanget är gratis, men publiken kan swisha en frivillig summa till ett konto som startats av Kungliga Musikaliska Akademien – och tanken är att de insamlade pengarna ska kunna hjälpa till att återuppbygga verksamheten efter kriget.

Även sångare från Göteborgsoperan deltar i den tio timmar långa konserten, som bland annat kommer att innehålla filmmusik ur “Star wars”-filmerna med tolv hornister ur de tre orkestrarna. Och Andreas Lönnqvist betonar att det handlar om ett glädjefullt evenemang.

– Vi vill stötta musikerna i det pågående kriget, men det ska inte vara någon begravningsstämning. Tvärtom får det gärna vara lättsam musik och vi tänker oss en konsert där foajén är öppen, baren är öppen och man kan komma in och bara ta en kopp kaffe eller ett glas vin, säger han och fortsätter:

– Det ska vara mer som en folkfest än en pretentiös konsert.

Anna Grönberg/TT

The post Musikmaraton till stöd för ukrainska musiker first appeared on Opulens.

FÖRSIKTIGA. Årets konsertsommar går mot rekord – men kommer publiken att dyka upp? Enligt organisationen Svensk Live väntar många med biljettköpen.

– Det är ju lite magsårsvarning på något sätt, säger FKP Scorpios Johanna Beckman.

Efter en pandemiperiod med knapert liveutbud är möjligheterna att gå på konsert näst intill oändliga.

Ett av många exempel är onsdagen den 22 juni, när den svenska popstjärnan Zara Larsson uppträder på Gröna Lund i Stockholm. Bara några meter bort, på Skansen, arrangeras samtidigt Royal Punk Fest med Millencolin som dragplåster. Från Skansenscenen kan man blicka ut mot Avicii Arena, där den amerikanska hiphop-artisten 50 Cent håller hus. Samma dag uppträder även rocklegendarerna Kiss på Scandinavium i Göteborg.

Ullevi står inför sin mest intensiva konsertsommar hittills, med 13 spelningar – 2019 låg den siffran på 4. Förutom Håkan Hellströms uppskjutna 20-årsjubileum väntar även konserter med Laleh, Rammstein, Iron Maiden och Ed Sheeran.

Sommarsverige gästas även av världsstjärnor som Dua Lipa, Harry Styles, Lady Gaga, The Rolling Stones och Pet Shop Boys.

Enligt Johanna Beckman på FKP Scorpio avvaktar publiken med att öppna plånboken främst när det gäller mindre evenemang.

– Det är ju lite magsårsvarning på något sätt. Många av de större grejerna är framflyttade, och där har man kanske planerat lite i förväg, men vi märker att man väntar till sista minuten när det gäller de mindre spelningarna, säger hon.

“Förlorat mycket pengar”

Malmöklubben Plan B påverkas i hög grad av det stora utbudet. Grundaren och bandbokaren Carlo Emme räknar på att de har över 150 konserter från slutet av mars till början av juni, ibland med tio band per kväll. Eftersom det är svårt att locka betalande publik alla dagar har klubben stundvis infört fri entré.

– Malmö är inte en miljonstad, publiken måste välja vilka konserter de vill se, och de kommer antagligen att välja större namn som kostar mer pengar. Då missar de chansen att upptäcka ny musik, säger han, och konstaterar att gratiskvällarna hittills har gett resultat.

– Det visar att det är en ekonomisk fråga. Så om vi inte säljer nog många biljetter ger vi upp, går med förlust och försöker få in nog mycket publik för bandens skull. Men vi har förlorat mycket pengar på det här.

“Folk är trygga igen”

Joppe Pihlgren, verksamhetsledare för Svensk Live, påpekar att biljettförsäljningen är en av livebranschens största utmaningar just nu.

– Man köper senare, och sedan är det många biljetter som ska säljas eftersom det arrangeras så mycket det här året. Men en del biljetter är redan sålda, Sweden Rock sålde sina för tre år sedan, säger han.

Trots att många avvaktar inför evenemangen, märks fortfarande en längtan efter livemusik. David Arkhult på Homerun Festivals, berättar att Brännbollsyran i Umeå är på väg mot ett nytt publikrekord.

– Under pandemin sålde vi inte så mycket, men det får man igen nu när det har släppt, det är en liten förskjutning av biljettförsäljningen. Man märker att nu är folk trygga igen och att arrangemangen blir av, säger han.

Sofia Sundström/TT

The post “Magsårsvarning” inför konsertsommaren first appeared on Opulens.

IVRIGHET. Söktrycket är högt när Kulturrådet nu delar ut projektbidrag till konsertverksamhet, i efterdyningarna av coronapandemin. Sammanlagt får 91 aktörer dela på 7,9 miljoner.

“Det höga söktrycket tyder på att det finns förutsättningar för en efterlängtad återstart inom musiklivet efter pandemin. Förhoppningsvis lockar konserterna mycket publik också”, säger Jakob Eknor, handläggare på Kulturrådet i ett pressmeddelande.

Bidraget är tänkt att leda till ett varierat konsertutbud i hela landet, och även möjliggöra utlandskonserter för svenska musikgrupper. 19 län finns representerade bland sökningarna. Bland de beviljade bidragen syns bland andra Alternativfesten i Sandviken, Svensk blåsmusikfestival i Linköping och Jens Lekman, som ska spela med lokala ungdomsorkestrar i USA.

TT Nyhetsbyrån

The post Stort tryck på stöd till konsertverksamhet first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. Med anledning av kriget och den humanitära krisen i Ukraina återuppstår snart insamlingskonserten “Hela Sverige skramlar”.

Galan äger rum i Globen den 2 april och på scen står Cornelia Jakobs, Gina Dirawi, Amason, Peter Jöback, Malena Ernman, Melissa Horn, Wilmer X, Johnossi, Miriam Bryant, Ola Salo, Benjamin Ingrosso och Sarah Dawn Finer. Dessutom tillkommer fler, enligt arrangören.

“Trots att vår bransch haft näringsförbud i två år så har ingen tvekat till att ställa upp för det här ändamålet. Allt har bara rullat på i ljusets hastighet”, säger Mikael Tillman, som är en av initiativtagarna, i ett pressmeddelande.

Senast “Hela Sverige skramlar” anordnades var under flyktingkrisen 2015.

Biljetterna släpps på fredag.

TT Nyhetsbyrån

The post Insamlingskonsert återuppstår för Ukraina first appeared on Opulens.

FUNDAMENTALISM. En konsert med den svenska artisten Anna von Hausswolff i den franska staden Nantes stoppades under tisdagskvällen av en grupp katolska fundamentalister, skriver den franska dagstidningen Le Figaro.

Ett hundratal demonstranterna hade samlats vid ingången till kyrkan Notre-Dame du Bon-Port där konserten skulle hållas – och efter att stämningen blivit alltmer hätsk beslutade arrangörerna att ställa in evenemanget.

Demonstranterna skanderade böner och kallade von Hausswolffs musik för “satanistisk” – detta då hon i låten “Pills” sjunger om hur hon ”älskat med djävulen”.

Själv beskriver Anna von Hausswolff demonstranternas anklagelse som absurd, enligt DN.

“Trodde vi lämnat medeltiden bakom oss, säger Anna von Hausswolff till tidningen.

TT NYHETSBYRÅN

The post Demonstranter stoppade von Hausswolffs konsert first appeared on Opulens.

MUSIKALKONSERT. “En himmelsk musikalkonsert”. Det är titeln på tre konserter i sommar med utgångspunkt i musikalen “Så som i himmelen”.

Malena Ernman, Björn Kjellman, Anders Ekborg och Christopher Wollter finns bland artisterna som förutom låtarna från musikalen även ska framföra favoritlåtar av Andrew Lloyd Webber och Stephen Sondheim, enligt ett pressmeddelande.

Musikalen “Så som i himmelen” hade premiär i Stockholm 2018 och bygger i sin tur på Kay Pollaks film med samma namn från 2004.

“En himmelsk musikalkonsert” spelas på Skansen i Stockholm den 10 och 11 juni samt på Dalhalla utanför Rättvik den 18 juni.

TT NYHETSBYRÅN

The post “Så som i himmelen” blir konsert first appeared on Opulens.

KLIMATKONSERT. The Fugees återförenades för första gången på 15 år i samband med den världsomspännande klimatkonserten under helgen. Billie Eilish, Andrea Bocelli, Coldplay och Elton John var några andra av världsartisterna som deltog i det dygnslånga evenemanget.

Det 24 timmar långa evenemanget, som heter “Global citizen live”, samlade över 70 världsartister på sju kontinenter. Det inleddes på lördagen med ett förinspelat framträdande av k-popgiganterna BTS i Seoul i Sydkorea, innan det var dags för Elton John att kliva på scenen i Paris. Där uppträdde även Eurovision-vinnarna Måneskin, som bland annat framförde en egen version av Billie Eilish låt “Bury a friend”.

Ed Sheeran uppträdde också i Paris, liksom Doja Cat och Black Eyed Peas. I London stod bland andra Kylie Minogue och Duran Duran för underhållningen.

Sångaren Andrea Bocelli gick på scenen i italienska Toscana där han framförde flera klassiska stycken och han tog även ton tillsammans med sin dotter, Virginia Bocelli.

15 år sen sist

The Fugees återförenades för första gången på 15 år. I en video, som spelats in i New York i onsdags, framför Lauryn Hill, Wyclef Jean och Pras Michel trions megahit från 1996 – “Ready or not”. Återföreningen sker efter att bandet nyligen meddelade att de ger sig ut på en internationell turné för att fira 25-årsjubileet av albumet “The score”.

Under natten mot söndagen uppträdde också Coldplay, som tillsammans med Billie Eilish och hennes bror Finneas O’Connell framförde “Fix you”. På scenen i New York stod även Jennifer Lopez, som bland annat bjöd på den nya låten “On my way” från den kommande filmen “Marry me”.

Även artister som LL Cool J, Camila Cabello, Shawn Mendes, Meek Mills och Jon Batiste uppträdde i Central Park.

Paul Simon fick runda av konserten på den amerikanska östkusten med låten “The sound of silence”, nästan på dagen 40 år efter att han framförde den på samma plats inför 500 000 åskådare, då som en del av Simon & Garfunkel. Därefter flyttades blickarna över till Los Angeles, där gruppen 5 seconds of summer tog över.

I Los Angeles passade också musiklegendaren Stevie Wonder på att presentera en ny låt – ”The living killing life” – en appell till världen om klimatet.

– Vi dödar livet på den här planeten. I Haiti och livet vid gränserna, livet som vi känner det. Vi förvandlas till det levande dödande livet, sa han under ett tal från scenen innan han tog ton.

Avslut i Nigeria

Hårdrocksbandet Metallica spelade i från Louisville och Ricky Martin var en av de artister som medverkade från Las Vegas.

Under dygnet gjordes även framträdanden i Lagos, Rio de Janeiro, Sydney och Bombay.

Sydney tog över värdskapet vid 13-tiden, svensk tid, med artisten Delta Goodrem. Men där skedde det utan publik utanför Operahuset, på grund av stadens nedstängning till följd av pandemin.

Konserten avslutades i Lagos i Nigeria där bland andra musikern Femi Kuti uppträdde.

“Det är över. 24 timmar. Sju kontinenter. En planet. Tack för att ni följde med oss på den här otroliga resan runt världen för att skydda planeten och bekämpa fattigdom”, skriver organisationen Global Citizen i ett inlägg på Twitter vid 18-tiden på söndagen.

Evenemanget ägde rum för att öka medvetenheten för de mest brådskande hoten som drabbar fattiga – klimathotet, utebliven vaccinering och svält. Det skulle också trycka på för åtgärder inför G20-mötet nästa månad, samt klimatmötet COP26 i november. Evenemanget sändes bland annat på FN:s Youtubekanal.

Linnéa Wannefors/TT
Veronika Åström/TT

The post The Fugees återförenades för klimatkonsert first appeared on Opulens.