JÄMSTÄLLDHET. Att påstå att kvinnor inom politiken aldrig väljs efter kompetens är både en osanning och nedvärderande, menar Lars Thulin.

Jakten på en socialdemokratisk ledare är igång och därmed jakten på en ny statsminister. Genusfrågan har dominerat. En enkel sammanfattning av diskussionen är att givetvis ska könet inte ha en avgörande roll, men det är f-n i mig dags för en kvinna!

Det är lätt att instämma – visst är det på tiden. Resonemanget bottnar i den eviga ”sanningen” att kvinnor diskrimineras, motarbetas och glöms bort av gubbmaffian när viktiga tjänster tillsätts. Så även inom politiken och att det är därför som Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister.

I en debattartikel i Aftonbladet nyligen slår ett par S-kvinnor fast att när det gäller tidigare statsministrar och möjliga kvinnliga kandidater ”[har ingen kvinna] bedömts utifrån kompetens före kön. Kön borde inte spela någon roll, men det gör det.”

Är det så? Tillåts inte kvinnor nå de högsta posterna? Om vi vill bevisa att kön och inte kompetens avgör så krävs genomgång av varje politisk församling och en total bedömning och värdering av allas CV:n. En rättvis sådan genomgång blir en gigantisk och närmast omöjlig uppgift. Fast självklart finns det unken genuskultur på sina håll. Men tittar vi på kvantitet visar det sig att 43 procent av landets politiker är kvinnor.

I genusdebatten brukar fördelningen 60-40 mellan könen anses vara okej. Skälet är att matematisk rättvisa med 50-50 är svår att uppnå och kan paradoxalt nog innebära att könet betyder allt. Det vi vill undvika. För om man vill få absolut rättvisa måste de sist invalda bara nomineras med könet som kriterium.

Hur är det på de högsta positionerna? Finns glastaket som stoppar och diskriminerar kvinnor?

Tre av dessa fyra positioner innehas idag av kvinnor.

I riksdagen är 44 procent kvinnor. Av nio partiledare är fem kvinnor. Om Magdalena Andersson får jobbet blir det 6-3. I regeringen är 51 procent kvinnor. Olika poster har dock olika tyngd. Betyder det att kvinnor fått de mindre prestigefyllda departementen? Nja, länge bedömdes tre ministrar som så fina och viktiga att bara de hade rätt att bli kallade Ers Excellens. Det var stats- finans- och utrikesministern. Inom socialdemokratin anses också socialminister som en mycket tung post, då området är viktigt för partiets profil. Tre av dessa fyra positioner innehas idag av kvinnor: Magdalena Andersson, Ann Linde, Lena Hallengren.

I de tre största kommunerna i Sverige är kvinnor kommunstyrelsens ordförande: Anna König Jerlmyr i Stockholm; Anneli Rhedin i Göteborg; Katrin Stjernfeldt Jammeh i Malmö. Ledande oppositionsrådet i Stockholm heter Karin Wanngård.

Region Stockholm är största regionen i landet och den politiska församling som efter riksdagen har största budgeten, över 110 miljarder kronor. Mäktigaste posten, finansregionråd, innehas av Irene Svenonius. Viktigaste bland de övriga råden är den som har hand om sjukvården. Hon heter Anna Starbrink. Fullmäktige i regionen har 149 ledamöter. 74 är kvinnor, matematisk jämställdhet.

Så att kvinnor regelmässigt stoppas och motarbetas inom politiken är osanning. Att ingen nått den högsta posten, statsminister, är märkligt, en anomali. Särskilt när alla övriga statsministrar i Norden nu är kvinnor! Men att Sverige, som legat långt fram i jämställdhet, skulle byggt ett glastak just på denna post är inte troligt.

Vi har haft tre verkliga kandidater. Anna Kinberg Batra, men partiet gav henne inte chansen som partiledare i ett riksdagsval. Mona Sahlin fick dock det, men förlorade klart i valet. Då är det inte ovanligt att ledaren byts ut, oavsett kön. Mest självskriven prinsessa var Anna Lindh. En galnings kniv stoppade hennes karriär.

Nu är det hundra år sedan envisa och modiga svenska kvinnor fick igenom kravet att få rösta. Ingen av dem kunde nog drömma om att deras efterkommande systrar på tio decennier skulle nå så långt som de gjort. Förändringen är självklart underbar, rättvis och helt nödvändig.

Det märkliga är att jag i princip aldrig hört dagens feminister säga att de är stolta över detta, att de framhävt att en skicklig kvinnorörelse lyckats så bra. För så är det ju, även om det finns en del kvar att göra. Fast de pekar enbart på kvarvarande och nyupptäckta orättvisor.

Varför vill de inte skryta med sina framgångar? Min teori är att om det sker, då tyder det på att kvinnor inte alltid och regelmässigt är förtryckta och ständigt missgynnade. Därmed hotas den ”sanning” som mödosamt byggts upp under många år. En ”sanning” det är bekvämt att behålla. För inget värmer så skönt som en tjock och mjuk offerkofta.

Fast visst finns märkliga fall av icke jämställdhet kvar. En är statliga Jämställdhetsmyndigheten som ska främja jämställdhet mellan könen. Myndigheten har en ledningsgrupp på tio personer. Nio av dem är kvinnor.

Så gärna en kvinnlig statsminister. Men att påstå att kvinnor aldrig väljs efter kompetens, som S-kvinnorna anser, är grovt kränkande och nedvärderande. Främst mot alla de duktiga och kompetenta kvinnliga politiker Sverige har. Vi bör inte kränka dem på grund av deras kön.

Och kära Jämställdhetsmyndighet, behövs inte fler män i arbetet för jämställdhet?

The post Kvinnor är inte missgynnade i politiken first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Är det viktigare att understryka att män begår dessa brott, än att kvinnor drabbas av dem?” Lisa Bjurwald om hur sexualbrott i medierna ofta skildras som någonting som bara händer.

En populär video sprids just nu bland kvinnor på Instagram och i andra sociala medier. Det är den unga amerikanska poeten och Tik Tok-stjärnan Christi Steyn som uppmärksammar hur vi talar om mäns brott mot kvinnor: “Vi säger att si och så många kvinnor våldtogs förra året,” påpekar Steyn, “inte hur många män som våldtog kvinnor. Vi pratar om hur många unga tjejer som sextrakasserades i skolan – inte hur många pojkar som sextrakasserade dem.” Till och med begreppet “våld mot kvinnor” är problematiskt, menar hon: “Det är en passiv konstruktion, det finns inget aktivt ord i meningen. Det är någonting som bara händer; män är inte ens en del av det.”

The post Hur talar vi egentligen om sexbrott? first appeared on Opulens.

BACKLASH. Den kvinnliga frammarschen har i all huvudsak byggt på att kvinnor i konkurrenser ofta presterat bättre än män. Och så får det lov att vara. Men den manliga demeriteringen är likväl ett problem, menar Anders Björnsson.

I början av 1990-talet gjorde jag min första – och ja, enda – resa till Island. Alla jag mötte där var kvinnor (utom författaren Thor Vilhjálmsson); de såg Hallger i Njáls saga som hjältinna. Statschefen var kvinna, talmannen i alltinget var kvinna, presidenten i högsta domstolen var kvinna. Endast statsministern var en man. Idag är statsministern där kvinna. Sverige är det enda nordiska land som inte har haft en kvinnlig statsminister. Men vi har haft kvinnliga talmän, ordförande i de högsta allmänna domstolarna, och i vassen lurar en kvinnlig monark. Danmark har en regerande drottning, Finland har haft en kvinnlig president.

Är detta viktigt?

Jag tror att det är tidens tecken. Den kvinnliga frammarschen går inte att förneka. Inom många traditionella professioner har kvinnan idag blivit det dominerande könet. Alla fakulteter på universiteten utexaminerar numera en majoritet kvinnliga studenter, utom teknisk fakultet. Läkaryrket är ett kvinnoyrke, domaryrket håller på att bli det, liksom prästyrket. Bland lärare och journalister anger kvinnor tonen. Generaldirektörer är lika ofta kvinnor som män, liksom landshövdingar och andra myndighetschefer. Detta är en vinst för hela samhället, utom för sådana företeelser som Feministiskt initiativ och Nationella sekretariatet för genusforskning.

För en tid sedan rotade jag i personliga handlingar, som ska befordras till ett offentligt arkiv. Det gav mig en aha-upplevelse. Under upprorsåren 1967–68 satt jag ordförande i en elevstyrelse med unga människor. Den bestod av nio ledamöter – alla utom en var män. Så var det också inom studentpolitiken och i de politiska ungdomsförbundens ledningar. Under sjuttiotalet inleddes en förändring, men det var först sedan förändringen inletts som den moderna feminismen kom till tals. Den rasade över ojämlik könsrepresentation, men representationen blev allt mindre ojämlik. Det började rentav gå att göra karriär som feministisk förridare.

Det som inte lika ofta beaktades under denna kvinnofrigörelse, som hade sin materiella bas i den vuxna kvinnans återinträde i arbetslivet, var att män i underordnade positioner – inte bara underutbildade – fick en sämre status. Många av dem marginaliserades. Många av de marginaliserade fick idéer om att vara utsatta för ett systembetingat förtryck. Feminismen hade inte sinne och öga för detta. När jag för ett tio-femtontal år sedan försökte initiera debatter om mäns utanförskap och demografiska frånåkning, blev gensvaret obefintligt. Det var en icke-fråga. Jag hade suttit i styrelsen för ett statligt forskningsråd, där åttio procent av sammanträdestiden upptogs av yttranden från kvinnliga ledamöter. Ungefär samtidigt sparkades ordföranden i den av regeringen tillsatta kvinnomaktutredningen, professor Olof Petersson, efter offentligt skäll – för att han var man.

Den kvinnliga frammarschen har i all huvudsak byggt på meritokratiska principer. Med andra ord: kvinnor har i konkurrenser ofta presterat bättre än män. Och så får det lov att vara. Men den manliga demeriteringen är likväl ett problem. Varken inom kultursektorn eller i den akademiska världen är det numera någon brist på ”tanter”. Ikoniska kvinnor har inte riktigt förstått det. De anser, att de fortfarande slår ur underläge. Detta är trams. En viktig aspekt på problemet är, att män, som av olika anledningar anser sig oförmånligt behandlade, kan försöka kompensera sig med metoder som inte bygger på merit och fackkompetens, utan exempelvis på rå styrka och en massa fuffens. Sådana män kan bli till en understödstagande och kriminell kast. Deras bidrag till familjeförsörjningen blir försumbar, deras stolthet försvinner. De kan börja idealisera aggressivitet.

Män behövs givetvis, i alla och helt normala sysselsättningar. Kvinnors försteg på område efter område är tillkämpat, det är knappast naturligt. Könsjämlikhet bör alltjämt anses eftersträvansvärd. Av ledare för åtta svenska riksdagspartier är fyra (plus en halv) kvinnor. Av åtta svenska utrikesministrar sedan 1991 har två varit män. Ingenting konstigt med det: bara två finansministrar har under denna period varit kvinnor. Vad som inte är bra är, om männen vänder ryggen till och drar sig undan. Också i ett sådant läge kan man befara kvalitetsförluster.

Den manliga reträtten är således på en gång välkommen och onödig. Kön och klass borde i det mogna, civiliserade samhället vara varken fördel eller nackdel. Det är – äntligen – dags att ta mansfrågan på allvar.

The post Dags att ta mansfrågan på allvar first appeared on Opulens.