KONKURRENS. SVT har inte längre råd att göra långa tv-serier. De senaste åren har det blivit dyrare för SVT att producera tv-serier, vilket kan leda till att de i framtiden får kortare eller färre avsnitt, säger Anna Croneman, programchef på SVT drama till Kulturnytt.

Redan nu kan man peka på att den nya säsongen av succéserien “Den tunna blå linjen” bara får åtta avsnitt, medan den första säsongen bestod av tio.

Konkurrensen från strömningsplattformar är stor och kostnaden för att producera tv-serier har de senaste fyra åren ökat med omkring 20 till 25 procent. Anna Croneman säger till Kulturnytt att SVT, i värsta fall, inte längre kommer att ha råd med de sju serier som de årligen är med och samproducerar.

– Vi använder nog pengarna på klokast sätt, men nu SVT har inte längre råd att göra långa tv-serier. De senaste åren har det blivit dyrare för SVT att producera tv-serier, vilket kan leda till att de i framtiden får kortare eller färre avsnitt, säger Anna Croneman, programchef på SVT drama till Kulturnytt.

TT Nyhetsbyrån

The post SVT har inte råd att göra tv-serier first appeared on Opulens.

SATIR. “Att gå segrande ur kampen sitter i benmärgen. Komma först i loppet lyfter självkänslan. Ägarna är måljury. De gestikulerar och vinkar glatt när chefen springer i mål med fem miljarder i säcken,” skriver Iodine Jupiter, som idag belyser managementkulturen.

Gud är målinriktad. Chefen är gudomlig. En riktig tävlingsjunky. Alltid steget före dem som ligger efter. Företagsvimpeln på topp. Kostym och slips, eller kortbyxa och keps. Idag är inget givet, men kostym är fortfarande uniformen som gäller. För både Gud och Chefen.

Tveklöst vill chefen komma först i mål med den stora säcken pengar. Hade det varit jul kunde han haft tomtedräkt och skägg, men nu är det årstämma. En riktig vinnarskalle är jag, tänker han. Ambition och motivation från föräldrar och de i sin tur från förfäders föräldrar. Programmeringen förs vidare.

Bästa betyg redan som bäbis, dras runt i guldvagn av en mamma i Bromma som visar upp sin grandiosa avkomma. Som fyraåring kunde han bolla med aktier och placera dem säkert. Han kunde läsa, räkna och tala fem språk flytande redan i förskoleåldern. En riktig guldbäbis som läste filosofer och höll politiska tal. Omtycket av alla. En vinnare.

Med en högre växel tar han sig in på Handelshögskolan, seglar ut med toppbetyg på en större jolle. Sociala kontakter från vilda fester med lätta brudar och politiker. Han har lärt sig hur man tänker för att vinna. En vinnarskalle är jag, tänker han.

Att gå segrande ur kampen sitter i benmärgen. Komma först i loppet lyfter självkänslan. Ägarna är måljury. De gestikulerar och vinkar glatt när chefen springer i mål med fem miljarder i säcken. Företagets kvartalsrapport i erigerat tillstånd.

”Bonus, bonus, bonus!” skanderar styrelsen i tårar efter vinstrusningen. Vi vill ha fler som honom. Avgångsvederlag 40 miljoner. Han har gjort så mycket för oss. Nästa chef måste göra mer. Man får aldrig bli nöjd.

Dyrare resor, sexigare hus, snyggare partners. Och adelstitlar som grädde på moset för de investeringar vi gjort i landet. Den nya regeringen har mycket att ordna. Hur skulle Sverige se ut utan oss, ropar ägarna: Arbetslöshet, sockervadd, fetma!

En chef gillar kampen. Att bli kritiserad är populärt, feedback från personalen premieras. Då vet han att den anställde tänker. Med egna idéer får arbetaren behålla jobbet tills han får sparken för att han tänker. Uppkäftig personal gör det legitimt att göra hårda nedskärningar, kicka folk från alla håll och kanter, höger och vänster, upp och ner, rakt ut på gatan. Rena vilda västern.

Det finns goda skäl att med företagspolis slå ned upproret. Ta in anställa på kontoret och låta dem förhandla om lönesänkning avklädda. En minimilön till bananer att leva på har EU godkänt. Om oppositionen växer sig för stark måste chefen plocka fram sin inneboende fascist och verkställa styrelsens order. Det positiva resultatet får inte störas.

Kampen om vinsten är som en fotbollsmatch. Ett lag drar ifrån, domaren blåser straff. Vinsten till det andra laget. En buckla att lyfta mot skyn, en kvartalsrapport att lyfta för egot.

Gapa stort, här kommer VINSTEN.

The post Folksport för tävlingsinriktade män first appeared on Opulens.

VINNARSKALLE. Bilarna trycktes runt över landets vägnät, och det var omöjligt att avgöra vilken av dem som låg först, eller vilken bil som skulle vinna. Frågan var om de deltog i en tävling över huvud taget. Men hur skulle det annars hänga ihop? Hela livet är ju en tävling där allt går ut på att vara först och bäst?

Ok, inte bäst på allt, det förstår ju var och en. Men alla kan vara bäst på något, alla kan vara bäst på sitt sätt. Och ett tröstens ord till dem som inte lyckas hitta något litet att vara bäst på: Du är bäst på att vara just Du! Du är unik, du har fingeravtryck som ingen annan har (vilket i och för sig kan vara din olycka om du är en skurk), du har öronvindlingar som ingen annan har, du har en tjocktarm som inte liknar någon annans, du är en speciell människa, bäst på att vara just den Du är, ingen annan kan vara du lika bra som Du.

Åh, så skönt! Så skönt att få vara bäst av alla! Vi är ju så många människor nu, fler än sju miljarder, så det kan kännas lite svårt ibland med att känna sig sådär jätteunik. Det dör ju en massa barn också, i tredje världen, eller kallas den fjärde världen nu, enligt det senaste västerländska språkbruket? Barnen som dör, de dör som flugor. De är så många, och de bara dör. Människorna är för många, mängden människor gör att det går inflation i att vara människa. Det känns svårt att känna sig speciell med sitt liv, med det liv man för, det liv som går ut på att förverkliga sig själv, samtidigt som andra människor i fattigvärlden bara dör hela tiden.

För om det ska finnas någon logik i resonemanget, så borde ju även de där fattiga som hela tiden dör långt borta i Afrika och Asien och kanske även i Latinamerika också vara unika och fantastiska individer, med varje dag som en ny möjlighet. Så vad händer denna fantastiska dag, denna underbara dag utan tillräckligt med mat, vilket äventyr, se det som en möjlighet till personlig utveckling, att försöka överleva, inte bara i en ganska larvig dokusåpa, utan på riktigt! Problemet är bara att det inte står någon programledare och hejar på hela tiden, inga kameror filmar armodet, utan i stället känner du doften av ångest och skit, och din kropp skriker, och din själ tynar bort i din döende moders famn.

Dessa döende människor, som egentligen omedvetet, men ändå till vårt förtret, sänker värdet på människolivet. Detta problem har vi att kämpa mot, där vi pumpas runt i vårt vägnät, på väg mot nya segrar, framgångar och vinster.

Men vilken bil vinner? Är det kanske inget lopp där det gäller att komma först? Kanske är man bara på väg till sitt invanda och trista jobb, eller till sitt invanda och trista hem? Eller är det kanske så att man ska handla lite roliga prylar att förgylla vardagen med? Lite miljövänliga saker i miljövänliga förpackningar av svårnedbrytbar plast, som konstruerats av någon ledsen arbetare, på fabriker utan fönster men med gott om lysrör?

På fabriker med en jättetrevlig arbetsledare, som verkligen bryr sig, och som efter några år tvingas byta tjänst, eftersom hon inte orkar bry sig mer, eftersom bryendet har dränerat bort glädjen och energin ur kroppen, eftersom hela världen börjar bli lika grå som fabriksväggen. Men fabriksväggen behöver inte vara grå, vi kan piffa upp den lite, med glada färger går ju allt som bekant lite lättare. Vi målar den i glada sommarfärger, i gult och grönt, och med en rolig ko som säger mu. En ko, som kanske i verkligheten inte är så glad, och som står hopträngd med en hel massa andra kor i en köttfabrik som heter EU-anpassad bondgård, och vi ondgör oss över kossans bedrövliga förhållanden, dessa otäcka bönder, hur kan de behandla korna på det sättet, korna har ju också känslor, och såg du programmet där man visade hur man skär halsen av dem med en trubbig kniv innan de går på slaktbilen, och så får de stå där och rinna sig fram till slakteriet, det gör köttet mörare, fy fan vilket sätt, och sedan går vi till Konsum och köper lite kött, för vi måste ju äta, eller hur?

Är det vårt fel att det ser ut som det gör i världen? Att barn svälter, att kor far illa, att våra gamla placeras på hem där de blir behandlade som kor, att de gamla spolas av med högtrycksslang i en stor gemensam saneringssal ett par gånger i månaden, att de får liggsår så lätt, är det vårt fel att människor som inte passar in i produktionsapparaten låses in på dagis och fritids och skolor och sjukhus och fängelser och vårdhem och ålderdomshem och dårhus medan vi andra går till jobbet och gör det som förväntas av oss? Är det fel?

Hur skulle vi annars kunna ha råd att leva våra liv, med stora utgifter för hus och nödvändiga saker såsom TV-apparater, datorer, ok, allt är kanske inte nödvändigt, men det förhöjer onekligen livskvaliteten, och internet gör det ju möjligt för människor att kommunicera med varann på ett nytt sätt, ett virtuellt och artificiellt sätt, ett rent sätt, ett sätt att kommunicera utan doft och dregel, och så sägs det ju så mycket vettigt på internet, och det finns så mycket intressant information, som är så lätt att hitta, men framför allt är det ju så kul, och varför ska man inte få ha kul i livet?

Skulle de svältande barnen och de ledsna korna få hindra oss i vår glädje och i vår strävan efter ett liv rikt på kultur och västerländsk framgångsdoft? Svaret är förstås nej, inget, och då menar jag inget, ska få hindra oss att ha det lajbans varje dag, och orsaken är mycket enkel: Det är skönt att slippa bry sig om all skit som finns och bara leva på. Det räcker ju med de bekymmer man redan har i sin vardag, alla dessa val man tvingas till när man ska köpa sin lunchsallad, den arga expediten smattrar fram frågorna i raketfart: Pasta eller sallad i botten? Tomater, okay, och sen? Champinjoner, och mer? Vilken av våra fjorton dressingar? Vad ska du dricka?

Varsamt och noga utvalt för just dig samlas salladen i en plastburk, och sen blir plastburken en del av den där nya kontinenten av plast som flyter runt på världshaven, och kanske kan man göra ett semesterparadis av det där stället på nåt sätt, för varför inte se glaset som halvfyllt istället för halvtomt? En kontinent av plast är naturligtvis inte något problem, utan en härlig och spännande utmaning!

Bilarna trycktes runt över landets vägnät, och det var omöjligt att avgöra vilken av dem som låg först, eller vilken bil som skulle vinna. Frågan var om de deltog i en tävling överhuvudtaget. Men hur skulle det annars hänga ihop?

The post Alla vinner i sin egen tävling first appeared on Opulens.

TIDSANDA. Tävla och trampa på varandra – Crister Enander om ett gift som sprider sig i samhället.

“Tycker du att du är värd en plats här?”

Den frågan ställs idag – med hårresande självklaret – av skolor till unga elever som med stor oro och nerverna som limmade utanpå kroppen sökt en utbildning som de tror passar deras intressen, deras förväntningar på en framtid som kanske kan bli deras.
Samma fråga får arbetssökande. De kan vara kunniga, erfarna; de kan vara unga och i skriande behov av en lön att leva på.

“Är du värd att få ett arbete?” “Varför skulle vi bry oss om vad du tycker? Kan du konkurrera med alla dem som är högt motiverade, med de övriga som enligt ansökningarna är mycket duktigare än vad du verkar vara?

Den nya tidsandan, född och skapad i anonyma direktörsrum i pampiga och svindyra hus dit ingen objuden någonsin släpps in, har spridit sig som ett gift till medborgarnas hjärnor.

Ny och ny, förresten. Kanske är denna inställning inte ny. Den har nog legat och pyrt under många långa år. Men den har spridit sig på ett sätt som väcker vämjelse och avsky.

Med vilken rätt avgörs en människas värde av andra? Hur kan de ta sig den friheten utan att alla tar avstånd från dem?

Jag måste erkänna att vreden är stor, men att en minst sagt obehaglig panikkänsla av vilsenhet, brist på bäring i tillvaron och en näst intill total frånvaro av hemkänsla är värre och starkare. Frågorna tenderar att bli ettrigt mycket värre och hånfullt fler än svaren. Ändå är det ju i grunden enkla rörelser i tiden som skapar denna elitism och utarmande reflex att tvinga människor in i ofrivilliga konkurrenssituationer. Tävling har blivit vår tids sjuka och förvridna kardinaldygd. Och dessutom sammanklibbad med Aksel Sandemoses gamla och ohederliga jantelag.

Av en trist tillfällighet tittade jag under en längre tid på svensk teve. Jag hade egentligen inget val. På sjukhuset stod den påslagen, tycktes mala på så gott som dygnet runt. Många hade ett djupt känt behov av de rörliga bilderna och ljudet. Som en form av oreflekterat beroende. Teven var deras vanemässiga sällskap. Jag fick stor respekt och ökad förståelse för tevens stora betydelse i många människors liv. För flertalet där jag låg var den en effektiv ångestdämpare. När apparaten någon gång krånglade blev framför allt mannen i sängen bredvid mig orolig på ett sätt som gjorde även mig orolig – för Otto, som han hette. Annars var han intill det rent parodiska urtypen för trygg gammal skåning. Men när teven dog och skärmen svartnade trängde ångestpärlor fram i hans panna. Blicken började flacka. Desperat ringde och ringde han efter sköterskorna. Och först när teven kom i gång igen kopplade Otto av och blev återigen trygg och stor och skånsk. Hans skratt kom genast tillbaka.

Då jag under många år inte vanemässigt tittat på teve blev det lätt att se vad som hade förändrats. Mycket var sig självfallet likt. Vissa gamla program sändes fortfarande efter alla år. Men där fanns en högst påtaglig förändring. Utbudet var där entydigt: man skulle tävla i allt. Tävla i matlagning. Tävla om vem som kunde svaren på pseudofrågor som inte hade det minsta med reella kunskaper att göra. Varje mer allmänt underhållningsprogram hade nu fått framträdande och avgörande inslag av tävlingsmoment. Tävla i blomsterarrangemang, ja även i värderingen av gamla prylar. Den som släpat dit den värdefullaste saken fick ett skimmer av vinnare över sig. Några fick en pott med pengar och tävlade sedan sinsemellan om vem som mest kunde förmera sitt tilldelade kapital. Budskapet som då även svensk public service förmedlade var beklämmande och bedövande tydligt: tävla, konkurrera, slå hänsynslöst ut de andra och världen och framtiden är din.

Tankar på medmänsklighet, medborgare med gemensamma mål i samarbete, är i dag dödförklarade av starka intressen. Vi ska till varje pris trampa ner andra för att själva lyckas. Att nå framgång på andras bekostnad och svidande olycka är upphöjt till samhällets ledande maxim.

“Är du värd att få ett arbete? Varför ska just du, lilla otäcka människa, kräva en plats, ett drägligt liv?” Detta ger uttryck för en uttalad livssyn och är därmed ideologisk och politisk. Public service ska enligt mandatet från statsmakten stå fri från den formen av politisk partiskhet. Här måste man tänka om, särskilt som det nu finns förslag på att ta bort licensen och rakt av låta gemensamna skattemedel finansiera svensk teve.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Vilse i tävlingssamhället first appeared on Opulens.