DEMOKRATI. “Identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst”, skriver Carsten Palmer Schale.

Jag är en vit, 69-årig, svensk, heterosexuell man bosatt i glesbygd. Allt detta – och avsevärt mycket mer – utgör pusselbitar i min identitet. Problemet är att min grupp är så pytteliten. Så kan jag själv plädera för min grupps identitet? Det känns kärvt.

Jag är i detta sammanhang – med alla mina delar av mitt jag – närmast en individ utan kollektiv, eller grupp. Men vi 69-åringar som grupp då? Ja, vi är ju trots allt några. Men har alla vi 69-åringar verkligen samma – säg – partipolitiska uppfattningar, samma färg och samma sexuella preferenser? Knappast.

Men tydligen är det annorlunda för alla 30-åringar, invandrare, hbtq-personer, kvinnor och urbant boende. De kan stänga sig själva inne i sin grupp, och de kan hålla mig utanför. Försöker jag tränga mig in gör jag mig skyldig till kulturell appropriering. Försöker någon i sin identitespolitiskt dikterade grupp tränga sig ut, gör denna sig skyldig till någon sorts förräderi.

Det är en hel rad problem, hävdar jag, som uppstår här. Exempelvis problemet med representativitet. Ett annat har att göra med, att varje individ trots allt är unik , åtminstone på något sätt. Och att alla människor åtminstone har något gemensamt. Ett tredje har att göra med det enkla faktum, att vi alla ingår i ett större samhälle. Hur går identitetspolitiken ihop med demokratin? Hur går den ihop med ett i alla fall nödtorftigt behov av ömsesidighet? Nej, identitetspolitiken är problematisk. Och inte bara det. Enligt min mening är den farligt subversiv i ett samhälle vi vill kalla för ett samhälle, och i en värld av relationer där varje individ måste ha en egen röst.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Detta leder bland annat över till intersektionaliteten. Vad går denna ut på?

Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan olika system av förtryck, dominans, eller diskriminering i skärningspunkterna mellan olika typer av över- och underordningar. Men perspektivet koncentrerar sig inte enbart på samspelet mellan ordningarna, utan även på enskilda exkluderade identiteter, exempelvis ras, kön, klass, etnicitet, sexualitet, ålder, funktionsvariationer och religion.

Som perspektiv att utgå ifrån ser jag detta som mycket intressant. Men i praktiken förefaller mig här ingå flera olika motsägelser och minst sagt diffusa försanthållanden. Exempelvis framstår idén om ”exkluderade identiteter” stå i ett motsatsförhållande till idén om sammanflätade maktordningar. Vidare tenderar individen att försvinna i sin specifika underordning, som till exempel kvinna eller medlem av en underklass. Dessutom förbises ofta att den i samhället nödvändiga kompromissen försvinner, liksom representativiteten (alla kvinnor tillhör inte arbetarklassen).

Ytterligare en komplikation, som dock är utomordentligt intressant, följer direkt ur detta resonemang: hur skall vi fatta förekomsten av identiteter som exempelvis svart överklass och vit underklass, eller heterosexuell kvinna och homosexuell man?

I ljuset av bland annat ett upprop vid Sveriges radio kan man med fog, hävdar jag, därför ställa indiskreta frågor om representativitet, partikularism och generalism och så vidare. Hur förhåller sig förresten ”feminismen” till fenomen som transsexualitet och ”fluid gender”? I synnerhet med tanke på att intersektionalitetsstudierna idag är särskilt vanliga verktyg inom genusvetenskap och feministisk teoribildning?

Jag är både förundrad och tveksam. Och jag tror alltså, att en oproblematiserad intersektionalitet, i likhet med en oproblematiserad identitetspolitik, är farlig i vårt gemensamma samhälle och liv.

Men stryk begreppet ras, då!

Men hur var det då, egentligen, med min identitet? Och rasifieringen? För att börja med det sistnämnda: oavsett vad som på sina håll sägs, exempelvis inom FN, har rasifiering inget (eller sällan) något med ras att göra. Det har för övrigt inte ens begreppet ”ras”. Är inte det konstigt? Vad det hela tycks handla om är snarast stereotypa föreställningar om grupper på fördomsfull grund.

Som ”svarta” ses sålunda både reellt svarta afrikaner och ljushyllta araber. Men stryk begreppet ras, då! Men motarbeta naturligtvis fördomsfulla och diskriminerande stereotyper, som givetvis finns. Håll dock samtidigt i minnet, att varje sådan stereotyp inkluderar gruppen i allmän mening – ej alls alla dess gruppmedlemmar i all sin unicitet. Med detta sagt: visst kan olika underordningar förstärka vararandra, som olika överordningar kan förstärka varandra. Samtidigt kan komplex av underordningar och överordningar istället leda till försvagningar eller relativiseringar av gruppens utsatthet.

Så detta om min egen identitet. Ja, jag är 69 år gammal, och därför i riskzonen för ”ålderism”. Jag är etnisk svensk och inte etnisk ugandier; jag är heterosexuell och ”vit” och inte homosexuell och ”svart”. Likafullt. Även om jag upplevt en form av uthärdlig ålderism (jag får exempelvis inte tycka att unga kvinnor är snygga) har jag sällan några problem av den art som många andra har.

Det viktigaste för mig är emellertid mina individuella egenskaper (på gott och ont) som givetvis är intrasslade i och beroende av såväl mina primärgrupper som mina sekundärgrupper och samhället i stort. För min del har detta inneburit ett mer än fyra decennier långt engagemang mot kvinnoförtryck, arbete med psykiskt och socialt utsatta för stadsmissionens och psykiatrins räkning, aktiviteter i fredsrörelsen och återkommande medverkan i demonstrationer mot etnofobier av olika slag.

Men som sagt. Utan en ihållande problematisering av identitetspolitiken och dess intersektionella flankstöd hyser jag oro för att parallellsamhället kommer att förgrenas och fördjupas.

The post Helgessän: Identitetspolitiken fördjupar parallellsamhället first appeared on Opulens.

ESSÄER. Det är befriande med en samling texter som tar sig tid att grotta ner sig i feministisk teori utan att känna behov av att sätta ner fötterna stadigt på ena eller andra sidan i dagsaktuella debatter, anser Anna Remmets.

Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation
av Evelina Johansson Wilén och Johanna Sjöstedt (red.)
Daidalos

Vad man än i övrigt tycker om Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens (och det finns mycket att tycka) har hon åtminstone rätt i att det är begreppet kvinna, och inte man, som genom kulturhistorien varit öppet för diskussion, dissektion och omdefinition.

Att det varit så och fortsätter vara så beror givetvis på att det både har legat i den patriarkala maktens intresse att definiera den ”Andra” som just Annan och beskriva hennes tillkortakommanden, och senare i det feministiska motståndets intresse att dekonstruera denna bild och skapa ett politiskt subjekt.

Det är i dessa feministiska tänkares spår som texterna i den nya antologin Vad är en kvinna? vandrar. Bidragen, från bland andra Lena Gunnarsson, Maria Ramnehill, Sara Edenheim och Edda Manga, gör inga anspråk på entydiga svar på titelns fråga utan presenterar och resonerar kring olika modeller. Några feministiska tänkare som återkommer är Simone de Beauvoir (som känns rätt given i sammanhanget), Judith Butler och den något mindre kända landsmaninnan (för övrigt ett ord som ypperligt exemplifierar mannen som norm till och med i språket) till Beauvoir, Luce Irigaray. Ett extra välkommet inslag är Monique Wittig, ytterligare en fransk feminist, vars tankar presenteras av Edenheim i texten ”Kvinnor under uppbrott. Wittig, Butler och samtidens dialektik”.

Överlag är urvalet som synes alltså väldigt västerländskt och texterna pendlar mellan (vit) amerikansk queerfeminism representerad av Judith Butler och fransk feminism influerad av bland annat psykoanalys men också, som hos Wittig och Beauvoir, förankrad i situation och materiella villkor. När postkoloniala strömningar nämns så är det mest i förbifarten och ofta för att peka på någon otillräcklighet i de modellerna.

Men Vad är en kvinna? synliggör ett par viktiga konfliktlinjer: dels den mellan poststrukturalistiskt fokus på språket och en mer marxistisk förståelse av materiella villkor, och dels den mellan framhållande av individ och identitet å ena sidan och en mer relationell syn på individen å andra. Särskilt den sistnämnda diskussionen känns relevant att återaktualisera då det i det feministiska samtalet av idag, även det som förs långt till vänster, i det närmaste förutsätts en i grunden liberal förståelse av ”individ” och ”identitet” som autonoma storheter. Det till exempel Wittig, inte helt okontroversiellt, föreslår är att kategorin kvinna inte så mycket är en identitet som en relation i förhållande till kategorin man eftersom uppdelningen så som vi förstår den inte är något annat än organisering av underkastelse och överordning precis som den mellan arbetare och kapitalägare.

Där Ekman i sin bok använder liknande resonemang som språngbräda till en ganska vulgär och alarmistisk dystopi där våldtäktsmän får fritt tillträde till kvinnofängelser som ett resultat av den ”nya” synen på kön, drar författarna till Vad är en kvinna? knappast några slutsatser alls om vad de filosofiska inriktningar de diskuterar skulle kunna leda till för olika grupper om de omsattes i politik. Med visst fog skulle man kanske kunna hävda att det finns något nästan ohederligt i detta eftersom (vilket alla marginaliserade grupper vet) alltid finns en växelverkan mellan filosofiska tankar om kön och ”ras” och konkret politiskt våld. Men det är inte denna boks ärende, och mest är det befriande med en samling texter som tar sig tid att grotta ner sig i feministisk teori utan att känna behov av att sätta ner fötterna stadigt på ena eller andra sidan i dagsaktuella debatter.

The post Befriande texter om feministisk teori first appeared on Opulens.

NYSKRIVET. I dag har vi nöjet att presentera tre nyskrivna dikter, av Nanna Skoglund, som tar upp kön, trans och könsnormer.

Nanna Skoglund och är född 1996 i Gävle där hon också växte upp. Numera bor hon i Uppsala där hon studerar idéhistoria. Hon har varit publicerad i Opulens en gång tidigare i år med dikten Den långa sommaren.

Nu har vi nöjet att presentera tre nya dikter som tar upp kön, trans och könsnormer. Skoglund uttrycker det själv såhär: “Det gemensamma med dikterna är att de behandlar kön på olika sätt. Hur våra kroppar formas naturligt men också hur kroppar som avviker från könsnormer formas av normer. Jag ville också undersöka normer kring kön med hur normer i samhället påverkar alla hbtqi-identiteter”. Dikterna är skrivna med eftertänksamhet, kärlek och respekt.

CAROLINA THELIN

syster
lyssna på mig
du är förvirrad
säg det

jag är ett hot
i damernas rum
kan inte gilla tjejer
i omklädningsrum

ingen hatar med avsikt
jag förstår att du krisar
jag förstår det
säg det

det kom i tonåren
eller
i barndomen
men var självförakt

du är bara en kropp
din själ ett slagträ
som hen-barnen
och bögarna på 80-talet

jaget kanske inte finns
jag minns mig själv
avta
men du

ditt smink är osynligt
din klänning ingen könsroll
din kvinnlighet ingen identitet
Du är normal.

Min syster
MIN
EGEN
TRANS
SYSTER

Håll ut
Du har väntat i så många år
Jag älskar dig
Jag gör det

*

idrottare
formas
kroppen skapar
testosteron naturligt
ett kirurgiskt ingrepp
i livmodern
vi ska göra dig till kvinna igen
så du får tävla
formad
med en slida
som sluter sig
vägrar intrång
små kukar
dildos
botar
så du kan få njutning
så du kan få barn
barn fött
åt båda hållen
med både och
en del måste bort
de får inte välja
XY
en blandning
formad efter modern
förändrad till mannen
en norm
när kroppen flyter ur formen
låt den vara

*

jag vill säga ditt namn
inte ditt döda namn
det ska blåsa in nytt liv
med ditt namn
rädslan dödade dig

bara surrande brus
i öron
bara grått flimmer
i vardagen

rädd är den glade
rädd är den normale
jag såg bara mig i dig
du sa mitt namn
som jag sa ditt

The post Poesi: Om kön, trans och könsnormer first appeared on Opulens.

JÄMSTÄLLDHET. “Om kvoten 70-30 gäller för de ledande positionerna i samhället innebär då att vi tappar manliga begåvningar på vägen. Precis som vi tidigare tappat kvinnliga”, skriver Lars Thulin.

Lena Mellin, Aftonbladets mångåriga skribent, är en modig kvinna. Hon törs skriva krönikan som en man knappast fått publicerad någonstans. Om han fått det hade han slitits sönder av kvinnliga debattörer med motiveringen att skribenten var en vit, medelålders, heterosexuell man som var orolig om sin position i samhället och rädd för starka kvinnor.

Men Mellin vågar. Förmodligen får hon onda ögat av sina kvinnliga kolleger. För det som Lena skriver – det får man inte skriva.

Vad har hon då gjort? Jo, hon hävdar att mannen i ökande grad hamnar i bakvatten: i debatten, i näringslivet, i politiken. Och att vi män måste ”spotta upp oss” för att hänga med. Samt att en värld där männen är på efterkälken inte skulle gagna någon. Det är få som öppet vågar dra den slutsatsen – för något mer politiskt inkorrekt är svårt att tänka sig.

Om världen tvunget ska delas upp i frontlinjer mellan könen, så finns det åtskilliga områden kvar där män respektive kvinnor är förfördelade.

Ett område där kvinnorna helt dominerar och där mannen verkligen är på efterkälken är tolkningsföreträdet i debatten. Även om en viss tillnyktring skett på senare tid är det fortfarande i princip fritt fram att vräka ur sig vilka som helst svepande fördömanden av män i allmänhet. Medan motsvarande generaliseringar om kvinnor aldrig tillåtits.

Feminismens första och fortfarande starkaste axiom är män alltid förövare – kvinnor alltid offer. Detta präglar helt genusdebatten.

Att män skulle förnedras – vem bryr sig?

Intressant exempel är en av förra vårens storsäljare i bokhandeln, ”Männen i mitt liv”. Där recenserar Sofia Rönnow Pessah i sin författardebut ingående ligg med 50 män. Rakt upp och ner, sex som hon med nästan patologisk intensitet sökt upp. Många tyckte den var ett fräscht feministiskt inlägg, många var förstås sugna på att läsa om sex. Många köpte. Kritikerna var svala och tyckte mest synd om den kvinnliga huvudpersonen i romanen.

Vänd på det. Om en manlig debutant kommit med ”50 brudar jag satt på” hade förmodligen inget förlag varit intresserat. Sexistiskt och förtryckande, inget förlag vill få den stämpeln. Och så förnedrande mot kvinnorna! Om den ändå tryckts hade debattörer rasat över att kvinnor bara bedömdes som vaginor. Avskyvärt!

När män bedöms efter enbart styva stånd, då är det rolig och viktig feministisk litteratur. Att män skulle förnedras – vem bryr sig? Eftersom män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Profilerade krönikörer och debattörer är också i ökande grad kvinnor. Jag kollade en gång DN:s nättidning. Räknade antalet krönikörer med bild. Kom till elva. Tre av dem var män. Högst placerad man i flödet på plats nio.

Så ser debattklimatet ut. Därför har en av de viktigaste punkterna i Mellins artikel hittills bara föranlett en gäspning i debatten – nämligen betygsgapet. Alltså att flickor har mycket bättre betyg än pojkar. Följden av detta är sju av tio akademiska examen tas av kvinnor.

Betygsgapet i nian, alltså skillnaden mellan flickors och pojkars genomsnittliga betyg, varierar över landet. Nationellt är den cirka tio procent. Störst är skillnaden på landsbygden – i Bengtsfors kommun är den 34 procent!

Med denna ojämlikhet i akademiska färdigheter kommer vi att inom något eller några decennier få stor ojämlikhet på ledande poster i offentlig administration, forskarvärlden och i näringslivet. Är det ett problem? Kanske inte enligt devisen Kvinnor Kan.

För oss som tror på jämställdhet är det dock ett stort bekymmer. Vi som tror att män och kvinnor är lika smarta om de ges samma förutsättningar. Om kvoten 70-30 gäller för de ledande positionerna i samhället innebär då att vi tappar manliga begåvningar på vägen. Precis som vi tidigare tappat kvinnliga. Men i ett samhälle med livsavgörande utmaningar krävs att vi har de smartaste hjärnorna på plats. Det är vad som finns bakom pannbenet som ska avgöra rekrytering – inte vad som finns mellan benen. Jämställdhet är inte liktydigt med att män aldrig ska få ha mer än 50 procent i en församling.

Märkligt är att betygsgapet, och faktumet att vi har ett skolsystem som uppenbarligen missgynnar pojkar och slösar bort begåvningar, i princip aldrig debatteras. Om förhållandet varit det omvända i decennier – att flickor missgynnats i skolan och fått betydligt sämre betyg – då hade tonen varit en annan. Utredningar och kommittéer hade avlöst varandra, en mängd åtgärder hade föreslagits, kvinnliga debattörer hade krävt förändringar. Gudrun Schyman hade blivit vansinnig.

Något har ändå gjorts. En utredning kan alltid startas. För ett par år sedan presenterades ”Män och jämställdhet”, SOU 2014:6. Ensamutredaren Svend Dahl konstaterade en rad ojämlikheter. Medias intresse för utredning var i princip obefintligt. Självklart – slutsatserna var politiskt inkorrekta. Förmodligen för att utredningen gick helt emot feminismens axiom: män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Regeringen var politiskt korrekt. Man tackade för Svend Dahls arbete, gäspade, vände på huvudkudden och somnade om.

The post Den obehagliga sanningen – män är på efterkälken first appeared on Opulens.

REPRESENTATION. “Samtidigt som mediehusen i alla möjliga branschsammanhang talar om vikten av representation och hur denna är en fråga om journalistikens existensberättigande, klarar redaktionerna inte av en sådan i praktiken”, skriver Bilan Osman.

Alltsedan jag först läste om det upprop journalister på Sveriges radio skrivit, och den debatt som kom i kölvattnet av den så har jag funderat på objektivitet, denna fruktansvärt villkorade idé.
[Premium start=”2021-02-20 02:00″]

Föreställningen om att objektiviteten i sig är 1) naturgiven och 2) resultat av medvetna val, dvs att den inte föregås av en rad olika faktorer, inte minst den ’objektiva’ personens bakgrund; familjeförhållanden, klass, kön, tillvaro och så vidare. Min bakgrund har utan tvekan spelat roll för de perspektiv jag använder i min journalistik. Den spelar inte minst roll för vilka berättelser jag uppmärksammar. Det är berättelser, som genom många andra journalister med olika former av minoritetsbakgrund, banat vägen för en bredare räckvidd och den kvalitetssäkrade journalistik mediehusen allt som oftast stoltserar med. Den spelar också roll för vilka frågor jag ställer, och hur.

För de få redaktioner i Sverige som anställer icke-vita journalister har deras nyhetsöga, vassa analyser och ständiga inspel på redaktionerna fått ett enormt lyft. Samma perspektiv som breddat läsarkretsen, lett till mer i form av intäkter och inte minst gjort att journalistiken fortsatt hålla sig relevant är plötsligt – i spåren av SR-uppropet och Black Lives Matter – partiskt, radikalt och skäl till förändrade arbetsuppgifter.

Jag har på olika sätt arbetat inom media i nästan hela mitt vuxna liv. Det är en yrkesidentitet jag, precis som de flesta av oss, tar på yttersta allvar. Vi är många som prioriterar vårt yrke högre än våra personliga åsikter, vi skriver nyhetstexter om fenomen vi avskyr utan en rad som avslöjar det. Vi behandlar intervjupersoner med den yttersta respekten. Under mina år har jag intervjuat nazister som haft det uttryckliga målet att förinta människor som mig. Jag har skrivit nyhetstexter om personer som avskyr allt jag står för, men ändå har jag prioriterat pressetiken: jag har behandlat dem med samma typ av respekt som alla andra jag intervjuar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I uppropet ”Vems SR?” lyfter journalisterna omöjliga arbetsförhållanden. Vittnesmålen handlar om allt ifrån vardagliga mikroaggressioner till strukturella problem inom mediebranschen. Trots undertecknarnas träffsäkra beskrivning har den efterföljande debatten kommit att handla om allt annat än det de beskriver. Inte bara har kollegor anklagats för partiskhet i en fråga som public service enligt riktlinjer ska stå uppför (alla människors lika värde och demokrati) – public services agerande har i detta fall dessutom allvarligt skadat förtroendet för journalistiken hos dem vi är som allra mest beroende av: våra kollegor.

Objektiviteten är en av Sveriges Radios grundpelare. Likväl tycks public service ännu inte haft en djupare, mer meningsfull, diskussion om hur föreställningen om objektiviteten i sig är diskriminerande. Det är en ren omöjlighet att i alla lägen vara objektiv, särskilt i frågor som rör mänskliga rättigheter. SR lyfter principen om alla människors lika värde i sin handbok, antirasismen och det demokratifrämjande ska enligt kanalen prägla rapporteringen. Men när journalister lyfter just denna princip är de inte längre objektiva. Det säger något betydelsefullt om hur villkorat yrket är.

För samtidigt som mediehusen i alla möjliga branschsammanhang talar om vikten av representation och hur denna är en fråga om journalistikens existensberättigande, klarar redaktionerna inte av en sådan i praktiken. Den senaste tiden har tydliggjort för många icke-vita i branschen att det objektiva är det som kommer i majoritet, och det subjektiva är vi som kommer med andra perspektiv.

Ni vet, de där perspektiven som trots repressalier fortsätter trycka uppskattade upplagor.
[/premium]

The post Breddad journalistik är inte partiskt first appeared on Opulens.

GENUSGAPET. “Kvinnor har med all rätta tagit positioner i ett antal som deras systrar på 70-talet inte kunde drömma om. Men varför ändra på ett vinnande lag? Inget värmer så gott som en offerkofta”, skriver Lars Thulin.

Anders Björnssons debattinlägg i torsdags är mycket bra, välskrivet och framförallt sant. Kul att det får plats i Opulens. Större media tar aldrig in sådant. Eftersom inlägg vars innehåll avviker från gängse feministiska normer behandlas med delete-terapi. Orsaken är enkel – ingen redaktör vill förknippas med unkna manssamhället – ingen vill bli kvar i Jurassic Park.

Det fortfarande dominerande feministiska axiomet är ”män alltid förövare – kvinnor alltid offer”. Det var slagkraftigt, användbart och till stor del sant i början på 70-talet. Sedan dess har oerhört mycket hänt. Kvinnor har med all rätta tagit positioner i ett antal som deras systrar på 70-talet inte kunde drömma om. Men varför ändra på ett vinnande lag? Inget värmer så gott som en offerkofta. Därför finns denna bild kvar och den har också tagit över den offentliga debatten. Den som vågar kritisera axiomet blir inte en lösning på genusproblemet, utan en del av problemet. Därmed är platsen med dumstruten på huvudet i skamvrån given.

Effekten av detta blir att män tystnar. Att ta sig in i debatten bedöms som meningslöst. Feminismen tycker då att den vunnit. Sanningen är den motsatta. Om vi ska kunna lösa genusrelaterade orättvisor, som kan slå åt båda håll, måste vi göra det tillsammans. Att gräva ned sig i skyttegravar är kontraproduktivt. Många feminister gräver dock djupt och gärna.

Att kvinnor helt dominerar bland dem som tar akademiska examen är ett faktum. Idag är läget 70-30 i kvinnas favör. I grundskolan har flickor i decennier haft betydligt bättre betyg än pojkar, nu är skillnaden på nationell nivå drygt 10 procent. I vissa kommuner över 30! Det kallas betygsgapet.

Är det ett problem? Var inte män så överlägsna för 50 år sedan? Visst, men backspegeln är ofta ett lika farligt verktyg som spadarna för skyttegravar. Att lösa en orättvisa genom att bejaka en ny är en dålig metod. Fast i grunden handlar det om något viktigare än rättvisa, det handlar om resursslöseri. Om man utgår från att kvinnor och män är lika smarta och att de kan nå lika långt med lika förutsättningar – då innebär betygsgapet att samhället går miste om begåvningar som finns bland män. Precis som fallet förut var för kvinnor. Vi har inte råd att missa de smartaste hjärnorna. Det är vad folk har bakom pannbenet som ska avgöra jobb och positioner – inte vad de har mellan benen.

Främsta exemplet på den antikverade feminismen och offerkofte-teorin är statliga Jämställdhetsmyndigheten. Jag har haft lite kontakt med dem. Här något av det jag lärt mig.

Ledningsgruppen för myndigheten består av nio (9) kvinnor och en (1) man. Ja, det är sant! Dess taleskvinna förklarar detta med att det är svårt att hitta kvalificerade män. Hade de accepterat samma svar från en församling med mansöverskott? Att ledningen för Jämställdhetsmyndigheten är så ojämställd, det är som om ingen i Simfrämjandet skulle vara simkunnig. Eller att alla i Volvos styrelse saknade körkort.

En koll på deras sajt visar att alla aktuella ärenden bygger på ”män alltid förövare – kvinnor alltid offer.” En sökning på ”betygsgapet” på sajten ger noll (0) träffar. Generaldirektören medger att problemet finns. Och att myndigheten visst har behandlat det. En gång. I ett remissvar.

Sidan hänger ändå med. Där finns en genusanalys av pandemin. En rad problemområden listas. I nästan alla drabbas kvinnor oerhört mycket värre än män. Två fakta kan man inte klara sig ur – att fler män dör och att fler män förlorar jobbet. Men båda dessa genomgångar följs av avsnitt om att kvinnor ändå drabbas på något sätt. Motsvarande texter för mäns problem på områden där kvinnor antas drabbas värst, saknas lika mycket som gäster på en bar klockan 20.30 i Coronatider.

Slutsats – myndigheten som för 70 miljoner kronor om året ska fixa jämställdhet är dess dödgrävare.

The post Jämställdhetsmyndigheten är jämställdhetens dödgrävare first appeared on Opulens.

BACKLASH. Den kvinnliga frammarschen har i all huvudsak byggt på att kvinnor i konkurrenser ofta presterat bättre än män. Och så får det lov att vara. Men den manliga demeriteringen är likväl ett problem, menar Anders Björnsson.

I början av 1990-talet gjorde jag min första – och ja, enda – resa till Island. Alla jag mötte där var kvinnor (utom författaren Thor Vilhjálmsson); de såg Hallger i Njáls saga som hjältinna. Statschefen var kvinna, talmannen i alltinget var kvinna, presidenten i högsta domstolen var kvinna. Endast statsministern var en man. Idag är statsministern där kvinna. Sverige är det enda nordiska land som inte har haft en kvinnlig statsminister. Men vi har haft kvinnliga talmän, ordförande i de högsta allmänna domstolarna, och i vassen lurar en kvinnlig monark. Danmark har en regerande drottning, Finland har haft en kvinnlig president.

Är detta viktigt?

Jag tror att det är tidens tecken. Den kvinnliga frammarschen går inte att förneka. Inom många traditionella professioner har kvinnan idag blivit det dominerande könet. Alla fakulteter på universiteten utexaminerar numera en majoritet kvinnliga studenter, utom teknisk fakultet. Läkaryrket är ett kvinnoyrke, domaryrket håller på att bli det, liksom prästyrket. Bland lärare och journalister anger kvinnor tonen. Generaldirektörer är lika ofta kvinnor som män, liksom landshövdingar och andra myndighetschefer. Detta är en vinst för hela samhället, utom för sådana företeelser som Feministiskt initiativ och Nationella sekretariatet för genusforskning.

För en tid sedan rotade jag i personliga handlingar, som ska befordras till ett offentligt arkiv. Det gav mig en aha-upplevelse. Under upprorsåren 1967–68 satt jag ordförande i en elevstyrelse med unga människor. Den bestod av nio ledamöter – alla utom en var män. Så var det också inom studentpolitiken och i de politiska ungdomsförbundens ledningar. Under sjuttiotalet inleddes en förändring, men det var först sedan förändringen inletts som den moderna feminismen kom till tals. Den rasade över ojämlik könsrepresentation, men representationen blev allt mindre ojämlik. Det började rentav gå att göra karriär som feministisk förridare.

Det som inte lika ofta beaktades under denna kvinnofrigörelse, som hade sin materiella bas i den vuxna kvinnans återinträde i arbetslivet, var att män i underordnade positioner – inte bara underutbildade – fick en sämre status. Många av dem marginaliserades. Många av de marginaliserade fick idéer om att vara utsatta för ett systembetingat förtryck. Feminismen hade inte sinne och öga för detta. När jag för ett tio-femtontal år sedan försökte initiera debatter om mäns utanförskap och demografiska frånåkning, blev gensvaret obefintligt. Det var en icke-fråga. Jag hade suttit i styrelsen för ett statligt forskningsråd, där åttio procent av sammanträdestiden upptogs av yttranden från kvinnliga ledamöter. Ungefär samtidigt sparkades ordföranden i den av regeringen tillsatta kvinnomaktutredningen, professor Olof Petersson, efter offentligt skäll – för att han var man.

Den kvinnliga frammarschen har i all huvudsak byggt på meritokratiska principer. Med andra ord: kvinnor har i konkurrenser ofta presterat bättre än män. Och så får det lov att vara. Men den manliga demeriteringen är likväl ett problem. Varken inom kultursektorn eller i den akademiska världen är det numera någon brist på ”tanter”. Ikoniska kvinnor har inte riktigt förstått det. De anser, att de fortfarande slår ur underläge. Detta är trams. En viktig aspekt på problemet är, att män, som av olika anledningar anser sig oförmånligt behandlade, kan försöka kompensera sig med metoder som inte bygger på merit och fackkompetens, utan exempelvis på rå styrka och en massa fuffens. Sådana män kan bli till en understödstagande och kriminell kast. Deras bidrag till familjeförsörjningen blir försumbar, deras stolthet försvinner. De kan börja idealisera aggressivitet.

Män behövs givetvis, i alla och helt normala sysselsättningar. Kvinnors försteg på område efter område är tillkämpat, det är knappast naturligt. Könsjämlikhet bör alltjämt anses eftersträvansvärd. Av ledare för åtta svenska riksdagspartier är fyra (plus en halv) kvinnor. Av åtta svenska utrikesministrar sedan 1991 har två varit män. Ingenting konstigt med det: bara två finansministrar har under denna period varit kvinnor. Vad som inte är bra är, om männen vänder ryggen till och drar sig undan. Också i ett sådant läge kan man befara kvalitetsförluster.

Den manliga reträtten är således på en gång välkommen och onödig. Kön och klass borde i det mogna, civiliserade samhället vara varken fördel eller nackdel. Det är – äntligen – dags att ta mansfrågan på allvar.

The post Dags att ta mansfrågan på allvar first appeared on Opulens.

ESSÄ. “När han följer könsnormen blir han ett objekt. När han bryter densamma blir han på samma gång ett objekt och ett subjekt.” Filip Hallbäck om queerikonen och före detta One Direction-medlemmen Harry Styles som häcklas av amerikanska konservativa opinionsbildare.

Under den amerikanska presidenten Donald Trumps intensiva mandatperiod fick hans retorik tydliga effekter. De som påpekade det olämpliga med sexistiska och rasistiska beteenden avfärdades snabbt som “snöflingor” (slang för personer som blir lättkränkta av andras ord eller handlingar). Ordet “snöflinga” kom att bli införlivat långt utanför det politiska språkbruket. Vad som är desto mer intresseväckande är att ett påtagligt utfall av Trumps valförlust är att det nu är hans egna kärnväljare som med rätta kan betraktas som “snöflingor”.

Maktordningen är således ändrad. Trumps nederlag gäller alltså inte bara posten som president, utan även hans språkbruk har förlorat sin kraft och legitimitet. Trump och dennes väljarbas blev själva det de anklagar andra för att vara.

Denna insikt påmindes jag om, när jag tog del av den stockkonservativa kommentatorn Candace Owens tragikomiska utspel på Twitter mot popartisten Harry Styles för dryga veckan sedan. Den tidigare One Direction-medlemmen prydde magasinet Vogue iklädd en klänning, utan att för den sakens skull göra sig lustig. Owens rasade över detta, och hävdade att den stadiga feminiseringen av män i västvärlden i själva verket är en “fullskalig attack”. Owens förespråkar därför i sann reaktionär anda att män måste bli manliga igen. “There is no society that can survive without strong men”, skriver hon.

Egentligen har jag inget större intresse av att i denna text fördjupa mig i just den amerikanska nationalismens uppsving, dess dyrkan av manlighet och angrepp på feminismen. Istället vill jag titta närmare på Harry Styles och dennes genusöverskridande framtoning. Jag ska försöka skärskåda vilka komponenter som bidrar till konstruktionen av en av samtidens levande queera ikoner.

Queerbegreppet är emellertid svårdefinierat, men den förklaringsmodell jag ansluter mig till handlar om vägran till att anpassa sig efter könsstereotypa normer. Med “kön” avses främst filosofen Judith Butlers definition, att kön är något som “görs” och upprätthålls av diverse yttre handlingar och markörer, inte något som man “är”. Det finns en viktig distinktion mellan “manlighet” och “maskulinitet”: manlighet är det konkreta och föränderliga, medan maskulinitet är abstrakt och idén om något tidlöst. Den queerteoretiska läsningen i detta sammanhang betyder symboliska tolkningar när jag dekonstruerar mediefenomenet Harry Styles. Jag vill inte rota i privatpersonens sfär, utan det är artisten som står i centrum.

Styles har på ett skickligt sätt omformat sitt artistskap.

Tidigare har flera engelska manliga artister utmanat bilden av manlighet på scenen, till exempel Freddie Mercury, Elton John och David Bowie. Styles ingår på så vis i en redan etablerad tradition inom anglosaxisk showbiz. Så vad skiljer då honom från mängden? Jo, Styles har på ett skickligt sätt omformat sitt artistskap, från att ha lanserats som en flickidol till att själv etablera bilden av att vara en normbrytande rebell som bryter sig loss från  cis/heteronormativitetens kvava klichévärld och på egna ben bli mer utforskande.

I dennes orädda spaningar finns alltså en källa till förnyelse. Rimligen borde hans karriär ha dalat och förskjutit honom ut i marginalen, men tvärtom har hans popularitet paradoxalt nog stärkts. Han möter på motstånd, som exempelvis av Candace Owens, som öppet och ogenerat hånar honom. Dessa mothugg tycks dock inte ha någon negativ inverkan på det sättet som Owens, med flera, verkar hoppas på. Snarare skapar motståndet karaktär. Styles utvecklar ett sorts annorlundaskap som många kan spegla sig i. På så vis bevarar Styles sin mänsklighet, parallellt med att han odlar myten om sig själv som någonting ”större-än-livet” som en grundläggande del i sitt artistiska DNA. Han blir nästan korsfäst av konservativa och nationalistiska utblickar, på grund av att han är sig själv nog.

I teatervetaren Tiina Rosenbergs bok Bögarnas Zarah (2009) guidas läsaren genom homokulturens fascination för mode och estetik, med utgångspunkt i Nazitysklands stora filmstjärna Zarah Leander och hennes hängivna skara fans under efterkrigstiden. En viktig förklaring till denna omstridda schlagerartists plats i många bögars hjärtan, förutom hennes dramatiska gester och kraftfulla altröst, handlade just om utanförskapet. Efter andra världskrigets slut 1945 var Leander utfryst och stigmatiserad på ett sätt som många homosexuella kunde känna identifikation med. Hennes utsatthet sammanföll med homosexuellas livserfarenheter.

Ett likartat mönster ser jag även hos Harry Styles. När jag ser bilderna på honom i feminint kodade kläder är det som att jag ser ett barn som är obrydd när det gäller världens omdöme, medan vuxenvärlden förfäras. Jag påminns om hur patriarkatet hatar unga killar som dansar och sjunger. Han verkar inte alls vilja bli definierad av andra. Istället tycks han sträva mot att åtnjuta friheten att obesvärat röra sig fritt i olika rum, utan att anpassa sig efter eller begränsas till sitt kön. Han ger uttryck för en längtan efter att kunna få släppa ut starka, outlevda känslor, utan att för den sakens skull sukta efter sex. Hans persona avspeglar ett behov hos många av oss, som vi kanske inte visste fanns, och som blir gripbar genom den visuella erfarenheten.

I sin berömda essä Brigitte Bardot & Lolitasyndromet (1959) tecknade filosofen Simone de Beauvoir bilden av det sena 1950-talets franska sexsymbol Brigitte Bardots sexuella aura, och dess koppling till det historiska idéarvet om “det evigt kvinnliga” som Bardot föryngrade på vita duken. Liksom Styles hade Bardot en intressant tvetydighet; på samma gång blev hon ett subjekt och objekt, i relation till männen. Hon kom in och ut ur männens värld, samtidigt som hon hade tillträde till ett eget universum som inte dessa män hade tillgång till.

Även Styles blir med sin blotta existens på samma gång ett subjekt och ett objekt, i förhållande till sin riktigt breda publik världen över. Han orienterar sig genom den yttre, “normala” världen, samtidigt som han med sina klänningar gestaltar en alternativ tillvaro; ett eget universum som han har nyckeln till. När han följer könsnormen blir han ett objekt. När han bryter densamma blir han på samma gång ett objekt och ett subjekt. Han får världens blickar mot sig, i sin vandring mot frigörelse. Eftersom han därtill behållit sin integritet tillfogas en närmast Greta Garbo-artad dimension. Man vill beskydda Styles från världens ondska, samtidigt som man vill veta vem han egentligen är – eller kanske vill vara? Att han inte talar om sin sexualitet gör honom gåtfull och håller andras fantasier om honom vid liv.

Han må vara en framgångsrik popartist, men längtan efter det annorlunda – som uttrycks i hans klädsel – påminner oss än en gång om hans mänsklighet. Kulturen är som filmvetaren Richard Dyer beskriver i Culture of Queers (2002) således en form av eskapism, oavsett om det rör sig om film, bildkonst, litteratur eller musik. Den queera kulturen erbjuder någonting vackert, sårbart och ett utifrån-perspektiv på ens eget liv. På så vis får den queera kulturen en tydlig funktion som inte bara ett tröstande instrument som frälser ömma, sargade själar, utan även som en lykta som vägleder ut ur detta mörker.

Harry Styles är ung och vacker. Tillsammans med övriga fyra medlemmar i One Direction marknadsfördes han tidigt som ett blickfång med tonårstjejer som målgrupp, men har sedan i detta tidevarv, där normkritiken fått ett genomslag på bred front – inte minst via sociala medier, delvis som en kraftfull reaktion till högerextremismens frammarsch i Europa och i USA – kommit att utmana denna stämpel genom att ikläda sig klänningar och lyckats bredda sin publik.

Konstruerandet av honom som en queer ikon är en komplex process utan något egentligt recept – endast riktlinjer och tendenser. En essentiell ingrediens som inbegriper i denna typ av process handlar, som tidigare påpekats, framför allt om mytbildning, det vill säga att artisten blir mer myt än människa. Det handlar även om två andra fundamentala inslag särskilt inom den västerländska homokulturen. Dels om lidande och skam, dels om glamour – två komponenter som tillsammans gestaltar drömmen om en flykt från den nedtryckta tillvaron till regnbågens paradis, där alla människor får ”vara sig själva”. Tillsammans skapar dessa komponenter en dynamisk funktion som understödjer ens mytbildning som artist. Utifrån den förutsättningen framträder ingångar till ett medialt symbolspråk.

De reaktionära rösternas angrepp, bland annat Owens, kan ses som ett försök till fördärv av det som egentligen är något vackert.

The post Flickidolen som blev en queerikon first appeared on Opulens.

FEMINISM. “De har inte valt sin lott i livet mer än ni har, och att deras existens provocerar er känns, ärligt talat, lite som något ni borde fundera över.” Myra Åhbeck Öhrman är kritisk till transexkluderande feminister och deras tal om “biologisk verklighet”.

Om jag behöver läsa en enda text till från en namnkunnig svensk feminist som, i likhet med J K Rowling och åtskilliga mer eller mindre medvetet ignoranta personer, nämner hur ”man måste få prata om biologiskt kön”, kommer jag att skrika.

The post Ingen ifrågasätter biologiskt kön first appeared on Opulens.

IDENTITETSPOLITIK. “Att reducera konstnärer till sina kön är att stänga in dem, låsa fast dem i fasta tidsbestämda kategorier och förminska hela deras konstnärliga gärning – något som konstigt nog oftare drabbar kvinnor än män”, skriver Saga Cavallin.

Jag känner hur jag plötsligt blir trött då jag läser Siri Hills krönika. Texten inleds med en anekdot där Hill är på en fest hos en manlig bekant och tittar i hans bokhylla, där böckerna är skrivna övervägande av manliga författare. Mannen kommer sedan fram och undrar om Hill läst Ulf Lundell. Anekdoten känns fabricerad, men jag vill gärna hoppas att den är sann. Jag undrar nämligen vilket årtionde eller alternativt universum Hill befinner sig i där det fortfarande går att hitta män som har ett levande litteraturintresse som sin främsta identitetsmarkör.

För till skillnad från Hill är för mig det chockerande i den anekdoten inte könet på författarna i mannens bokhylla – utan att han överhuvud taget har en bokhylla, med böcker! Många studier som publicerats de senaste åren visar ju att män både läser och skriver i allt mindre utsträckning. Hills kontrafaktiska självbild och historieskrivning behöver kontras. Skönlitteratur är nämligen inte, och har heller aldrig varit, en konstform dominerad av män.

Jag trodde att vi då vi lämnade 2010-talet äntligen begravt identitetspolitiken och skakat av oss det iskalla nackgrepp den hållit kring synen på konstnärligt skapande. Jag trodde att vi till slut kunde släppa idén om den kvinnliga författaren som marginaliserad och bortglömd. När 72 procent av de som debuterar skönlitterärt i Sverige är kvinnor, trodde jag att vi också kunde begrava myten om den skrivande kvinnan som ett unikum, något som bara dyker upp någon gång ibland i historien och då som ett undantag från en regel. För när nästan inga män läser eller skriver längre ser jag det som givet att vi slutligen måste acceptera att skönlitteratur alltid varit och är en arena dominerad av kvinnor – både historiskt och idag. Jag hade tydligen fel.

Jag undrar också vilka de specifikt kvinnliga upplevelser är som till exempel Sapfo berättar om.

För detta är kännetecknande för identitetspolitik, av vilken Siri Hill uppenbarligen är en överlevande rest: att ta sina egna bildningsluckor och komplex, och generalisera kring dem på strukturell nivå (lex begreppet mansplaining). Hill försöker sig på konststycket att få det att verka som att hela världen ratar kvinnor för att hon själv inte kände till Simone De Beauvoir eller Bodil Malmsten. Problemet i första scenen i Hills text är för mig inte att hon möter en man som läser Jack – utan att det mötet krävdes för att hon skulle upptäcka Sapfo! Om det är rimligt att dra slutsatser om en person utifrån titlarna i dess bokhylla, undrar jag vad jag skulle dragit för slutsatser om jag sett Hills bokhylla innan hon sjösatte sin ”feministiskt” motiverade ”bildningsresa”.

Jag är ledsen för Siri Hills skull. Ledsen för att hon inte kan identifiera sig med allmänmänskliga erfarenheter – sådana som Knausgård och Strindberg skriver om – på grund av författarnas kön. Jag undrar också vilka de specifikt kvinnliga upplevelser är som till exempel Sapfo berättar om. Gör hennes kön henne bättre lämpad att beskriva olycklig kärlek på ett sätt som känns drabbande, direkt och nära 2 000 år efter att dikterna nedtecknades? Hade hennes poesi haft mindre konstnärlig bäring om hon hade varit en man? Hur påverkar Gun-Britt Sundströms kön hennes förmåga att moraliskt, politiskt och humoristiskt resonera kring ett stormigt parförhållande, vad är det i hennes specifika kvinnlighet som gör henne bättre lämpad att berätta om det?

Att reducera konstnärer till sina kön är att stänga in dem, låsa fast dem i fasta tidsbestämda kategorier och förminska hela deras konstnärliga gärning – något som konstigt nog oftare drabbar kvinnor än män, så även hos Siri Hill. Sapfo har inte lästs ”feministiskt” förrän i samtiden – men hon har traderats, nedtecknats, kopierats, kanoniserats, älskats och överlevt iallafall.

Siri Hill placerar kvinnliga författare i en särskild kategori där de inte hör hemma. Som Vigdis Hjorth sa i ett samtal jag såg på bokmässan i höstas, var det ju i mångt och mycket kvinnor som uppfann den moderna romanen: Systrarna Brontë, Mary Shelley, Jane Austen och så vidare. Romaner var fram till mycket nyligen fulkultur och eftersom det inte krävs mer än papper och penna har skrivande varit både en tillgänglig försörjningsmöjlighet för ensamstående mödrar som medeltidsförfattaren och filosofen Christine de Pizan, och en perfekt syssla för uttråkade överklassdamer.

En person på 17- eller 1800-talet skulle inte förstå vad du pratade om om du sa att skönlitteratur är något specifikt manligt. Exempelvis användes på 1800-talet den svenska författaren Emily Flygare-Carlén för att marknadsföra Strindberg utomlands. Att tro att män dominerat i romangenren, och att det behövs något sorts specifikt feministiskt bildningsprojekt för att gräva fram de fåtal kvinnliga författare man tänker sig funnits, är ohistoriskt. Man skulle nästan kunna säga att det snarare bidrar till att dölja kvinnors roll i skapandet av romanen som genre och den moderna litteraturen, och därmed till att reducera kvinnors författarskap även idag. Så också när DN, då de presenterade könsstatistiken över andelen kvinnor som debuterade förra året, skriver att författaryrket ”är på väg att bli ett kvinnoyrke”, fast det ju är ett av de absolut äldsta kvinnoyrkena (Sapfo, återigen).

De namn Siri Hill räknar upp i sin text är inte på något sätt dolda eller ouppmärksammade författarskap, utan några av historiens och samtidens absolut mest uppmärksammade och hyllade. Men hennes kulturhistorierevisionism med feministiska förtecken gör dem små och specifikt kvinnliga, placerar dem i ett psykologiskt och historiskt dolt fack av ”kvinnolitteratur”. Utöver de författare Hill nämner, vill jag nämna några fler: Virginia Woolf, Sylvia Plath, Astrid Lindgren, Tove Jansson, J.K Rowling – är detta små, betydelselösa författarskap som ingen hittat till eller läst i egenskap av att författarna är kvinnor? Eller är det några av de mest sålda, stilbildande, lästa och älskade författarna i modern tid?

Ironiskt nog är majoriteten av manliga författare Hill räknar upp i textens inledning: – Horace Engdahl, Stig Larsson, Ulf Lundell – extremt lågstatus i dagens litteraturklimat. Patti Smith eller Chimamanda Ngozi Adichie, Hanya Yanagihara eller Olga Tocarczuks författarskap upplevs som fräschare och deras böcker är givetvis mer sålda och lästa än Larssons eller Engdahls. Men det finns också en allmänt peppig stämning i Sverige kring unga kvinnliga debutanter, som gärna får ha en politisk udd likt Ngozi Adichie eller Tocarczuk. Det är just detta som är problemet, och alltid är problemet. För när man fixerar en författare i sitt kön fixerar man den också i sin tid. När könet och det skandalösa eller politiskt korrekta som förknippas med detta blir förevändningen för publicerandet och läsandet, blir litteraturen hopplöst tidsbunden och får svårt att nå den status som mindre uppskriven litteratur kan nå. Den tidigare nämnda Emily Flygare-Carlén var större än Strindberg i sin samtid, delvis på grund av att hon var kvinna, men det är inte hennes konstnärskap som överlevt. Det är kul för unga kvinnor att de blir utgivna i större grad nu än tidigare, men synd att det sker på grund av politiskt korrekthet och därmed på bekostnad av deras status som konstnärer, något som texter som Hills bidrar med.

Jag tyckte inte att Alexander McCall Smiths kön och hudfärg hindrade honom från att berätta om en svart kvinna som är detektiv eller att Selma Lagerlöfs kön och det faktum att hon aldrig fick barn stod i vägen för henne att kunna berätta om upplevelsen att bli far.

Jag hoppas därför innerligt att Hills text blir den slutliga spiken i kistan för identitetspolitiksivrare som tar sina egna bildningsluckor och upphöjer dem till allmän sanning, och därmed får en grundläggande kunskap i litteraturhistoria och samtidslitteratur att framstå som ett politiskt statement. Ta inte skammen över att en kille på en fest har läst mer än du och över att du missat några av historiens viktigaste, största och bästa författarskap bara för att de är kvinnor, och tro att det är feminism.

När jag gick i högstadiet läste jag Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith och Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. Jag tyckte inte att Alexander McCall Smiths kön och hudfärg hindrade honom från att berätta om en svart kvinna som är detektiv eller att Selma Lagerlöfs kön och det faktum att hon aldrig fick barn stod i vägen för henne att kunna berätta om upplevelsen att bli far. Jag läste även Att döda ett barn av Stig Dagerman – något av en klassiker i högstadiesammanhang – och hoppas verkligen att Dagerman inte körde över ett barn för att sedan kunna berätta om den erfarenheten realistiskt och med djup inlevelse.

Du behöver inte vara kvinna eller svart eller man eller vit för att kunna berätta om att vara människa, för det är konstruerade kategorier men mänsklighet är universell. Och hela poängen med litteratur är att det inte är essentialistiskt. Som författare använder du din fantasi och medmänsklighet. Att inte förstå det är samma sak som att inte tro på solidaritet och empati, själva grunden i all kamp mot förtryck. Jag tycker därför att läsa Knausgård är exakt lika bildande och att läsa Ulf Lundell får en att växa lika mycket som att läsa Gun-Britt Sundström eller Bodil Malmsten. För jag tror på fritt konstnärligt skapande, och att alla människor i grunden är likadana.

The post Hon läste, och hon förminskade first appeared on Opulens.

HJÄRTESORG & POLITIK. ” Det är en uppgörelse mot ett du som sviker, mot ett samhälle som sviker, men det finns också en lättnad.” Opulens Cecilia Persson har kommit ut med en ny diktsamling. Vi bad Diana Iskra, som inte är knuten till Opulens, att läsa den.

När det händer har det redan skett av Cecilia Persson
Venaröd förlag 2018

Cecilia Perssons När det händer har det redan skett är en kolerisk samling dikter, en uppgörelse; dikternas titlar sträcker sig kronologiskt över sidorna från ”Uppgörelsen I” till ”Uppgörelsen XXII”. Diktboken är rasande både i sitt anspråk och i sin framfart. Det är lika omöjligt att värja sig för verkets blödande hjärtesorg som för dess politiska tilltal. Det är ett diktjag som blivit lämnad, men som inte bär sin sorg i tystnad utan i högljudd ilska.

Man kan säga
till en människa ena dagen
att jag älskar dig
och nästa dag
förvägra samma människa
hela livet

Under diktens gång sker det en rörelse. Diktjagets erfarenhet av svek sätts i relation till andra (kvinnors) erfarenheter av svek. Som i en underbar scen när diktjaget körde sängen till grovsopen / och kastade ner minnena av dig i containern samtidigt som hon, under svordomar och spottloskor, får applåder och glada tillrop av ”kvinnorna”. Dikten avslutas: Kvinnornas korta hämnd / deras bortslängda liv / i svarta sopsäckar. Diktjaget är inte enbart sviket av en älskare, utan av ett helt samhälle. Den berättande blicken övergår ibland till att bli samhällskritisk: från ett i dikten du som är en person till ett du som är en struktur, en förenad kritik av klass och kön. Det är en pendels rörelse mellan en personlig smärta och en kollektiv erfarenhet. Även en kapitalistisk kritik gör sig synlig; i dikten sipprar kapitalismens samhälleliga dominans ner, och in, i människans känsloliv – ”känslokapitalismen” enligt dikten. Diktboken är en uppgörelse och, enligt diktjaget självt, ett förfall.

Det svartgula, grafiska omslag som pryder verket för tankarna till en explosion, eller snarare till skärvorna som är följden av en sådan. Varje skärva som en egen uppgörelse. Jag är dock aldrig riktigt säker, siffrornas kronologi till trots, var någonstans i uppgörelsen jag befinner mig. Som att diktjaget står på samma ställe och slumpmässigt blickar runt, en ny riktning för varje uppgörelse. Titeln, När det händer har det redan skett, är intressant och pekar på att det är något som har föregått en (exempelvis ens kön och ens klasstillhörighet). Titeln begripliggör alltså den rörelse som finns i texten, den mellan individ och struktur. Perssons språk är uppriktigt och skoningslöst och även om jag personligen njöt av konstaterandet i ”Uppgörelsen XI” –

Vi är alldeles för upptagna av oväsentligheter
så när det händer något väsentligt
som att män som kallar sig för feminister
förråder kvinnors frigörelse
tror vi inte att det är stort nog
för att spränga sönder ett helt liv i underordning

– så tycker jag att dikten blir som starkast när de poetiska bilderna får glida och de mer predikande inslagen får stå tillbaka.

Dikten rör på sig, duet förändras, och ibland även diktjaget. Denna oberäknelighet gör mig fokuserad, jag vill inte tappa tråden eller missa riktningen. I denna konstanta förändring av diktjaget och duet väcks dock frågan: Vart siktar dikten? Mot en förtvivlad, ängslig och vansinnig hämnd? Men så läser jag igen och jag ser utvecklingen. Jag läser diktbokens första ord och jag läser de sista: Jag skriver till dig om vem jag var: har under sidornas gång landat i: Rensar ut inkassokraven / betalar hyran / sen ropar hjärtat / och andas / i det fria”.

Det är att slå på stora trumman att påstå att När det händer har det redan skett är ett slags skärseld, men på sätt och vis står dikterna lidande och stampande i väntan på att bli befriade. Det är en uppgörelse mot ett du som sviker, mot ett samhälle som sviker, men det finns också en lättnad i att det finns ett hjärta som ropar och att det finns andetag att ta i det fria, ”känslokapitalismen” och ”känslornas klassamhälle” till trots. Den tjugoandra uppgörelsen kan läsas som en försoning, dikten klingar av i dur.

När det händer har det redan skett kommer på lördag att presenteras av Cecilia Persson tillsammans med tre andra aktuella böcker och deras författare när Kulturscen Opulens har premiär i Lund.

The post En förenad kritik av klass och kön first appeared on Opulens.

SKOLA.  Farida Ahmadi Högfeldt om makt, vanmakt och en studievägledare som inte kunde fatta att en tjej från en stigmatiserad kranskommun ville studera vid en av Sveriges äldsta gymnasieskolor.

Hon var en femtonåring som försökte ta kontroll över sitt liv. Makt kontra vanmakt var något hon tacklades med dagligen på grund av begränsande strukturer. Året var 2004, och jag stod inför ett mycket viktigt val. Det var dags att söka till gymnasiet, och jag fick välja om jag ville studera i Lund eller i Malmö. Samhällsprogrammet i Lund stod högst upp på listan, som jag läste upp för studievägledaren. Han tittade på mig.

– Är det inte bättre att du ansöker till omvårdnadsprogrammet i stället?

Jag blev stum och kände mig olustig till mods.

– Då blir du garanterat antagen! Det snittet du har nu är vad som krävdes för att komma in på samhällsprogrammet förra året. I år är det säkert ett högre snitt, för det är många som söker till det här gymnasiet.

Omvårdnadsprogrammet hade jag aldrig funderat på tidigare, och nu tyckte studievägledaren att jag skulle göra det. Osäkerheten tog över och jag beslöt mig för att avvakta med min ansökan. När jag kom ut från kontoret stötte jag på en av mina lärare i korridoren.

– Hej Farida! Hur är det?

Jag berättade att jag hade haft ett möte med studievägledaren och nu visste jag inte vad jag skulle söka till.

– Skit i honom! Det är väl självklart att du ska söka till samhällsprogrammet! Han vet inte vad han pratar om.

Samtalet mellan mig och min lärare blev avgörande för mitt val. För studievägledaren var det ofattbart att en tjej från en liten stigmatiserad kranskommun ville studera vid en av Sveriges äldsta gymnasieskolor. Förtrycket var oundvikligt, men han gjorde det skickligt genom att hänvisa till antagningspoängen och samtidigt undanhålla information om andra samhällsprogram med lägre snitt.

Varför var jag så lättpåverkad? Varför brydde jag mig så mycket om vad han sade?

I dag ser jag ett mönster som vi uppfostras att leva med. Etnicitet, klass och kön förknippas med hela yrkesgrupper. Det är en inlärningsprocess som börjar tidigt i barnaåren och som sedan fortsätter i familjen, skolan och yrkeslivet. Ett av mina livsval var nära att gå i stöpet på grund av en kvalificerad yrkesutövare som kände till ”konsten att påverka”, och min självkänsla påverkades. Hur hade det gått om min lärare inte hade stöttat mig där och då? Fjorton år senare är jag evigt tacksam mot honom. Han lyssnade och uppmuntrade mig att göra mitt eget val. Jag sökte till samhällsprogrammet i Lund och blev antagen. Det var en inre revolt mot reaktionärerna! Med tiden fann jag även mod att uppfylla min barndomsdröm, och i dag är jag journalist. Man kan ”handla bortom ett förtryckande system”, som sociologen Anthony Giddens beskriver handlingens kraft.

När maktlösheten viskar till mig numera kväver jag den genom att våga handla annorlunda. Egenmakt är ett vapen mot passivitet och ett hårt slag mot den fria maktmissbrukaren.

The post Egenmakt mot den fria maktmissbrukaren first appeared on Opulens.