POLITIK. Har våra politiker gett upp inför en urspårad kapitalism? Carsten Palmer Schale skriver om sambanden mellan utsatthet, kriminalitet och hisnande inkomstklyftor.

Utsatta människor skäms ofta för sin utsatthet. Och klandrar ofta sig själva, i motsats till medelklassens prekariat, som mest skyller på omständigheter. Utsatta människor har emellertid – och naturligtvis – även de råkat ut för ”omständigheter” (taskig barndom, mobbing, misslyckanden i skolan och så vidare) – men tenderar faktiskt att ofta klandra sig själva. Detta gör, att de mer än ofta har behov av en sorts skamlös tillhörighet. Här bör strykas under, att ett av människans allra starkaste behov är tillhörighet och identitet. Vilken som helst duger i värsta fall, eftersom alternativet annars skulle vara förödande för självkänslan.

Kapitalismen har i dag (åtminstone i sin klassiska form), enligt min mening, spelat ut sin (eventuellt historiskt nödvändiga) roll (jämför med Marx). Den har lett till hisnande ekonomiska skillnader på såväl individnivå, som gruppnivå och internationell nivå. Sju av världens största ekonomier är numera företag. Fem till sju procent av jordens befolkning äger mer än de resterande 93-95 procenten. Sveriges klassraviner är historiskt breda. I denna miljö frodas aggressivitet och gängkriminalitet. I denna miljö växer internationella terrorgrupper fram. Medelklassmänniskor förvånas över hur det ser ut på samhällets botten. Men kräver mer, reser mer, skiter i allt. Detta är hemskt.

Men de utsattas skam hänger alltså samman med den urartade kapitalismen. Detta går att åtgärda politiskt. Men även politikerna skiter i allt. Förekomsten av utsatthet är alltså relaterad till en form av högerradikalism. Som bottnar i kapitalismens, kommersialismens, konsumismens och likgiltighetens gyttja. Vad tycker egentligen Tidöpartierna? Vad tycker Socialdemokraterna? Vad tycker Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet? Vad tycker du och jag?

CARSTEN PALMER SCHALE

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Har politikerna kapitulerat inför kapitalismen? first appeared on Opulens.

MUSIK. När Kent meddelade att de skulle lägga ner 2016 sa alla att det var på riktigt. Kent skulle aldrig göra som andra kommersiella band, sälja ut sig och återvända eftersom de stått för någonting annat: Själ, allvar och äkthet. Nu, åtta år senare kan vi, hör och häpna, betala tusen spänn för att se dem igen. Kent och en del andra äkta band verkar vara på god väg att skapa sig sin egen version av det outhärdliga ”Vi som älskar 90-talet”-festivalen, där människor som frossar i nostalgi går loss till E-type och Dr Bombay. Hela syftet är stagnation, trygghet och förutsägbarhet.

Till skillnad från E-type har dock Kent lyckats att bygga en stark identitet där de skapat förtroende och tillit. Vi har läst deras texter om och om igen och känt igen oss eller försökt att förstå. Ingen kan identifiera sig med Dr Bombay på samma sätt som man har kunnat identifiera sig med Joakim Berg. Men lite mindre så nu. Jag tänker att Kent sålde ut sina känslor utan att blöda.

Nedläggning, avskedsturné och comeback är i dag en väl beprövad metod för att dra in pengar. Det är inte längre Oasis-bråk, och att sedan inte prata på femton år, som gäller. Tyvärr ser jag bara ett marknadsmässigt tänkande och själlöshet. Det är också nu jag förstår varför Ulf Kristersson och hans partikamrater vurmar så starkt för Eskilstunabandet med vänsteråsikter och poetiskt djup. Kent har egentligen varit Moderater hela tiden.

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kent har lurat oss allihop first appeared on Opulens.

FANSKULTUREN. “Fotbollssupporterskapet är ett sekulärt martyrskap och ett humant resursslöseri som går på tvärs med den klassiska ekonomiska teorin.” Under 2022 kommer Erik Cardelús  skriva en serie texter som behandlar fotbollen som samhälleligt fenomen. Tidigare delar hittas här.

30 år har nu gått sedan romanen Fever Pitch gavs ut. Boken innebar det stora genombrottet för Nick Hornby, den brittiske bestsellerförfattaren. I tematiskt centrum står fotbollssupporterskapet, den förunderliga passionen som får miljontals människor världen över att leva och lida med ett lag. Sitt lag och det enda laget som gäller.

Fotbollssupporterskapet är ett sekulärt martyrskap och ett humant resursslöseri som går på tvärs med den klassiska ekonomiska teorin och dess homo economicus, en iskallt rationell varelse som blott och bart gör det som lönar sig. För var är lönsamheten i att vara fotbollsfan? Kan någon vänligen förklara det?

Biljetterna är dyra, att ta sig till och från arenorna tar tid, väl på plats trampar och trängs man med tusentals andra människor, vilket har visat sig vara extra kritiskt under dessa pandemiska tider. Att vara en fotbollsnörd öppnar sällan dörrar till finare salonger eller gör en till hett villebråd ute i dejtingdjungeln. Inte heller är det något att sätta på CV:t.

På ett sportsligt plan är dessutom lojala supportrar dömda till förluster och lidande, då bara ett lag vinner ligan och cupen årligen. Så vad är chansen att just ditt lag vinner i år, nästa år eller någonsin under din livstid? Merparten av lagen och supportrarna går således tomhänta, år efter år, trots allt spirande hopp, glödande passioner och svettiga ansträngningar. Supporterns grundtillstånd är således martyrskap och missnöje, bakslag och besvikelse, interfolierat av hoppet, en tunn fladdrande låga.

Även om namnet Nick Hornby aldrig lär förekomma i nobelprisdiskussionerna, är hans författarskap viktigt. Med honom plöjdes en ny litterär fåra; en feelgood-litteratur där gestaltningar av förment manligt tänkande och görande kombineras med träffsäkra iakttagelser av centrala populärkulturella fenomen: fotboll, musik, dejting och ungdomlig idealism. Flera av hans böcker har också filmatiserats med stora manliga skådespelare i huvudrollerna: en Colin Firth, en Hugh Grant och en John Cusack.

Vad är det då som gör Fever Pitch till en så epokgörande och bästsäljande bok? För onekligen står Fever Pitch fortfarande på toppen i sin genre, 30 år efter utgivningen. Något är det med denna genombrottsroman, vars genre även kan kallas för footie-fan-lad-lit. För med risk för att framstå som genusnormativ och gammelkonservativ; det som skildras här är en grabbig värld, på samma sätt som Sex and the City primärt riktar sig till tjejer. Sedan att alla – oavsett kön – kan roas av dessa två berättelser, den ena satt i London och den andra satt i New York, är självklart. Det tål alla upprepas att vi alla själva väljer grabbighet respektive tjejighet, liksom allt däremellan eller ingenting alls.

Läser man Fever Pitch så här 30 år senare, slås man av hur skickligt Hornby prickar in ett antal teman och tidens strömningar. För det första förebådas här den autofiktiva trenden. Kopplingen mellan författaren och hans alter ego är tydlig; här outas svagheter frikostigt, här finns stora stänk av (igenkännings)humor, för dem som känner sig kallade. Här förekommer spruckna förhållanden, en trasig far-son-relation relation, liksom ett supporterskap som framställs som ett kärvt martyrskap snarare än en solig fröjd. Vedermödorna hos en författare in spe skildras också glimtvis: alla refuseringar, brödjobben och hoppets berg-och-dal-bana.

Hornbys alter ego håller på Arsenal, storklubben från norra London. Att det blev Arsenal är närmaste en slump alternativt ett mysterium. Huvudpersonen växer upp utanför London, utan geografisk beröring med Arsenals kärnområde. Ändå blir han ett fanatiskt Arsenalfan. Bakom detta står, helt oavsiktligt, den nyskilda och distanserade fadern, som tar med sin son på diverse event på helgerna.

En dag – under märkesåret 1968 – blir eventet en fotbollsmatch där Arsenal möter Stoke City, en livsavgörande händelse som Hornby beskriver med att ”Jag blev förälskad i fotboll på samma sätt som jag senare skulle bli förälskad i kvinnor: plötsligt, oförklarligt, okritiskt och utan att ägna en tanke åt den smärta eller omställning som den skulle medföra.”

Huvudpersonens uppgående – eller snarare frälsning – i Arsenal sammanfaller med ett synnerligen traumatiskt år: föräldrarna skiljer sig eftersom pappa träffat en annan, mamman hamnar i ekonomiska trångmål och under en övergångsperiod tvingas familjen bo hos en granne. Till råga på allt drabbas huvudpersonen av gulsot och byter skolan. Mitt i allt detta uppstår kärleken till Arsenal, som en blixt från en grådaskigt regnig himmel.

Men varför blir man fotbollssupporter egentligen? Frågan behandlas på längden och tvären utan att få något egentligt rationellt svar. För hur förklaras en passion med neutrala och nyktra ord? Istället finns här beståndsdelar av mystik, fanatism och kompensatoriskt leverne. Fotbollen blir en tillflykt, en dramatiserad och förhöjd parallelltillvaro, en dimension där sakrala och föråldrade begrepp som tro, hopp och kärlek får en ny innebörd. En dimension där martyrskap och lojalitet får ett modernt ansikte.

Ett fans fanatiska tänkande

Boken börjar i slutet, när Arsenal efter många långa år av underpresterande till slut har blivit ett vinnarlag. Det är 1991 och en gyllene tidsålder för Londonlaget har börjat med ligavinsten 1989, en triumf som Arsenal säkrade med säsongens sista spark på Anfield Liverpools legendariska hemmaplan.

Men nu är det 14 juli 1991 och huvudpersonen, en lärare och aspirerande författare, vaknar till en ljus fotbollsfri sommardag tillsammans med sin käresta. Allt är upplagt för ett givande umgänge tillsammans, men den manliga huvudpersonens tankar kretsar ohjälpligen kring fotboll, ett inkrökt nörderi som inte kommunicerar med någon utomstående. Ett fans fanatiska tänkande. Eller för att låta boken tala:

Inget av detta är tänkande i ordets rätta mening. Det finns ingen analys, ingen självreflektion eller stringens över huvud taget, eftersom fanatiker aldrig förmår hålla någon distans till det de älskar.

Sedan det tidiga 1990-talet har den fotbollen kommersialiserats och globaliserats i rask takt. Inte minst gäller det den engelska ligan, Premier League, som den idag heter och som är världens ledande fotbollsliga. Sedan det tidiga 90-talet har kostnaderna för biljettpriser, sponsorintäkter, spelarövergångar, management och agenter skjutit i höjden på ett både gigantiskt och grymt sätt. För att ens ha råd att lida för sitt lag är numera få fattiga förunnat. Samtidigt är fotbollen större någonsin, åtminstone kommersiellt.

En ung man växer upp i skuggan av en pappa som glider ifrån honom. I tomrummet uppstår en fanatisk och martyrliknande passion, illustrerad i en lång rad matcher satta i kronologisk ordning. Arsenals öde, speglas i huvudpersonens öde, som ett djupt och oupplösligt kärleksförhållande. Det mesta är lidande, med glimtar av renaste lycka. Mest av allt är det en skarp och humoristisk skildring av besatthet.

The post Den förunderliga passionen first appeared on Opulens.

BLACK. “Varför kallar man en konsumtionsspäckad dag för ‘svart’? Att shoppa ska ju vara fest och fröjd, tjo och tjim. Dessutom är julen vit både i sången och i själen.” Erik Cardelús berättar om hur det kommer sig att färgen svart snotts från deppgänget till peppgänget.

Nyss var det Black Friday, den svengelska shoppinghögtiden som banar väg för julen, startskottet för köpyran som löper fram till jul och vidare över mellandagsrean. För det krokiga ska böjas tidigt, precis som ordspråket lyder. Homo Shoppicus behöver tid.

Mitt i allt detta väcks en förundran. För bortom det självklara i att vi svenskar gärna imiterar det mesta som kommer från USA, uppstår ett frågetecken kring färgsättningen av denna dag.

Varför kallar man en konsumtionsspäckad dag för ”svart”? Att shoppa ska ju vara fest och fröjd, tjo och tjim. Shopping ska vara ett ljust och oskyldigt nöje. Dessutom är julen vit både i sången och i själen. Visserligen är det ofta svart ute, men köptemplen brukar var väl upplysta. De glittrar och glimmar, lyser och lockar i mörkret.

Svart brukar ju också associeras till sorg, nederlag och svårigheter. Som i uttrycket ”det var en svart dag för X eller Y”. Livet ska ju vara ljust, fräscht och luftigt, så det blir drag i spenderbyxorna. Inget svart ska blockera köpbegäret, inget svart ska konkurrera med Mammon. Eller för att travestera en gammal slogan: Rör inte min Köpis.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men – som många vet – förklaringen till det svarta kommer från 1960-talets Philadelphia, då polisen noterade att köphelgen Thanksgiving även hade en baksida: det blev kaos i trafiken när alla skulle åka till köpladorna samtidigt. Det inträffade olyckor, svarta fläckar mitt i allt det ljusa.

Så vad hände med det svarta då? Jo, återigen användes reklamens trollspö till att göra vin av vatten, att kamouflera vardagens hårda yta med eufemismer och skönmålningar. Så olyckshelgens svarta omvandlades till en kommersialismens muntra färg – black. Svart stals därmed från depprockarna, spleenpoeterna och nihilistfilosoferna. Svart snoddes från deppgänget och gavs till peppgänget: till smörsångarna, marknadsmånglarna och siffernissarna. Snacka om kulturell appropriering. Eller snarare koloristisk appropriering.

Som så ofta annars, finns det andra sidor av myntet. Själv tänker jag på min sedan länge framlidne morfar, ett tilltufsat barnhemsbarn som bet ihop och blev byggnadsarbetare, en skicklig historieberättare som använde färgstarka och effektfulla ord och fraser, en repertoar som sträckte sig från bondska till bibelspråk, från gammelslang till kanslispråk. Ibland när han förväntades köpa glass eller annat utanför den begränsade budgeten, slog han spefullt ut med sina tomma händer och sa ”det blir ingen glass, för morfar är helt black.”

Tänk hinder, inre och yttre.

För honom och gelikarna sattes ett likhetstecken mellan orden black och pank, ett uttryck som lever kvar i frasen att vara ”en black om foten”, i betydelsen något som hindrar, exempelvis en träklump eller järnklump. Tänk fångar med randiga dräkter som släpar på en kedjad klump. Tänk hinder, inre och yttre.

Frågan är om det ens finns några blackar om foten längre. Vi är oss själva nog, här och nu. Dagens senkapitalistiska konsumtionssamhälle stavas frihet. Och ingen vill vara ofri och oskön. Varken klimatkrisen, kreditkollen eller butiksdöden biter på shoppingdrivet och shoppinglivet. Istället har vi smidiga snabblån, grönmålad shopping, svällande e-handel, snärjande algoritmer och kundklubbars värmande intimitet. Att dagens köpsamhälle inte är hållbart, gör sig bäst som viskning i kudden eller skrik i den ödsliga skogen.

Även svart har blivit något annat, ett proffsigt leende i köpladan eller några sms-aviseringars om sales och special offers. För här ryms inga sura miner, inga glåmigheter, inga blackar om foten. Bara drag under galoscherna.

The post En koloristisk appropriering first appeared on Opulens.

IDLAFLICKORNA. Den 10 december har Kristina Lugns mest spelade pjäs Idlaflickorna premiär på Stadsteatern i Göteborg. Ett poetiskt drama om kvinnoroller och lust, den här gången i helt ny tappning. 

Den folkkäre poeten Kristina Lugns synliggörande av samhällsstrukturer och könsroller speglas i pjäsen Idlaflickorna, där tre kvinnor flyr vardagen och tar semester från sig själva.

– Pjäsen är väldigt mycket Kristina Lugn. Det handlar om kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar, men egentligen är det en text där hon associerar utifrån kvinnans roll, som mamma, dotter och människa, säger Mellika Melouani Melani, som regisserar pjäsen.

The post Lugns Idlaflickorna får premiär i ny tappning first appeared on Opulens.

WWW. Iodine Jupiter reflekterar över den allt mer aggressiva marknadsföringen på internet.

Samtyckeslagen fungerar inte alls. På en internetsida kan du bli instängd för att inte komma ut – om du inte klickar ja på annonsen som står i vägen. Du är intrasslad i nät av säljbudskap du inte vill se. Att tvingas acceptera är den nya formen av våldtäkt. Sanningen är obscen.

The post Digitalt våld ny standard first appeared on Opulens.

BLACK FRIDAY. ”En köpfri dag borde vara en bättre inledning till julförberedelserna än Black Friday. För all den energi som då kan sparas till planeten och för att värna om den fridfullhet som julhögtiden hade kunnat innebära”, skriver Elin Stadenberg.

På en promenad genom de flesta stadskärnor idag blir vi närmast bländade av reaskyltar. Röda affischer skriker om nedsatta priser och stirrar på förbipasserande med ormen Kaas hypnotiserande blick. Idag öppnas dörrarna till den årliga Black Friday. Och på samma gång inleds förberedelserna inför julafton.

Black Friday är en dag i konsumtionens tecken. Butiker och näthandlare rear ut sina sortiment och var tredje person i Sverige svarar med att shoppa. Förra året slog Black Friday nytt rekord i försäljningen, som landade på 7,1 miljarder kronor. I år ser prognosen lite annorlunda ut då vi befinner oss mitt i en pandemi, som gör att trängsel och långa köer i fysiska butiker är att undvika. Ändå är det många som ger sig ut för att handla, eller gör det på behörigt avstånd från andra bakom sina datorskärmar. Kanske inte för att vi saknar någonting eller har ett särskilt behov att fylla, utan just för att det är rea.

Jag hör många prata om att passa på att shoppa “nu när det ändå är så billigt” och jag funderar på hur mycket som inte hade behövt bli köpt om det inte vore för just det. Hur många uttag från planeten som inte hade behövt göras utan att ges tillbaka. Vi vet ju vid det här laget att vi inte blir lyckligare av att ta mer än vad vi behöver. Och vi vet absolut att vår planet inte blir det. Ändå shoppar vi långt mer än nödvändigt. Black Friday blir ett tillfälle att förnya och uppgradera vår tillvaro, utan att för den sakens skull förbättra den. Och samtidigt dra upp farten på den konsumtionskarusell vi redan sitter i.

Med en månad kvar till julafton är det på Black Friday som julshoppingen brukar dra igång. Inför årets största högtid, älskad av vissa, fruktad av andra, är det mängder som ska inhandlas. Julpynt, julmat och julklappar i överflöd. Julfirandet blir för många en dyr högtid och det är därför heller inte helt oväntat att Black Friday blir startskottet för julklappshandeln. Men även den överkonsumtionen sker just för att det är jul, utan att föregås av ett egentligt behov. Där medvetenheten och avsikten med traditionen går förlorad finns en stor likhet mellan dessa två dagar, såväl som en paradox. Och utöver moder jord, så är det någonting mer som går förlorat.

Idag är julen menad att vara en tid för avkoppling och återhämtning. Under några sista dagar varje år varvar en annars ständigt snurrande värld ner. En del dagar under helgerna låter de flesta restauranger och butiker helt bli att öppna och människor kan istället stanna hemma. Vi får då extra ledig tid till att tillbringa med nära och kära. Och under den ledigheten också få, eller ta, tillfället att ägna en varm tanke och handling åt de människor som inte har samma möjlighet att organisera sitt julfirande.

Men en tradition som med tid för eftertanke hade kunnat handla om medmänsklighet, kärlek och tacksamhet, skjuts undan av kommersiella intressen. Julbordet fylls med mer än vad vi kan äta upp, julklappshögen är stor och stressen som alla förväntningar ger upphov till, är ännu större. Black Friday inleder förberedelserna inför julen. Numera uppvisar julhelgen samma ogenomtänkta handlingar och överflödiga köpbeteenden som shoppingdagen i november. En god jul handlar egentligen om gemenskap och sådant som är källor till en djupare slags lycka, men nu ska detta uppnås med hjälp av shopping som bara ger tillfälliga lyckorus.

Men, inte att förglömma, som en motreaktion till Black Friday firas idag även Buy nothing day. En tradition skapad av människor som inte ställer upp på den köphysteri som Black Friday orsakar. Buy nothing day går tvärtom ut på att under tjugofyra timmar inte köpa någonting alls. En köpfri dag borde vara en bättre inledning till julförberedelserna. För all den energi som då kan sparas till medmänskligheten och planeten. Och för att värna om den fridfullhet som julhögtiden hade kunnat innebära.

The post Julen är värd en bättre start first appeared on Opulens.

HÅLLBARHET. Idag fredag är det inte bara Black Friday utan också Buy Nothing Day. “Handelslobbyister har nyligen lanserat ordet köpskam för att skuldbelägga de som vill ta ansvar och stoppa överkonsumtionen. Det är ju svårt att i sak argumentera för att miljöförstöring är bra, därför spelar man på känslor istället”, skriver Göran Hådén som är talesperson för svenska En köpfri dag. 

Miljörörelsen tillskrivs ord som flygskam, köttskam och nu även köpskam. Men vill miljörörelsen att människor ska skämmas? Inte mer än reklamen får människor att skämmas för att vara nöjda med det de har. För att synliggöra det lanserar jag nu ordet nöjdskam.

2018 satsades nästan 82 miljarder kronor på reklam i Sverige. Det blir i snitt per svensk drygt 8 000 kr för att du inte ska känna dig nöjd med det du har. Att du bör skämmas om dina kläder är gamla eller om du inte reser utomlands på semestern. Att du inte duger som du är och att lyckan väntar runt hörnet om du bara bejakar ännu mer konsumtion.

Så för att reklamen ska löna sig måste vi alltså påverkas så mycket av propagandan att våra konsumtionsval ökar företagens vinst med över 8 000 kr per person varje år. För ett genomsnittligt större hushåll på fem personer blir det drygt 40 000 kr. Ju mer reklam, desto mindre utrymme för att tänka själv.

Sven Lindqvist skrev redan 1957 i boken Reklamen är livsfarlig: ”Det är något djupt egendomligt med ett samhälle, vars sätt att leva och tänka ofta inte är annat än en biprodukt av företagens ansträngningar att öka sin försäljning.”

Handelslobbyister har nyligen lanserat ordet köpskam för att skuldbelägga de som vill ta ansvar och stoppa överkonsumtionen. Det är ju svårt att i sak argumentera för att miljöförstöring är bra, därför spelar man på känslor istället.

HM:s vd varnade nyligen för fruktansvärda sociala konsekvenser om köpskam får spridning. Som om det inte skulle bli värre med fortsatt överkonsumtion. Sedan skriver media utomlands om svenskarnas köpskam och därefter frågar svenska journalister konsumtionskritiker om köpskammen, som då lyfts i debatten. Utan uttalad motpol framstår då alternativet som skamfrihet.

Men skam är redan centralt i våra liv. Ibland är skam dåligt, som när någon hånas för sitt utseende. Ibland är skam bra, som när någon säger åt dem som hånat. Skam handlar om att främja normer. Utmaningen är att skambelägga rätt företeelser, så att vi får rätt normer.

Konsumtionssamhället är beroende av skammen vi förväntas känna när vi inte skaffar de “rätta” prylarna som vi matas med i reklamen varje dag. Denna skam är så normaliserad att vi inte ens tänker på den som skam. Det är i sig ingen unik analys, men för att lättare prata om det döper jag det nu till nöjdskam.

Hur hanterar vi allt det här? Vissa söker sig till subkulturer eller går sin egen väg, men många försöker hålla sig tillräckligt mycket i mittfåran för att slippa skämmas eller behöva ta steg ut i det okända. Vilket många sedan ångrar på sin dödsbädd, att de i så hög grad levt sina liv efter andras taktpinnar.

Så vad ska vi göra åt det? Individer kan överväga att kliva ur sin bekvämlighetszon oftare och utmana onödiga normer. Det ökar inte bara den egna friheten och framtida bekvämligheten, utan underlättar också för andra att våga ta ut svängarna lite mer.

På samhällsnivå valdes fram till 70-talet både kortare arbetstid och högre löner. Sedan dess har vi ensidigt valt mer pengar och därmed mer prylar. Genom att framöver satsa på mer tid istället, så ökar chansen för ett framtida gott samhälle, särskilt i kombination med en rimlig fördelningspolitik. Dels för att vi då inte har råd att överkonsumera lika mycket. Dels för att vi då kan få mer tid och energi till mer hållbara lösningar än de som reklamen ser till vi har på näthinnan när vi stressat bara vill att saker ska fungera NU.

Vissa förnöjsamma individer hackar dock redan systemet genom att finansiera sin egen kortare arbetstid, friår och förtida pension. På sociala medier tipsar människor varandra i grupper om minimalism, downshifting, frivillig enkelhet, köpfritt och så vidare. I grupp är det också lättare att kliva utanför sin bekvämlighetszon, ifrågasätta “måsten” och säga nej till nöjdskam och ja till förnöjsamhet.

Hela mänskligheten kommer kanske aldrig bli nöjd, men många fler skulle kunna få bättre balans och harmoni i sina liv. Nöjda människor sliter inte ut människor och miljö, men kan inspirera genom att bara vara. Rikedom är inte att äga mycket, utan att sakna lite.

The post Hellre köpskam än nöjdskam first appeared on Opulens.

HÖGTIDER. “Jag är beredd att offra livet för kommersialismen. Är det nödvändigt spränger jag mig själv i ett shoppingcenter. Jag värnar om friheten att få shoppa, att få leva som konsument.” Iodine Jupiter skriver om varför Black Friday inte räcker för att vi ska bli konsumenter på riktigt.

Nationaldagen bejublas, men vi saknar högtidsdagar för sann lustfylld konsumtion. Black Friday är bara en vulgär parodi på låga mänskliga begär. Den svarta dagen är utan avsikt till reflektion. Min längtan efter sann konsumtionsestetik är djupt mer lidelsefull.

Under nationella konsumtionsdagar ska jag shoppa så mycket jag kan. Och så värdegrundat jag kan. Jag ska dyrka, avguda köpdagen, älska den såsom min nästa. Jag ska komma hem med armarna fulla av produkter. Jag ska finna sammanhang och mening med mitt liv.

Att känna mig delaktig i ett system av förbrukning ska göra mig trygg i vissheten om att jag vandrar på en gemensam, naturlig och utstakad väg. Att känna mig bekväm i en superkommersiell livsform är utvägen ur ett känslomässigt utanförskap. Att konsumera mig in i ett tillstånd av lycka är kungsvägen i mitt grå, förutsägbara liv. Genom att följa mig ska du, kära läsare, finna en väg som passar dig suveränt.

Shopping skiljer oss från djuren. Att konsumera av kärlek till västvärldens ideal är en dygd. Inneboende i den moderna människans liv är att glädjefullt bejaka vår köpreligion. Det är det naturliga sättet att uppnå harmoni och att undslippa konflikter med inre röster som säger att du gör fel. Det gör du inte. Njut istället av att vara ett hjul i ett maskineri. Det är du som får samhället att gå runt.

Många springer utan att veta vad de letar efter, men du är fri att söka delaktighet. Du ska göra din köpprocess rituell, andlig och personlig, med förtröstan om att du gör rätt.

Det du köper ska vara inslaget i presentpapper av guld och skänkas som gåvor till dig själv. Gåvorna ska öppnas med andakt som om att du är med om något storslaget, fantastiskt, som en del av en process. Kvalitet i stället för kvantitet ska vara ditt personliga motto.

Ni, 365 förväntansfulla dagar av shopping, ska få mitt väsen att blomstra, min konsumtionsestetik att jubla. Tack alla dagar, för att ni finns. Jag älskar er förbehållslöst.

The post Black Friday räcker inte first appeared on Opulens.

PROSADIKT. Om Marknaden får bestämma är vi alla värda och värdiga. Värda och värdiga en personal shopper som ler, viskar och smeker oss över huden. Någon som stryker oss genom håret och flätar in sin Osynliga hand mellan våra skälvande spruckna fingrar.

Om Marknaden får bestämma är vi alla värda och värdiga någon som hjälper oss att styra kundvagnen genom livets alla blindskär, uppförsbackar och snårskogar. Någon som lyssnar på oss när vi fastnat i grubblerier, långbänkar och grums, onödigheter som gör att vi aldrig når målet, kommer till saken eller lyckas få ändan ur vagnen. Någon som lotsar oss ur hopplösheter, ofullständigheter och mellanting, allt genom att viska vårt namn och berätta att kärleken alltid finns där och att spegelbilden som möter oss i provhytten i slutet av november alltid är vacker.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Om Marknaden får bestämma är vi alla värda och värdiga någon hjälper oss fram bland butikshyllorna, någon som ger oss modet att låta varorna trilla ner i kundvagnen och styr oss fram till kassan. Någon som inspirerar oss till att öppna plånboken, hala fram betalkortet och låta det softade butiksljuset falla över handen som knappar in den heliga koden.

Om Marknaden får bestämma är vi alla värda och värdiga någon som låter sitt leende lysa över oss, värmen sprida sig i vår kropp och kundklubbsgemenskapen förgylla våra timmar, oförglömliga stunder som varar ända tills den röda skriften nere i kortterminalens dunkel förkunnar att transaktion icke medges och vi återigen blir varse de otåliga grymtningarna och dova trampandet från dem som står bakom oss i kön.

The post Black Friday first appeared on Opulens.

PROBLEM. Halloween är ett stort och snabbt växande problem bland tonåringar och deras oroliga föräldrar här i landet, och det skrämmande långt ner i åldrarna, skriver Crister Enander och jämför med allhelgonafirandet som högtidlighåller minnet av döda anförvanter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Halloween och Allahelgona, två dagar som bankar på dörren. De ligger numera nära varandra i kalendern, men har i mitt lilla hörn av världen inget egentligt samband. Ja, jag skulle vilja gå längre och säga att de inte ens har med varandra att göra, även om det historiskt sett inte är helt korrekt.

Den ena har långa traditioner här i Sverige. Jag minns tydligt, och nästan högtidligt, såväl min mammas mormor, som hette Ottie, vid sin sedan länge avlidne mans grav, som en mer luddig hågkomst av pappas mormor Anny vid sin makes tysta svala gravsten. Ljus tändes, några vackert och omtänksamt arrangerade kvistar av gran och snören lades på de döda männens sista viloplatser.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den andra, Halloween som tinglar och tanglar igång med stor kommersiell genomslagskraft, är uteslutande en produkt av cyniska och rått kalkylerande industriverksamheter, ett skapat behov som hämningslöst kränger skräp och dyr skit, hårt marknadsfört från framför allt USA.

Vad är det som egentligen som varje år är så svårt att förstå och hålla isär när det gäller en gammal folklig tradition och högtid och ett på många sätt vedervärdigt krämarjippo? Vareviga år är det alltid några som inte vill reflektera över de systematiska och fullt medvetet skapade missförhållandena. Och jag skräms av denna dyrköpta naivitet som återkommer som en samhällssjuka hos såväl de gynnade som bedragna.

Långa köer av frustrerade barn med reklamkampanjer knastrande i varje liten hjärnsynaps och minnesbilder från mängder av filmer och tv-serier och barnsliga drömmar om äventyr långt utanför vardagarnas tristess och med överdrivna förhoppningar, där står de otåliga med en stressad förälder.

Kostymerna är inte billiga och tillsammans  med alla tillbehör växer summan som ska dras från mammas kreditkort till otäcka belopp. Vad som är över av den magra lönen tickar snabbt bort. Nu delar de snart otålighet, frustration och en växande anspänning. Några hårda nej får gråt och förtvivlans utbrott till svar. Dagen, nyss glad och full av närhet, vänds från förväntningar till gruvlig besvikelse.

Så ser vardagen ut för folkflertalet i de nya och bråddjupa klassklyftornas Sverige. In på bara skinnet svider en alltmer utbredd fattigdom som genomsyrar och deformerar mångas liv.

En ensamstående mamma med ett underbetalt, hårt och genomstressigt arbete, i till exempel vårdsektorn, utkämpar en daglig kamp som kastar långa skuggor ända ner i trettiotalets missförhållanden. Det råder vidriga skillnader mellan bemedlad medelklass och alla oss andra.

Den som har bott och växt upp i det här egenartade landet, i djupet präglat av en kollektiv dödsskräck och med en kristenhet alltid knuten till den beslutande kungamakten och sedan i symbios med statsmakten under lång tid, känner av förvirringen och tafattheten inför såväl Döden som Tron.

Dessutom är Halloween ett stort och snabbt växande problem bland tonåringar och deras oroliga föräldrar här i landet, och det skrämmande långt ner i åldrarna. De dricker i samma omfattning som kring Lucia. Omhändertagna, hemkörda av polis eller till sjukhus för säker avgiftning. Och, som vi alla vet, numera gäller det skrämmande nog inte enbart alkoholförgiftning, utan även tyngre och avsevärt farligare droger.

Det börjar bli sent — mycket sent — i landet lagom. Många orkar inte. Ungdomar har snart inget att sätta emot.

Så låt oss i stället följa i de svårfunna spåren efter de släktingar vilka vandrat före oss, och som trots ekonomiska orättvisor och social misär genom organiserad kamp lyckades skapa ett nästan anständigt samhälle.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Högtid eller kommers? first appeared on Opulens.

AVTRYCK. “På Centre Pompidou i Paris visas denna vinter den första retrospektiva utställningen sedan skulptören Césars bortgång för tjugo år sedan”, skriver Anne Edelstam.

Pressen hade möte med museets direktör, Bernard Blistène, en solig vinterdag. Under närmare två timmar visade och berättade han om den kände skulptörens olika verk under det halvsekel han varit verksam. Eftersom César ofta gick från att arbeta med ett alster till ett annat och sedan tillbaka till en tidigare skulptur, kan man inte tala om någon kronologisk ordning, även om det finns en tanke bakom de olika instanserna i rummet. För trots skulpturernas storlek och omfattning, är utställningen samlad i en enda sal, högst upp i glasbyggnaden på Centre Pompidou. Skapelserna konkurrerar med utsikten över Paris, besökaren skådar genom de stora fönstren, men de passar ovanligt bra in i den urbana sfären. För César var en ”urban skulptör” – inspirerad av Picasso, Gonzàlez och Giacometti.

Ursprungligen från Marseille (född 1921) kom César till Paris precis efter andra världskriget, år1946. Det var delvis på grund av landets utplåning och hans egen tomma ficka som César började skulptera genom att löda ihop olika föremål han hittade på skroten samt i andra gömmen. Men det var också hans intresse för primitivism som drog honom åt det hållet. Några år senare upptäckte han en lödningsteknik som användes av industrin. Från abstraktion drogs han till det figurativa och löd ihop olika metaller, rör, spikar, skruvar för att skapa sina skulpturer.

César gjorde skandal när han under Paris vårsalong, 1960, visade upp sina sammantryckta metallpaket. Han tog delar av bilar, till exempel, som han komprimerade till en skulptur och ställde ut som konstverk. Han utvecklade tekniken för att använda sig av alla typer av skrot han hittat på tippen. De mest kända är kanske en serie som kallats ”Championnes” och som bestod av skrotade rallybilar.

Ingen har väl undgått att imponeras av Césars gigantiska tumme. 1963 började han experimentera med kroppens möjligheter för avtryck och gjutningar. Det började med en inbjudning att delta i en utställning med temat ”handen från Rodin till Picasso”. Hans vana trogen, gick han sin egen väg och gjorde ett avtryck av sin tumme i ett nytt material: syntetisk kåda. Han testade sedan andra material. Hans tumme finns i alla format från 42 cm till 12m, i olika material, från brons, marmor, guld och till och med socker! I samma anda, formade han ett enormt bröst, avtryck från en av den ökända kabarén Crazy Horses dansöser.

Medan skulptören och innovatören prövade olika material för sina mänskliga avbildningar, upptäckte han möjligheten att skapa skulpturer som utvidgades via ett nytt material: polyuretan skum. Genom kemiska tillägg utvidgas skummet. På så vis kunde César skapa ovanliga former i olika färger, vissa mer eller mindre lyckade.

Under 70-talet experimenterade han vidare med genomskinliga omslag i plast. Mindre föremål som en gammal telefon, skrivmaskin eller en sko visas inkapslade i genomskinlig plast.  Dessa verk tyder också på geniets ständiga skaparförmåga och fantasi samt på hans nyfikenhet att ständigt tänja gränserna genom att använda sig av nya material och tekniker.

Utställningen avslutas med en serie hoppressade nya bilar, han sedan lackat i olika neonfärger. En kritik av kommersialismens slit och släng attityd? Denna kontroversielle men genialiske italienska immigrant levde, trots sina framgångar, alltid enkelt och flitigt, gick från en fabriksateljé till en annan, ständigt nyskapande.

Tänk vad människan kan hitta på och återanvända ändå!

The post En radikal skulptör first appeared on Opulens.