SOCIALA MEDIER. ”Polarisering skapar hat. Hat skapar polarisering. Allt fler medborgare blir alltmer frustrerade. Allt mer fega,” skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Kommentarsfälten – stinkande soptunnor

Ibland kollar jag kommentarsfälten som ett par stora medier har på Facebook. Inte främst för att delta i debatten. Utan för att ta temperaturen på snacket i landet. Viktigt för mig, som behöver uppslag till krönikor.

Hat, hot och hån

Jobbet är motbjudande. Påminner om att lyfta på locket till en soptunna där något ruttnat länge. Vilket säger en hel del. Inte främst om folks åsikter utan om hur debatten förs. Eller snarare inte förs. Så mycket till sansade samtal finns inte. Tre H:n är vanliga: Hat, Hot, Hån. Meningsmotståndare kallas psykiskt sjuka, idioter, ska elimineras, borde inte ha fötts, är antingen kommunister eller nazister. Relativ jämställdhet råder bland hatarna, hotarna, och hånarna. Männen är i majoritet, men i de nämnda grupperna finns det även åtskilliga kvinnor.

Oftast följer jag Aftonbladet och TV4 på Facebook. Där kan artiklar och inslag från tidningen och tv-kanalen kommenteras. Min ambition när jag svarar är sällan att gå i polemik i sakfrågan, utan förstå varför hen tycker och uttrycker sig som hen gör. Vilka fakta hen baserar sig på. Låt mig ta ett par trender.

Skjuta budbäraren

Den första är att skjuta budbäraren Alltså inte kommentera sakfrågan. Utan tidningen eller tv-kanalen. Hatet mot Aftonbladet är ofta glödande, fyllt med vidriga epitet och lögner. Det är en ”jävla kommunistblaska”. Allt är ”Magda-lögner”. Hatet mot henne är kolossalt. Eller ”alla som jobbar där är socialister”.  ”Stäng ned skiten”. Den ”jävla skribenten borde utvisas till Kina om det är bättre där”.

Det är ändå uthärdligt och svepande. Värre är de avskyvärda personangreppen då skribentens hemadress diskuteras. Och någon tror sig svaret. Varför man vill veta det, kan vi bara spekulera i.

Jag brukar be debattören precisera vad de upplever som fel i artikeln. Hur det bevisar att skribenten är fascist eller kommunist. Svarsfrekvensen ligger på tjugo procent. Innebörden i svaren är ofta ”du får googla”. Eller att jag inte fattar ett skit eftersom jag är ”vänster”. Eller att jag ”glömt ta min medicin”.

Hat mot socialdemokratin

Den andra trenden är att Sverige är och alltid varit ett socialistiskt skitland. De ”djävla såssarna” har förstört allt. Ingen behöver jobba eftersom alla kan leva på bidrag. Alltmedan horder med kriminella invandrare väller in över gränserna och tar våra skattepengar.

Jag upplyser om att de senaste 50 åren har vänstern och högern helt jämnt delat på regeringsmakten. Att vi de tre senaste åren tillämpat Tidölag. Om de borgerliga inte lyckats åstadkomma något överhuvudtaget på sina år, säger det väl något om deras förmåga. Att de politiska beslut som främst påverkar vår vardag tas i kommuner och regioner: skola, vård, omsorg, trafik, byggnadsfrågor, beslut av sociala myndigheter. Att huvuddelen av skatten på våra inkomster går till 290 kommuner och 21 regioner. Alla dessa styrs sannerligen inte av vänstern. Svarsfrekvens är då noll procent.

Whataboutism

Den tredje trenden är den förråade tonen i debatten samt alla whataboutismer. Alltså att varje angrepp på en sida möts av argumentet ”andra sidan har minsann också gjort något dåligt, så det så. Skyll inte på oss”. När jag ifrågasätter detta är svarsfrekvensen ganska hög. Andemeningen i många svar är ”det var ju andra sidan som började”. Sålunda, man har rätt att göra exakt samma fel som man hatar att motståndaren gör.

Aggression och anonymt hat

Därefter handlar det om att vräka skit över motståndarens uselhet. Men nästan aldrig peka på vad egna sidan gör bra. För att hålla ihop leden och försvara sig, är det viktigaste att hata och skrämmas med en yttre fiende. Inte stolt visa upp sin förträfflighet. Då jag påpekar detta ligger svarsfrekvens på drygt tio procent. Innebörden är oftast att jag är hjärntvättad, blind eller behöver akut psykiatrisk vård.

Det sista är personligt. I min profil visar jag mitt porträtt, något få debattörer vågar. Hata gör man bäst anonymt. I profilen nämner jag att jag varit journalist. När debattörer hittar det går de bananas. De lämnar sakfrågan och vräker förblindat hat mot mig i allmänhet och journalister i synnerhet. Att jag haft yrket gör mig automatiskt till fullblodsidiot och bevisar att jag varit kommunist sedan födelsen.

Jag frågar vilket yrke personen själv har eller haft. Hur det ger hen rätt att döma ut mig och påstå att det jag skriver är lögn. Vidare, vad har hen för utbildning och kunskaper som gör att hen sett Sanningen och inte jag?

Då kan jag nästan höra klicket när debattören checkar ut. På denna fråga har jag bara fått två svar på alla år. En var processtekniker på en kemifabrik. En annan jobbade med IT. Vad dessa jobb gav dem för rätt att döma ut mitt förra, framgick dock inte.

Hat och polarisering

Min slutsats är följande: Polarisering skapar hat. Hat skapar polarisering. Allt fler medborgare blir alltmer frustrerade. Allt mer fega. Debattforum som Aftonbladets och TV4:s blir mentala boxbollar där man slår sig trött för att tömma ut hat och frustration. Ytterst få är intresserade av andras åsikter, ännu färre vill lära sig något.

Därför är forumen ibland stinkande soptunnor. Sådana där blåaktiga spyflugor stiger upp då locket lyfts. Och där vita maskar krälar på botten.

The post Hat, hot och hån fyller kommentarsfälten first appeared on Opulens.

NY MEDIESTRATEGI. Kommentarsfält, aviseringar och evenemangssidor. Efter att Opulens slutade publicera på Facebook har vi nu ersatt de funktioner vi förlorade med den nya mediestrategin.

Facebook har som bekant ändrat sina algoritmer som styr flödet. Tanken är att minska synligheten för så kallade fake news men detta drabbar även seriösa medier. Som Opulens berättat tidigare så valde vi därför att för två veckor sedan sluta publicera på plattformen.

– Som de nya algoritmerna fungerar så tycker vi i nuläget att det är meningslöst att lägga resurser på marknadsföring på Facebook, säger Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

– På det här drastiska sättet försöker vi också nå ut till våra följare på Facebook med budskapet att de egentligen inte är några följare eftersom de numera ytterst sällan ser oss i sina flöden.

Sedan tidigare finns, förutom att följa Opulens på Twitter och Instagram, möjligheten att ta en gratis prenumeration på Dagens Opulens. Fem morgnar i veckan får man då senaste dygnets artiklar via mail. För de som vill ha artiklarna snabbare så går det nu också att få aviseringar om nya publiceringar i sin mobil eller dator.

Eftersom Opulens slutade publicera på Facebook gick läsarna miste om att kunna diskutera artiklarna. Därför finns nu kommentarsfält under samtliga artiklar. Idag lanserades också ett kalendarium på sajten där landets alla kultur- och samhällsengagerade själva kan lägga upp evenemang.

The post Så klarar Opulens sig utan Facebook first appeared on Opulens.

INTERNETLIV.  “Bäste herr redaktör! Jag nödgas dessvärre konstatera att ni är ett jävla as.” Gammaldags analoga kommentarer hade naturliga ”stötdämpare” för aggressioner, kroppslig närhet, medan nätets snabbhet och distans skapat grogrund för vrede menar Ladislaus Horatius.

Kommentarer är strikt talat en nyhet i världshistorien. Förr pratade, talade och diskuterade vi, men bara en liten grupp litterära och religiösa typer sysslade med kommentarer. Sen kom omsider tidningar, radio och TV. Radio lyssnade man på, film såg man på bio. Vi var mottagare, och det var vackert så.

Massmedia lämnade ett öppet fönster för reaktioner, vilket åtminstone såg demokratiskt ut. Klagomurar restes, och de mest energiska skrev insändare. Brev som krävde motivation, formulering och muskler. Att sätta sig med papper och penna, skriva, lägga i kuvert, frankera och posta krävde energi. Om inlägget accepterades publicerades det efter några dar. Allt tog tid.

Icke strikt talat är kommentaren förstås vanlig. Man sitter med vänner och samtalar, eller en person talar-orerar, och så släpper alla loss och ventilerar sina hjärnkontor, vädrar ut både damm och guldstoft. I mitt liv har kommentarsfröet framför allt blomstrat på favoritparkeringsplatsen caféet.

Men kommentarer har numera fått en spruta med växtnäring, nästan i GMO-klass. Det som förr var något för en liten elit är nu vardagsmat. Kommentarer är sillen och potatisen, och tallriken — OCH bordet!

Apropos bord satt det förr idel kroppar kring cafébordet. Vi såg och hörde varandra, noterade parfymer, rakvatten och andra dunster. Gester och kroppsspråk var obönhörligt närvarande. Kroppar ger grundrespekt; om skribenten vars artikel vi inte gillade satt framför oss uttryckte vi oss mer sansat och välvilligt än vid skrivbordet.

Gammaldags analoga kommentarer hade naturliga “stötdämpare” för aggressioner: kroppslig närhet. Det var långsammare och artigare. En vän som jobbat på tidning berättar att till och med anonyma hatbrev präglades av en viss artighet. “Bäste herr redaktör! Jag nödgas dessvärre konstatera att ni är ett jävla as.”

På Nätet spelar kommentarer i en division som jag vill kalla SNOR (Snabb och Rå). Glöm papper och penna och sirliga omskrivningar. Digitala kommentarer är som snabbkaffe eller Red Bull. Tänkande, skrivande, publicering – allt går på sekunden. En text har redan efter några minuter flera hundra (o)övertänkta kommentarer på 140 tecken, en hel skog med reflexer och sparkande knän.

Men var finner man då kommentarer på Nätet? Bättre fråga är “Var inte?”. Officiella dokument har ingen kommentarsfunktion men alltid en Kontakt-sida. Bloggar har kommentarer, Youtube simmar i kommentarer (från genialiska till idiotiska), Twitter är minst lika mycket ett kommentars- som publiceringsverktyg, och Facebook är kommentarernas Eldorado.

Detta kan man se positivt, som demokratisering av samtalet i angenäm höghastighetsfart. Snabbhet är inte dålig i sig; även vid middagsbordet avlossas blixtsnabba verbalmissiler. Men nästan allt mildras där av civilisationens krockkudde, av kroppar, av sordinen “uppfostran”.

Hur kritiska vi än är till förra talaren säger vi troligtvis inte “Fuck you, moron!” (vilket vi gör på YouTube). Varför inte? För det är dålig, bonnig ton. Den bonnigheten är dock grundtonart på Nätet, vi har redan vant oss vid den som C-dur.

Kanske är detta polytonalitet, flera tonarter på en gång. I ett och samma kommentarsfält finner vi superintressanta, superintelligenta tankar, blandade med vanliga klyschor, och så de som det tog två sekunder att hosta upp. Strange bedfellows; som simultant årsmöte med Rotary, Gammeldansens vänner, Filosofföreningen samt motorcykelgänget.

Jag tänker på en annan symbol för snabbhet: bilen. Precis som bilism lockar Internet lätt fram våra arga sidor. Med gaspedalens hjälp åker vi lätt från varandra, men också från vår civilisation. Amerikansk road rage (”Kör du om mig skjuter jag dig!”) är ett extremt men signifikativt exempel. På Nätet nöjer vi oss med verbal ammunition. Digital road rage blir “flame war”.

Snabbhet och distans skapar vredens grogrund, och bägge dessa kvalitéer fångas i ordet “telekom” (tele =fjärran).

I en värld utan kroppar och utan promenadtempo blir vi lätt barbarer, och kommentaren — potentiellt ett känsligt verktyg för vidaretänkande och reflektion – devalveras till vimpel och baseballträ. Synd på rara ärtor.

The post I en värld utan kroppar blir vi barbarer first appeared on Opulens.