REAKTIONER. Rapparen Nils “Einár” Grönberg blev bara 19 år. Nu reagerar vänner, artistkollegor och fans med bestörtning på dödsskjutningen.

I sitt senaste inlägg på Instagram berättade Einár förra veckan att hans nya låt finns ute. I kommentarer till inlägget strömmar nu reaktioner in. En av kommentarerna kommer från producenten och vännen Trobi.

“Einar var en riktig bror för mig och jag kommer att sakna honom så mycket. Vi släppte precis vår första skiva förra veckan och det känns så konstigt sedan jag pratade med honom för en dag sedan”, skriver han.

Rapparen VC Barre, som gästar den nya låten, berättar på Instagram att han var med Einár tidigare på torsdagen.

“Älskade bror, jag gick i bitar när jag hörde”, skriver han.

“Meningslösa skiten”

Artisten och kompisen Victor Leksell, som även han har gjort musik tillsammans med Einár, skriver på Instagram:

“Den Nisse som jag fick äran att lära känna var en varm och kärleksfull kille och det är så jag kommer minnas dig för alltid. Fan att det skulle bli så här. Min älskade vän, vila i frid. Vi ses på andra sidan”.

Rapparen Stor kommenterar också dödsskjutningen.

“Ingen ska behöva gå igenom det som dina föräldrar går igenom nu. Hoppas att din död kan bli ett extra högt skrik för ALLA föräldrar som förlorar sina barn i den här meningslösa skiten folk håller på med. Det räcker”, skriver han.

Även popstjärnan och samarbetspartnern Danny Saucedo tar till Instagram.

“Helt jävla obeskrivligt! Musikbranschen MÅSTE ta avstånd från gängkriminaliteten! Tankarna går till din familj och nära. Vila i frid, Nisse”, skriver han.

Petter Hallén, musikjournalist och programledare för “P3 Din Gata” håller fram Einár som en av Sveriges mest betydelsefulla artister.

– Han var en av de centrala artisterna i att ta svensk rap till toppen av populärkulturen. Einár var med och gjorde rap till den objektivt mest populära musikstilen i Sverige, framför allt bland unga lyssnare från alla samhällsklasser.

“En otrolig rapglädje”

Einárs främsta drag som artist var hans stora kärlek till rapmusik, tycker Petter Hallén.

– Det finns massor av faktorer som var med och gjorde honom till superstjärna, allt från samarbeten till vem han var som person, men kärnan var en otrolig rapglädje. De första gångerna som jag kom i kontakt med Einár var när han var väldigt ung och rappade i Redline-studion. Då var han ett underbarn och så fortsatte det tills han började göra musik på riktigt. I hans musik hör man en person som tycker att det är genuint kul att rappa.

Samtidigt som Hallén reagerar med bestörtning och sorg på nyheten tycker han att det är viktigt att inte se Einárs död som en unik händelse.

– Han är tyvärr ännu en i en alltför lång rad av unga personer som har dött av våld, säger han.

“Första gången i Sverige”

Musikjournalisten Johannes Cakar blev chockad av dödsbudet, berättar han.

– Vi är vana vid att se döda rappare, men det är första gången vi får se det i Sverige. Så det är tyvärr en bekant känsla, men samtidigt någonting helt nytt.

Vilka konsekvenser som dådet kan få är för tidigt att spekulera om, tycker Cakar, men han nämner att det har det funnits rörelser inom hiphopen om att stoppa våldet.

– Man kan bara hoppas att det här blir en vändpunkt för svensk rap och för vad som har hänt de senaste åren. Gangsterrapen är viktig och det är viktigt att gatulivet skildras, men sättet det har skildrats på har liksom varit ganska svårt att bearbeta – det är inte alltid man förstår vad som är fiktivt och vad som är äkta, säger han.

“Kändes självklar väldigt snabbt”

Musikjournalisten Tina Mehrafzoon på Sveriges Radio beskriver Einár som en artist som slog igenom snabbt och omedelbart hittade sin plats.

– Han kändes självklar väldigt snabbt. När “Katten i trakten” kom blev den ju en jättestor hit, bland annat på grund av hans frasering som gjorde att man verkligen stannade upp när man hörde den. Rent musikaliskt hade han ett sinne för melodi, som också lyftes upp av de producenter han jobbade med.

Hon beskriver honom också som en tekniskt skicklig rappare.

– Han kunde vara väldigt snabb. Snabb var han också under sina aktiva år – han släppte fyra album och bara i år har han släppt flera samarbeten. Det fanns uppenbarligen mycket i honom, säger hon.

Björn Berglund/TT
Sara Haldert/TT

The post Sorgen efter Einár – “min älskade vän” first appeared on Opulens.

INTERNETLIV.  “Bäste herr redaktör! Jag nödgas dessvärre konstatera att ni är ett jävla as.” Gammaldags analoga kommentarer hade naturliga ”stötdämpare” för aggressioner, kroppslig närhet, medan nätets snabbhet och distans skapat grogrund för vrede menar Ladislaus Horatius.

Kommentarer är strikt talat en nyhet i världshistorien. Förr pratade, talade och diskuterade vi, men bara en liten grupp litterära och religiösa typer sysslade med kommentarer. Sen kom omsider tidningar, radio och TV. Radio lyssnade man på, film såg man på bio. Vi var mottagare, och det var vackert så.

Massmedia lämnade ett öppet fönster för reaktioner, vilket åtminstone såg demokratiskt ut. Klagomurar restes, och de mest energiska skrev insändare. Brev som krävde motivation, formulering och muskler. Att sätta sig med papper och penna, skriva, lägga i kuvert, frankera och posta krävde energi. Om inlägget accepterades publicerades det efter några dar. Allt tog tid.

Icke strikt talat är kommentaren förstås vanlig. Man sitter med vänner och samtalar, eller en person talar-orerar, och så släpper alla loss och ventilerar sina hjärnkontor, vädrar ut både damm och guldstoft. I mitt liv har kommentarsfröet framför allt blomstrat på favoritparkeringsplatsen caféet.

Men kommentarer har numera fått en spruta med växtnäring, nästan i GMO-klass. Det som förr var något för en liten elit är nu vardagsmat. Kommentarer är sillen och potatisen, och tallriken — OCH bordet!

Apropos bord satt det förr idel kroppar kring cafébordet. Vi såg och hörde varandra, noterade parfymer, rakvatten och andra dunster. Gester och kroppsspråk var obönhörligt närvarande. Kroppar ger grundrespekt; om skribenten vars artikel vi inte gillade satt framför oss uttryckte vi oss mer sansat och välvilligt än vid skrivbordet.

Gammaldags analoga kommentarer hade naturliga “stötdämpare” för aggressioner: kroppslig närhet. Det var långsammare och artigare. En vän som jobbat på tidning berättar att till och med anonyma hatbrev präglades av en viss artighet. “Bäste herr redaktör! Jag nödgas dessvärre konstatera att ni är ett jävla as.”

På Nätet spelar kommentarer i en division som jag vill kalla SNOR (Snabb och Rå). Glöm papper och penna och sirliga omskrivningar. Digitala kommentarer är som snabbkaffe eller Red Bull. Tänkande, skrivande, publicering – allt går på sekunden. En text har redan efter några minuter flera hundra (o)övertänkta kommentarer på 140 tecken, en hel skog med reflexer och sparkande knän.

Men var finner man då kommentarer på Nätet? Bättre fråga är “Var inte?”. Officiella dokument har ingen kommentarsfunktion men alltid en Kontakt-sida. Bloggar har kommentarer, Youtube simmar i kommentarer (från genialiska till idiotiska), Twitter är minst lika mycket ett kommentars- som publiceringsverktyg, och Facebook är kommentarernas Eldorado.

Detta kan man se positivt, som demokratisering av samtalet i angenäm höghastighetsfart. Snabbhet är inte dålig i sig; även vid middagsbordet avlossas blixtsnabba verbalmissiler. Men nästan allt mildras där av civilisationens krockkudde, av kroppar, av sordinen “uppfostran”.

Hur kritiska vi än är till förra talaren säger vi troligtvis inte “Fuck you, moron!” (vilket vi gör på YouTube). Varför inte? För det är dålig, bonnig ton. Den bonnigheten är dock grundtonart på Nätet, vi har redan vant oss vid den som C-dur.

Kanske är detta polytonalitet, flera tonarter på en gång. I ett och samma kommentarsfält finner vi superintressanta, superintelligenta tankar, blandade med vanliga klyschor, och så de som det tog två sekunder att hosta upp. Strange bedfellows; som simultant årsmöte med Rotary, Gammeldansens vänner, Filosofföreningen samt motorcykelgänget.

Jag tänker på en annan symbol för snabbhet: bilen. Precis som bilism lockar Internet lätt fram våra arga sidor. Med gaspedalens hjälp åker vi lätt från varandra, men också från vår civilisation. Amerikansk road rage (”Kör du om mig skjuter jag dig!”) är ett extremt men signifikativt exempel. På Nätet nöjer vi oss med verbal ammunition. Digital road rage blir “flame war”.

Snabbhet och distans skapar vredens grogrund, och bägge dessa kvalitéer fångas i ordet “telekom” (tele =fjärran).

I en värld utan kroppar och utan promenadtempo blir vi lätt barbarer, och kommentaren — potentiellt ett känsligt verktyg för vidaretänkande och reflektion – devalveras till vimpel och baseballträ. Synd på rara ärtor.

The post I en värld utan kroppar blir vi barbarer first appeared on Opulens.