ROMAN. Carolina Thelin har läst uppföljaren till dansken Thomas Korsgaards hyllade debutroman och konstaterar att hans styrka som författare är förmågan att teckna mångbottnade porträtt.

En dag kommer vi att skratta åt det av Thomas Korsgaard
Översättning: Helena Hansson
Weyler förlag

För ett par år sedan recenserade jag Thomas Korsgaards hyllade debutroman Om någon skulle komma förbi, första delen i en trilogi som han gav ut endast 21 år gammal. I Danmark kom den redan 2017, tätt följd av de andra. Nu är det alltså dags för del två i svensk översättning En dag kommer vi att skratta åt det och redan i augusti ska den tredje delen Man skulle kanske varit där finnas på svenska. Böckerna är till stor del inspirerade av den egna uppväxten och vi får följa jaget Tue från tolv till tjugoårsåldern.

Korsgaard skriver, liksom Édoard Louis och Douglas Stuart, om frigörelsen från den dysfunktionella familjen, fattigdomen, våldet och homofobin till att komma ut, byta miljö och göra en klassresa. De var också alla tre mycket unga när de debuterade och hyllades av en stor kritikerkår. Korsgaard lyckas dessutom vara rolig mitt i eländet.

En dag kommer vi alla att skratta åt det är en talande titel. Vi som står bredvid ser det komiska i situationerna men just där, för dem det händer, finns det inte mycket att skratta åt. Som när Tue, i slutet av romanen, blir nedslagen utanför en bar och ser en dyngrak kvinna i tyrolerdräkt stappla ut med ett bröst hängande utanför klänningen. Det är hans mamma. ”En dag kommer vi att skratta åt det, tänkte jag. Inte imorgon eller i övermorgon. Inte dagen efter den dagen, men någon dag om ett tag skulle vi skratta åt det. Åt det eller något annat.”

Fortsättning på debutboken

Boken tar vid där Om någon skulle komma förbi slutade. Tue och familjen bor kvar i huset utanför Nørre Ørum på Jylland men marken och djuren är sålda. Han går i gymnasiet, hänger med sin tjejkompis Iben (som ”jämt kom ut ur garderoben åt mig”) och försöker tackla sina småsyskon, de påstridiga släktingarna, sin fars brutalitet och sin mors depression efter ett dödfött barn.

Hon kan vara så dråplig ibland, Tues mor, på det där danska, råa viset. När hon är deprimerad sitter hon oftast apatisk i tv-soffan och röker, men får ibland för sig saker som att hissa upp en plaststol i flaggstången: ”Det var sådana saker hon kunde få för sig att göra när hon var deprimerad. Hon förändrade sakernas betydelse och lät alla andra se vansinnet fladdra i vinden som något hon var stolt över.” Ofta övergår depressionen i ett behov av att åka iväg med bilen och på en spelportal flirt-chattar hon med en snubbe från Fyn vilket hon anförtror en ovillig Tue om.

Tue vill så gärna bort men blir kvar, är liksom låst vid sin position som moderns väktare. Kanske är det mest hans egen tonårsångest och rädsla för förändring som gör att han stannar, trots att allt är skit. Men det finns ljusglimtar. Som när ett skadestånd till mamman äntligen betalas ut och hon överraskar familjen med en charterresa till Alanya. Det är första gången de åker utomlands och Iben får följa med. Semestern jämkar ihop familjen och för en gångs skull har de det bra tillsammans.

Korsgaard tecknar mångbottnade porträtt

Korsgaards styrka som författare är förmågan att teckna mångbottnade porträtt. En deprimerad mor kan vara glad, en far som slår kan visa ömhet och en fattig sate kan vara skärpt som fan. Och trots att allting hela tiden går över styr vill alla egentligen varandra väl.

Ja, han är bra Korsgaard men jag hade nog förväntat mig ännu mer av den här boken. Det är ju ofta så med roman nummer två, liksom föreställningen efter en lyckad teaterpremiär: om debuten höjs till skyarna är det svårt att leva upp till förväntningarna.

En dag kommer vi alla att skratta åt det är välskriven men eftersom både miljön och persongalleriet i stort sett är densamma som i förra boken blir den lite för mycket av en upprepning.

Det kommer däremot att bli spännande att läsa tredje delen. Den här avslutas nämligen med att Tue hoppar av gymnasiet och flyttar till Köpenhamn.

The post Komik och misär i Thomas Korsgaards uppföljare till debutromanen first appeared on Opulens.

“Det geniala, det som genererar den vassaste komiken i denna skildring, är att Hermansson ligger vägg i vägg med verkligheten och bara avviker i några små graders extra uppskruvade galenskaper”, Benny Holmberg recenserar en absurd satir. 

Avanti! En satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall av Christer Hermansson 
Bokförlaget Mormor (2017)

När kommunens utvecklingsdirektör Leonard Lundberg ska ha en föredragning för sina medarbetare om målstyrning i arbetet för att öka effektiviteten och trivseln i kommunen – iscensatt inom ramen för projektet Avanti – inleder han med att beskriva projektets grundläggande värderingar, moraliska bäring, målsättningar och praktiska utformning. Det nya projektet står för allt det goda, deklarerar Lundberg. Värdegrundande begrepp från de flesta av marknadens aktuella feel good- och manegementteorier ingår. Det hela är grundat i NPM (New Public Management, en politisk reformideologi) och har därtill ett stänk av mindfullnessteorier, lite tillskott av HR (så kallade Human Resource-teorier) samt en liten krydda av kristen kärleksretorik. Utvecklingsdirektör Lundberg öser på med att projektet kommer att utveckla personalens ödmjukhet, kreativitet, delaktighet och nytänkande, detta med otraditionella lösningar, oändlig flexibilitet och med kommunens värdegrund som bas. Så galant ska detta arbete implementeras i medarbetarnas dagliga verksamhet. Och inte nog med detta, de ska dessutom vara tydliga, utvecklingsinriktade, proaktiva, inkluderande.

Med andra ord skall, bör och kommer naturligtvis resultatet i slutändan för kommunen att bli att ”allt ska bli bättre för alla”. 

Christer Hermansson går i klinch med de verbala floskelmaskiner som genereras ur allehanda managementteorier, vars uppfinningsrikedom angående målinriktning och resurshushållning för kommunal verksamhet och personalpolitik tycks outsinliga och överträffar det mesta i sina ordorgier.

Den grundläggande “underverksteorin” om arbetet i denna av voluminösa teoribildningar snart briserande kommun är NPM, ”en politisk reformideologi, en strategi för att omvandla offentliga verksamheter, baserad på en företagsekonomisk styrningsmodell som syftar till ständig rationalisering av drift och organisation för att göra det hela mer kostnadseffektivt.” New Public Management ska vara verksamhetsoberoende, det vill säga applicerbar på alla verksamheter.

Som kulturchef i Strängnäs kommun och tidigare verksam som bibliotikarie är författaren Christer Hermansson en man som befinner sig mitt i alla de olika teoribildande farornas riktningar om man talar om verbala floskelfarsoter. Med andra ord är han strategiskt placerad i lejonets kula för att auktoritativt och initierat kunna uttala sig om saker och ting. Tidigare har Hermansson glatt sina läsare med skildringar såsom Ich bin ein Bibliothekar! från 2001, där vardagen i det kommunala biblioteket har dragit i väg i det managementska floskelträsket så det står härliga till och smetats ut i kvasipsykologiska personalomsorgsorgier där verklighetens otroligheter snart blir övermäktiga och någon sorts kommunal kulturfiktion tar vid för personalen där man, antingen man vill det eller ej, tvingas ”äga” den och “göra den till sin” och själv börja ”tänka kund”, “tänka sälja”, “tänka helhet”.

I romanen Det är väl inget jävla bibliotek heller! från 2015 tog Christer Hermansson nytt tag i debatten om folkbiblioteken och gjorde ytterligare djupdykningar i det verbala kaos som enligt Hermansson tycksgärda inte bara folkbiblioteksestetiken utan hela kultursektorn ute i kommunerna och som tycks ge så generöst utrymme för alla dessa oändliga tirader av teorier med verksamhetsmjukvara vad gäller arbetsorganisations- och personalpolitiska frågor, med floskelansamlingar utan dess like, där alla managementsutsagor och publicserviceorgier samsas i en hejdlös röra, allt detta genererat i en närmast transcendental åsiktsbildning.

I den nya romanen Avanti! är det NPM som gäller. Här skildrar Hermansson verksamheten i en kommun drabbad av denna marknadsbaserade ”reformideologi” som ska göra så att ”allt blir bättre för alla i kommunen”!

Till sin hjälp har Leonard Lundberg kommunens ekonom Aniela (som vurmar för mindfullness och har en kritisk poet därhemma i maken Erik), kommunhusets safetycontroller Niklas (som är religiös åt det maniskt citerande hållet) och till sist den ivriga HR-specialisten Emma (titeln motsvarar det som “förr i tiden” benämndes som beteendevetare och personaladministratör).

Om man får tro Hermansson finns det idag inom kommunernas förvaltningar en förhäxad tro på undergörande för att inte säga saliggörande managementteorier med grandiost övergripande projektbeskrivningar som ska åstadkomma underverk i kommuners verksamhet.

I denna skildring är det utvecklingsdirektören Leonard Lundberg som går i bräschen, han som av sina anställda i de kommunala korridorerna går under öknamnet Musse, en anspelning på Mussolini, och som lever upp till detta smeknamn i sin roll som ledare för det förnyelsearbete som går under namnet Avanti.

Projektutvecklingen tar fart i en flerstegsraket som regisseras av Leonard Lundberg, som lägger in pretentiösa anspelningar än hit och än dit när han beskriver hur allting skall bli i slutändan.

Det blir uppstartsmöte, fotografering av hela gänget iförda löjliga – enligt Lundström säljande – one-piecedresser, sedan dialogmöte och naturligtvis ett påföljande uppföljningsmöte.

Det geniala, det som genererar den vassaste komiken i denna skildring, är att Hermansson ligger vägg i vägg med verkligheten och bara avviker i några små graders extra uppskruvade galenskaper. Detta nära-verkligheten-läge får en sådan tung humoristisk effekt att man skrattar sig viktlös av hämningslösheten i skildringen och snart inte längre är säker på vad som egentligen är verklighet där ute i kommunerna. Det är en alldeles lysande skildring och en kraftfull kritik av denna verbala floskelmentalitet, där man lider med denna stackars kommun, som drabbats av alla dessa kolliderande teoribildningar, från det övergripande NPM över mindfulness via HR till minsta kristna må-gott-citat i oefterhärmlig geggamoja av teoribildande sörja.

Nu är det ju så att personskildringarna snarare blir bärare av olika teoribildningar än “köttiga” gestaltningar, då de underordnas Hermanssons övergripande målsättning att “synliggöra” dessa vansinnesverksamheter och göra dem “transparenta” för oss läsare. Det godtages helt och fullt!

Med den grandiosa målsättningen att “allt skall bli bättre för alla!” kan kommunen absolut inte misslyckas, om man får tro den åsiktsbemängde, tungt och gediget beslutsvillige utvecklingsdirektören Leonard Lundberg, en av dessa kraftfulla maktmänniskor som är så välbekanta i Hermanssons skönlitterära skildringar av kommunal verksamhet i allmänhet och dess bliblioteka ärenden i synnerhet.

The post Allt skall bli bättre för alla! first appeared on Opulens.