VÄLSKRIVET.  Seriens styrka är just det oerhört välskrivna manuset som på ett balanserat sätt lyckas sammanväva olika karaktärers historier, skriver Filip Hallbäck.

Smiley (Netflix)
Betyg:

Genre: Romantisk komedi
Baserad på: Pjäs av Guillem Clua 
Regissörer: David Martín Porras och Marta Pahissa
I rollerna: Miki Esparbé, Carlos Cuevas, Pepón Nieto, Brian McGovern, Meritxell Calvo och Giannina Fruttero m.fl.

Pedro Almodóvars estetiska påverkan på Spaniens och Kataloniens filmindustri är oundkomlig och det är tack vare hans internationella genomslagskraft sedan slutet av 1980-talet som hbtq-karaktärer blivit både synliga och närvarande i stora roller i flera spanska/katalanska filmer och tv-serier. Bland de senaste produktionerna på Netflix som just påminner om Almodóvar märks komediserien Smiley, som är baserad på Guillem Cluas pjäs Smiey, una historia de amor från 2012.

Serien har åtta avsnitt i sin första säsong. Datumet var inte en slump; i Smiley får man en inblick i hur katalanska jultraditioner firas, vilket bitvis gjort att Smiley har kallats för gayvärldens svar på Love, Actually.

I centrum för denna serie finns hunken Àlex, spelad av den karismatiske Carlos Cuevas (som för övrigt medverkade i den briljanta Netflix-serien Merlí: Sapere Aude), som kan få vilken kille som helst, när han vill, men likt förbannat slutar det alltid i besvikelse. När han av misstag råkar skicka ett ilsket röstmeddelande till fel nummer, nämligen till den reserverade och fåfänge, men ändå stilige arkitekten Bruno (Miki Esparbé), blir det början på ett dejtande som blir något av en bergochdalbana på grund av deras totalt skilda klassbakgrunder som gett dem olika språk och referensramar. Bruno tillhör den snobbiga medelklassen som älskar klassisk Hollywoodfilm och anknyter flitigt till dem (till och med regissörerna), medan Àlex arbetar som bartender på gayklubben Bar Bero, gillar gå på gym och vars kulturella referenser sträcker sig till Frost och Dua Lipa. Ändå finns där en gnistrande kärlek mellan dem som inte vågar säga sitt namn: Àlex kan inte låta bli att fascineras av Brunos intellektuella sida, medan Bruno sakta men säkert inser att han innerst inne vill vara som Àlex. Båda har oerhört starka, men hårt tillbakadragna känslor inför varandra som bara ärlighet kan öppna.

Och ärlighet varar ju längst, eller hur?

Vid sidan av förvecklingarna mellan Àlex och Bruno finns bartenderkollegan Vero (Meritxell Calvo) och dennes flickvän (Giannina Fruttero), Brunos bäste kompis Albert (Eduardo Lloveras) och dennes trebarnsfamilj, Àlexs mamma Rosa (Amparo Fernández) och hennes barndomsvän Ramiro (Carles Sanjaime), Brunos hemlige beundrare Ramon (Ramon Pujol), Àlexs sexpartner Ibra (Cedrick Mughisha) och sist men inte minst dragshowartisten Javier/Keena Mandrah (Pepón Nieto), vars spektakulära monologer utgör seriens bultande hjärta. Skådespeleriet är förstklassigt rakt igenom och allt utspelar sig självfallet i Barcelona.

Själva titeln härleds till en scen, när Bruno duschar hemma hos Àlex efter deras one-night-stand och ritar en smiley i det ångade spegelglaset ovanför handfatet, något som Àlex så småningom upptäcker efteråt och inser att Bruno trots allt är intresserad av honom.

Men den egentliga geniala blinkningen är den enda klassiska Hollywoodfilm som Àlex kan komma på för att försöka att imponera på Bruno: Howard Hawks halsbrytande screwballkomedi Ingen fara på taket från 1938, med Cary Grant och Katharine Hepburn. Han minns den från barndomen, säger han, på grund av ”lejonet” (en leopard, rättar Bruno honom). För att lugna den sjöng Grant och Hepburn låten I Can’t Give You Anything But Love, men det blev felöversatt i den spanska dubbningen berättar Bruno så det blev I Can Give You Anything But Love.

Förutom att Àlex och Bruno i viss mån själva påminner om Grant/Hepburn, så fungerar kännedomen om sångtitelns olika budskap (beroende på det enskilda ordvalet) som en röd tråd i seriens underliggande tematik. I avsnitt efter avsnitt gestaltas frågan om vad som är den äkta kärleken – eller möjligen rättare sagt, hur ser kärleken egentligen ut bortom alla klichéer och ytliga bekantskaper i sängkammaren? När sex inte längre känns efterlängtat och nytt, vad finns kvar då? Förblir kärlek blott en dröm som ej går att förverkliga? Varje avsnitt avspeglar ett tematiskt konfliktförhållande mellan passionerade drömmar och den krassa verkligheten.

Seriens styrka är just det oerhört välskrivna manuset som på ett balanserat sätt lyckas sammanväva olika karaktärers historier. I berättandet ryms den omistliga kärleken till det melodramatiska, där gråtmilda scener blir något storslaget, erotiska inslag blir som en syn för gudarna och meningsskiljaktigheter öppnar intensiva ordväxlingar. Humorn bygger mycket på situationskomik där missförstånd uppstår, som karaktärerna efter bästa förmåga försöker att lösa. Likaså bygger dramatiken på plötsliga avslöjanden som får direkta följder, till exempel Veros hemliga dröm om att jobba i Ibiza, något som hon inte berättat för Patri.

Smiley är som den Hollywoodfilm (eller serie) som Hollywood själva aldrig vågat producera. Kanske är det i dagsläget bara i Spanien/Katalonien man kan producera den här sortens serier som förmår att nå en bred publik? För likt Almodóvar greppar Smiley tag i konventionella berättarformer (däribland riktigt snygga parallellklippningar och färgsprakande scenografi) och skildrar trovärdiga komplikationer i just queera relationer. Många gånger förekommer en explicit normkritisk medvetenhet hos karaktärerna i dialogerna, vilket emellertid kan upplevas lite väl forcerat åt det politiskt korrekta hållet. Samtidigt är det ju normbrytande representation många av oss länge strävat efter, men inte bara det. Inom hbtq-communityt är det framför allt ett lyckligt slut vi vill ha, vilket Smiley erbjuder.

Smiley (Netflix)
Betyg:
Genre: Romantisk komedi
Baserad på: Pjäs av Guillem Clua 
Regissörer: David Martín Porras och Marta Pahissa
I rollerna: Miki Esparbé, Carlos Cuevas, Pepón Nieto, Brian McGovern, Meritxell Calvo och Giannina Fruttero m.fl.

The post Gayvärldens svar på Love, Actually first appeared on Opulens.

DRAMA/KOMEDI. Alejandro Gonzalez Iñárritus “Bardo” spretar åt alla håll och blir stundtals lite väl mastig. Samtidigt innehåller den scener som är mycket svåra att glömma.

The post Spektakulär men spretig surrealism first appeared on Opulens.

ROMANTISK KOMEDI. Kan man väcka liv i den utdöende genren bred romantisk komedi? George Clooney och Julia Roberts gör i alla fall sitt allra bästa i “Ticket to paradise”. Men inte ens deras samlade charm kan rädda det här rätt tramsiga försöket i paradismiljö.

The post Gammalmodig romkom med stjärnglans first appeared on Opulens.

SF-KOMEDI. “Get out” och “Us”-regissören Jordan Peele har gjort sin bästa film hittills med “Nope” – om ett UFO som terroriserar en ranch för stunthästar. Ett högspänt spektakel med samhällskritiska undertoner.

Nope
Betyg:
Genre: Skräck/komedi/science fiction
I rollerna: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Steven Yeun med flera
Regi: Jordan Peele
Speltid: 2 timmar och 15 minuter
Åldersgräns: 15 år

Den nedstämde OJ (Daniel Kaluuya) och hans maxade syster Em (Keke Palmer) är yngst i släkten Haywood, svarta djurskötare som försett Hollywood med hästar ända sedan filmkonstens födelse.

Deras gammelfarfar ridandes på en häst var den första rörliga bild som någonsin skapats. Hästen är ihågkommen, men inte jockeyn – en kommentar till hur svarta systematiskt skrivits ut ur filmhistorien. Samhällskritiken utgör också bakgrund till UFO-jakten som OJ och Em ger sig in i. De hoppas få pengar, “Oprah”-berömmelse och att återupprätta familjens heder. Men det finns en direkt livsfara i vår samtida besatthet av virala spektakel, tycks Jordan Peele mena.

Även djur exploateras i Hollywood, vilket poängteras i en sidohandling med Haywoods granne Jupe Park (Steven Yeun) som driver en cowboyranch i närheten. Park berättar om en blodig incident från barndomen som involverade en schimpans under en sitcom-inspelning. En händelse som blir en kryptisk pusselbit i det följande mysteriet som internet lär spekulera länge kring.

Med sin debutfilm “Get out” (2017) gjorde Peele smart skräckkomedi om rasmotsättningar, då en vit familj förvandlade svarta till hjärndöda zombies.

I dubbelgångar-experimentet “Us” (2019) var underhållningen för tilltrasslad i metaforer och landade aldrig riktigt på fötterna.

“Nope” fulländar Peeles storslaget blodiga skräckvision med en infusion av samhällskritik. Men den här gången är den nedtonad och vibrerar oroväckande i bakgrunden.

Filmen inleds då OJ och Em förlorar ett uppdrag under en stressad Hollywood-produktion. Pengarna är skrala för syskonen, men ute på ranchen ser OJ vad som liknar ett flygande tefat i molnen ovanför bergen. Han kallar det “ett dåligt mirakel” men han och Em bestämmer sig för att fånga det på film. Tefatet påminner om något från 50-talets kalla kriget-filmer, men uppdaterad med ett dånande läte och skrämmande smidighet.

Peele lyckas även blanda rädslan för utomjordisk ondska med religiös symbolik, då det flygande föremålet liknar en ängel. Men inte av sorten vi är vana att se.

Allt sitter där det ska. Den komiska tajmingen, den stegrande spänningen och castingen, inte minst Michael Wincott i en biroll som mytomspunnen fotograf. Till och med kläderna är utsökt detaljerade, som OJs huvtröja från “Scorpion King” (2002).

Fotad av halvsvenske Hoyte van Hoytema med imaxkameror har bilden en krispig storhet. På en bioduk är “Nope” årets filmupplevelse.

Nope
Betyg:
Genre: Skräck/komedi/science fiction
I rollerna: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Steven Yeun med flera
Regi: Jordan Peele
Speltid: 2 timmar och 15 minuter
Åldersgräns: 15 år

Kristoffer Viita/TT

The post Mästerlig UFO-skräck first appeared on Opulens.

GALET. Jonas Åkerlund kör så det ryker när han gör miniserie av Clark Olofssons absurt händelserika liv. Är det den sanna versionen? Helt oklart men det är väl också en del av poängen.

Nej men vad ÄR detta? Hinner man tänka strax innan foster-Clark med Bill Skarsgårds ansikte skjuter sig ut ur sin mamma Ingbritt Olofsson. Tanken upprepas när flummiga djur börjar tala, när ännu ett montage med guppande tuttar dyker upp och när det skjuts, juckas och sups i rasande fart.

Kan man göra förhöjd komediskröna av serieförbrytaren Clark Olofssons liv? Får man ens det? Var är true crime-svärtan? Djupet? Eftertanken och misären?

Enligt regissören Jonas Åkerlund och övriga serieskapare är svaren uppenbart: ja, ja, dold, äsch och fan nu kör vi.

Det är ju den fiktive Clark själv som berättar, helt opålitligt, otåligt och ur sitt eget perspektiv. “Kan jag inte bli bäst på att vara bäst ska jag fan bli bäst på att vara sämst”, säger han i början som en programförklaring.

Norrmalmstorgsdramat är en naturlig höjdpunkt. Gamla arkivbilder ur nyhetsrapporteringen, Bo Holmströms rapportering och telefonsamtalet till Olof Palme blandas med händelseutvecklingen inne på banken där Christoffer Nordenrot spelar rånaren Janne Olsson med sådan grov skånska och rusig inlevelse att man blir svettig. Och det är någonstans här som man börjar njuta av den bisarra, ibland tröttsamma men ändå formmässigt helgjutna upplevelsen som “Clark” är.

Det har gjorts många roliga casting-val in i minsta biroll. Tommy Körberg, Måns Möller, Arja Saijonmaa, Kristian Luuk, Sandra Ilar är bara några exempel. Här måste även Adam Lundgrens lysande tolkning av Clarks polare Kurre Räven nämnas.

Jonas Åkerlund kryddar varje decennium med tidstypiskt bildspråk och musikaliska hits och berättar om ett naivt Sverige som verkar kollektivt förtrollat av Clark – så ser det i alla fall ut ur Clarks perspektiv. Det är bara polisen Tommy Lindström som verkar vara vaccinerad mot hans charm.

Snart uppstår också små sprickor i historien. En skarp Alida Morberg spelar författaren Sussi Korsner som i det sista 1980-talsstajlade avsnittet konfronterar Clark med det som man redan har förstått om hans karaktär.

Något Stockholmssyndrom – he he – uppstår inte i förhållande till Clark, även om man nästan faller i fällan. Däremot är det lätt att imponeras av Bill Skarsgård – som är enormt bra i huvudrollen och kryddar dialogen med språkliga tics som “skit på dig” och “lätt som en plättjävel” med en helt ny, rapp och dov röst. Han har verkligen förstått uppgiften och är hela tiden lite för mycket men ändå totalt hängiven.

Miranda Sigander/TT

The post Tv-recension: Lätt som en plättjävel med Clark first appeared on Opulens.

BRISTANDE. “Diorama” är en välspelad dramatisering av tvåsamhetens våndor och lockelse samt kärlekens minsta, osynliga byggstenar. Som inte riktigt sitter ihop.

Man får känslan av att “Diorama” är Tuva Novotnys filmversion av ett skilsmässoalbum. En haverikommission som skärskådar ett grundstött förhållande genom en rad kronologiska nedslag för att försöka svara på vad fan det var som hände så vi äntligen kan gå vidare någon gång.

Filmen handlar om paret Frida och Björn (Pia Tjelta och David Dencik) vars en gång så passionerade förälskelse har nötts ned av tre ungar, orättvis fördelning av hushållsarbete, oförlösta behov och allmän medelålders vardagstristess.

Även om de först inte fattar det leder deras vägar ofrånkomligen bort ifrån varandra. Alla försök att prata slutar bara med att gapet mellan sänghalvorna växer. Inte så konstigt att man hamnar i famnen på någon annan. Särskilt inte om någon annan råkar vara hunken Claes Bang.

Mellan varven avbryts historien av ett slags dioramor a la naturhistoriskt museum där forskare och en dansande Morgan Alling i hamsterdräkt presenterar diverse förbluffande naturvetenskapliga rön om kärlek, sex och relationer hos människor och i djurriket.

Är vi blott slavar under gener och hormoner? Är hela berättelsen om Frida och Björn också bara ett sceneri för att illustrera biologiska förklaringar? Det får vi egentligen inga svar på. Kärleken får förbli en gåta. Greppet känns hur som helst en smula udda. Det ekar litegrann av Hasse och Tage, eller Woody Allens knasigare 70-talsfilmer.

Bortsett från den ovanliga inramningen är det här ett ganska ordinärt göra slut-drama. Och som sådant är det välspelat. Men som dramakomedi haltar filmen. Det är lite som att Pia Tjelta får stå för det mesta av dramat medan David Dencik, vid sidan av djurkostymerna, står för komedin. Han gapar och skriker, kör så det ryker och är emellanåt lite platt skriven. Tacka fan för att man vill separera när man är tillsammans med rena parodin på en tjurgubbe utan kontakt med sina känslor.

Runt omkring dem dansar känt folk som Johan Rabaeus, Marika Lagercrantz, Sarah Dawn Finer och Shanti Roney in och ut ur handlingen i sina biroller. Kul med en så namnkunnig och begåvad rollista, men det känns också lite som när kameran zoomar in på kända ansikten i publiken på Guldbaggegalan.

Björn Berglund/TT

The post Haltande skilsmässoalbum first appeared on Opulens.

SJÄLVHÅNANDE. Nicholas Cage som spelar sig själv, hånglar med sig själv och refererar till sin egen karriär hade lätt kunnat bli för mycket. Men “The unbearable weight of massive talent” blir på det stora hela en kul metakomedi.

Nicholas Cage är själva definitionen av en vattendelare. Antingen gillar man honom inte, eller så gillar man honom verkligen. Är han en bra skådis, eller dålig? Är han kreddig eller okreddig? Ingen vet riktigt. Han är heller inte särskilt lätt att begripa eller ringa in – ena sekunden spelar han i actionspäckade publikfriare som “Face/off” för att i nästa kasta sig vidare på indiefilmtåget. Allt med Nicholas Cage är högt och lågt, nästan alltid fascinerande och hans spelstil har förstås helt tidsenligt gett upphov till otaliga memes under vinjetten “Cage rage”.

Sara Haldert/TT

The post Cage i kul metakomedi first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg skriver om vårt behov av verklighetsflykt i en tid präglad av både pandemi och krig i Europa. Här ger Wiberg en introduktion till den speciella genre som kallas stonerkomedi.

Om det känns för mycket med att flera år av pandemi direkt avlöses av ett stort krig i Europa så är det tillåtet att fly verkligheten några timmar då och då. Och varför inte välja ett riktigt härligt fånigt sätt att göra det på? Stonerkomedin är en genre som aldrig haft något särskilt högt anseende, även om den innefattar några filmer som är allmänt älskade (The Big Lebowski av bröderna Coen från 1998 är det främsta exemplet), men den äger verkligen sin speciella njutning. Framför allt skulle jag vilja säga att stonerkomedins antihjältar är väldigt sköna motstycken till både anfallande arméer och destruktiva karriärstrebrar, kanske över huvud taget till det vi kallar toxisk manlighet. För män är de oftast – dock inte längre alltid.

Visst har de sina problematiska inslag. Mest uppenbart bilden av psykedeliska droger som något alla tål och visserligen blir dumma av, men bara på ett roligt sätt. I realiteten finns det både människor som blivit sjuka av psykedeliska droger och sådana som jag, som bara precis inte tål dem på grund av ångest. För mig som aldrig kan röka på är stonerkomedierna kanske något av en ersättning – en måste bara komma ihåg att de inte har mycket med verkligheten att göra. Och trots den alternativa maskuliniteten kan de innehålla gott om grabbig sexism. På något sätt får snubbar som Harold i Harold and Kumar go to White Castle (2004) också alltid tjejen och lyckas utmana alfahannarna trots att han är kontorets hackkyckling.

En del av de filmer som räknas in i genren visar aldrig något knark. Det kan räcka med att huvudpersonerna som i Dude, Where’s My Car? (2000) bara precis har den rätta hjärndöda stilen och det infantila sinne för humor som gör att omgivningen ser dem som potheads. Men det finns vissa löst genredefinierande element utöver rökandet. Oftast är filmerna berättelser om vänskap, och oftast finns det en slags quest, alltså något slags uppdrag eller utmaning som vännerna ska klara av. Och det kan vara något så till synes enkelt som att klara av att ta sig till hamburgerkedjan White Castle, eller försöka återskapa vad som hänt kvällen innan för att återfinna en huvudpersons bil, eller något faktiskt livsfarligt som att försöka undvika bli dödad av de mördare vars brott huvudpersonerna har bevittnat. Det sistnämnda är vad Pineapple Express (2008) handlar om, en underbart fånig actionkomedi med världens mest stenade och sämst utrustade actionhjältar i centrum, spelade av James Franco och Josh Rogan.

Franco är langare och Rogan har ett bekvämt jobb i att dela ut stämningar (You’ve been served!). Den perfekta stonerkomedi(anti)hjälten har inga specifika aspirationer i livet, i alla fall inga som funkar som de ska och inga som ger dem en hög ställning i samhället. På grund av de fortfarande rätt annorlunda roller som kvinnor och män har på film är det lättare för män att göra sådana roller. Kvinnor ska fortfarande gärna vara ”starka” och lite peppiga.

Ett underbart undantag är Anna Faris i Gregg Arakis Smiley Face (2007), som är en tvättäkta pothead med stora problem att klara vardagen och väldigt långt ifrån att göra karriär som skådespelerska, vilken är hennes halvhjärtade aspiration. Hennes quest är att efter att av misstag satt i sig ett stort antal muffins med knark i försöka både gå på en provspelning och få ihop stålar till sin langare så att hon inte blir av med alla sina möbler. Medan det vanliga är att huvudpersonerna lyckas med sina uppdrag eftersom universum är på deras sida är detta snarare mer av en komisk moralitet där saker inte går så bra. Vänskapstemat finns inte heller med – det finns ingen kvinnlig motsvarighet till bromance. Men för åskådaren är det genomgående väldigt roligt.

En annan film med tjejer där det finns ett vänskapstema är Booksmart, men i den har vi en variation av temat där huvudpersonerna är väldigt lyckade plugghästar vars quest är att klara av en kväll av festande före examensdagen på high school.

Andra filmer som jag sett som räknas in i genren är Someone Great (2019) där en grupp väninnor visserligen konsumerar en massa droger men filmen ändå lyckas vara en rätt klämkäck historia om i grunden lyckade personer som lär sig mängder med life lessons under den dag då filmen utspelar sig. Dude (2008) där huvudpersonerna är ett väninnegäng på väg ut ur high school har lite roligare nonsenshumor och det fina inslaget ”djur som blir högt på gräs” (i Harold & Kumar är det en gepard) men också lite av samma problematik. Det är inga drop outs här utan snarare väldigt socialt lyckade och attraktiva personer. Och detta har väl delvis att göra med att hela marijuanakulturen blir alltmer accepterad, i vissa fall legal, har rört sig in i samhällets mittfåra. Kanske inte så mycket att beklaga sig över. Men nog är det lite trist när allt smetas ihop till en enda mainstreamkultur.

The post Vårt behov av stonerkomedins anti-hjältar first appeared on Opulens.