PROSA. “Återvändarna av Dulce Maria Cardoso är en roman som fördjupar förståelsen av exilens villkor,” skriver Gregor Flakierski.

Återvändarna
av Dulce Maria Cardoso
Övers: Irene Anderberg
Bokförlaget Tranan

Med tidsavståndet växer möjligheterna att nyansera skildringen av historien. Fler aspekter kan lyftas fram, breddas och fördjupas. Även om så är säkert fallet med diktaturens fall i Portugal och avkoloniseringen, som ju ligger 50 år tillbaka i tiden, så väckte Dulce Maria Cardosos roman ”Återvändarna” många kontroverser när den publicerades i Portugal.

Vi var säkert åtskilliga som gladde oss åt Salazar-diktaturens fall och Portugals tillbakadragande från de afrikanska kolonierna. Att utvecklingen där, framför allt Angola, inte gick som vi hade hoppats på, ändrade inte grundinställningen att det som hade skett var rätt och riktigt.

Inte heller den länge turbulenta samhällsutvecklingen i Portugal ändrade den uppfattningen.

En förbisedd aspekt av skeendet och som fick mycket litet uppmärksamhet var de många vita portugiserna, bara i Angola uppgick deras antal till omkring en halv miljon, som under tämligen panikartade förhållanden lämnade de forna kolonierna för att återvända till Portugal.

För många av dem var ”återvända” i allra högsta grad missvisande, då de var födda i Afrika och aldrig hade satt sin fot i det så kallade hemlandet, om vilket de hade högst dimmiga begrepp.

Det är deras historia som Cardoso, själv en ”återvändare” från Angola, berättar i sin roman.

Historien skildras genom den 15-årige Rui, och hans pubertala perspektiv ger berättelsen fördjupad skärpa och en unik röst, med ett suggestivt, lätt expressionistiskt, flöde.

De vita tvingas fly undan de svartas vrede. Det hat och hämndbegär som har byggts upp under 500 år av förtryck och exploatering är något som de flyende har svårt att ta till sig.

Bilden kompliceras av att det vita kolonialsamfundet inte är på långa vägar homogent, tvärtom är det ett utpräglat klassamhälle med en stark social och ekonomisk skiktning. Ruis föräldrar tillhör den stora majoriteten vita portugiser som har sökt sig till kolonierna undan extrem fattigdom och utsiktslös misär i hemlandet.

På ett sätt anser de sig ha haft lika lite fritt val som någonsin de portugisiska soldaterna. Det är naturligtvis ingen ursäkt i urbefolkningens ögon, men för deras egen del ökar det bara den starka känslan av orättvisa inför den påtvingade exilen.

Så kommer de då till Portugal, i boken konsekvent omnämnt som ”metropolen”. Det är ett tämligen fattigt land, en chock för ”återvändarna”, och där det just då råder stark politisk och social oro. Flyktingarna kommer mer eller mindre utblottade, det var inte många ägodelar som de kunde ta med sig, ”metropolen” förväntas vara deras hemland, men ingen där vill veta av dem.

De möts av avoghet, det stöd de får är snålt tilltaget och ges på nåder, de mästras och behandlas allmänt utifrån en von oben-attityd. Placerade på ett lyxhotell, som givetvis förfaller alltmer, trängs de tillsammans med andra olyckliga i samma situation, plågas av ovisshet, saknar arbete och inkomst, längtar efter en egen vrå, och som alla flyktingar i alla tider drömmer de om att återvända snart.

De är återvändarna som vill återvända.

”Den oskyldige fick betala för synden”, säger Ruis mamma. Hur oskyldiga de vita återvändarna var kan naturligtvis diskuteras. Men det är råder inget tvivel om att de fick betala ett mycket högt pris för inte bara egna utan även andras synder.

“Återvändarna” av Dulce Maria Cardoso är en roman som fördjupar förståelsen av exilens villkor.

The post Läsvärt om när vita portugiser drevs i exil first appeared on Opulens.

KOLONIALISM. Elisabeth Brännström har läst Fredrik Thomassons bok Svarta S:t Barthélemy. “En otroligt skrämmande historia om rasistiskt övervåld och ett viktigt bidrag till den svenska historieskrivningen,” lyder hennes omdöme.

Svarta S:t Barthélemy
av Fredrik Thomasson
Natur&Kultur

Den fjärde december 1784 seglade fregatten Sprengporten från Göteborg på väg mot de små Antillerna i Karibiens övärld. Målet var den lilla ön S:t Barthélemy som nyligen blivit svensk koloni efter att Gustav III hade förhandlat fram rättigheten till ett svenskt övertagande av ön genom förhandlingar med Frankrike som i gengäld beviljades handelsrättigheter i Göteborg. S:t Barthelémy, som var en mycket liten, ofruktbar ö med bara 700 invånare varav cirka 350 slavar som fraktats till Karibien på slavskepp från Afrika, skulle bli kvar som svensk koloni fram till 1878, då den återigen överlämnades till Frankrike på grund av att den snarare blivit en ekonomisk börda för Sverige istället för en tillgång.

Vi har tidigare haft en mycket begränsad kunskap om Sveriges involvering i den transatlantiska slavhandeln, det är ett område som så gott som strukits ur den svenska historien i förhoppning om att den ska glömmas bort på grund av att den, som Fredrik Thomasson nämner i sin nyutkomna bok om Sveriges tid som kolonialmakt Svarta S:t Barthelémy, inte passade in i vår självbild. Vi har ju gärna velat se oss som ett land som varit obefläckat av slaveri och rasism, och totalt befriat från illgärningar mot Karibiens svarta befolkning.

Fredrik Thomasson har utfört ett imponerande forskningsarbete; genom att gå igenom de rättegångsprotokoll som finns tillgängliga i Frankrike och noggrant registrera tidens lagar för öns invånare, lyckas han utmärkt med att lyfta fram de människor som levde på ön: både slavar, fria svarta och vita kolonialister och först och främst fokusera på den svarta befolkningens hårda villkor. Han under-stryker också att Sveriges tid som kolonialmakt enbart förblev en liten anekdot eller en fotnot i historien på grund av att man aldrig tilläts ta del av de större sammanhangen. Man tilldelades bara en liten, ganska resursbefriad ö, men viljan att utveckla sig och få ta del av de större sammanhangen när det gällde både slavhandel och övriga handelsrättigheter var lika stark hos svenskarna som hos de övriga kolonialmakterna.

I Svarta S:T Barhelémy berör Fredrik Thomasson först och främst tiden från 1785 till 1847 då slaveriet på ön avskaffades under Oscar I och de personporträtt som träder fram via domstolsprotokollen ger en bra bild av det komplicerade, spända läget på ön, där slavar ofta piskades blodiga för försök att fly, eller för ”näsvishet” mot vita medborgare och de fria svarta kunde återförslavas på grund av mindre förseelser, eller av skälet att de inte kunde få fram ett så kallat fribrev som visade att de ägde rätt samhällsstatus.

Vi får ta del av ett stort antal gripande människoöden och skildringen av livet på S:t Barthelémy utvecklar sig till en berättelse om en plats där livet för den svarta befolkningen innehöll både mörker och ljus. Bilden av ett rikt socialt liv växer fram och också en beskrivning av hur nära öns invånare egentligen stod varandra. Vita män skaffade till exempel ofta barn med svarta kvinnor som de sedan friköpte, och slavar och fria svarta, med starkare rättigheter, var ofta involverade i olika typer av förhållanden med varandra som kunde vara till gagn för den förslavade befolkningen. Tyvärr var vissa fria svarta även slavägare och det finns bevis för att de inte nödvändigtvis behandlade sina slavar bättre än sina vita gelikar.

Vi får som sagt ta del av många berättelser och den här boken innehåller både  spännande och historiskt lärorikt material och flera av de människor vi får möta är svåra att glömma. Bland annat barberaren Lindor som nästan lynchas för att en kväll ha råkat i slagsmål med den vite snickarlärlingen Louis Brown i S:t Barthelémys huvudstad Gustavia, tvätterskan Suzanna som misshandlas så illa av sin ägare att hon är på väg att dö och den unga vita flicka som efter ett kärleksförhållande med en slav föder ett barn, men som avlider vid förlossningen tillsammans med barnet.

Det finns också flera historier om vikten av att föda barn med en vit man, då chansen att bli friköpt var större. Hela livet på ön känns genomsyrat av de svarta slavarnas desperata önskan att bli fria och även av den stora vikt som läggs vid hudfärg; den grund som de flesta av öns repressiva lagar utgår ifrån.

Svarta S:t Barthelémy är en utmärkt bok för alla som önskar se Sveriges långt ifrån ärorika koloniala förflutna i ögonen och också skaffa sig ett begrepp om hur grymt utlämnade den svarta karibiska befolkningen var till de vita kolonialisterna i ett samhälle där hudfärgen fick styra både samhällsposition, umgänge och lagar. En otroligt skrämmande historia om rasistiskt övervåld och ett viktigt bidrag till den svenska historieskrivningen.

The post Viktig bok om Sveriges koloniala historia first appeared on Opulens.