GAZA, Nu när en bräcklig vapenvila råder gör Lars Thulin ett försök skriva om kriget i Gaza. Det gör han i form av en saga skriven för barn.

– Du som alltid gnäller så mycket på det mesta, varför skriver du aldrig om Gaza? Det som alla andra gör.

Det där har jag hört flera gånger från vänner som läser mina krönikor. Frågan är motiverad. Svaret är det mindre ärofulla att det är för besvärligt och att så många redan gjort det. Därför vet jag inte om jag har något att tillägga. Polariseringen i frågan är total och hatet från respektive sidor så glödande att debattscenen skrämmer. Konflikten splittrar släkt, vänner och arbetskamrater.

Ett annat problem är att staten Israel och judar blandas ihop. På samma vis som Hamas och palestinier sammanblandas. Därmed riskerar den som är kritisk mot en av sidornas agerande att omedelbart få stämpeln rasist.

Men nu när en bräcklig vapenvila råder gör jag ett försök. Då i form av en saga skriven för barn. I vissa fall är det en utmärkt metod för att klargöra och beskriva något. För det kräver extrem tydlighet och enkelhet från den som berättar. Barn accepterar aldrig intellektuella dimridåer. Man kan säga att skribenten måste höja sin nivå – till barnens.  Så häng med in i de sanna sagornas värld!

Det var en gång ett land som hette Gaza

Det var en gång ett folk det var mycket synd om. Det hade råkat utför något väldigt, väldigt hemskt från någon som var på väg att döda hela folket.

Resten av världen ville efteråt hjälpa folket. Det gjorde man genom att ge dem ett eget land. Det hade de inte haft förut. Men landet var inte tomt utan där bodde ett annat folk. Fast de fick flytta på sig eller gå med på det som hände. För det var ju så synd om det nya folket.

De båda folken började snart att bråka med varandra och flera gånger blev det blodiga slagsmål. Men stora delar av världen hejade på det nya folket. Eftersom det varit synd om dem. Man kan säga att det folket hade mycket tycka-synd-om-pengar. Så när det gjorde något dåligt kunde de betala för det med dessa pengar.

Nya folket var smarta och kunde mycket så de byggde upp sitt land. De var duktiga. Dessutom hade man flera väldigt rika och starka vänner.

Därför kunde det nya folket göra nästan vad de ville. För säcken med tycka-synd-om-pengar var stor. Ingen ville heller bli osams med det nya folkets vänner.  Men en tråkig dag för två år sedan, gjorde några från det gamla folket något väldigt elakt mot nya folket och dödade många av dem på ett hemskt vis.

Nästan alla i världen blev då mycket arga och ledsna. För så fick man inte göra. Det nya folket bestämde sig för att slå tillbaka.

Det gjorde man. Väldigt hårt och väldigt länge. Snart var det bara nya folket som slog. Det gamla folket kunde inte slå tillbaka mot det nya. Men de som gjort det dåliga mot det nya folket och startade bråket, var väldigt dumma även mot sitt eget folk.

Därför blev det nu jättesynd om det gamla folket. Både nya folket och en del av deras eget folk var ju stygga mot dem. Och många i det gamla folket dödades. Väldigt många fler än dem som de dumma i det gamla folket dödat den där hemska dagen. Många av dem som dog var gamla folkets barn. Jättemånga hus blev förstörda.

Många i det gamla folket fick då bo i tält. De hade ont om mat och mediciner. De var jättehungriga. Allt fler i världen tyckte att nya folket var allt för stygga. Det gjorde också de i världen som är ett slags poliser och bestämmer vad man får göra och inte göra mot andra folk. Så de sade åt det nya folket att de inte fick göra det som de gjorde.

Men de struntade i att andra var arga på dem. De fortsatte att förstöra och döda och deras starkaste och rikaste kamrat hjälpte dem.

Många i världen ville dock hjälpa det gamla folket med mat. Fast det nya folket gjorde så att maten inte kom fram. Därför blev en del i det gamla folket sjuka och dog.

Det nya folket ville inte heller visa vad de gjorde mot det gamla folket. Så de som skriver i de bästa tidningarna och gör de bästa tv-programmen fick inte komma in i landet och berätta hur det såg ut där.

Tycka-synd-om-pengarna började därför ta slut. Många av det nya folkets vänner slutade heja på dem. I stället var de riktigt arga och besvikna på det nya folket. Och sade åt dem att sluta kriga. Fast nya folkets starkaste vän svek inte. Bråket fortsatte i två år.

Till sist var nästan alla tycka-synd-om-pengar slut. Även den starka kamraten tyckte det. Så det nya folket och de stygga i det gamla folket bestämde sig för att sluta slåss. Fast de litar inte på varandra. Många på båda sidor vill fortsätta kriga tills den andra sidan inte finns längre. Det är inte heller bestämt vem som ska se till att det gamla folket har någonstans att bo och hur folken någonsin ska bli vänner.

Sagor slutar ofta med att alla lever lyckliga i alla sina dagar. Så är det inte här. Det är svårt att tro att alla kan bli lyckliga.

Vad vi kan lära oss är att det nya folket gjort slut på sina tycka-synd-om-pengar. Men att det gamla folket har fått mycket sådana pengar. Därför måste vi förstå att bara för att det är synd om den som är stor och stark så får den personen inte göra vad som helst mot någon annan. Och då blir det ju dessutom mer synd om den andra.

The post Kan kriget i Gaza förklaras för barn? first appeared on Opulens.

POLITIK. Vad kommer efter kapitalismen och hur kan mänskligheten skapa förutsättningar för något bättre? Den frågan försöker Emil Siekkinen besvara med utgångspunkt i Robin Wall Kimmerers bok”The Serviceberry”.

The serviceberry: an economy of gifts and abundance av Robin Wall Kimmerer
Förlag: Allen Lane

Den amerikanske litteraturkritikern och marxistiske statsvetaren Fredric Jameson har sagt att det i dag är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.

Det skulle tyda på att mänskligheten besitter dålig fantasi. I sanningens namn finns det gott om alternativ till kapitalismen.

Alternativ till kapitalismen

I olika livsmiljöer hittas väl fungerande ekonomiska system.

Utvecklade ekosystem består av olika arter som tillsammans skapar livsmiljöer vilka gynnar alla inblandade arter. Den ekologiska ekonomi som dessa arter tillsammans skapar är cirkulär. Energi och kol tillförs genom fotosyntes och överförs till organismer via växters levande vävnader. Näringsämnen cirkulerar mellan växter, djur, mikrober, och jorden genom föda och nedbrytning av dött organiskt material och avfallsprodukter.

Skräp och sopor finns inte i denna ekonomi, utan allt återanvänds ständigt i detta kretslopp.

Och det mänskliga livets saga skrevs länge utan att kapitalismens linjära ekonomi var ett inslag i den. Denna berättelse är ännu inte färdigskriven, och i sin bok ”The serviceberry” berättar botanisten Robin Wall Kimmerer om alternativ till kapitalismens ekonomiska system.

Kimmerer tillhör den nordamerikanska ursprungsbefolkningen (potawatomi), och hämtar kritik av den rådande ekonomin från en medlem av stammen: Om det ekonomiska systemet – för att förhindra en ekonomisk kollaps – kräver att folk konsumerar mer resurser än jorden kan ersätta, är det då inte dags för en ny slags ekonomi?

Kapitalismen – ett omoget ekonomiskt system

Författaren föreslår att kapitalismen är ett omoget ekonomiskt system, och tycker det påminner om hur pionjärväxter efter en störning (som en skogsbrand) snabbt drar nytta av de öppna ytor som framträder i landskapet. Dessa växter konsumerar resurser snabbt, tränger undan alla andra, och förökar sig i hög takt. Det är dock ohållbart att i långa loppet fortsätta att använda så stora resurser, och tillväxten är dömd att avta.

Kapitalismens framväxt

Den störning som resulterat i kapitalismens framväxt skulle kunna vara kolonialismen. Under handelskapitalismens tid (från 1400- till 1700-talet) gav kolonierna tillgång till råvaror och nya marknader, medan slavhandel bidrog till en anhopning av kapital.

Den industriella revolutionen ökade behovet av råvaror och arbetskraft, vilket drev på den koloniala expansionen.

Kolonialismen drev på kapitalismen

Europeiska makter (och senare USA) använde kolonier för billig arbetskraft, resurser, och monopol på marknader, vilket påskyndade kapitalismens utveckling. Även efter den egentliga kolonialismens slut, fortsatte den ekonomiska exploateringen i form av neokolonialism och globala företag.

Vad är ekologisk succession?

Om kapitalismen blott är en pionjärväxt, vad kommer då efter den? I biologin talas om ekologisk succession Det är en kontinuerligt förekommande förändring i ett ekosystem, i vilken nya arter anländer, och tids nog ersätter befintliga arter.

Pionjärväxternas framfart avtar så småningom eftersom resurserna sinar. Inbördes konkurrens begränsar deras utbredning, och sjukdomar kan ansätta dem. Deras förhållningssätt till omvärlden gör att de med tiden ersätts av annan flora. Dessa växter (och svampar) växter långsammare i en omvärld med begränsade resurser. Konkurrens upphör inte att vara en del av tillvaron, men samarbeten mellan olika levande organismer är bokstavligen livsviktiga, och olika arter är ömsesidigt beroende av varandra.

Det ges och det fås.

Dessa livsmiljöer brukar kallas mogna och hållbara. De är mindre intresserade av individens bästa än av allas väl.

En gåvobaserad ekonomi

Biologen beskriver denna ekologiska ekonomi som en gåvobaserad ekonomi kännetecknad av en rättvis fördelning av ens överflöd, samt av olika arters ömsesidiga beroende av varandra.

Succession, berättar Kimmerer, kan inträffa på olika sätt. Ibland rör det sig om gradvisa förändringar. Det kan också handla om större störningar som omkullkastar status quo och ger nya arter utrymme. Vissa större störningar går det inte att återhämta sig från, menar hon, men andra störningar skapar utrymme för förnyelse och mångfald.

Störningar i kapitalismens maskineri, hävdar botanisten, kan skapa öppningar i det ekonomiska landskapet vilket ger utrymme åt alternativa ekonomier.

Att betala skatt är att hjälpa andra, men också att få hjälp av andra.

Kimmerer förespråkar en gåvobaserad ekonomi – alltså, en rättvis fördelning av ens överflöd. Det kan tyckas som om denna ekonomi endast kan vara småskalig, men om mängder av gåvobaserade ekonomier etablerar sig runt om i världen, så kan de påverka världen på ett betydande sätt.

Författaren berättar om lokalt förankrade, regenerativa, och symbiotiska ekonomier, och hon menar att betalandet av skatt också kan ses som en del av den gåvobaserade ekonomin. Att betala skatt är att hjälpa andra, men också att få hjälp av andra. Detta att betala skatt är detsamma som att dela med sig av sitt överflöd för att möjliggöra inslag i samhället som gynnar alla. Det är något som kan verka främmande för den som har svårt att få tillvaron att gå ihop ekonomiskt, men en grundanledning till att vissa lever i fattigdom är att en del andra – ett litet fåtal – är oerhört rika.

Därför är det rimligt att skattesatsen är progressiv, det vill säga att skatten i procent ökar med beskattningsunderlagets storlek.

Den som har ett större överflöd bör dela med sig av detta överflöd i större utsträckning än någon som endast har litet att dela med sig av. ”Det välstånd och den trygghet vi längtar efter,” säger professor Kimmerer, ”kan tillgodoses redan nu om vi delar det vi har.”

Överflöd, menar biologen, uppstår inte genom att det som finns slösas bort, utan genom att det ständigt cirkulerar i tillvaron. Det växande antal människor som svälter, klimatkatastrofen, och förlusten av biologisk mångfald är konsekvensen av det slöseri som är ohämmad mänsklig konsumtion.

En renodlad kapitalism är svår att finna i världen i dag, och möjligen kommer den att delvis eller helt att ersättas av en slags parallell evolution, i vilken andra system växer fram vid sidan av, och så småningom underminerar, den rådande ordningen.

Detta påminner då om hur ekologiska successioner fungerar – pionjärväxter dominerar först, men sakta förändras miljön tills de inte längre har samma fördel.

Kan kapitalismens inflytande minska?

Om cirkulär ekonomi, lokal hållbarhet, och ett gemensamt delande av resurser kan växa och förminska kapitalismens inflytande över världen, så kan den till slut möjligen bli en av många ekonomiska modeller.

Kanske kommer den att leva kvar som en del av en större väv, men i en mer marginell och reglerad form, ungefär som gamla koloniala nationers lämningar återstår, utan att de längre styr världen.

Inget varar för alltid. System kommer och går, och förändring är det enda som är konstant i tillvaron.

Vad kommer efter det rådande ekonomiska systemet, och hur kan mänskligheten skapa förutsättningar för något bättre?

Vilka berättelser som lyfts fram spelar en betydande roll i detta förändringsarbete.

En av dessa berättelser är ”The serviceberry” av Robin Wall Kimmerer.

The post Vad kommer efter kapitalismen? first appeared on Opulens.

HISTORIA. Lis Lovén har läst Rashid Khalidis ”Hundraårskriget mot Palestina” och finner att det är en exemplarisk bok om ett kolonialt problem.

Hundraårskriget mot Palestina
Bosättningskolonialism och motstånd 1917-2024
av Rashid Khalidi
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Karneval förlag  

Rashid Khalidi är en palestinsk-amerikansk historiker vid Columbia University i New York. 

Rashid Khalidi inleder sin bok – ”Hundraårskriget mot Palestina” – lite mjukt med att berätta om sin bakgrund som palestinier. Vi får en viss inblick i hans personliga sammanhang. Han driver sedan sin tes om hur kolonialismen har fortgått med projektet Israel medan övriga världen gått in i en fas av avkolonisering.

I början på 1900-talet söndrades imperiet Osmanska riket, det som nu är Turkiet. Och efter dess fall växte nationalismen fram på många ställen. Sionismen byggde på idén om att skapa en Israelisk nationalstat. Det låg helt enkelt i tiden.

Efter Osmanska rikets fall uppstod ett vakuum i Mellanöstern. Vem skulle fylla ut detta tomrum? Och hur?

Sionismen som rörelse kände sig nu manad att skapa en egen stat på grund av den antisemitism judarna alltid mött. Och just på grund av att judar så länge levt i Västvärlden möttes sionisterna av förståelse i de europeiska och amerikanska kulturella och politiska eliterna. Det gjorde att sionisterna kunde ha dialoger med Västvärldens storpolitiska rörelser, en möjlighet som palestinierna i hög grad saknade.

När så stormakterna var inblandade i skapandet av Israel hade palestinierna inga relationer till Väst som de kunde dra nytta av. Israel som utropades till stat 1948 hade alla former av stöd från Väst. Militärt, kulturellt, ekonomiskt. Palestinierna halkade efter och lyssnade inte till de intellektuella som senare sa att de borde försöka påverka opinionen i Amerika. Den opinion som hellre förstod israelernas sak, särskilt efter andra världskriget.

Strax efter första världskriget utropade Nationernas förbund (senare FN) det palestinska området till brittiskt mandat. Det låg alltså på britternas axlar att förvalta detta område. Samtidigt ville få länder ta emot judar, så att ”låta” dem bo i Palestinaområdet tycktes lockande. Med Balfourdeklarationen lovade britterna bort området till den judiska rörelsen. Och fler och fler började invandra till detta så kallat förlovade land.

Kahlidi framstår som synnerligen påläst när det gäller denna historia. Delvis utifrån egna intressen som palestinier kan man tänka. Ändå uppvisar han en viss distans.  

Det är en exemplarisk bok med många beskrivningar av turerna fram och tillbaka med förhandlingar. Därtill med förklaringar till varför sionisterna lyckades förverkliga sin vision om att skapa ett judiskt hem. Men givetvis finns det i framställningen också en sorg över de mängder av palestinier som fördrevs från sina hem. Och alla som blev dödade under krigen.

Då staten Israel utropades 1948 hade övriga arabvärlden dåligt ledarskap, även detta på grund av tomrummet efter Osmanska riket. Palestinierna fick alltså inte det stöd de hade behövt från övriga Mellanöstern. Ett dåligt utgångsläge på många sätt alltså. Israel hade allt stöd från Väst. Därför kan man dra slutsatsen att skapandet av staten Israel var ett kolonialt projekt. Och som ett kolonialt projekt måste det upprätthållas med våld.

Men något mer än våld behövs väl för att skapa en stat? Kanske är det ändå myten om att Israel började från noll som frodats. Naturligtvis fanns det mer än bara våld. Israel hade en god ekonomi på grund av kapitalöverföringar från Väst, man hade kunskap om juridiska manövrar, ett i hög grad utbildat folk, man arbetade hårt och bedrev intensiv lobbying. Lägg därtill ett propagandamaskineri, en stark religiös tro inte att förglömma, samt militära resurser. Så från dag ett kunde man genom militärmakt segra över arabvärlden i en militärkonflikt. Palestinierna hade inte stöd från något håll. En djup tragedi således. Och var befann sig då palestinierna? Jo, de saknade diplomatiska sändebud, hade inga regeringsorgan, alltså inget utrikesdepartement, kunde inte knyta allianser och hade inga militära resurser.

Det var alltså palestinierna som började från noll. Blir då deras kommande motstånd så svårt att förstå rent logiskt?  Och om övriga arabvärlden hade dålig kunskap om västerländska politiska strukturer, vart ledde då denna okunskap? Det är inte särskilt svårt att förstå.  

Men under sexdagarskriget 1967 mellan Israel och Jordanien, Egypten och Syrien uppstod en paradoxal effekt för palestinierna. Ett krig där Israel segrade. Ett nationellt uppvaknade kom i krigets kölvatten för palestinierna. Författare, intellektuella, konstnärer födde fram en politisk och kulturell renässans. Kanske var man redo för en ny identitet? Identiteten blev kanske en kombination av pessimism och optimism, vilket  författaren Emile Habibi har hävdat. Militanta och politiska rörelser skapades. Fast det var övriga Mellanösterns Arabförbund som skapade PLO.

Så kunde 1967 palestinierna med Arafat i spetsen ta över ordförandeskapet. Arafat hade denna position fram till sin död 2004. Men det verkar som om uppkomsten med Arafat i ledarställning innebar problem för de arabstater som hade stora skaror med palestinska flyktingar. Kanske fanns det en politisk sprängkraft i dessa flyktingskaror. Och nu började Israel se namnet Palestina som ett dödligt hot. Man började använda ordet terrorister… Men det är också då som palestinierna själva börjar göra sig gällande.  

1974 fick PLO observatörsstatus i FN. Det var en diplomatisk framgång men frågan kvarstår. Hur löser man denna infekterade konflikt mellan Israel och Palestina? Vilken lösning är den bästa kompromissen?

Khalidi går igenom alla de olika krigsförklaringarna från dag ett och framåt. Han pekar på styrkor och svagheter. Han pekar även ut PLO:s svagheter. Naturligtvis får vi även läsa om Hamas.

Khalidi menar att problemet i grunden är ett kolonialt problem och att Västmakterna inte har känt sig manade att se sin skuld till att konflikten uppstått. Är det först nu som en starkare opinion för Palestinas sak kan väckas? Om Israel ser alla palestinier som presumtiva terrorister – ja, då är det en vanföreställning. Och om Israel än idag iklär sig rollen som offer – hur stämmer det då överens med att nationen alltid fått stöd av de västliga stormakterna? Khalidi menar att man måste se den verkliga orsaken till konflikten. Inse att det är kolonialt problem helt enkelt.

The post Exemplarisk bok om konflikten mellan Israel och Palestina first appeared on Opulens.

FILM. Anton Halldin har sett dokumentären ”Where Olive Trees Weep” som nu streamas online. Han konstaterar att det är en film som skildrar ”det koloniala förtryck som lett fram till händelserna den 7 oktober 2023 och Israels påföljande folkmordskrig i Gaza.”

Den palestinska journalisten och folkrättsaktivisten Ashira Darwish spänner en intensiv blick rakt in i kameran:

So don’t ask me why they want to get to that point where they would use so much hate and anger and release it in that way. Ask me where the pain came from, and I’ll tell you why people act. Don’t ask the person, who’s in the cage, why they are hitting the cage, breaking their arms, trying to be free.

Dessa slutsatser om självmordsbombare är omöjliga att inte referera som bakgrund till Hamas attack den 7 oktober. Dokumentären Where Olive Trees Weep är inspelad på Västbanken 2022 (med en del material även från Gaza), men när filmen nu får onlinepremiär är det med ett uttryckligt syfte att ge en kontext till, och en beskrivning, av det koloniala förtryck som lett fram till händelserna den 7 oktober 2023 ‒ och Israels påföljande folkmordskrig i Gaza.

Men filmen ringas in av poetiska bilder av Darwish, som sjunger och dansar, i mjukt ljus, i en uråldrig helig kyrka (det är osagt var, men antagligen i Hebron, i det ockuperade Västbanken). Dansen får desto mer sprängkraft av vetskapen att Darwish, med skadad rygg, med ren tur lyckats undgå att bli förlamad efter misshandel av israelisk polis. Vi får även ta del av beskrivningar om tortyren i det beryktade Al-Moscobiyehfängelset i Västra Jerusalem. För Democracy Now (6 juni 2024) berättar Darwish, fortfarande påtagligt traumatiserad, att drömmen vore att göra om detta fängelse till ett minnesmuseum, över vad som skett på denna fruktansvärda plats.

Andra medverkande är framträdande namn som den israeliska journalisten Amira Hass, korrespondent från de ockuperade områdena för israeliska dagstidningen Haaretz, och den palestinska aktivisten Ahed Tamimi, med familj.

En av filmens röster tillhör även den kanadensiska traumaforskaren och författaren Gabor Maté. Intervjuad på Västbanken ser vi honom leda terapigrupper, tillsammans med palestinska kvinnor som genomlevt israeliskt fängelse. En av kvinnorna frågar varför vi reagerar med att frysa till, oförmögna till motstånd. Maté förklarar traumaterapins fight or flight, där kroppens eget självförsvar bryts sönder, oförmögen att varken ge motstånd eller kunna fly.

Ockupationens realitet

En genomgående röd tråd är just begreppet trauma, och en efterföljande strävan efter själsligt läkande — och här ger Gabor Matés terapigrupp en bild av ockupationens realitet som sällan berättas. Det är ett perspektiv som ger än mer tyngd åt filmens berättelser — där en rullstolsburen pojke blivit beskjuten, under vad som börjat som en vanlig dag i skolan, där beduiner tvingas från sina marker, där vi får erfara hur ockupationsmakten godtyckligt demolerar hus på Västbanken.

Det är även en berättelse där Ashira Darwish lär ut meditation till en barngrupp i Gaza, med dans och sång som del i barnens traumabehandling.

Det är en tillfredsställelse att denna mer än en och en halv timme långa film skildrar både ämne och de medverkande med respekt, med ett extraordinärt vackert foto, och med sparsmakad, genomtänkt musiksättning. Och med en estetik och ett tempo som inte jäktar fram vare sig bilder eller berättelse. Som åskådare erfar vi en inkännande kontrast — mellan följderna av ockupationens terror, å den ena sidan, och en längtan efter att kunna leva sitt liv, genom dans, glädje och gemenskap, å den andra.

En blytung exposé

Kanske låter beskrivningen här som att Where Olive Trees Weep ger en alltför esoterisk och distanserad bild av den faktiska ockupationen. Men filmen undviker denna fallgrop, med besked, genom att även verka som en blytung politisk exposé över 75 års ockupation och etnisk rensning. Vilket även innebär en berättelse med utgångspunkt i skuggan av Förintelsen, och den djupa tragedin i hur Israel setts som ett folks räddning på bekostnad av ett annat folk.

Jag har tidigare skrivit i Magasinet Konkret om dokumentären Israelism. Liksom denna film ger även Where Olive Trees Weep en inblick i de fredliga protester som ägde rum i Gaza, 2018, och som gick under namnet Great Match of Return. (Även ingående skildrade i amerikanska journalisten Abby Martins dokumentär Gaza Fights For Freedom från 2019).

Den israeliska aktivisten Neta Golan berättar här hur den israeliska fredsrörelsen genomförde solidaritetsprotester, med palestinska flaggor, på den mötande israeliska sidan av gränsen till Gaza.

De protesterande, en del av dem, blev brutalt nedslagna av israelisk militärpolis. Men de lika fredliga protesterna på den motsvarande palestinska sidan, på andra sidan gränsen till Gaza, blev urskillningslöst nedmejade. Golan berättar att omvärlden var helt tyst inför denna massaker på civila, med över 180 döda, där ”people were being shot in the head, systematically”.

Fokus på ursprungsbefolkningar

Bakom dokumentären står Science and Non-Duality, en globalt förankrad organisation som intresserar sig för skärningspunkten mellan vetenskapliga rön och andliga, själsliga, perspektiv och frågor. Where Olive Trees Weep är tänkt som första del i en serie filmer med fokus på ursprungsbefolkningar, och hur kolonialism och förtryck skapat ett trauma som förs vidare genom generationer.

Eftertexterna meddelar att det center för konst och kultur där vi sett Ashira Darwish med Gazas barn blivit sönderbombat. I samband med premiären har filmskaparna arrangerat ett antal onlinesymposier kring filmens tema, med inbjudna gäster, i samtal förankrade i Israels pågående folkmordskrig i Gaza.

The post ”Where Olive Trees Weep” skildrar det koloniala förtrycket first appeared on Opulens.

SJÄLVBILD. ”Norrland behöver inga yttre fiender. För de värsta finns bland dem själva,” skriver stockholmaren Lars Thulin.

Sverige är ett långt land. Och ett delat. Det är skillnad mellan folks vardag och livsvillkor i Vasastan i Stockholm och i Blattnicksele i Sorsele kommun. Mellan Örgryte i Göteborg och Hammenhög utanför Simrishamn.

Förbättrade kommunikationer fysiskt, men främst elektroniskt, samt försök att utjämna ekonomiska ojämlikheter borde minska skillnaderna. Frågan är om det är tvärtom. Att många istället vill behålla och även förstärka skillnaderna. Syftet är kanske det klassiska – genom att peka på yttre fiender kan man ena den egna gruppen. Plus att få saker värmer så bra som en offerkofta knäppt upp i halsen.

Jag har varit mantalsskriven i Stockholms stad hela mitt liv. Men jobbat på flera ställen i vårt land, bott på skilda orter och haft fritidshus på olika ställen. Jag har under ett långt liv plockat erfarenheter från Boden i norr till Kivik i söder. Min spaning är att Norrland utmärker sig. Ingen landsända är så noga med sin särart. Och inga svenskar tycker så oerhört synd om sig själva som norrlänningar. Denna självbild kan delas upp i två delar.

Den första är ekonomisk – påståendet att Norrland är en koloni som sugs ut av elaka svenskar söder om Dalälven. I sitt anletes svett levererar norrlänningen skog, malm och vattenkraft. Men får i princip inget betalt för slitet.

Det är en sanning med stor modifikation. Visst, råvaror som varit väsentliga från vårt välstånd finns i norr. Så skulle Norrland blomstra om det blev en egen nation? Ytterst tveksamt. För absoluta huvuddelen av de stora industriföretag som genom skicklighet dragit in många miljarder till Sverige och därmed byggt vår rikedom, ligger inte i Norrland.

Mer intressant är norrlänningars kultur och självbild. Den bygger på att söderöver, kanske främst i Stockholm, finns fisförnäma, fjolliga och finkulturella människor. Mesar som inte skyfflar in grovsnus under läppen, halsar hembränt, skjuter älgar, kör snöskoter och föraktar beslutsfattare i Stockholm och i Bryssel. Allt sådant som riktiga människor ska göra. Den bilden av en äkta svensk har dock nackdelar: ensamhet, missbruk, våld, laglöshet.

Det märkliga är att norrlänningar själva odlar och förstärker avigsidorna. De bygger upp och sprider en bild av en påtagligt dysfunktionell landsända. Låt mig ta tre exempel från kulturen i samtiden.

Först ut är hyllade författaren Karin Smirnoff, född i Umeå, och hennes Jana Kippur-trilogi med första boken ”Jag for ner till bror”. Handlingen är förlagd till fiktiva orter i Norr- och Västerbottens inland. Berättelsen har också satts upp som pjäs på Västernorrlands teater i Sundsvall med en lysande Amanda Jensen i huvudrollen. Den och de tre böckerna är nattsvarta, nästan dystopiska bilder av Norrland: fylla, våld i nära relationer, kärlekslöshet, våldtäkt, incest, ond bråd död. Skildringarna är starka, svidande, omtumlande och känns verkliga. Budskapet är klart – vi har ett helvete i Norrland. Det är oerhört synd om oss. Offerkoftan knäppt upp till översta knappen.

Nästa exempel är två framgångsrika filmer – Kjell Sundvalls två epos ”Jägarna”. De utspelas i Sundvalls hembygd, Älvsbyn i Norrbotten. Han berättar med de filmiska verktygen som gjort Hollywood så känt, och han gör det bra. Men bilden av norrlänningar som tjuvjägare, bidragsfuskare och kvinnomisshandlare är faktiskt rätt vidrig. En bild av ett samhälle som drivs av girighet, förakt mot lagen och total brist på empati.

Slutligen Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten”. En bok som nyligen blev en mycket bra tv-serie med bland andra Pernilla August, Rolf Lassgård och Magnus Krepper i ledande roller. Ekman är visserligen född i trakterna av Katrineholm i Sörmland, men har bott mycket länge i Norrlands inland och skickligt skildrat livet där.

”Händelser vid vatten” handlar främst om ett mycket flummigt och världsfrånvänt kollektiv i Norrland. Sådana kan finnas var som helst i Sverige. Men runt detta kollektiv skildras ett samhälle i Norrland, som får betraktas som bakåtsträvande, inskränkt och där nidbilder av det norrländska kynnet står som spön i backen. Det mesta känns rätt – efterblivet.

Det märkliga är att dessa skildringar, som berömts för sin konstnärliga skicklighet, inte bara förstärker norrlänningars känsla av utanförskap utan även cementerar bilden av ett dysfunktionellt, bidragsberoende och kärlekslöst samhälle.

Enkelt utryckt: Norrland behöver inga yttre fiender. För de värsta finns bland dem själva.

Är det då synd om norrlänningar? Allt finns i betraktarens öga. Det norrländska klimatet och naturen skapar förutsättningar som både är positiva och negativa. Vilka som överväger avgör varje individ. Men bilden av en exploaterad koloni ställer jag inte upp på – många miljarder har flödat norröver i vårt land.

En sak är säker, det är billigt där uppe. På vägen hem från vårt senaste besök i Norrland rastade vi i Ånge, kommunen som hävdar att man ligger mitt i Sverige. Hos mäklaren i centrum bjöds en modern trea på Floragatan ut till försäljning, 77 kvadratmeter. Utgångspris 160 000 kronor. I en närförort till Stockholm går inte motsvarande lägenhet för under 5 500 000 kronor.

The post Är det verkligen synd om norrlänningarna? first appeared on Opulens.

MALMÖ KONSTHALL. “Flight” är en grupputställning som visas på Malmö Konsthall nu under våren. Tre konstnärer medverkar med konstverk där historien och dess mörka sidor sätts i fokus.

Flight av Kudzanai Chiurai, Frida Orupabo och Eric Magassa.
Malmö konsthall
Utställningen pågår t o m 9 april

På utställningen “Flight” på Malmö konsthall utforskas vår historia och dess mörka sidor genom brännande, utmanande och kritiskt granskande verk av Kudzanai Chiurai, Frida Orupabo och Eric Magassa. Genom installationer som bygger på grundliga efterforskningar rör sig utställningen målmedvetet mellan det förflutna och det samtida, och brottas med motsättningar som skönhet och smuts, kolonialism och frihet. Det är också en utställning som öppnar upp för framtidsperspektiv.

Titeln “Flight” fungerar som en språklig vägledare och utgångspunkt, varifrån betraktaren kan orientera sig och närma sig de uttryck som presenteras. Med en rad olika tekniker, såsom collage, fotografi, ljud, video och trycksaker, blir utställningen till en fängslande plats fylld av frekvenser, rytmer och liv. En röd tråd binder samman de tre konstnärernas verk och betonar minne och uppgörelse samt relaterar till flykt- och kampresponsen och dess inverkan på vardagen.

Utställningen, kuraterad av Tawanda Appiah, är en hyllning till tre viktiga konstnärer i vår tid som har bidragit avsevärt till samtidskonsten. Den påminner oss om vikten att konfrontera historien när vi föreställer oss våra möjliga framtider.

Kudzanai Chiurai föddes 1981 i Zimbabwe, där han bor och jobbar idag. Hans verk The Library of Things We Forgot to Remember är ett bibliotek med bild- och ljudmaterial där han samlat olika dokument, inspelningar och musik som relaterar till frihetsrörelser runt om i världen. Några av dessa inspelningar kommer att finnas vid en lyssningsstation.

Eric Magassa föddes 1972 i Göteborg där han även bor och verkar idag. Han har rötter i länder som Sverige, Frankrike samt Senegal. Hans relation till dessa platser utgör inspirationen till många av hans konstnärliga verk. Han använder sig bland annat av collage, måleri och foto för att uttrycka identitet och gestalta minnen.

Frida Orupabo föddes 1986 i Norge där hon nu jobbar och bor. Hon arbetar för det mesta med collage och med hjälp av kombinationer av bilder utforskar hon idéer kring ras, familjerelationer, kön, sexualitet, våld och identitet. 

The post Grupputställningen “Flight” genomlyser historien first appeared on Opulens.

REAKTIONEN. “De illasinnade gastarna är självklart bara minnen. Men de har provocerats fram av dominerande politiska viljeriktningar i mitt nya hemland som påminner om dem som hör ihop med det helvete jag flytt ifrån”, skriver Haris Agic om Tidöavtalet och det så kallade paradigmskiftet.

Amnesty International, Civil Rights Defenders, War Child och här senast även Rädda barnen – människorätts- och människohjälpsorganisationer tycks avlösa varandra i att varna för det redan ökända Tidöavtalet och dess grova inverkan på människors grundläggande fri- och rättigheter. För fem år sedan hade dessa varningar blåst upp en storm av reaktioner. Idag verkar vi så pass avtrubbade att ingen höjer på ögonbrynen. 

Allt fortlöper som om ”paradigmskiftet i svensk politik”, som det benämns numera, är bara business as usual. Kokande-grodan-effekten tycks ha försatt majoritetssamhället i dvala samtidigt som många ibland oss som drabbas hårdast av den nya politiken är fullständigt skräckslagna. Känslan av att stå i kö för att gå plankan över ett avgrundsdjupt mörker till ackompanjemang av kommentatorernas filosoferande om vilket parti som är den stora vinnaren är lika övermäktig som tärande. Hur kan det finnas några vinnare i denna tragedi?

Året var 1993 då min mamma och jag kom till Sverige på flykt från krigets fasor i Bosnien. Ett krig som föregicks av hat, politiska skruvbollar och inskränkningar av människors fri- och rättigheter. Jag var bara 15 år. Föga kunde vi då ana att det land som tog emot oss och som gav oss en chans till ett nytt liv skulle hänge sig åt liknande vurm för hat, politiska skruvbollar och inskränkningar av människors fri- och rättigheter. 

Minnen av våra bödlar – blodtörstiga hatfulla farbröder i olivgrönt som med sällsynt skådad brutalitet verkställde den alltmer uppskruvade politiska viljeriktningen till att omfatta etnisk rensning och även folkmord – har gett mig ett svårt posttraumatiskt stressyndrom. Flykten räddade mitt liv men skänkte inget avslut. Jag var i desperat behov av åtminstone ett andrum. Så jag trängde undan minnena. Låste in dem någonstans i djupet av själens mörkaste vrår. Kedjade fast dem. De fick inte komma tillbaka. De får inte stå i vägen för mig. Aldrig igen.

Under nästan trettio år har jag lyckats hålla dem undan. Trodde till och med att de kanske var borta för gott. Att jag äntligen var fri. Men de senaste dagarna har de börjat ge sig till känna. De är ute ur skuggorna igen. Jag ser dem lite här och var, hör hur de gormar och väser. De illasinnade gastarna är självklart bara minnen. Men de har provocerats fram av dominerande politiska viljeriktningar i mitt nya hemland som påminner om dem som hör ihop med det helvete jag flytt ifrån. Viljeriktningar som ännu en gång skriver in mig i ett narrativ jag inte råder över. En viljeriktning som inte har kärlek för mig.  

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kolonialismens och rasismens arv i form av förtryckande maktstrukturer har rest sig ånyo i hela Europa och det å det grövsta. Sverige är ingalunda ett undantag. Århundraden av idéhistorisk utveckling och framsteg inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning – samma forskning som har säkrat Sveriges utveckling och stärkt vår demokrati med kunskap och insikt om förtryckande maktstrukturer som könsordning, klassystem, vit överhöghet och om vikten av det intersektionella perspektivet – skuffas numera undan på löpande band med hjälp av nya populistiska begrepp som ”identitetspolitik”. Tillbaka är det nya framåt. Märkligt nog springer majoriteten åt detta håll.

Till och med frihetsbegreppet genomgår nu en omvälvande omdefiniering. Den fria kulturen ska fångas in i en kanon, det fria ordet ska begränsas till bara sådant som inte ”hotar grundläggande svenska värden” eller ”missaktar befolkningen” och självbestämmanderätten och religionsfriheten reduceras till sådant som inte föranleder ”anmärkningar i fråga om levnadssättet”. Graden av töjbarhet i dessa formuleringar är häpnadsväckande. 

Och någonting säger mig att det inte är en slump. För ju mer töjbara de är, desto större användningsområde kan de potentiellt täcka. Med andra ord, under förespegling om att vi alla sitter i samma båt, möjliggör denna godtycklighet att vi som får gå plankan blir så många som det bara är möjligt. Farväl du gamla, du fria, du demokratiska älskade land! Förbarma dig över oss du avgrundsdjupa mörker!

The post Hej på dig, du avgrundsdjupa mörker!  first appeared on Opulens.

REALISERAD. 30 år efter att den nigeriansk-brittiske författaren Ben Okri slog igenom med romanen “Den omättliga vägen” sätts verket för första gången upp på scen – på Dramaten i Stockholm.

– Det känns som att de skandinaviska och afrikanska gudarna har pratat ihop sig för att det här skulle bli av, säger Okri, på besök i Stockholm, till TT.

Anna Grönberg/TT

Sara Ullberg/TT

The post Sverigeaktuelle Okri: “Döden inte slutgiltig” first appeared on Opulens.

SILKESLENT. Ett stort tredimensionellt tygstycke i brons ställs ut på Djurgården i Stockholm i sommar. Den nigeriansk-brittiske konstnären Yinka Shonibares “Wind sculpture in bronz I” blir årets bidrag till Prinsessan Estelles skulpturpark.

Bronstygstyckets bladmönster refererar till den holländska vaxbatiken som återkommer i Shonibares konst. De tyger som han använder sig av beskrivs ofta som västafrikanska, men är gjorda efter inspiration från Indonesien. På 1800-talet massproducerades de av holländare som sålde dem till västafrikanska kolonier, varpå det kom att betraktas som afrikanska.

Yinka Shonibare, känd för sina konstnärliga utforskningar av kolonialism, globalisering och identitet, är sommarens konstnär på Djurgården. Han har tidigare visats både på Moderna Museet och på Nationalmuseum och utgår ofta från kända konstverk eller historiska situationer i sin verk. För Moderna Museet gjorde han ett flaskskepp med färgstarka segel där han använde Vasaskeppet som modell.

Skulpturen kommer att visas i Rosendalsområdet på Djurgården från den 2 juni till den 25 december.

TT Nyhetsbyrån

The post Bronstyg av Shonibare visas på Djurgården first appeared on Opulens.

BELÖNAD. Fyra och en halv månad efter Nobeldagen är fjolårets Nobelpristagare i litteratur Adulrazak Gurnah på plats i Börshuset i Gamla stan. Pandemin har givit honom inte bara en Nobelvecka utan två.

– Det här är Nobelveckan plus, säger han.

Ett stenkast från Akademien ligger Kungliga slottet där beridna högvakten repeterar. Just som Abdulrazak Gurnah ombeds posera inför fotograferingen spelar blåsorkestern upp. En spjuveraktig blick tänds i hans ögon.

– Jag tror det är för mig, säger han med ett självironiskt leende.

Nobelpriset tog han emot i London i höstas. Nu väntar några dagar med några av de programpunkter som tillhör den traditionella Nobelveckan. Gurnah ska möta Akademiens ledamöter men också delta i publika scensamtal om sin litteratur. Han ska träffa skolelever från tre grundskolor i Tensta och Rinkeby som har arbetat med hans böcker och ta emot företrädare från Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala som han tidigare besökt som forskare.

På torsdag ska han också lämna ett personligt föremål till Nobelmuseet. Han avslöjar inte vilket.

– Det har jag inte gjort ens för dem. Jag antar att de vill ha en historia kring det också, och det kan de få.

Utan ordslöseri

Gurnah svarar på frågor med stort allvar och utan ordslöseri. Den om prispengarna avhandlas på samma sätt som tidigare: Han ska fundera ut något att använda dem till. Hemma i England passerar han lika obemärkt på gatorna som innan, tycker han.

– Ingen bryr sig. I England finns det så många som åstadkommit saker. Man är rätt cool med det här.

Men efter samtalet från Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm i oktober blev han ändå en världsnyhet. Samtidigt började förläggare från olika länder höra av sig till hans agent och Nobelpriset har tveklöst givit hans verk större spridning. Kontrakten signeras digitalt via e-post, berättar han. Hur många har det blivit?

– En god mängd, vissa översättningar är ganska överraskande för mig. Den mest överraskade var kanske till baskiska. Ibland handlar det om språk som inte har stora eller kommersiella förlag. De kan inte betala så mycket men de är intresserade och vill ge ut böckerna på sina språk – det räcker. Det är det bästa med det här priset.

“Vore otur”

Hans senaste roman “‘Efterliv” kom på engelska hösten 2020. När Mats Malm ringde var han “ungefär i mitten” av arbetet med en ny som han inte vill tala om nu.

– Nej nej, det vore otur. Jag vet inte när jag återkommer till den, om den fortfarande lever då eller har dött under tiden. När det lugnat ner sig lite ska jag gå tillbaka till den och se.

I sommar tänker han vara ledig, vila – och kanske skriva. Han vet inte. Men först väntar litteraturfestivalerna. I fredags besökte han den i Cambridge, därefter är han inledningstalare på Pen America’s World Voices festival i New York innan han ska tillbaka till England för att medverka på The Hay festival. Kan han då njuta av tillvaron som Nobelpristagare?

– När man tänker på det är det en bra sak. Jag kan tala om mitt verk, folk vill veta mer om det och skriva om det, men det är också tröttsamt. Att delta i ett kvällsevenemang som varar 1,5 timme är som att undervisa lika länge. Men så är det, och det är en del av detta. Det är ganska rimligt, människor vill lära känna dig och ditt verk.

Så bär också Gurnahs romankonst en tematik som talar direkt till samtiden. I lågmälda romaner skildrar han flyktingars öden och kolonialismens verkningar. Akademien betonade särskilt den “stora medkänsla” som finns i hans romankonst och som kommer till uttryck även under en kort intervju.

“Ganska hemska”

På Instagram uppmanar han till solidaritet med ukrainska flyktingar, något som han inte tycker att den brittiska regeringen har visat.

– De har varit, om inte hemskast så i alla fall ganska hemska, och inte bara mot människor från Ukraina. De är varaktigt hemska. Det har blivit en del av den bild som regeringen vill ge av sig själv – av fientlighet mot främlingar. Men alla europeiska länder är inte så, säger han och berättar om de mottagningscenter för flyktingar som fanns här och var i Tyskland som han besökt under våren.

Kriget beskriver han som grymt, eländigt och en fortsättning av ett kolonialt våld som man inte kunde föreställa sig skulle kunna hända.

– Förstörelsen av städer, dödandet av människor, det verkar både främmande och nästan overkligt. Varför? Vad hoppas Ryssland åstadkomma? Men vi vet också att människan – i alla fall de som står utanför drabbade länder – har ett kort minne. Ukrainarna har det inte, men utanför Georgien, vilka minns vad ryssarna gjorde där?

Erika Josefsson/TT

The post Nobelveckan plus för Abdulrazak Gurnah first appeared on Opulens.

GENUS. Venedigbiennalen inviger nu sin 59:e upplaga – och för första gången i dess 127-åriga historia är de flesta av de omkring 200 deltagande konstnärerna kvinnor och icke-binära. Det “var inget val, men en process”, enligt biennalens kurator Cecilia Alemani.

– Jag tycker att några av dagens bästa konstnärer är kvinnor. Men vi ska inte heller glömma att i biennalens långa historia har övervikten av manliga konstnärer varit häpnadsväckande, säger hon.

Biennalen utforskar i år teman som genus, normer, kolonialism och klimatförändringar. För första gången presenteras också Sápmis konst stort på Venedigbiennalen, när den Nordiska paviljongen fokuserar på samiska konstnärer.

Den ryska paviljongen står dock tom i år, på grund av kriget i Ukraina. I närheten har ukrainska konstnärer skapat en installation av sandsäckar, omgiven av affischer som föreställer krigets fasor.

TT Nyhetsbyrån

The post Kvinnor nu i majoritet på Venedigbiennalen first appeared on Opulens.

SVART HISTORIA. I sin andra och nyligen utkomna bok, Svart historia (Natur & Kultur), breddar journalisten och författaren Amat Levin bilden av Afrikas och svarta människors historia. Med boken vill han synliggöra en del av världshistorien som har blivit undertryckt.

Du gav nyligen ut din andra bok Svart historia, som handlar om just det, vill du berätta lite kort om innehållet i boken?

– Att skriva om svart historia är ju egentligen ett omöjligt projekt eftersom det innefattar en oändlig mängd människor, kulturer och händelser, men jag har gjort ett urval och skapat en samling som sträcker sig över ett massivt tidsspann. Jag gör nedstick vid någorlunda jämna mellanrum och har försökt få till en blandning av ämnen som varierar mellan olika afrikanska regioner, men skriver även om svarta människors historia utanför Afrika, i Nord- och Sydamerika, Karibien, Europa och Mellanöstern.

Du poängterar även i boken att din avsikt inte är att täcka hela Afrikas historia, men du tar upp alltifrån slavhandeln över Saharaöknen till Sister Rosetta Tharpe, skaparen av rock ’n’ roll. Hur har du tänkt när du har gjort ditt urval?

– Jag har försökt få till en balans i representationen. Jag ville inte bara skriva om stora riken eller om civilisationer utan även om enskilda individer, både män och kvinnor, och om kulturella rörelser eller skeenden. Jag har velat visa hur mycket det finns att prata om när det gäller svart historia, allt behöver inte enbart kretsa kring slaveri eller kolonialism.

– Den som läser får se det här som ett smakprov och komma ihåg att det är jättemycket som inte nämns, men det betyder inte att det är mindre viktigt. En av mina ståndpunkter med boken och Instagramkontot är att svart historia traditionellt sett har behandlats som om det inte fanns så mycket att berätta. Att täppa igen de här kunskapsluckorna är ingenting som enda person gör i en enda bok, det är många som hjälper till på olika sätt och det här är bara ett litet led i det massiva arbetet.

Hur har det sett ut med research?

– Jag försöker vara tydlig med att jag inte är någon historiker, utan en journalist som är historieintresserad. Ett av syftena med boken är att stimulera läsarens intresse av att läsa och lära sig mer om den här frågan. Jag har läst kopiösa mängder av det som historikerna har skrivit och sedan sammanfattat det i någorlunda koncisa kapitel. Varje kapitel följs av en ganska lång läslista med fördjupande läsning, tycker man att någonting låter spännande så kan jag peka i rätt riktning.

– Det har förstås varit otroligt tidskrävande att läsa in mig på alla ämnen och jag insåg att jag inte bara kunde välja första bästa bok om ett ämne, utan även måste se hur väl mottagen den är, vad andra historiker tycker om boken och om den är allmänt vedertagen. Så det har varit ett meta-arbete, att inte bara läsa böckerna utan även recensioner om dem i olika vetenskapliga publikationer för att kunna lägga en rättvis och sanningsenlig bild.

Kan du berätta om några fenomen, personer eller händelser du tar upp i boken, som du själv tycker har stuckit ut?

– Sveriges roll är intressant att lyfta, dels har jag skrivit om vårt försök att skapa kolonier i Afrika och Karibien och om svarta människor som har kommit till Sverige. Det finns en bild av att svarta kom hit först på 60-talet men det var ju hundratals år sedan, inte särskilt många men det finns exempel. Som Adolf Gustav Badin som gavs bort som gåva till den svenska drottningen. Han kom hit som liten pojke och fick växa upp i det kungliga hovet. Eller mKhwelantaba som kom till Sverige och blev präst redan i början av 1900-talet.

– Jag skriver även om de människoutställningar som pågick i Sverige ända in på 30-talet. Många vet nog att de har förekommit i till exempel Belgien, men inte på Gröna Lund här i Stockholm. Våra tidningsarkiv har varit en värdefull källa för alla stora svenska tidningar var på plats för att bevaka utställningarna, och i recensioner och spaningar får man en ganska tydlig bild av hur man såg på afrikaner i Sverige på den tiden. Det är intressant att visa att Sverige inte är frånkopplat svarta människor. Ibland möts jag av inställningen “varför ska man bry sig om svart historia när man bor uppe i Sverige”, men vi har ju haft att göra med svarta människor länge och idag bor det flera tusen afrosvenskar här.

Idén till boken är spunnen ur ett Instagram-konto med samma namn, som du startade för fyra år sedan, hur kom det sig att du startade kontot?

– Det kom sig av att jag upplevde att kunskapen om svart historia är väldigt liten i Sverige och i västvärlden. Jag uppfattar det som att de flesta har en förlegad bild av att det inte finns så mycket historia att prata om när det gäller Afrika, det är slaveriet, kolonialismen och det som sker i modern tid, och då ville jag som är historieintresserad och ändå håller på och läser de här böckerna förmedla den kunskapen till andra. Det var så det startade, men jag hade ingen tanke på att det skulle bli såhär stort och få så många följare, och absolut inte att det skulle bli en bok.

Ja, kontot har fått ett väldigt stort gensvar med över 70 000 följare, hur tolkar du det?

– Jag tolkar det som att det ligger sanning i min tes om att kunskapen är väldigt liten. Jag tycker att historia generellt är viktigt att känna till, inte bara den svarta, man får en så mycket bättre förståelse för världen vi lever i nu, varför den ser ut som den gör och var våra problem och utmaningar kommer ifrån. Varför jag valde just svart historia beror på att jag upplever att det är en del av vår gemensamma världshistoria som traditionellt sett har blivit väldigt undertryckt. Jag inleder boken med en beskrivning av hur man såg på svart historia inom akademiska kretsar ända in på 60-talet, att det inte fanns så mycket som var värt att studera. Det, tror jag, har bidragit till att skapa fördomar som lever kvar än idag, man tror att Afrika är homogent eller att det inte fanns någonting där innan slaveriet.

Kan du ge något exempel på hur du har märkt av de här kunskapsluckorna?

– Jag märkte av dem 2020 när Black Lives Matter-rörelsen fick sitt största genombrott hittills. Det började i USA, spred sig över hela världen och skapade olika lokala versioner av diskussionerna som förs. Om det utmynnar från polisbrutalitet i USA så kanske det inte är det man diskuterar i ett land som Sverige. I Belgien till exempel tog diskussionen sig i uttryck kring statyerna de har runt om i landet av kungen Leopold II. Många statyer vandaliserades eller så krävde man att de skulle plockas ner, men då visade det sig att många inte hade koll på vad han hade gjort. Och då är ändå det en av det senaste århundradets största skurkar som har miljontals liv på sitt samvete. Det är ett exempel på hur kunskapsluckorna kan ta sig i uttryck i nutida diskussioner.

Vad tror du att en större historiekunskap kan bidra med?

– Det höjer nivån på diskussionen. Många tänkte att det var ett politiskt ställningstagande att ta ner statyerna i Belgien, men då tror jag att många missar att det även var ett politiskt ställningstagande att sätta upp dem en gång i tiden. Leopold II har i runda slängar orsakat tio miljoner människors död, en halvering av befolkningen i den här regionen som skedde när han hade ansvar för den. Det blev en skandal när det uppdagades vilka brott som hade begåtts där, till och med andra europeiska kolonisatörer tyckte att han hade gått för långt. Statyerna av Leopold är uppsatta efter att den här skandalen uppdagades och syftet var att romantisera den här kolonialtiden, där han påstås ha “civiliserat det mörkaste Afrika”. Förstår man varför de här statyerna sattes upp så tycker inte jag att det är lika kontroversiellt att diskutera att man ska ta ned dem. Det är ett exempel på hur kunskap om historia kan hjälpa till att höja vissa diskussioner i nutid.

Vilken skada medför de här bristerna i kunskap och förståelse?

– På ett sätt är det bara viktigt att inte felaktigheter är den allmänt vedertagna sanningen. Att folk har liten kunskap om just svart historia är inte en slump, jag nämner exempel på där svart historia aktivt har blivit undertryckt. I Rhodesia, som idag är Zimbabwe, förbjöd den koloniala regeringen arkeologer att prata om ruinerna som fanns där, i den kända ruinstaden Stora Zimbabwe, och om att det var lokalbefolkningen som en gång i tiden hade byggt dem. Istället fanns det teorier om att det var antika kolonisatörer från Mellanöstern. Man tänkte att människor därifrån stod närmre ”den vita rasen” än vad svarta människor gjorde så därför ansåg man att det troligare att människor från Mellanöstern hade byggt ruinerna.

– Det har gjorts sådana aktiva försök att beröva människor deras historia, vilket jag såklart tycker är hemskt. Som afrosvenskar får vi den svenska historien per automatik från skolan och den svenska kulturen får vi på köpet eftersom vi lever i den, men det är inte säkert att man får de afrikanska kulturerna med sig om man inte kanske har föräldrar som har fört dem vidare. Det är väldigt stärkande att ha koll på den här delen av sin historia.

Vilken är din främsta ambition med boken?

– Det finns flera, men jag hoppas kunna bidra med ny kunskap och slå hål på myter, fördomar och förlegade tankar som folk går runt med, medvetet eller omedvetet. Jag har stor respekt för det arbete som historiker gör och vill väcka nyfikenhet inför den enorma kunskap som finns. Man får inte lära sig om de här ämnena i skolan men man kan lära sig på egen hand och därför har jag tagit med de här läslistorna. Så det är någonting jag vill stimulera och gör jag det så har jag lyckats med boken.

Hur kom det sig att det behövde göras en bok av Instagramkontot?

– Instagram är superbra för att det är gratis och lättillgängligt, men jag har inte gillat att känna mig så bunden vid en plattform och vara i deras händer. Om Instagram bestämmer sig för att till exempel ändra sina algoritmer eller ta bort möjligheten att skriva texter så ryker allt mitt material. Där kom idén om att föreviga materialet i en bok. Under arbetets gång blev det mycket mer omfattande än vad det var från början. Vilket urval du än gör så kommer det alltid finnas andra saker som också är värda att skriva om, men har man berättat A så vill man berätta B och till slut var jag uppe i 500 sidor. Jag ville inte att boken skulle bli så stor att den skrämmer bort folk så därför satte jag punkt där.

Betyder det att det kommer en uppföljare?

– Både ja och nej. Självklart ja, för när jag satte punkt hade jag fortfarande jättemånga ämnen, kulturer och personer som jag ville berätta om. Men också nej, arbetet har varit så intensivt och krävande så just nu är jag inte jättesugen på att skriva en ny bok. Men som jag nämnde är det många som hjälper till att täppa igen de här kunskapsluckorna, det är ett slags grupparbete och den här boken är bara en del av det arbetet. Den är mitt lilla bidrag.

Kanske just i det här formatet, för du är ju även journalist och poddare. Vad var det som fick dig att vilja jobba med journalistik och vad driver dig som journalist idag?

– Jag tror att det kom ifrån mitt intresse av att skriva och berätta berättelser, det har jag gjort sedan jag var liten. Idén om att bli journalist föddes efter gymnasiet, jag hade en press med mig hemifrån om att plugga vidare och satt där en dag och bläddrade mellan utbildningar. Så fastnade jag för journalistik eftersom det kunde förena någonting jag tycker är kul med en yrkesform.

– Jag har alltid upplevt att det finns en viss homogenitet i mediebranschen och i vilka berättelser som berättas. Så jag har strävat efter att berätta flera berättelser och det är den här boken ett exempel på.

Du tog klivet in i författarbranschen för två år sedan med din första bok, Slumpens barn, om den svensk-gambianska historien. Vad var det som lockade dig från journalistiken in i bokskrivandet?

– Jag fick en förfrågan från mitt förlag. De hade läst vad jag skrivit som journalist och frågade om jag ville skriva en bok. Jag hade helt ärligt inte gått runt och tänkt på det, utan var rätt inställd på att jag fick utlopp för mitt skrivande via journalistiken, men jag förstod att det här inte är en fråga som man får särskilt ofta. Så jag började fundera på vad jag skulle vilja skriva om, idén om Gambias koppling till Sverige hade legat och bubblat i mig länge och kom till mig ganska snabbt.

Även om det inte skulle komma någon uppföljare till just Svart historia, tror du att du kommer att skriva fler böcker framöver?

– Det är lite samma sak där, om du frågar mig idag så känner jag mig inte jättesugen. Det är så skönt att vara klar med ett projekt, men ja, jag tror absolut att det blir någonting mer i framtiden.

The post Helgporträttet: “Hoppas kunna slå hål på myter” first appeared on Opulens.