BARNSKRIK. Robert Myhreld är tillbaka med sina marginalanteckningar. I dag funderar han över detta med skrikande barn i kollektivtrafiken och hur föräldrarna förväntas handskas med situationen.

Det lilla barnet ligger i barnvagnen med en surfplatta att underhålla sig med. Varför surfplatta? Jo, barnet vill inte sluta skrika. Skrika? Ja, barnet skriker och det dessutom högt och energiskt. Hur högt och energiskt? Jo, som vore livet snart över. Ja, vem vet egentligen vad denna eruption av ljud kommer sig av. Ett är säkert, nämligen att det har att göra med något i tillvaron. Tillvaron? Ja, ni vet, den som då och då förbannat påfrestande att det bara kan vara en gudom som inrättat det så.

Med värme emotser jag möjligheten att med en myndig stämma och lätt framåtböjd kroppshållning för den lille förkunna sanningen. Vilken bland alla sanningar?  Jo, det att man på min tid minsann kommunicerade genom att primatvråla till varandra mellan barnvagnarna. Det var uppskattat av alla – särskilt medpassagerarna.

För så var det, det är ovedersägligt. Lika säkert som att de så kallade vuxna människorna, innan denna typ av teknik på riktigt gjorde sitt insteg i våra liv, pratade med varandra hela tiden – och överallt dessutom! Blev man inte klar med sitt samtal om vädret kunde det ibland bli som så att man hoppade av en hållplats tidigare för att slutföra samtalet.

Det kan vara en halmgubbe, eller mer korrekt ett halmbarn? Kanske är hela situationen en fiktion utan minsta förankring i sinnevärlden. Jag vet inte, men jag förmodar att föräldrar till upprörda barn vilka får sysselsätta sig med telefoner och slikt, då och då får höra, direkt eller bakom ryggen, att det är lättja och dåligt föräldraskap. Ack! De måste ju kommunicera med barnet!

Vad de kritiskt sinnade inte verkar veta är att verkligheten kan vara Gud så förbannat jobbig. För alla: Barnet, föräldern som kanske slitit hela dagen och håller på att förgås av trötthet och medpassagerarna av samma anledning.

Mer teknik till barnen!

The post Myhrelds marginalanteckningar: På spårvagnen first appeared on Opulens.

PANDEMIN. Robert Myhreld får en vaccination och ger sig ut i kollektivtrafiken. Här berättar han om mänskliga möten i pandemins tid.

Tillfällena är inte sällsynta då jag i kollektivtrafiken eller traskande utmed gångbanor vill vrålfulskrika med i den sång som spelas upp i hörlurarna. Jag skrev först många förslag till er som ni hade kunnat testa hemma, men nöjer mig med följande:

”Hail Pan/Hail Lilith/Hail Naamah/Hail Sabazios/Hail Isthar/Hail Amon/Hail Iarilo/Hail T’an-Mo/We who have taken thy name…/Who knowledge the beast within/Who revel in the delights of the flesh, call upon you/Come in, answer to your names!/In Nomine/Dei Nostris/Satanas Luciferi Esxcelsi…” (Rotting Christ – In Nomine Dei Nostri)

Ni ba’: Å, cool, en äkta dumjävel till egenutropad satanist som ful- och feltolkat LaVey och egentligen lika gärna kunnat hålla sig till Symposions utgivning av Nietzsches samlade verk. Men det ni inte vet, men som jag gör eftersom jag läst skrifterna, det vill säga de samlade låttexterna från Rotting Christ, är att det inte är enkelt att motstå Satans frestelser. Exempelvis är det hart när omöjligt att inte lägga ned ett halvårs CSN-skulder- och lån på hörlurar som ändå bara används till att spela upp musiken med kvalitetsbegränsande Bluetooth. AptX i all ära, men ingenting går upp mot en redig kabel. Dess användningsområden är därtill mycket bredare.

Hur som haver! Helgen hade föregåtts av att coronarestriktionerna lättats litet. I praktiken innebär det att människor kan belasta sjukvården utan att ens behöva känna en tillstymmelse till dåligt samvete. I Göteborg var det soligt och jävligt; hela staden var fylld med människor; spårvagnarna löjligt överfulla och inte ett munskydd i sikte; nysningar i händerna och stående rumpor i sittande ansikten var en källa till sällspord tillfredsställelse.

Eftersom jag tillhör en riskgrupp 3 utan att egentligen förtjäna det (jag är hyfsat funktionellt dysfunktionell), hade jag gömd i den stora massan stulit till mig en första spruta. Rätt in i Mumindalen som sjuksköterskan sa, emedan jag har snusmumriken tatuerad på höger överarm. Mycket lustigt. Vad jag gudskelov aldrig får veta är om någon dog till följd av att jag fick denna spruta.

Fylld med ett lättsaltat chip och 5g-strålning och mikroskopiska flygplan som släpper ut sådana där chemtrails och förberedd med ett svart och ändå bekvämt munskydd. Jag hade inte sett människor på femton månader, så det var lite ovant och jag ville ju visa att jag var en fantastisk och ansvarstagande samhällsmedborgare. Jag var på väg till ett litet samkväm i en överbefolkad del av Slottsskogen och skulle träffa människor i en parallellklass jag aldrig sett tidigare. Mina egna vapenbröder- och systrar svek när allt ställdes på sin spets.

Jag kliver på spårvagnen vid Allhelgonagatan. Linje 11-vagnen kommer tuffandes från Bergsjön. Äkta ånglok ser man sällan. Denna linje trafikeras bland annat av en handfull spårvagnar vars fyra av sex dörrar inte öppnas automatiskt. Jag har försökt att leda i bevis att det beror på ett systematiskt förortsförakt och rasism, men 11:an går vidare ut till Saltholmen. Å andra sidan vet man inte hur man åker spårvagn där ute vid havet där man lever sju, åtta eller om det var nio år längre i genomsnitt än här på andra sidan stan.

Eftersom jag vet hur jag ska stå på perrongen för att komma i linje med den bakre dörren, är jag först i kön och ser inne i hörnet mitt säte. Bredvid mig visar det sig sitta en rappade ung man, glad så att det sjunger om det. Han riktar sina rader till en kvinna längre fram. Han ser henne som en syster och jag har inga skäl att misstro honom. Hon svarar glatt och när hon gått av sjunger han om livet i stort. Om att vara glad och försöka trivas med tillvaron. Jag tänker att halva vagnen skulle vilja kölhala honom, men ingenting gör människor mer förlåtande än bra väder som dessutom följer på dåligt väder och en lättnad i coronarestriktionerna.

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

Jag vet inte om det stämmer, men tre ungdomar kommer till vad de antar är allas räddning. Fint, men jag tror inte det behövts. Å andra sidan är de genuint intresserade av vad han har att säga om sin musik, livet, döden, gud, livet efter detta. De är så pedagogiska och smidiga att alla tre borde bli lärare i framtiden. Eller förhörsledare. Oöverträffade i att ställa öppna frågor. De lyssnar, ser engagerade ut. Jag å min sida tjuvlyssnar bara. De går i skolan och får, naturligtvis inte riktade specifikt mot dem och inte som en förolämpning, höra att skolan formar människor till får. Han berättar att han bott i Sverige hela sitt liv och hur hans mamma varit en övermänniska, att han har en personlig gud. Han sjunger all vaken tid och det stämmer antagligen. Han drömde till och med om att han sjunger.

Sångaren kliver av, vi fyra hinner prata lite grand. De har sett honom tidigare och tycker liksom jag att han är fin. Vi misstänker att han klivit av vid Centralstationen bara för att få fortsätta sitt evighetsprojekt på Drottningtorget. Jag sa något om att de nu fått lära sig mer än på en hel termin. Jag frågar dem om de tagit studenten, men det är först nästa år för två av de tre och om två för den yngre. Jag säger att det är tur, att fira studenten nu tycks vara litet trist givet omständigheterna, även om jag av princip ogillade studenten. Organiserat kul är i regel piss, men jag glömde naturligtvis inte att man inte ska behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Jag försökte under resan läsa geniale Judith Schalanskys senaste bok Förteckning över några förluster, men att läsa och lyssna simultant är svårt. Schalanskys Giraffens hals borde vara för övrigt standardlitteratur vid alla lärosäten där lärare skolas. Och Pequod Press upplagor är alltid så in i helvete fina. Jag fick mig emellertid några meningar till livs. Precis innan sommarlovspretendenterna gick av för att göra sina grejer, frågar de om jag tror att corona någonsin kommer försvinna.

Vad svarar man på det? Att livet bara är en förteckning över några förluster, att dödens ”cesur är utgångspunkten för arvet och minnet, och klagosången är källan till all kultur, som nu fyller det gapande tomrummet och den plötsliga tystnaden med sånger, böner och berättelser i vilka det frånvarande åter görs levande.”?

Jag sa naturligtvis ja, men ingenting om den eviga återkomsten.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Förluster first appeared on Opulens.

REALITY-TV. Till skillnad från skräck- och actionfilmer bjuder reality-tv-serier på ickefiktiv underhållning där våld och brottslighet är ett centralt motiv.  Nathan Hamelberg granskar vad det egentligen är för bild av verkligheten som förmedlas.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vi har haft dem ett tag nu, tv-programmen där tittarna kan heja på de som upprätthåller ordningen. Tv-tittande erbjuder en sådan cocktail av känslor, indignation, kittling, oro, ilska, förnöjsamhet, tillfredsställelse över konflikternas lösning.  Till och med ett barn kan förstå att skräck- och actionfilmers skildringar av hot och återskapande av ordning  är rena fiktioner. Med realityprogram på våldstemat förhåller det sig annorlunda. Sverige har inga massmedialt stort uppslagna krigsinsatser av det slag där ”embedded journalists” — inbäddade journalister —  skickas in för att leverera färska nyheter. Ändå har vi inbäddade journalister i Sverige.

Jag tänker närmast på Efterlyst, efter förlagan Cops från USA, och nu Tunnelbanan, det senaste tillskottet på TV5.  Efterlyst kan samla såväl de medelssvenssons som hoppas dra sitt strå till ordningens stack och de brottslingar som genom att gäcka polisen utmanar sagda ordning framför tv-rutan.  Tunnelbanan har en annan programidé som vädjar till mindre nobla känslor. Filmteamet följer ordningsvakter som avhyser människor i tunnelbanan. Den elaka klyschan som sägs om ordningsvakter och väktare är att yrkena lockar folk som misslyckats med att komma in på polishögskolan. Själv känner jag åtskilliga ordningsvakter och väktare som motsäger det påståendet, men när man ser Tunnelbanan undrar man hur någon kan tänka sig att det är en smickrande bild av ordningsvakter.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Istället som för att i Efterlyst engagera allmänheten i jakten på värdetransportrånare och våldsbrottslingar så är den brottslighet som ska stävjas i Tunnelbanan helt enkelt brottet att vistas olovligen i tunnelbanan. Heja! De flesta av oss har sett berusade eller narkotikapåverkade personer i kollektivtrafiken, färre har på nära håll bevittnat övervåld från väktare. Ändå duggar vittnesmål och anmälningar om misshandel och tjänstefel, från ungdomar, från fotbollssupportrar, från asylsökande och från resenärer. Mot bakgrund av detta är ett program som Tunnelbanan ett succékoncept. Premissen är ju följa ordningsvakter när de gör sitt jobb, aldrig att visa om de missköter det. Kittlingen av att se dem ta itu med kaos. Det är både underhållning och ideologi. Offentligfinansierade vaktbolag i den av landstinget finansierade kollektivtrafiken ges gratis PR av reklamfinansierad tv. Vilka är villkoren de verkar under? Vad står i avtalet mellan produktionsbolag, vaktbolag och SL? Att filma människor utan deras medgivande, hur ser etiken ut?

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post När lag och ordning blir underhållning first appeared on Opulens.