KONFLIKTLÖSNING. Det finns en opinion, också i Europa, som förespråkar förhandlingar mellan de stridande parterna i Ukrainakriget. Men kan man verkligen förhandla med en brottsling, en krigsförbrytare, som den ryska statsledningen? Anders Björnsson ger ett perspektiv utifrån historiska och politiskfilosofiska utgångspunkter.

En förhandling – en bipolär sådan – är ett möte mellan två parter, som står långt ifrån varandra. Om de stod nära varandra, skulle förhandling inte vara påkallad. Närmandet är syftet; det kan också bli resultatet. Så var fallet med kohandeln mellan arbetare och bönder 1933 och Saltsjöbadsavtalet mellan parterna på de privata arbetsmarknaderna 1938.

Man förhandlar för att uppnå något, som inte hade kunnat uppnås på annat sätt. Man ingår inte i en förhandling utifrån en styrke- eller svaghetsposition, utan därför att man är osäker på var man står och vart man är på väg. Det handlar om ett vägval. Den som har mest att förlora kan ha mest att vinna på att förhandla.

Förhandling är en handling, som inte utesluter andra handlingar. Men den utesluter kapitulation, det vill säga ena partens villkorslösa undergång. Att inställa stridshandlingar är inte att kapitulera, det är att invänta ett förhandlingsresultat. Villkorade förhandlingar kommer aldrig till stånd. Man bör därför avstå från att ställa ultimatum

Framgångsrika förhandlingar brukar krönas med avtal. För att de ska vara bindande krävs, att de godtas och respekteras också av parter, som inte har deltagit i förhandlingarna. Detta bidrar till efterlevnaden av dem. Löftet från Väst att inte utvidga Nato efter Sovjetunionens fall var inget avtal och efterlevdes därför inte.

En sådan förhandling – partsförhandling, till skillnad från en domstolsförhandling – har varken segrare eller förlorare. Den ömsesidiga vinsten är, att den alls kommer till stånd och genomförs. Nederlaget är, att striden återupptas. Förhandlingen måste ge mer än icke-förhandlingen. Under Vietnamkrigets sista år fördes faktiskt förhandlingar, samtidigt som väpnande strider utkämpades.

Förhandlingar sker långt ifrån alltid mellan jämlika parter. Men regelverket måste utformas så, att det inte gynnar eller missgynnar någondera parten. Diktat kan därför inte tolereras. Istället för jämlikhet: jämställdhet. Detta brydde man sig inte om efter första världskriget, då segrarmakterna arrangerade en diktatfred i Versailles.

Förhandling är konfliktlösning. Den ger en given motsättning ordnade former, men den upphäver den inte. Den ska gå att leva med. Förhandling baseras på ett överlevnadsintresse, som delas av alla vilka berörs av förhandlingen och dess utgång. Den kan tjäna som modell för att lösa nya konflikter som oundvikligen uppstår i mänskliga samhällen.

Förhandlingar kan involvera fler än två parter. Men det måste finnas en balans vid bordet. Annars kan den uppgörelse, som förhoppningsvis träffas, betraktas som illegitim, utan verkan. Ingen otillbörlig påtryckning bör råda! Ingen dold dagordning. Rätten att förhandla har drivits av dem som har ett underläge i resurser. Förbrytelser kan ha ägt rum på ömse sidor. Så skedde exempelvis i Finlands rättfärdiga försvarskamp mot Sovjetunionen under andra världskriget.

Inte bara en av flera parter kan tvingas till förhandling. Alla måste inse nödvändigheten av att förhandla. Ingen kan då längre hävda, att den och inte den andra har rätten på sin sida. När förhandlingar har inletts, är detta rätta åtgärden. En rätt i juridisk mening inträder sedan.

The post Förhandling är konfliktlösning first appeared on Opulens.

HOTAD KULTUR. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tre veckor efter valet fanns ingen klarhet i regeringsfrågan, men det går ändå att tippa något om vad för frågor som det lär bli strid om kommande mandatperiod. Det finns så klart en rad konfliktlinjer som är värda att peka på, men det är väl i sin ordning att säga något om kulturpolitiken i en kulturtidskrift. Kulturpolitiken kommer garanterat bli en stridsfråga trots frågans ringa storlek sett till statens budget. Varför? För att bland de partier som är icke-socialistiska råder en totalt motsatt syn på kultur. ”Most people ignore most poetry because most poetry ignores most people” sa poeten Adrian Mitchell för ett halvsekel sedan, men det kunde lika gärna vara kultur i Sverige han pratade om; kultur är ju notoriskt svårdefinierat.

De flesta politiker tar lätt på kulturpolitiken — det ansvarsområdet är lågprioriterat — sånär som på nationalisterna. Om den traditionella borgerligheten i huvudsak blandar vurm för sponsring och entreprenörskap i kulturen med retoriska utfall mot offentligfinansierad kultur — gärna med nidbilder av experimentell teater som engagerar ett fåtal — så kombinerar nationalisterna det senare med moraliskt uppbygglig nationalistisk kultur. Snarare än att ”ignore people” så är kulturpolitiken central för ambitionen att skilja på folk och folk.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Finns det en risk för att nationalisterna får större inflytande över svensk kulturpolitik? De fick ju trots allt bara knappt 18 procent av rösterna i valet. Men 18 procent är inte så ”bara” när det handlar om riksdagsmandat som en regering kan behöva kohandla med om stöd för sin övriga politik. De flesta i borgerligheten tar som sagt lätt på kulturpolitiken om det inte handlar om att måla upp den som hot. Jimmie Åkessons agg mot P3 finns det till exempel en samsyn kring inom en större del av högern, just för att Public Service ses som hot. Med det sagt väger nog kulturen lätt i förhandlingar om stöd.

Priset för ett Sverigedemokratiskt stöd till en allians- eller M+KD-regerings budgetar och regeringsbildningar kan mycket väl bli att få gehör för sina krav på kulturen. Den avgjort största skillnaden mellan den traditionella borgerligheten och nationalisterna är synen på armslängds avstånd inom kulturen — om huruvida politiker ska gå in och detaljstyra vad som görs i kulturen. På samma sätt som KD — visserligen som formellt regeringsparti — kunde få köttstycken i form av skrivningar om kristen etik i skolan och fortsatta tvångssteriliseringar av transpersoner, så skulle SD kunna få eftergifter på kulturpolitikens arena.

Sveriges flyktingmottagande har minskat med drygt 80 procent mellan 2015 och 2016 och i praktiken har asylmotstånd delvis förlorat sin absoluta topposition som viktigaste symbolfråga för nationalisterna. Kultur samt lag och ordning har seglat upp i direkt proportion, och även om SD på kommunnivå knappast visar något större engagemang för kultur så är det av största vikt nationellt. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, till priset av lite nationell utsmyckning. SD:s utfall mot elit och etablissemang handlar inte sällan om kultur. Problemet är ju att de delvis har rätt: det finns ett uns av sanning i anspråken på att viss kultur är en angelägenhet för en elit. För att försvara kulturen mot angrepp från marknadsfundamentalistisk och nationalistisk höger krävs att kulturen genuint blir mer av en angelägenhet för alla.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Ska SD få hålla i yxan? first appeared on Opulens.