KNARKDEBATTEN. “Nu växte bilden av narkomanen som skurk fram med hjälp av Bejerot som kom att hyllas på båda sidor av de politiska blocken”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken.

Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken av Björn Johnson
Arkiv förlag

Som blivande partiledare i höstas visade Nooshi Dadgostar var hon står drogpolitiskt: ”Partyknarkandet måste få ett slut” lät det i Ekots lördagsintervju i Sveriges Radios. Nyligen utvecklade hon sin syn i Agendas partiledardebatt i SVT där hon sa att droghandeln helt ska rensas ut ur samhället.

Reaktionerna lät sig inte väntas på. I sociala medier skrevs att Dadgostar går emot Vänsterpartiets officiella linje, att avskaffa konsumtionsförbudet. Andra menar att hon är ignorant inför den svenska drogpolitikens misslyckande.

Att Sverige har flera gånger högre drogrelaterad dödlighet än jämförbara länder är känt. Liksom att ingen annan demokratisk stat lägger så stora resurser som Sverige på att jaga och lagföra enskilda användare. Det är den svenska strategin, för att bekämpa missbruk och gängkriminalitet, fast effekten på båda områdena är den motsatta.

Det är oklart hur insatt Dadgostar är i frågan, men sant är att Vänsterpartiet vill se mer resurser till polisen för fler insatser mot handeln och konsumtionen av droger. Jag vill ge Dadgostar ett boktips. Dels för att hon ska få en chans att bilda sig men också i hopp om att hon ska välja att arbeta för solidaritet och frihet istället för mer repression.

Jag tänker på samhällsvetaren Björn Johnsons nya bok Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken som kommit ut på Arkiv förlag. Den är på samma gång en historisk genomgång och en utblick mot omvärlden som en spegel för vår samtid.

Som opinionsbildare var häktesläkaren Nils Bejerot (1921-1988) ett fenomen. Den individ som allra mest påverkat den svenska drogpolitiken som formades under 1980-talet, med nolltoleransens genomslag, och som fullbordades i början av 1990-talet med kriminaliseringen av eget bruk.

Johnsons grepp är effektivt. Med Bejerots långa produktiva karriär som referens gräver han fram den röda linjen mellan händelser och beslut, kontroverser och motsättningar, som skapat modellen.

Många har nog sett Bejerot som en svartvit debattör, men Johnson lyckas med konststycket att nyansera bilden. Framför allt porträtterar han Bejerot som en policyentreprenör, det vill säga en person som över tid och rum verkat i olika roller och positioner, och som med kontakter och tajming gjort avtryck.

Nils Bejerot var en policyentreprenör i flera bemärkelser, även om hans idéer enligt Johnson inte haft lika stort genomslag som det ofta påstås. Under sin livstid ändrade han även åsikter i viktiga avseenden och gick från idealism, i kampen för det drogfria samhället, till pragmatism, där han insåg behovet av harm reduction, som när HIV spreds under 1980-talet och sprututbyten aktualiserades.

Men vid det här laget var ”debattören Bejerot” redan avlägsen ”häktesläkaren Bejerot” och det hade förflutit decennier sen han stred mot legalförskrivningen (ett program som försåg hundratalet missbrukare med recept på droger) och utförde den kritiserade stickmärkesundersökningen, i mitten av 1960-talet.

Ändå händer det än idag att legalförskrivningen och stickmärkesundersökningen dras upp som avskräckande exempel, inte minst när skademinimering och alternativ inom beroendevården diskuteras.

Fortfarande ekar också Bejerots ideologiska syn på missbruk som en smittsam sjukdom, den så kallade epidemiteorin, medan hans förslag att isolera droganvändare från samhället mer ändrat karaktär och bytt ut ”narkomaner” till ”kriminella.”

Bejerots idéer föddes inte på en öde ö (även om det var dit han ville forsla narkomaner) visar Johnson, utan formulerades i en tid när kritiken mot radikalismens uppror mot normer och auktoriteter, från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet, kom från flera håll.

Precis som många andra opponerade sig Bejerot mot anti-psykiatrins och vänsterns systemteori, där klassamhället och kapitalismen sågs som den primära orsaken till problemen. Bejerot var allergisk mot systemteorin och ansåg att det främst är substanser som skapar missbrukaren.

Dessa idéer har delvis överlevt till idag och de manifesteras i lagen och politikers ovilja att låta Folkhälsomyndigheten utreda den svenska modellen. Men ett område där Bejerots idéer inte fått genomslag är inom vården. För där Bejerot ansåg att missbruk bara kan botas genom tvång är ledordet numera motivation.

Sen 1980-talet har det rått konsensus inom drogpolitiken.

Själv gav Bejerot inte mycket för frivillighet och motivation, vilket gjorde att han under 1970-talet sågs som reaktionär, ända tills debatten mot 1980-talet försköts i repressiv riktning med fokus på tvång, konsekvenstänk och kriminalisering. Nu växte bilden av narkomanen som skurk fram med hjälp av Bejerot som kom att hyllas på båda sidor av de politiska blocken.

Inom Socialdemokraterna drevs den restriktiva opinionen av Hasselarörelsen och bland de partipolitiskt oberoende fanns Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle och Föräldraföreningen mot narkotika. Bland enskilda debattörer slöt bland annat Jan Myrdal upp och successivt blev det drogfria samhällets politik realiserbar.

Sen 1980-talet har det rått konsensus inom drogpolitiken, även om beroendevården, brukarföreningar och forskare länge protesterat. Och Bejerots idéer, som vi nu senast såg i partiledardebatten, spökar fortfarande bland landets lagstiftare.

The post Boktips till Nooshi Dadgostar first appeared on Opulens.