FILM. Charlotte Wiberg skriver om vårt behov av verklighetsflykt i en tid präglad av både pandemi och krig i Europa. Här ger Wiberg en introduktion till den speciella genre som kallas stonerkomedi.

Om det känns för mycket med att flera år av pandemi direkt avlöses av ett stort krig i Europa så är det tillåtet att fly verkligheten några timmar då och då. Och varför inte välja ett riktigt härligt fånigt sätt att göra det på? Stonerkomedin är en genre som aldrig haft något särskilt högt anseende, även om den innefattar några filmer som är allmänt älskade (The Big Lebowski av bröderna Coen från 1998 är det främsta exemplet), men den äger verkligen sin speciella njutning. Framför allt skulle jag vilja säga att stonerkomedins antihjältar är väldigt sköna motstycken till både anfallande arméer och destruktiva karriärstrebrar, kanske över huvud taget till det vi kallar toxisk manlighet. För män är de oftast – dock inte längre alltid.

Visst har de sina problematiska inslag. Mest uppenbart bilden av psykedeliska droger som något alla tål och visserligen blir dumma av, men bara på ett roligt sätt. I realiteten finns det både människor som blivit sjuka av psykedeliska droger och sådana som jag, som bara precis inte tål dem på grund av ångest. För mig som aldrig kan röka på är stonerkomedierna kanske något av en ersättning – en måste bara komma ihåg att de inte har mycket med verkligheten att göra. Och trots den alternativa maskuliniteten kan de innehålla gott om grabbig sexism. På något sätt får snubbar som Harold i Harold and Kumar go to White Castle (2004) också alltid tjejen och lyckas utmana alfahannarna trots att han är kontorets hackkyckling.

En del av de filmer som räknas in i genren visar aldrig något knark. Det kan räcka med att huvudpersonerna som i Dude, Where’s My Car? (2000) bara precis har den rätta hjärndöda stilen och det infantila sinne för humor som gör att omgivningen ser dem som potheads. Men det finns vissa löst genredefinierande element utöver rökandet. Oftast är filmerna berättelser om vänskap, och oftast finns det en slags quest, alltså något slags uppdrag eller utmaning som vännerna ska klara av. Och det kan vara något så till synes enkelt som att klara av att ta sig till hamburgerkedjan White Castle, eller försöka återskapa vad som hänt kvällen innan för att återfinna en huvudpersons bil, eller något faktiskt livsfarligt som att försöka undvika bli dödad av de mördare vars brott huvudpersonerna har bevittnat. Det sistnämnda är vad Pineapple Express (2008) handlar om, en underbart fånig actionkomedi med världens mest stenade och sämst utrustade actionhjältar i centrum, spelade av James Franco och Josh Rogan.

Franco är langare och Rogan har ett bekvämt jobb i att dela ut stämningar (You’ve been served!). Den perfekta stonerkomedi(anti)hjälten har inga specifika aspirationer i livet, i alla fall inga som funkar som de ska och inga som ger dem en hög ställning i samhället. På grund av de fortfarande rätt annorlunda roller som kvinnor och män har på film är det lättare för män att göra sådana roller. Kvinnor ska fortfarande gärna vara ”starka” och lite peppiga.

Ett underbart undantag är Anna Faris i Gregg Arakis Smiley Face (2007), som är en tvättäkta pothead med stora problem att klara vardagen och väldigt långt ifrån att göra karriär som skådespelerska, vilken är hennes halvhjärtade aspiration. Hennes quest är att efter att av misstag satt i sig ett stort antal muffins med knark i försöka både gå på en provspelning och få ihop stålar till sin langare så att hon inte blir av med alla sina möbler. Medan det vanliga är att huvudpersonerna lyckas med sina uppdrag eftersom universum är på deras sida är detta snarare mer av en komisk moralitet där saker inte går så bra. Vänskapstemat finns inte heller med – det finns ingen kvinnlig motsvarighet till bromance. Men för åskådaren är det genomgående väldigt roligt.

En annan film med tjejer där det finns ett vänskapstema är Booksmart, men i den har vi en variation av temat där huvudpersonerna är väldigt lyckade plugghästar vars quest är att klara av en kväll av festande före examensdagen på high school.

Andra filmer som jag sett som räknas in i genren är Someone Great (2019) där en grupp väninnor visserligen konsumerar en massa droger men filmen ändå lyckas vara en rätt klämkäck historia om i grunden lyckade personer som lär sig mängder med life lessons under den dag då filmen utspelar sig. Dude (2008) där huvudpersonerna är ett väninnegäng på väg ut ur high school har lite roligare nonsenshumor och det fina inslaget ”djur som blir högt på gräs” (i Harold & Kumar är det en gepard) men också lite av samma problematik. Det är inga drop outs här utan snarare väldigt socialt lyckade och attraktiva personer. Och detta har väl delvis att göra med att hela marijuanakulturen blir alltmer accepterad, i vissa fall legal, har rört sig in i samhällets mittfåra. Kanske inte så mycket att beklaga sig över. Men nog är det lite trist när allt smetas ihop till en enda mainstreamkultur.

The post Vårt behov av stonerkomedins anti-hjältar first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFISKT. “Det sociala arvet är en våt filt som tynger och begränsar och det fria valet är oftast en chimär. Två vita dvärgar är en svidande kritik av det samhälleliga system som påstår sig värna om de utsatta men också en kärleksförklaring till dessa,” skriver Carolina Thelin som läst Lo Kauppis nya bok.

Två vita dvärgar av Lo Kauppi
Leopard förlag

2003 gjorde Lo Kauppi succé med den självbiografiska enmanspjäsen Bergsprängardottern som exploderade som sedermera också blev bok. 2010 satte hon upp uppföljaren Bergsprängardöttrar på Riksteatern som bygger på samtal med interner och anställda på Hinsebergs och Ystads kvinnoanstalter.

I Kauppis senaste bok möter vi henne igen, som två vita dvärgar på stjärnhimlen. På rymdstyrelsens rymdblogg läser jag att ”vita dvärgar kallas stjärnor som är döda och som minskat kraftigt i storlek” men att “ljusexplosioner, som lyser starkare än hela vår galax, ibland beror på att två av dessa vita dvärgar slås samman”.

The post Tillsammans är vi starka first appeared on Opulens.

REPLIK. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri, skriver Anders Leijonmarck som reagerar på onsdagens debattartikel i Opulens.

Tänk om en diskussion kring missbruk och beroende kunde handla om hela uppsättningen av droger. Alkohol, narkotika, dopande medel, tobak och spel, samlat i begreppet ANDTS. Och kanske med tillägget P, för porr- och sexmissbruk. Då kanske Ante Filip Tepic kunde förstå att frågan är så mycket större än att vissa i Sverige argumenterar för att det inte ska vara brottsligt att missbruka illegala droger. Som för en del, vilka – i och med att de tycks vara några slags ultraliberaler – verkar argumentera utifrån att det skulle handla om individens frihet att peta i sig vad man vill. Andra, som jag menar seriösa debattörer, pekar istället på att lagstiftningen tycks skjuta förbi målet och att den inte verkar hjälpa missbrukarna. Vad dessa än är beroende av och missbrukar, även om det just kring narkotika blir så tydligt, och det därmed är den frågan – lagstiftningen kring att ha illegala preparat i kroppen – som kan vara värd att utreda.

Folkhälsomyndigheten har många uppdrag enligt dess regleringsbrev. En del av dem handlar om drogmissbruk inom det nämnda samlingsbegreppet ANDTS. Att utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger får därmed ses som en del av myndighetens uppdrag, som naturligtvis fortgår trots pågående viruspandemi. Att jämföra det, i en vass sarkastisk ton, med Trafikverkets arbete kring hastighetsbegränsningar blir inte seriöst.

Det som i det förra gäller myndigheternas arbeten känner naturligtvis Ante Filip Tepic till. Om inte annat för att han verkar ha en examen i statsvetenskap från nivå 2 i vårt utbildningssystem. Men jag undrar frankt hur en seriös debatt ska kunna föras mot en argumentation som den Tepic för?

Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika.

Och jag ser en skiss till en politisk agenda, som han gärna kan utveckla – om inte annat för att få till en transparens vad gäller grunden i hans resonemang – och jag skulle, vilket jag varit inne på ovan, uppskatta en större lyhördhet i debatten kring detta. Utan retoriskt figurativa ironier. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik, som dessutom understöds med felaktiga sakskäl, är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri eller gör något på minsta vis åt frågan om det underliggande beroendet. Ett beroende som ju inte bara handlar om det man missbrukar.

Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika. Därför får Tepic även gärna tydliggöra vari hycklandet består hos Magnus Heilig och andra beroendeforskare som inte finner dagens lagstiftning adekvat. Menar Tepic att sprututbyten – som från samhällets sida bland annat gör att användandet av rena sprutor kan undvika smittspridning – handlar om hyckleri? Tror Tepic verkligen att forskare och kliniker som är verksamma, men ifrågasätter lagstiftningen i dessa stycken, gör det för att underlätta för missbrukarna?

Att den psykiska ohälsan i samhället ökar, och gjort så under en tid, har en mängd orsaker. Jag menar atttvå saker är avgörande: att ekonomin möjliggjort att samhällets resurser i många stycken blöder bort, vilket ställer till det för människor, och att omställningen av psykiatrins organisation gjort att många patienter faktiskt far illa. Den stora ökningen handlar dock om vanliga ickemissbrukande och beroendefria patienter som är deprimerade. Det gör att frågan om suicid blivit mer brännande. Den vanligaste medicinen för dessa patienter är dessutom inte i närheten av att vara beroendeframkallande. Orsaken är alltså knappast att narkotikaanvändningen och dödligheten bland missbrukare tilltagit, vilket Tepics artikel implicit hävdar.

Intressant nog har en baksida av ”knarkklassandet” av både lugnande och smärtstillande preparat ställt till det för både patienter inom psykiatrisk vård och inom smärtvården. Den baksidan är uppkommen, liksom kriminaliserandet av att ha heroin eller amfetamin i kroppen, som en direkt följd av den föregivet kompromisslösa hållning – huvudsakligen dock mest moraliserande enligt mig – vilken implementerades under decennier av fram för allt Nils Bejerot. Kunde vi inte släppa den där knark-e-skit-fixeringen för att istället ta itu med frågorna på allvar?

Ingen narkotikamissbrukare får ett liv i abstinens, alltså blir nykter, av det nämnda moraliserandet som många av oss födda på 60-talet eller tidigare är uppvuxna med.

Att tennis och annan fysisk aktivitet är toppen är till sist en sak, men för den aktivt missbrukande föreställer jag mig att det närmast blir ett hån att beskriva en sorglös tillvaro i gemenskap och strax efter nämna Giovanni Boscos preventiva arbete. Speciellt märkligt då den prevention Bosco förespråkade handlade om att inte understryka det brottsliga. För är det inte det senare man gör om man tycker att den nuvarande lagstiftningen kring frågan är bra och att det vore illa att ta bort den?

The post Retorik gör ingen missbrukare drogfri first appeared on Opulens.

DROGER. “Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk”, skriver Ante Filip Tepic som är kritisk till en föreslagen legalisering av narkotikabruk.

På den överbelastade Folkhälsomyndigheten finns fortfarande lite kreativitet kvar; vid sidan av arbetet med att stoppa det härjande coronaviruset, jobbar myndigheten med att få till en utredning angående narkotikalagstiftningen i Sverige. Folkhälsomyndigheten vill utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger – antalet drogmissbrukare har ju inte minskat. I trafiken finns fortfarande de som kör med för hög hastighet – kan inte Trafikverket utreda om det verkligen är nödvändigt med hastighetsbegränsningar?

Beroendeforskaren Markus Heilig tillhör en skara forskare som är kritiska till den rådande narkotikalagstiftningen. Han anser att dagens lagstiftning inte är effektiv, eftersom drogmissbruket inte minskat i vårt samhälle. Därför tycker han att det egna bruket av narkotika inte längre ska klassas som olagligt. Detta hade möjliggjort för drogmissbrukare att fortsätta sitt missbruk, utan rädsla för en förändring. Däremot vill han inte göra droger lagliga. Vad är egentligen skillnaden? Balansgången är hycklande skör.

Det faktum att den psykiska ohälsan i samhället ökar, samtidigt som narkotikaanvändningen och överdosdödligheten tilltar, vittnar om att något är fel och att en drastisk förändring inom kort måste ta plats. Lösningen kan inte vara att låta personer fortsätta med sitt missbruk, som bara leder till ett ännu mörkare tillstånd, och i värsta fall till döden. Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk.

Den franske filosofen Jean-Paul Sartre skrev om hur varje människa är en individ som påverkar samhället med sina gärningar; hur små och betydelselösa vi än kan känna oss emellanåt, ska vi veta att vi formar samhället på vår lilla del av gemenskapen, i samband med våra gärningar. Vi är alla en del av samhället, och våra handlingar spelar roll, och alla kan vi göra en liten skillnad.

Jag ska börja med mig själv; när jag inte skriver eller läser, är jag på tennisbanan med barn och ungdomar. När vi umgås under en timme på banan, är det mycket mer än snygga slag och snabba löpningar som vi utvecklar. Vi pratar, skrattar och funderar över allt möjligt under våra sextio minuter vi har tillsammans i veckan. Så länge vi är där, på tennisbanan, kan vi inte göra något destruktivt. Vi delar på glädjen när någon lyckas och vi delar på tårar när någon ibland skrapar upp knäna, men vi är tillsammans och vi känner att vi betyder något för varandra.

Så många är ensamma och rastlösa idag att de inte har något annat att vända sig till än skadliga substanser, som i längden inte bara skadar den enskilda individen, utan hela dennes omgivning. Rastlösheten är döden, och roten till mycket ont. En präst som på 1800-talet hjälpte unga att sysselsätta sig i Turin för att de inte skulle hamna i en destruktiv tillvaro, var Giovanni Don Bosco. Hans kända preventiva metod räddade många unga själar. Den gick ut på att erbjuda en meningsfull sysselsättning.

Vi idag, såväl som samhälle och som enskilda individer, har ett ansvar att rädda både barn, unga, vuxna och äldre i vår närhet. För att göra det, måste vi erbjuda en meningsfull tillvaro. Att låta våra medmänniskor, nära och kära fortsätta med sitt droganvändande, kan aldrig leda till ett meningsfullt liv.

The post Ansvarslöst att tillåta droganvändning first appeared on Opulens.

MISSTANKE. I sin krönika skriver Mattias Svensson att han anar ett mönster och när en misstanke när vardagsmotion och kulturkonsumtion ordineras på recept. Som så mycket annat hälsomedvetet och folkhälsorelaterat tycks det handla om att folk borde leva som medelklassen gör.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Operaföreställningen Tristessa var en lisa för själen. Sex, knark, dekadens, gränsöverskridande, 90-talsestetik, könsknipsande radikalfeminism och en riktigt snygg och maffig produktion. Jag begrep inte hälften och det var nog det mest befriande av allt. Så mycket i vår samtid är så kvävande uppenbart. Jag gick därifrån gladare och lättare.

Kanske är sådant välbehag rent hälsobefrämjande? Tanken har i denna mätbarhetens tid blivit populär. Så populär att man numera kan få kultur på recept, eller som det numera heter ”kulturunderstödd rehabilitering”. Jag läser detta i liberalen och läkarstudenten Kajsa Dovstads intressanta reflektion om det sluttande plan som sjukvården ger sig in på genom att låta läkare ordinera kultur och även fysisk aktivitet på recept (FaR). Fysisk aktivitet är hälsosamt för alla och i många olika doser, men läkemedel föreskrivs i specifika doser för en viss diagnos och det är detta som receptet är till för, menar Dovstad.

Motionens hälsoeffekt har ändå belagts i ett antal studier. På senare år har betydelsen vid psykiska diagnoser och för hjärnans funktionssätt betonats. Dovstads invändning gäller förstås ändå. Redan när det kommer till kulturen är det råddigare.

För några år sedan tittade Sören Holmberg och Lennart Weibull på sambanden (Kultur befrämjar hälsa) och fann små, få och svaga sådana. Det starkaste samband de hittade var ett positivt samband mellan läsande och sjukdom. Sannolikt för att de som är sjuka och sängliggande läser mer än för att läsande gör oss sjuka, men lite roligt ändå när så många velat frambesvärja motsatt samband. Kultur tycks inte vara någon mirakelkur mot ohälsa, men väl en tröst när den drabbar oss. Det är vackert så.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men jag anar ett mönster och när en misstanke när vardagsmotion och kulturkonsumtion ordineras på recept. Som så mycket annat hälsomedvetet och folkhälsorelaterat tycks det handla om att folk borde leva som medelklassen gör.

Kanske borde vi helt enkelt föreskriva medelklass på recept.

I många studier framkommer att högre utbildning är bra för hälsan. Ju mer avancerad utbildning, desto längre lever folk. Kanske borde vi följaktligen införa akademiska studier på recept? Låta läkarna ordinera några poäng historia mot gikt och genusstudier mot klimakteriebesvär.

Vad gäller kosthållningen är vi nästan där. Lobbyingen pågår redan för fullt bland Svenska Dagbladets matalarmister om tydligare förhållningsregler för vad som serveras inom sjukvården och vilka råd som borde ges (se exempelvis skandalen att patienter serverats en skinkmacka). Dessutom är det bara att döpa om den redan idag rekommenderade Medelhavskosten till Medelklasskost. Det är ändå i stort sett samma sak.

Samma puritanism gör förmodligen att vi inte får se rödvin på recept, även om de många studierna om rödvin och hälsa är typexempel på samband man tenderar att få när man inte korrigerar för socioekonomi. Tyvärr verkar hypoteserna om att vinkonsumtion är hälsobefrämjande inte stämma, vi får som med kulturen nöja oss med att alkohol kan vara en tröst i tillvaron.

Kanske borde man även överväga köksrenovering på recept. När botten väl går ur byggmarknaden vore det i alla fall direkt inkompetent av branschens lobbyister att inte pröva den vinkeln. ”Vår studie visar att folk med nyrenoverade kök tenderar att vara friskare och leva längre.”

På tal om ekonomi är en annan, inte alltför långsökt, tanke att den mest betydelsefulla hälsofaktorn kan vara den ekonomiska trygghet som följer med medelklasstillvaron. Faktum är att experiment med kontanttillskott har fungerat rätt bra mot psykiska åkommor. I en studie i Blekinge för några år sedan noterades en signifikant nedgång av symptom för depression och ångest hos patienter med psykiska problem när de fick ett kontant tillskott på 500 kronor i månaden.

Tryggad inkomst på recept? Nä, det lär vi nog aldrig få se. Till skillnad från de ovanstående recepten skulle detta inte låta en utbildad auktoritet föreskriva och styra människor mot ett specifikt beteende, egna pengar skulle tvärtom göra folk oberoende och kapabla att fatta sina egna beslut. Det receptet är inte ett dugg medelklass.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Medelklass på recept first appeared on Opulens.

TRIPPAT. “I väst härskar judemördare, arbetarmördare och mördare som försörjer sej själva och sina oäkta barn genom förtryck, genom att sälja firmaskit inpackat i firmapapper som säljs av McDonaldsfirman.” Dorota Maslowskas debutroman från 2002 finns nu på svenska. Carolina Thelin har läst den.

Polsk-ryskt krig under rödvit flagga av Dorota Maslowska
Albert Bonniers förlag 2018
Översättning av Tomas Håkanson

Dorota Maslowska var bara 19 år när Polsk-ryskt krig under rödvit flagga kom ut 2002. Den fick stor uppmärksamhet då den så markant skiljde sig från den polska berättartraditionen. Den blev omtalad som den första romanen om “träningsoverallsungdomar”: smågangsters på tjack och med rakade skallar som driver omkring och upprör hederligt folk. Boken översattes snart till ett flertal språk, men inte förrän nu till svenska. Här har Maslowska dock uppmärksammats tidigare som dramatiker med pjäserna Två fattiga rumäner som pratar polska på Folkteatern i Göteborg och Metallflickan på Teater Galeasen. Liksom i Polsk-ryskt krig under rödvit flagga är det den lilla människan som står i fokus. Hur hon, efter kommunismens fall och nyliberalismens och högernationalismens intåg, famlar efter fotfäste.

I Polsk-ryskt krig under rödvit flagga är det den unge Silny som påtänd och i raketfart kör sin historia om vad som händer honom dagen före och under en “ryssfri dag” i en liten polsk stad i början av 2000-talet. Stadens invånare tvingas måla husen i rödvita färger och gud nåde den som visar pro-ryska sympatier som att till exempel köpa ryska väggpaneler och persienner. Alla ryska gatuförsäljare drivs bort och våldet trappas upp – eller är det bara under Silnys tripp det händer? Liksom i den satiriska science fiction-filmen Trumans show visar sig allt till slut bestå av kulisser.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det börjar med att Silnys flickvän Magda får nog av hans dryga och aggressiva attityd och gör slut – hon vill till väst om det så innebär att hon måste ligga sig fram. Silny som drömmer våta drömmar om att bli rik på business med “fågelmjölk” (omskrivning för amfetamin) för att kunna finansiera “det första seriösa vänsteranarkistiska partiet” i Polen: ARVR – Anarkistiska Rörelsen För Vänsterns Räddning, där han själv ska ståta som generalsekreterare och sätta på anarkistiska städerskor stup i kvarten.

Han predikar sina vänsterpatriotiska ideér för sina polare och informerar Magda om att “väst stinker”. Att där “härskar judemördare, arbetarmördare och mördare som försörjer sej själva och sina oäkta barn genom förtryck, genom att sälja firmaskit inpackat i firmapapper som säljs av McDonaldsfirman”.

På en klubb träffar Silny Angela – en självsvältande gothare och vegan som följer med honom hem. Han tar hennes oskuld på soffan men ångrar sitt tilltag när hon, sedan han frikostigt bjudit henne på en sträng, spyr ut stenar i badkaret. Senare stöter han på den överpräktiga katolska tjejen Alicja med guldbågade glasögon. Hon visar honom en en damtidning som publicerat en dagbok skriven av den sextonåriga Dorota Maslowska. I slutet av boken dyker Maslowska upp igen som maskinskriverska hos polisen dit Silny plockats in. Och det är då han till sin fasa får veta det är hon som hittat på alltihop.

Bokens svarta humor och speedade råa jargong påminner till viss del om Irvine Welshs Trainspotting, som 1996 blev filmen alla pratade om, men utan filmens brutala realism som skymtar fram mellan drogernas extas och snedtändningarna.

Trots Silnys ganska osympatiska karaktär går det inte att tycka illa om honom. Han hankar sig fram och letar mening i livet genom knark och sex. Tjejerna han möter är honom övermäktiga och hans högtflygande planer spricker som troll i solen. Maslowskas språk är fantastiskt. Hennes unga romanhjältar blandar hejvilt ungdomsslang och kraftuttryck med intellektuella insikter och ålderdomliga ord. Tomas Håkanson ska ha en eloge för sin översättning av denna bok, fylld av polska populärkulturella och historiska referenser. Många av dessa byter han ut till dito anspelningar på svenska – och det känns helt naturligt.

Min enda invändning är att jag under läsningen tidvis tröttnar på Silnys rusiga evighetsmonolog. Det blir en aning tjatigt. Men allt som allt är Polsk-ryskt krig under rödvit flagga en mycket cool debut.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Speedad rå jargong first appeared on Opulens.

KRIMINALITET.  “Hur ska man bryta den onda cirkeln? Mitt svar: Legalisera alla eller så många droger det bara går, både bruk och försäljning.”

En vaktmästare och familjefar kämpar för livet efter att ha blivit skjuten med fem skott när han saltade gångbanor i Malmö natten till i onsdags. Den person som misstänks för skotten är bara femton år. Han häktades efter att polisen förhört ett antal ”extremt brottsaktiva” personer med kopplingar till gängkriminalitet.

Gängskjutningar är en brottskategori som ökat under en längre tid. På senare år har så många skjutits att den långvariga trenden sedan 1990-talet mot att allt färre dör av våldsbrott, brutits i en uppgång. De dödliga uppgörelserna har ofta som ett av motiven kampen om att sälja narkotika i ett visst område. Medier rapporterar om nya ungdomsgrupper som finner förtjänsterna av att sälja narkotika vara bättre än skola och jobb, och andra som fastnar i missbruk och står för en ökning av personrån och väpnade rån.

Hur ska man bryta den onda cirkeln? Fler poliser, säger många. Men de har sällan svar på varifrån dessa poliser ska komma. Mitt svar: Legalisera alla eller så många droger det bara går, både bruk och försäljning. Det skulle ha två rätt så omedelbara effekter. För det första skulle det frigöra polisresurser. Omkring 1800 polisårsarbetskrafter (i praktiken betydligt fler poliser) skulle kunna sättas in mot riktiga brott istället för att jaga missbrukare och narkotikalangare. För det andra skulle den viktigaste intäktskällan för de kriminella gängen bakom skjutningarna försvinna. Mindre pengar, färre personer, färre pistoler.

Jag förstår att många slår bakut inför tanken. Ska vi legalisera de droger som skapar så mycket elände och personliga tragedier? Ja, just därför. För det första: Att drogerna är förbjudna har inte hindrat att de säljs till och av utsatta ungdomar. Tvärtom grasserar heroinmissbruk bland ensamkommande från Afghanistan. För det andra: Samma droger (fast säkrare och kontrollerade) hade kunnat tillverkas i vanliga fabriker och säljas i vanliga butiker, där de hade kunnat generera jobb och skatteintäkter. Visst kan konkurrensen skapa dålig stämning även på lagliga marknader, men det är sällan apotekare gör upp sina tvister genom skottlossning.

Men ökar inte missbruket och de sociala problemen? Sannolikt inte. Portugal har avkriminaliserat personligt bruk och innehav av droger sedan 2001 och med en del av de sparade resurserna kunnat hjälpa fler missbrukare till ett fungerande vardagsliv. Varken bruk eller missbruk skiljer sig från grannländerna, annat än att Portugal har märkbart färre unga injektionsmissbrukare, betydligt mindre fängelsepopulation och mindre missbruk i fängelserna. I Sverige med sina strikta förbud är tvärtom dödligheten bland missbrukare hög och ökande.

Kriget mot narkotikan har haft förödande konsekvenser globalt sett. Organiserad brottslighet och terrorister har tjänat enorma pengar på försäljningen. Hela stater har härjats av korruption och mordvågor. Förorter har tagits över av kriminella gäng och barn och ungdomar vuxit upp med bilden av att det är där de snabba och stora pengarna finns, vilket gör just den öppna narkotikaförsäljningen till den mest socialt skadliga. Polis- och rättsväsende har överbelastats.

Detta har beskrivits väl i aktuella reportageböcker som Johann Haris Att tysta skriket (Massolit förlag, 2016), liksom den svenska historien i Magnus Lintons Knark (Atlas, 2015). Ändå är det knäpptyst i den svenska politiska offentligheten. Både om den ökande gängbrottsligheten, och att det finns en åtgärd som faktiskt skulle kunna vända utvecklingen.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Legalisering kan vända våldsspiralen first appeared on Opulens.